Byar och gårdar

• Smålands landsbygd under medeltiden
• Ortnamnen och bebyggelsens ålder
• Kolonisation i Näshult till slutet av 1300-talet
• Byar och gårdar vid medeltidens början
• Dokument om byar och gårdar från tidig medeltid
• Domkyrkans gårdsinnehav grundläggs omkring 1300
• Ett försök till beräkning av antalet gårdar vid 1300-talets slut
• Ödeläggelse och återkolonisation i Näshult
• Näshult och unionskrigen
• Dokument om byar och gårdar från 1400-talet
• Ödegårdar i Näshult, ett försök till beräkning
• Tre definitiva ödesmål och ett långvarigt

Smålands landsbygd under medeltiden

Befolkningstillväxten och jordbrukets ekonomiska villkor formade tre mycket olika skeden i landsbygdens utveckling, vilket säkert påverkat Näshult.

I en första fas, som varade från mitten av 1000-talet till mitten av 1300-talet uppodlades nya marker och bebyggelsen på landsbygden expanderade. Bättre jordbruksredskap underlättade kolonisationen. Här kan Näshult, liksom många andra bygder i Småland ha gynnats av att myrmalm kunde utnyttjas för lokal redskapsproduktion. Fynd av gropar för järnframställning i Hillhult och bynamnen Smedstorp och Smedjenässja vittnar om detta.

Gårdar och byar fick under 1100-talet säkra gränser som visade hur långt ägarna hade oinskränkt rätt till marken. Markerna därutanför var häradsallmänningar, där Kronan gjorde anspråk på 1/3, den s.k. tredingen. Senast då hade följaktligen all mark i södra Sverige, en bestämd ägare. Det är i detta skede som nyodlingen på allmänningarna tar fart.

Under vikingatid hade ”storgårdar” dominerat. Bonden-ägaren och hans familj tillgodogjorde sig där hela överskottet, medan trälarna och de ”halvfria-anställda” fick nöja sig med ett minimum för överlevnad. Nu trängde nya, ekonomiskt mer effektiva driftsformer fram. Den som tog upp ny mark kunde tillgodogöra sig avkastningen på sitt arbete. Om markområdet tillhört en storgård eller låg på en byallmänning blev han vad man kallade för ”landbo” och betalade ett arrende till gården eller byn. Jordbrukets avkastning i form av produkter disponerade han dock själv. Senast under 1100-talet uppstod en ”arrendemarknad” av detta slag.

Den som röjde mark på häradsallmänningarna blev själv ägare. Det är inte känt i vilken utsträckning engångsbetalning utgick till häradet i dessa fall, men i varje fall fr.o.m. 1300-talet betalade ägaren ”gäld eller avrad”, en sorts skatt, till kronan eller kronans förmånstagare. Vid mitten av 1300-talet reglerades formerna för köp, arv och gåvor av gårdar med obligatorisk registrering vid tinget.

De nya driftsformerna var så effektiva att de snabbt vann insteg och sannolikt dominerade över storgårdsdriften redan vid 1300-talets början (Myrdal, J (1999) sid. 98 ff).

Kolonisationen innebar både förtätning inom de äldre byarna och nyodling på de perifera allmänningarna. Tollin (Tollin, C (1999) sid. 202) har i en omfattande undersökning av 15 socknar i Värnamotrakten visat att den tidigaste bebyggelseexpansionen skedde i anslutning till en storgård eller en by med några gårdar. Han fann att antalet gårdsbruk i undersökningsområdet trefaldigades under den inledande hundraårsperioden (1100-1200) och fördubblades under efterföljande 150 år (1200-1350). Sockenvis förekom betydande variationer beroende på individuella förutsättningar.

Det är möjligt att jordbrukets expansion hade nått vägs ände vid mitten av 1300-talet på många platser i Småland. Den produktiva marken kan då - vid given jordbruksteknik - i huvudsak ha varit uppodlad.

Den andra fasen i utvecklingen inleddes vid mitten av 1300-talet. Digerdöden, som nådde landet 1350-51 och två följande pestepidemier (1360, 1370) medförde starkt ökad dödlighet i hela landet, även i perifera bygder som Näshult. Eftersom pesterna återkom med jämna mellanrum drabbades särskilt de yngre, icke-immuna individerna. Födelsetalen gick följaktligen ned. Det är möjligt att landets folkmängd halverades under en period av 25-50 år efter digerdöden. Beräkningar av detta slag är förenade med mycket stor osäkerhet eftersom tillförlitliga basdata saknas. Med olika metoder kan man därför komma till vitt skilda resultat. Myrdal, J (2003) (sid. 154 ff) anger att folkminskningen fram till mitten av 1400-talet var 1/3 medan Palm, L A (2001) sid. 28) snarast lutar åt en dubbelt så hög siffra.

Landsbygdens utveckling vände nedåt och de överlevande, aktiva brukarna flyttade bort från de sämre gårdarna. De faktorer som underlättat kolonisation och expansion under de två föregående århundradena påskyndade nu anpassningen nedåt. Många gårdar lades öde eller brukades på avstånd från andra gårdar med bättre förutsättningar. Det är osäkert hur omfattande ödeläggelsen var. En undersökning av fem socknar i norra Småland tyder på att mer än 1/3 av gårdarna berördes i någon form, medan södra Småland kanske kom undan med 1/6. De sämsta markerna var ofta de senast koloniserade. Ödeläggelsen blev följaktligen störst i utkanten av socknarna där det var långt till vägar och sockenkyrka (Bååth, K (1983), sid. 50 ff.; Larsson, LO (1984) sid. 482 ff).

En viktig del av omställningen innebar att markvärdena och avraderna (arrendena) sänktes. Låga avrader gynnade gruppen av landbor (arrendatorer). Den vanlige bonden klarade sig också hyggligt, eftersom hans jordinnehav var obetydligt. Bristen på arbetskraft blev långvarig p.g.a. nya, om än inte lika allvarliga, pester under 1400-talet. Omsättningen på gårdsmarknaderna ökade under denna tid och betydande godskomplex skapades. Perioden 1350-1450 har betecknats som en utdragen jordbrukskris (Larsson, LO (1964), sid. 172 ff.). Vid mitten av 1400-talet verkar nedgångsperioden ha ebbat ut.

Den tredje fasen varade fram till slutet av medeltiden vid mitten av 1500-talet. Befolkningstillväxten var till att börja med svag, eftersom den hämmades av nya epidemier. Ändå påbörjades en återkolonisation av ödelagda gårdar främst genom extensivt utnyttjande av markerna för boskapsuppfödning. Vid början på 1500-talet vände befolkningsutvecklingen definitivt uppåt och tillgången på yngre arbetskraft förbättrades. För att stimulera återkolonisation avstod kronan från skatt och andra stora jordägare från avrad (arrende) på nyuppodlade ödegårdar. Det var vanligt med 15-20 "friår" av detta slag.

Det är osäkert hur mycket av bebyggelsen och gårdarna från tiden före jordbrukskrisen som återställts vid slutet av medeltiden. Både offentliga och privata jordeböcker (gårdsregister) redovisar att ödegårdar förekom så sent som på 1600-talet. Sannolikt finns det ett mörkertal här. Många gårdar hade redan då varit öde så länge att de försvunnit i historiens dunkel.

Ortnamnen och bebyggelsens ålder

Ortnamn kan ge viktig information om bebyggelsens ålder. Forskning har visat kulturnamn med ändelse på -löv, -lösa, -stad, och -landa ofta förekommer på orter som på andra grunder kan visas vara förmedeltida. Naturnamn med ändelse på -sjö, -näs, -holm, -kulla och de yngre kulturnamnen med ändelse på -torp, -arp, boda, -hult, -ryd anses vara typiska för bebyggelse från medeltidens förra hälft (före 1400). Diagrammet nedan visar att byar och gårdar med äldre kulturnamn är mycket sällsynta i Näshult och den omgivande bygden, här representerad av Åseda och övriga socknar i östra delen av Uppvidinge samt hela Stenberga fjärding (Nye, Näshult och Stenberga). De yngre kulturnamnen och naturnamnen med anknytning tidig medeltid och högmedeltid dominerar.

Ortnamnen i Näshult och närliggande socknar tyder således på att huvuddelen av bebyggelsen har medeltida ursprung. Namngruppen med ändelser på -arp, -torp, -gård, och -bo(da) förekommer ofta i äldre byar (Ekenvall, V (1947)). Bebyggelsen kan då härstamma från själva övergången mellan vikingatid och medeltid, d.v.s. tiden kring 1100. Ändelserna –hult, -ryd och –skögle hör normalt till ett något senare skede. Efterleden –”åker, -gärde och –äng” visar att området tidigare brukats av annan bebyggelse. Där kan man normalt se en tydlig tidsmässig rangordning. (Exempel 1: Överåkra=Ödmundetorps övre åker; Exempel 2: Äng=Hadarps äng).

Byarnas och gårdarnas namn har förändrats. Det är därför av intresse att undersöka äldsta skriftliga belägg och ange namnens sannolika betydelse. Gårdarnas och byarnas namn beskrivs utförligt i ett senare avsnitt.

Kolonisation i Näshult fram till slutet av 1300-talet

Näshult saknade förmodligen stadigvarande bebyggelse under yngre järnålder. Nuvarande sockencentrum i Näshultby återkoloniserades under sen vikingatid. Några gravfält från denna tid är inte bevarade, men det är inte unikt för Näshult. Stora delar av södra Smålands skogsbygder saknar vikingatida gravar . En förklaring kan vara att man under en övergångsperiod utnyttjat äldre, existerande gravrösen i omgivningen (”Rötterna i förhistorien”). Man kan förmoda att Näshult - liksom andra perifera delar av Småland - koloniserades under perioden från omkring 1100 till omkring 1350. Den följande redogörelsen skall så långt det går belysa kolonisationens omfattning och grovt beräkna antalet gårdar vid slutet av perioden.

Byar och gårdar vid medeltidens början

De äldre lantmäterikartorna från 1600- och 1700-talen visar att det tidigt etablerats åtta separata byområden i socknen. Man kan återfinna denna indelning i dagens fastighetsstruktur, vilket framgår av nedanstående stiliserade kartbild.

Vid början av medeltiden var de norra och östra delarna av socknen, byområdena I-IV på kartan, med största sannolikhet inte bara helt öde. De saknade sannolikt ägare med anspråk på exklusiv rätt till marken. Jag återkommer nedan till kolonisationen i denna del av socknen.

Byområdena A-D i väster och söder hade däremot fast bebyggelse och en kärna av mark, som även om den inte omfattade hela det senare etablerade området, ändå tillhörde gårdarna. Dessa kärnor ligger som synes helt i anslutning till de äldsta, förhistoriska odlingarna. Man kan nästan tala om ”återkolonisation” trots att ödeperioden varit 500 år eller mer (Avsnitt 1. Rötterna…). Många gårdar har namn med efterleden –arp, –bo(da), -gård, som är typiska för övergången mellan vikingatid och medeltid. De förekommer också tidigt i skriftliga handlingar.

Område A. Näshult by kan ha haft en föregångare med ett borttappat namn. Serarp (Sigrids torp) Haddarp (Haddes torp) etablerades också tidigt i området. Byområdets kärna omfattade de centrala markerna nära Serarpssjön och något öster därom. Vid sockenbildningen mot slutet av 1100-talet blev detta den naturliga platsen för kyrkan. Utanför kärnan låg i norr och öster marker som senare under 1100-talet blir allmänningar. Prästgården och domkyrkogårdarna i Näshult och Haddarp etablerades där vid sekelskiftet 1300 på allmänna marker.

Område B. Ekagård, Hillhult, Horseryd och Kullebo förekommer tidigt i skriftliga handlingar. Området har vattendrag som naturliga gränser och kan möjligen tidigt ha etablerats som kärna.

Område C. Rösjöområdet kan vid medeltiden ha haft en eller två ensamgårdar. Kärnan var förmodligen begränsad till sjöns närområde i sydost. I norr, väster och söder låg marker som under 1100-talet fick karaktären av allmänningar. Domkyrkans gårdar i Mosingetorp, Rösjöholm, Rösjönäs, Beskvarn och Långaryd hade sitt ursprung i den s.k. ”kungstredingen” när de etablerades under tidigt 1300-tal.

Område D. Kejsarekulla och Svartarp var två ensamgårdar. Denna kärna ligger nära (dagens) gräns till Åseda. Söderut anslöt en liknande kärna bestående av Källeflaga- Lindåkra. Markerna norrut mot gränsen till områdena II-III var förmodligen fria, men blev i ett senare skede allmänningar. Kejsarekulla domkyrkogård anlades på 13000-talet på en kungstredning i dessa marker.

Man kan bara gissa hur många gårdar det fanns inom dessa förmedeltida områden. Det kan ha varit tio - men också färre eller något fler.

Ödemarkerna i norr och öster, kartans byområden I-IV, verkar inte ha varit utnyttjade av de äldre gårdarna i socknens kärnområden vid denna tid. Lantmäteriets handlingar (kartor och protokoll) innehåller inga uppgifter som tyder på detta. Inte heller gårdsnamnen antyder att det finns sådana beroenden. De har följaktligen varit helt fristående socknens gamla kärna. Nybyggarna måste ha haft fritt fram för att etablera sig oavsett om det var fritt öde land eller allmänning där häradet och kronan krävde ersättning.

Dokument om gårdar och byar från tiden före 1400-talet

De äldsta skriftliga handlingarna med uppgifter om gårdar i Näshult är från slutet av 1200- och 1300-talen. I huvudsak är det avtal avseende arv, markbyten och köp av gårdar som bevarats. Alla ingår i arkivet ”Svenskt Diplomatarium” (förkortat SDhk i det följande), ofta kallat "Medeltidsbreven". Uppgifterna i dessa handlingar ger de äldsta säkra beläggen på fast bebyggelse med gårdar och byar. Redogörelsen tar först upp dokument som kan hänföras till särskilda gårdar och byar i de olika kärnområdena. Därefter redovisas dokument och gårdsregister (jordeböcker) som gäller hela socknen.

Gårdar i det centrala kärnområdet Näshultby berörs av två dokument från 1300-talet. Det äldsta gäller biskopsämbetets gård i Serarp. Domkyrkan genomgick under den första hälften av 1300-talet en långvarig ekonomisk kris som en följd av det praktfulla kyrkobygget i Linköping (Schück, H (1959) , s. 289, 290). För att avhjälpa akut brist på likvida medel ”sålde” då biskop Karl avkastningen (arrendet) på stora delar av domkyrkans gårdsinnehav i Småland under en treårsperiod (SDhk4371; 1337111). Som regel gällde avtalet alla kyrkans gårdar i socknarna. I Näshult omfattade försäljningen endast avkastningen av gården ”….sigrithathorp (Serarp, min anmärkning), med allt sagda gård tilliggande, nämligen kvarnar, landbogårdar, även landbogårdarna i anahult medtagna,…” (översättning från latinsk text i Silfving, J (1952), sid. 371-2). Domkyrkans övriga landbogårdar i socknen var nyligen uppodlade och de omfattades därför inte av avtalet (se nedan avsnittet om Domkyrkans gårdsinnehav). Serarp framstår i avtalet, tillsammans med ”….vår stora gård i hvetlandum….”, som en särskilt betydelsefull ekonomisk tillgång. Man kan möjligen ställa frågan om Serarp under denna tid fungerade som ”biskopens huvudgård”, med en – under senare tid mytomspunnen - borg på ön i Serarpssjön. Det saknas emellertid andra belägg för att Serarp skulle ha spelat en mer central roll i förvaltningen av domkyrkans gårdar. Ett andra dokument från 1300-talet gäller försäljning av en gård i ”Haddatorp” (Haddarp) (SDhk 5803, 13490701). Peter Elifson är säljare och formuleringen att avtalet avser ”bona mea” antyder möjligen att det fanns mer än en gård i Haddarp vid denna tidpunkt. Priset uppgick till 60 mark.

Gårdarna i kärnområdet Näshultby förefaller vid 1300-talets början ha haft utmarker i Virserums socken. Biskopens avtal om försäljning av avkastningen på Serarp omfattade, som framgått ovan, även en landbogård i anahult (Ånhult). Ett senare avtal om försäljning av en gård i Haddarp innefattar även en till den gården hörande kvarn i Virserum (SDhk 33515, 14970815). Här kan möjligen det historiska kartmaterialet från 1600-talet ge säkrare information.

I kärnområdet Kullebo utvecklades tidigt minst tre byar, nuvarande Hillhult, Horseryd och Kullebo. Näshults kyrkoherde Finvid donerade sin gård i ”Hildehult” (Hillhult) till biskopsämbetet i Linköping (=domkyrkan) 12830728 (SDhk1246). (Mer om Finvid finns att läsa i avsnitt Socknen och kyrkan). Hillhult är därmed den by/gård i socknen som har äldsta skriftliga belågg. I gåvan ingick alla med gården följande rättigheter (avskrift av latinsk text; ”…iuris habuit…”) Rättigheterna kan ha gällt tillgång till byallmänningen, vilket tyder på att byn hade flera gårdar vid slutet av 1200-talet.

Kullebo var flergårdsby senast vid mitten av 1300-talet. Ekagård anges i en överlåtelsehandling från 13560806 som ”min gård i Kullebo” (SDhk7060). Även Horseryd kan då ha haft flera gårdar. Dokumentet (SDhk 6769) anger således att Karl Amundsson 13540815 sålde ”den del i Harongzruth (Horseryd) som han fått av Nils Bengtsson”.

Paret Nils Uddsson och Ingeborg Erengisladotter var köpare till Ekagård. De gjorde ett stort antal transaktioner med gårdar i anslutning till området. Deras gårdsaffärer är sannolikt typiska för turbulensen på gårdsmarknaden under senare delen av 1300-talet. Makarna är dessutom det enda kända exemplet - utöver kyrkoherde Finvid - där människor med anknytning till Näshult träder fram ur den grå massan under medeltiden. Det finns därför anledning att mer i detalj redovisa deras levnadsöde och gårdsinnehav i trakten.

Nils Uddsson var väpnare och syssloman hos riddaren Nils Dannes och biträdde denne med förvaltningen av Värend under Magnus Erikssons regeringstid. Han var även anställd hos Nils Turesson Bielke med uppgift att samla in markgäld från dennes förläningar. Nils Uddsson var allmänt betrodd. Han ställde t.ex. - tillsammans med tre andra lokala stormän – borgen för betalning av Åsedakyrkans skuld på 150 mark (SDhk 7015, 13560526). Hans hustru Ingeborg Erengisladotter kom från en gårdrik familj. Arvet efter hennes föräldrar skiftades jämnt mellan henne och tre bröder. Det är det äldsta, kända exemplet att likadelningsprincipen tillämpats mellan en syster och hennes bröder (Larsson L O (1986), sid.144). Ingeborg fick minst fyra gårdar i Åseda och Älghult.

Det är inte känt när Nils och Ingeborg föddes. Det bör emellertid ha varit under 1300-talets två första decennier. Paret bodde på Hohult (?) i Älghult. Nils levde säkert 1358, men det framgår indirekt att Ingeborg blivit änka senast 1361. Hennes bror pantsatte då fädernegården Kianäs för ett lån hos henne (SDhk7950, 13610405). Efter Nils död förvärvade Ingeborg en gård i Bålebro. Hon flyttade senare till Yggersryd och levde åtminstone till 1402 då hon testamenterade gården där till sin dotterson. Dottern var gift med en häradshövding i Uppvidinge, bosatt på Lidhult. De hade i sin tur tre barn som ärvde Nils och Ingeborgs gårdar. Dessa gick sedan via arv över i släkten Trolles ägo, eftersom en dotterdotter var gift med Birger Trolle den äldre.

Makarna Uddsons gårdsaffärer i Näshult och närliggande Åsedabyar under perioden 1350-1368 är belagda i följande handlingar:

Ekagård Södra: 1 gård i Näshult, köp (SDhk 7060, 13560808)
Horseryd: 1 gård i Näshult, markbyte (SDhk 7155, 13570318)
Källeflaga: 1 gård i Åseda, Ingeborgs arv (SDhk 5947, 13500330)
Yggersryd: 3 gårdar i Åseda, köp (SDhk 6845, 13550414);köp (SDhk 7122, 13570101), köp (SDhk 7226, 13570815)
Hästhaga: 1 gård i Åseda, markbyte (SDhk 7155, 13570318)
Sissehult: 1 gård i Åseda, markbyte (SDhk 7155, 13570318)
Bålebro: 1 torp i Åseda, köp (SDhk 7226, 13570815)
Lilla Hästhaga: 1 torp i Åseda, köp (SDhk 7226, 13570815)
Bålebro: 1 gård i Åseda, jordskifte (SDhk9206, 13680121)

Köpehandlingarna i SDhk anger ofta att affären omfattar ”allt mitt (säljarens) gods i byn”. Det är därför inte helt klart om transaktionerna avsåg en eller flera gårdar. Nils och Ingeborg ägde tydligen gårdar i alla byarna i området. Kanske ägde de också gården Sjögle i Åseda. När Ingeborg 14020313 (SDhk 15808) gav sin dotterson Bengt Arvidsson gården Yggersryd - sannolikt i anslutning till dotterns död – anges Sjögle som dateringsort.

Det är slående att alla markförvärv - utom Ingeborgs arv - genomfördes under åren 1355-70. Den by/gård som affären gäller är sällan dateringsort. Säljaren är i flera fall änka/änkling utan efterlevande barn. Det framgår också att markerna inte alltid är uppodlade. Sannolikt handlar det om gårdar som lämnats öde i spåren av digerdöden (1350-51) och de efterföljande pesterna (omkring1360). Man frestas dra slutsatsen att makarna Uddsson passar på att göra ett antal goda affärer. Samtidigt kan man se transaktionerna som exempel på att gårdsmarknaden omfördelade det aktiva brukandet till de bästa markerna, medan den verkliga ödeläggelsen i första hand drabbade de mer avsides liggande – och sannolikt sent uppodlade – gårdarna i bygdens utkant. Inga andra byar i de båda socknarna kan uppvisa motsvarande höga frekvens av efterlämnade avtal om arv, gåvor och köp under denna tid. Detta behöver dock inte betyda att pesternas verkningar var särskilt svåra just i de aktuella byarna. Nils och Ingeborgs gemensamma gods kom nämligen genom arv att i ett senare skede hamna hos familjen Trolle. Släkten Trolles gårdar dokumenterades utförligt redan före 1400-talets utgång. Handlingarna om makarna Uddsons affärer bevarades således genom en slump till eftervärlden. Skriftliga belägg på andra, kanske lika omfattande transaktioner i Näshult, kan mycket väl ha gått förlorade.

Gårdar i kärnområdena Kejsarekulla återfinns i två handlingar från den aktuella tidsperioden. Domkyrkan bytte 13931016 (SDhk 14221) gården ”Idhaness” mot gården ”Swartathorp”. Avtalet undertecknades i Alseda kyrka av biskopen.

Birger Trolle d.ä. ärvde ett betydande antal gårdar i området . Arvet kom efter modern, Katarina Petersdotter. Hon hade ärvt gårdarna efter sin far Peter Sunesson, som möjligen var frälse och häradshövding i Uppvidinge. Det är inte känt hur och när det stora gårdsinnehavet (mer än 20 gårdar bara i Värend) bildades. Arvet, daterat 14040903 (SDhk_16336) , omfattade tolv gårdar i anslutning till kärnområdet (Brantåsa: 1 gård; Häljekulla: 1 gård; Kuttaboda: 2 gårdar; Källeflaga: 2 gårdar; Lilla Holm: 2 gårdar; Skrivaretorp: 1 gård; Stimmetorp: 1 gård; Svartarp: 1 gård: Ugglebo: 1 gård).

Det finns inga handlingar från tiden före 1400 om gårdar i kärnområdet Rösjön eller om gårdar på de perifera häradsallmänningarna.

Domkyrkans gårdsinnehav grundläggs omkring 1300

Den äldsta handlingen i Svenskt Diplomatarium med uppgift om gårdar i Näshult är daterad 12711221 (SDhk 1065). Där avtalas ett markbyte mellan Kung Magnus (Ladulås) Birgersson och Linköpings biskop Henrik. Biskopen lämnade gårdar i Jönköpingstrakten i utbyte mot kronomark i Näshult.

Avtalets formuleringar tyder på att kronomarken åtminstone till en del var den s.k. ”kungstredingen” på allmänningarna med tillhörande fiskevatten (latinsk text i avskrift: ”….de bonis fiscalibus regni swechie predia omnia in parrochia nessiohult niudungie, …cum piscarijs omnibus…”). Marken var enligt avtalets latinska text i avskrift ”…culta siue inculta ..”, d.v.s. brukad och/eller obrukad. Det kan följaktligen ha tagit lång tid innan gårdarna blivit etablerade. Under tiden fram till mitten av 1300-talet bör dock tre generationer av landbor ha varit verksamma. Biskopsämbetet kan då ha ägt nära 1/3 av socknens gårdar (se nedan).

Kung Magnus Birgersson förlänade dessutom domkyrkan/biskopsämbetet rätten till arrendet på kronogårdar i Näshult. Förläningsbrevet saknas i SDhk-samlingen och är antagligen förkommet. Förläningen framgår dock indirekt av ett brev som Magnus söner, Erik och Valdemar utfärdade 13070330 (SDhk2181). Deras bror, kung Birger Magnusson eller dennes marsk Tyrgils Knutsson, hade under mellantiden återkallat förläningen i den allmänna räfst de genomförde efter Magnus död. Hertigarna återställde med brevet förläningen till biskopen. Det finns inga handlingar som utvisar vilka gårdar förläningen avsåg. Genom att sammanställa information från olika brev som redovisats ovan kan man möjligen spekulera i denna fråga. Eftersom räfsten avsåg förläningar kan det knappast ha gällt gårdar som ingått i avtalet om det stora markbytet från 1271. Hertigarnas brev betecknar gårdarna som "colonias" (latin), vilket SDhk översätter till arrendegårdar Gårdarna bör således ha varit väl utvecklade vid tidpunkten för förläningen. Kanske var de gamla kungsgårdar med nära hundraåriga anor.

Biskop Lars återfick 1307 dispositionsrätten till avkastningen på gårdarna. Det finns således inget som hindrar att det är avkastningen på just dessa gårdar som hans efterträdare (Karl) överlåter i ett avtal från 1337 (SDhk4371). Möjligen finns här förklaringen till varför avtalet använder de pampiga formuleringarna vid beskrivning av gården ”….sigrithathorp (Serarp, min anmärkning), med allt sagda gård tilliggande, nämligen kvarnar, landbogårdar, även landbogårdarna i anahult medtagna,…” (översättning från latinsk text i Silfving, J (1952), sid. 371-2). Serarp skulle då ha framstått som en gammal kungsgård med rötter i det tidiga 1200-talet

Kyrkan skapade, sannolikt vid början av 1400-talet, ett register över sina gårdar i Småland. Originalet är idag förkommet. En kopia upprättades hundra år senare. Det kallas ofta ”Linköpings Pappersregister”, i det följande förkortat till LkpgPR. Registret uppger by-/gårdsnamn men endast i undantagsfall sockentillhörighet. Det finns inga handlingar bevarade som tyder på att domkyrkan avyttrat någon del av sitt gårdsinnehav i Näshult under 1400-talet. Jag har därför använt de tidiga statliga jordeböckerna för att urskilja vilka av Pappersregistrets ortnamn som faktiskt avser gårdar i Näshult (se nedan)

Jordeböckerna redovisar 17 domkyrkogårdar och av dessa återfinns 13 i Pappersregistret. De fyra gårdar som saknas var sannolikt öde redan när registret lades upp (se nedan). I registret återfinns dessutom den av Finvid donerade gården i Hillhult (se ovan). Domkyrkan skulle följaktligen ha ägt minst 18 gårdar i socknen under andra hälften av 1300-talet. Möjligen kan också de i registret upptagna gårdarna Ekkagård, Gödatorp, Horseryd, Hultingatorp, Medhult och Smidztorp förbindas med ortnamn i Näshult. De statliga jordeböckerna saknar emellertid uppgift om domkyrkogårdar i dessa byar. Ortnamnen är vanliga i norra delen av Småland och det är därför inte uppenbart att man kan placera gårdarna i Näshult.

Ett försök till beräkning av antalet gårdar vid 1300-talets slut

De ”vanliga” gårdarna som i jordeböckerna benämndes krono-, skatte- och frälsegårdar förekommer endast sporadiskt i tidigmedeltida dokument. Man kan dock bilda sig en uppfattning om dessa med ledning av de statliga jordeböckerna från mitten av 1500-talet (återfinns i Smålands handlingar).

Där redovisas antalet aktiva brukare (skattebetalare) och antalet ödegårdar. Annan nyodling än återkolonisation av ödegårdar under tiden från 1400 till medeltidens slut var förmodligen försumbar. Summan av aktivt brukade gårdar och ödegårdar bör följaktligen ge en ungefärlig bild av läget innan ödeläggelsen började. Vid mitten av 1500-talet redovisar jordeböckerna för Näshult 39 skattegårdar, semiegårdar, torp och nybyggen. För fyra av by-/gårdsnamnen - Klemetsskögle, Kullebo-Osatorp, Långhult och Överåkra - redovisas ingen gård förrän vid slutet av århundradet, sannolikt på grund av att de varit öde under den aktuella perioden. De kan emellertid ha funnits, åtminstone som ensamgårdar, under 1400-talet.

Prästgården var skattebefriad och den saknas därför i jordeboken. Totalt fanns det således minst 6 skattebefriade gårdar. Dessutom tillkommer de 18 domkyrkogårdar som redovisades i föregående avsnitt. Summan av brukade gårdar och ödegårdar kan därför teoretiskt beräknas till 63 stycken vid mitten på 1500-talet. Denna siffra inkluderar Prästakvarn.

I den följande redovisningen antas detta ungefärligt svara mot antalet gårdar vid slutet av 1300-talet. Man kan tyvärr inte ange hur stora felmarginalerna är. Det har hävdats att en normalstor landsortssocken under medeltiden bör ha haft omkring 100 gårdar som bas för den kyrkliga aktiviteten (Palm, L A (2001)). Jämfört med detta mått skulle Näshult således ha varit en liten landsortssocken, vilket möjligen ger visst stöd för resultatet.

Kartan över bebyggelsen visar tydligt det mest intressanta resultatet. Den tidigmedetida kolonisationen har i grunden format dagens bebyggelsemönster och kulturlandskap. Jordbrukets expansion under 1800-talet gav visserligen upphov till torpbebyggelse utanför byarna från medeltiden, men den blev inte bestående i mer än drygt hundra år. Även de öppna markerna har i stort sett reducerats till de gamla byområdena.

Diagrammet nedan kompletterar kartans bild.. Man ser där att nära 2/3 (39/63) av gårdarna låg inom de gamla kärnområdena eller på anslutande allmänningar. En del av nybyggena inom kärnområdenas byar togs antagligen upp på närliggande häradsallmänningar. På de avsides belägna allmänningarna fanns något mer än 1/3 (24/63) av socknens gårdar. Näshultby var som väntat störst av kärnområdena. De fyra delområdena på allmänningarna var nära jämnstora i antal gårdar. Nära 80 % av kärnområdenas gårdar låg i flergårdsbyar eller som dubbelgårdar, medan ensamgårdarna dominerade på de perifera allmänningarna. Höghult i det ”östra” allmänningsområdet är undantag. Där fanns en tregårdsby och en ensamgård.

Detaljer i gårdsfördelningen inom de olika delområden av socknen som användes inledningsvis framgår av följande tabell.

Kärnomrädena hade totalt 40 gårdar. Nyodlingen inom de gamla byarna och deras anslutande allmänningar skulle därmed ha uppgått till omkring 30 gårdar..

De perifera allmänningarna saknade fast bebyggelse vid 1100-talets början. Alla gårdar (22 st.) på de perifera allmänningarna koloniserades under tiden fram till senare delen av 1300-talet.

Man kan inte bestämma om nyodlingen skedde i jämn takt – eller om den var koncentrerad till ett tidigt/sent skede av de aktuella trehundra åren. Möjligen kan man peka på en faktor som talar för att kolonisationen i Näshult upprätthölls under den tidiga delen av 1300-talet. Domkyrkans markförvärv under de sista årtiondena av 1200-talet bör ha gett nyodling av åtminstone femton gårdar (se ovan) under denna tid. I så fall kan fanns det inte femtio gårdar när 1200-talet slutade.

Ödeläggelse och återkolonisation i Näshult

Näshult och unionskrigen

På det rikspolitiska planet var senmedeltiden mycket turbulent. De återkommande unionskrigen hade svåra verkningar i Småland. Svenska och danska härar plundrade och brände både landsbygd och städer. Näshult förskonades p.g.a. läget avsides de stora allfarvägarna. Det är inte känt att trupper vid något tillfälle ens marscherat genom socknen. Invånarna tvingades dock bära andra ekonomiska bördor av krigen. Med jämna mellanrum tog statsmakten ut extra skatter (gäld) av befolkningen och krävde männens deltagande i uppbåd. Tingsprotokoll från tiden kring sekelskiftet 1500 avslöjar folkets missnöje, medan maktens företrädare klagar över att löften om leverans av skatter och utskrivna soldater (t.ex. SDhk 35612; 35679; 36702) ej uppfyllts. Det är tydligt krigen var en börda även för bygder som inte direkt berördes av krigshändelser.

Näshult kan trots sitt perifera läge ha haft relativt goda kommunikationer med omgivningen. Ett brev av riksföreståndaren Svante Nilsson (Sture) från 15070421 (SDhk 35760) ger fantasieggande, men också svårtolkad, information om dessa förhållanden. SN skrev brevet på sin sätesgård Eksjö Hovgård (utanför nuvarande Sävsjö) efter en resa från Kalmar. Det framgår av brevet att han under resan kommit till Näshult på kvällen. Förmodligen har han övernattat där. Mycket talar för att den kvalitativt bästa vägen mellan Kalmar och Njudungs centrala områden - där Eksjö Hovgård låg - gick genom Näshult. Möjligen var Näshult känt som en lämplig uppehållsort för resande. Under vistelsen där nåddes SN av ett bud med brev från Ture Jönsson i Västergötland. Informationen i brevet var uppenbarligen viktig. Man kan förmoda att budbäraren valt en väg som med största sannolikhet skulle leda honom till ett möte med SN.

Dokument om gårdar och byar från 1400-talet

En grupp av dokument från denna tid i Svenskt Diplomatarium ger tidigaste skriftliga belägg för byarna/gårdarna Höghult, Kejsarekulla och Ödmundetorp. På samma sätt ger Arvid Trolles Jordebok tidigaste skriftliga belägg för byarna Prästtorp och Pukarp.

Ödmundetorp förekommer i fyra dokument från tiden 1411–25: (SDhk 17669, svenska), (SDhk18720,svenska), (SDhk 19571, svenska), (SDhk 20484). I samtliga fall gäller det gårdsköp som Nissa Pæthersson/Niclis Pederson bekräftade med sitt sigill. NP var sannolikt lågadel och hade "Emundathorp/ Ømondhetorpe" som sin sätesgård. I ett arvskifte från 1443 (SDhk 24348) fick Johan Truelson en gård i Ödmundetorp efter en person med namnet Märta. Märta kan ha varit gift med NP (Janzon, C (1995)). JT var bosatt på Öland och gården brukades därför av landbo.

Höghult omnämndes första gången 1426 i arvsskiftet (SDhk 20961, svenska) efter Gjurd Mattsson. Arvet tillföll barnbarnen som var bosatta i norra delen av nuvarande Kalmar län. GM var adel och hans bror uppgavs i ett annat brev vara riddare. Bröderna ägde gårdar i olika delar av Småland. Det verkar osannolikt att GM var bosatt på och själv brukade gården i Höghult.

En gård i Kejsarekulla förekommer i en tingsdom från 1453 (SDhk26362, svenska). Peter Sonasson tilldömdes där rätten att driva två gårdar – den ena i Stubbetorp (Åseda) och den andra i Kejsarekulla – som frälsegårdar. PS angavs i domen vara av ”frelss fadher ok föräldre för honom frelse warit till hedom höss”. Han bodde på Sjögle i Åseda.

Familjen Trolle var under 1400-talets senare del landets största godsägare. Godset grundlades i Näshult-Äsedabygden när Birger Trolle den äldre (i det följande BTä) 1404 ärvde 12 gårdar efter sin mor (SDhk 16336). BTä köpte sedan 1408 ”Prästakvarn” (SDhk 17097, svenska) i Näshult. Kvarnen låg sannolikt i Gårdvedaån på Rösjöholms ägor. Hans hustru i andra giftet, Ingeborg Arvidsdotter, var dotterdotter till Nils och Ingeborg Uddson. Hon ärvde omkring 1420 inte mindre än åtta av morföräldrarnas gårdar i trakten. BTä och Ingeborg Arvidsdotter bodde på nuvarande Trollebo i Lemnhult. De kan alltså ha ha haft direkt ledning av driften på sitt gårdsinnehav i socknen.

Sonen Birger Trolle den yngre (BTy) köpte senare (1570-1580) flera gårdar i området. Bland dessa ingick andra gårdar från familjen Uddsons innehav i Källeflaga, Peter Sonassons (jfr. ovan) gårdar i Kejsarekulla och Stubbetorp samt en frälsegård i Höghult. BTy:s gårdsfärvärv låg dock i fortsättningen till större delen längre söderut och västerut i Småland. Han flyttade sätesgården till Bergkvara utanför Växjö. Senast då blev det landbodrift på gårdarna i Näshult. Det var under hans son, Arvid Trolle, som godskomplexet växte till gigantiska dimensioner med mer än tusen gårdar i Danmark och Sverige. AT gjorde emellertid endast en gårdsaffär i Näshult. Enligt en handling skall han 1497 ha köpt Haddarp med en till gården hörande kvarn i Virserum (SDhk 33515 svenska). Varken gård eller kvarn finns med i den jordebok han upprättade vid samma tid. Det är oklart vad som hänt. Möjligen har köpet aldrig fullföljts eller har en försäljning ägt rum omgående.

Jordeboken upptog tjugosex gårdar i Näshult med närområdet i den norra delen av Åseda. Åtta gårdar och en kvarn låg i Näshults socken.Gårdarna i Horseryd och Ekagård är upptagna under Åseda, men med anteckningen ”är thenne gårda i Näshult sogen”.

En av gårdarna var ”eth ödetorp” i Höghult. Prästakvarn gav ingen avkastning ock var förmodligen öde. Övriga gårdar var frälse med landbodrift. Södra Ekagård och en av gårdarna i Horseryd gav extremt låg avkastning. De är sannolikt exempel på nedsatta "friårsarrenden" för nyligen återupptagen drift efter längre ödeperioder.

Ödegårdar i Näshult under senmedeltiden: ett försök till beräkning

Näshult drabbades liksom andra delar av Småland av den allmänna nedgångsperioden under senare delen av medeltiden. I Näshult var andelen landbor på frälse- och domkyrkogårdar mer än 50 %, vilket gjorde socknen särskilt utsatt. De intressanta frågorna för detta avsnitt är därför: Hur omfattande blev ödeläggelsen och hur snabbt återkoloniserades de övergivna gårdarna? Tyvärr kan man inte ge några säkra svar. Dokument från 1400-talet med uppgift om ödegårdar i Näshult saknas nästan helt. Man kan bara spekulera om orsakerna till detta. Kanske har arkiv gått förlorade, eller speglar frånvaron av dokumentation bara att aktiviteten var låg? Man är därför i huvudsak hänvisad till dokument från det tidiga 1500-talet för att belysa ödegårdarnas antal i Näshult.

Jag har funnit fem skriftliga uppgifter om ödegårdar. Arvid Trolle hade ett ödetorp i Höghult och Prästakvarn gav ingen avkastning, ett säkert tecken på att den var öde. De statliga jordeböckerna redovisar Birkisgård, Påskakulla och en utjord i Svartarp som "öde"

Direkta belägg anger en lägsta gräns för ödeläggelsen. För att få en fylligare bild måste man utnyttja kompletterande information. Jag har tolkat avsaknad av uppgifter i register eller jordebok som ett indirekt belägg för att gården varit öde.

Fyra av domkyrkans gårdar (Fly, Häradsskögle, Kejsarekulla, Mosingetorp) saknas i ”Pappersregistret” från 1400. (se ovan). De redovisas sedan i de statliga jordeböckerna från och med 1544, i ett fall som ”utjord”. Sannolikt har de blivit öde innan registret skapades, men driften har sedan återupptagits redan i början av 1500-talet. Samma förhållande gäller en av domkyrkans gårdar i Höghult. Den införs i den statliga jordeboken fr.o.m. 1564.

Den statliga jordeboken 1544 saknar uppgifter om nio gårdar som först senare tillförs jordeböckerna. Vid första registertillfället betecknas de som ”utjord”/ ”nybygge”/ ”torp”, och var då delvis skattebefriade. Jag har tolkat detta som att de är återupptagna ödegårdar. I denna grupp kan möjligen finnas någon renodlad nyodling. En detaljerad redogörelse för dessa beräkningar återfinns i ett senare avsnitt.

Summan av direkt och indirekt belagda ödegårdar uppgick 19 (Prästakvarn medräknad) , eller nära 30 %. Ödeläggelsen är något mer uttalad på de perifera allmänningarna (9 av 24 gårdar) än i kärnområdena (10 av 39 gårdar). Samma mönster har återfunnits vid studier av andra områden i Småland ((Bååth, K (1983)).

Förklaringen ligger säkert i att gårdarna på allmänningarna var anlagda vid en senare tidpunkt och därför inte var lika etablerade när ödeläggelsen inträffade. Allmänningsområdena i Näshult hade dessutom en ovanligt stor andel landbor, d.v.s brukare som inte själva ägde gården. Man har genomgående funnit att landborna var mer benägna att flytta än de självägande bönderna.

Närliggande socknar i Uppvidinge hade en något lägre andel ödegårdar -15 % (Larsson, LO (1984) sid. 482 ff). Larsson bedömde att endast hälften av de indirekta beläggen där var faktisk ödeläggelse. Möjligen kan däför 3-5 av mina indirekta belägg för ödegårdar i Näshult vara tvivelaktiga. Minst en femtedel av alla gårdar (13st.) i Näshult skulle dockha varit öde. Resultatet är inte extremt högt. Det ligger t.ex. klart lägre än vad Bååth fann i en mycket ambitiös studie av fem socknar i norra Smålands skogsbygd. ((Bååth, K (1983), sid. 50 ff.). Där var 36 % av gårdarna öde.

Det är känt att ödeläggelsen inleddes under senare delen av 1300-talet och fortsatte under den tidiga delen av 1400-talet. Återupptagningen av ödegårdarna ligger till sin övervägande del under 1500-talet. Nybyggen var normalt helt skattebefriade under de första 15 åren. Jag har antagit att dessa förhållanden gällt i Näshult. Därmed kan man med ledning av uppgifterna i jordeböckerna beräkna utvecklingen i stora drag.

Det framgår av diagrammet att återhämtningen skedde i en ganska jämn takt under 1500-talet, kanske med fem gårdar per 25-årsperiod. Vid periodens slut är 5-6 gårdar fortfarande kvar som ”öde”. Möjligen var återhämtningennågot snabbare på allmänningarna än i kärnområdena.

Jag har också beräknat längden på ödeperioden för berörda gårdar. Nedanstående diagram redovisar en sådan kalkyl. Flertalet gårdar kan ha varit öde i mer än 150 år, Där måste spåren av den tidigare odlingen ha varit nära nog helt helt försvunna,

Alla ödegårdar på allmänningarna återtogs förr eller senare i drift. Fyra av de ursprungliga gårdarna på kärnområdena blev definitivt nedlagda eller sammanlagda med andra gårdar. "Haddarp-Birkisgård", ”Kullebo-Osatorp” och ”Svartarp-Påskakull” levde vidare som namn på markområden i Lantmäteriverkets akter. Arvid Trolles två gårdar i Horseryd blev en enhet senast vid mitten av 1500-talet . "Prästakvarn" blev ungefär samtidigt Rösjöholms kvarn.

Tre definitiva ödesmål och ett långvarigt

De tidigmedeltida gårdarna Birkesbol, Osatorp och Påskakulla blev öde under krisen efter digerdöden och följande pester. De brukades senare som utjordar till andra gårdar, men blev aldrig mer självständiga enheter med egen bebyggelse..

Prästakvarn, som omnämns tidigt på 1400-talet saknas sedan i skatteregister och jordeböcker från 1500- och 1600-talen. Kvarnen återkommer senare som Rösjöholms kvarn.

Det finns anledning att något mer utförligt redovisa vad som är känt om dessa enheters tidiga och sena öden.

Gården Björkesbol låg i byn Haddarp. Den är inte omnämnd före 1500-talets jordeböcker. Den förekommer där regelbundet. med beteckningen ”skatte/öde/utjord”. Skatten är låg och det framgår inte klart vem som är skyldig att betala. Följande exempel från jordeböckerna visar den typiska bilden.

Kategori	Jordebok för år
	1544	1564	1600	1628/29
Benämning	Birckegardt	Birkisgard	Birkabol	Birkabool
Gårdstyp	Skatteutjord	Skatte ödejord	Skatteutjord	Skattejord
Skattebetalare	Haddarp by?	Jacob/?	?	?
Skatt	3 hästar	2 öre, 3 hästar	½ öre; 6 hästar	2 öre; 6 hästar

Mantalslängderna från 1640-talet och framåt upptar ingen skattskyldig för Björkesbol. Skatterna hade genom mantalsreformen blivit personbundna och därmed registrerades inte längre någon skatt för en utjord utan invånare.

Vid storskiftet i Haddarps by 1804 redovisades Birkesbol som ängsmark till Östergården (2 tld) och Södergården ((0,5 tld) samt som utjord (2,5 tld ängsmark) till Näshults gård. Ägaren till Näshults gård vägrade att lägga in sin del av Birkesbol i byns skiftespott. Han ansåg att byns övriga ängsmark inte nådde upp till samma höga kvalitet som Birkesbol, och att han följaktligen inte kunde tillskiftas likvärdig mark. Näshults utjord undantogs därför från storskiftet och behölls som en separat enhet inne i byns ägor. Byns gårdar blev skyldiga att underhålla väg till området. Birkesbol är fortfarande en egen (obebyggd) fastighet på något mer än 1 ha insprängd i Haddarp Östergårds marker söder om och i nära anslutning till ladugården.

Gården Osatorp låg på Kullebos utmark på gränsen till Serarp. Den finns inte med i de tidiga jordeböckerna från 1500-talet. Då är endast ett ålafiske (Åsgärde) på platsen skattlagt.. Landbon eller ägaren till Kullebo var sannolikt skattskyldig. Jordeböckerna 1628/29 upptar senare en ”eng i Osatorp” under beteckningen ”Arv och eget”, d.v.s. som Kronans egendom.

Kategori	Jordebok för år
	1544	1564	1604	1628/29
Benämning		Åsgärde	Åsgärde/Kullebo	Osatorp
Gårdstyp		Ålafiske	Ålafiske	En eng; AoE
Skattebetalare		?	Rytter	?
Skatt		½ lb sm,ör	1/2lb smör	½ lb smör

Mantalslängderna under 1600-talet redovisar inga skattskyldiga under Osatorp. Kullebo Säteri kartlades 1684. Varken kartan eller bifogade markförteckning upptar någon bebyggelse med namnet Osatorp. Det dröjer sedan hundra år innan ett torp anläggs (Johansson, Roy (1988)). Idag är fastighetsbeckningen Osatorp.

Prästakvarn omnämns första gången 14081004 då Göstaff Hylss, rådman i Calmaren, kungör att han ”…..sålt haffuer wälboren manne her Byrge Trolle ena qwarn som kallas Prästaqwarn i Nässulta sokn …for 20 mark redha peningar”, (SDhk 17097,svenska). Det är inte känt vilken anknytning GH kan ha haft till socknen.

Vi har här den tidigaste uppgiften om en vattenkvarn i Näshult - Serarps kvarn som omnämns redan 1337 låg förmodligen i Ånhult Affären ägde rum vid en tidpunkt när ödegårdskrisen är fullt utvecklad och det är inte säkert att kvarnen var i drift. Eftersom BT betalade 20 mark bör han emellertid ha bedömt att kvarnen eller tillhörande mark/byggnader hade värde.

Hundra år senare – omkring 1500 - tar BT:s sonson Arvid Trolle upp kvarnen som en tillgång i sin jordebok. Uppgift om avkastningen saknas, vilket kan vara ett tecken på att den inte var i drift. Det finns dock ingen anteckning om ”öde” eller liknande, vilket ofta var fallet när AT ville påtala att en tillgång var av tvivelaktigt värde. T.ex. gällde detta en gård (ödetorp) i Höghult.

Jordeböckerna och Kvarntullsregistren från 1500- och 1600-talen har inga uppgifter om Prästakvarn.

Namnet ”Prästakvarn” tyder möjligen på att kvarnen lytt under Prästgården eller Prästarps by. Prästarp förefaller mest sannolikt, eftersom BT tio år före köpet av kvarnen hade ärvt inte mindre 12 gårdar i byns omedelbara närhet. Namnet kan emellertid vara präglat av det ursprungliga ägarförhållandet och ger då föga vägledning för rumslig placering.

Senare lantmäteridokument visar att detta är fallet. Vid två karteringar av Beskvarn - 1714 och 1796 (storskifte) – anges ”Prästakvarnabron” som gränsmärke. Kartorna utvisar brons läge ca. 100 m. uppströms platsen för den sedan 1940-talet nedlagda Rösjöholms kvarn. Det verkar därför sannolikt att ”Prästakvarn” var en föregångare till denna och utnyttjade samma fall.

Texten till 1714 års karta anger att Beskvarns gräns norrut från bron följer ”den urgamla vägen till Överåkra”. En väg med den sträckningen verkar inte rimlig med mindre än att den anslutit till en viktig aktivitet som t.ex. en kvarn. Den skriftliga informationen i kartorna övertygar därför att medeltidens Prästakvarn skall sökas på denna plats. Namnfrågan måste få sin lösning på något annat sätt.

Påskakulla låg på Svartarps ägor. Gården koloniserades sannolikt under ett sent skede av den medeltida bebyggelseexpansionen i Näshult, d.v.s. under slutet av 1200-talet eller början av 1300-talet. Den blev sedan öde efter Digerdöden vid mitten av 1300-talet och därpå följande pester.

Enligt handlingar i Svenskt Diplomatarium (SDhk) hade Svartarp före 1400 minst två gårdar. En gård ägdes av Biskopsämbetet i Linköping, förvärvad genom byte (SDhk 14221). Birger Trolle d.ä. ärvde 1404 en gård i Svartarp av sin mor (Sdhk 16336). Sonsonen Arvid Trolle redovisade gården i sin jordebok från slutet av 1400-talet med en ränta på tre (iij) mark. De statliga jordeböckerna upptar en domkyrkogård och en frälsegård i Svartarp vid mitten av 1500-talet. Den senare är förmodligen den gård AT tidigare ägt.

Gården Påskakulla omnämns första gången i statens jordeböcker. Den redovisas då som ”ödis jord” bland Kronans gårdar och torp. Skatten är låg eftersom gården endast brukades som utjord. Vissa år (t.ex. 1564) anges brukaren av frälsegården i Svartarp som skattskyldig. Tabellen nedan sammanställer dessa uppgifter för utvalda år.

Kategori	Jordebok för år
	1544	1564	1604	1628/29
Benämning	Saknas	Paskakulla	Paskakulla	Passkulla
Gårdstyp		Krono ödisjord	Kronoutjord	Kronoutjord
Skattebetalare		Sven (Frälsegården)	e.u.	e.u.
Skatt		2 öre; 3 hästar	2 öre; 3 hästar	2öre; 2 hästar

Eftersom Påskakulla i jordeböckerna redovisas som kronomark kan man förmoda att gården ursprungligen anlagts på vad som då (omkring 1300) var utmark till en kronogård i Svartarp. Den blev sedan tidigt, i varje fall före 1400, avskiljd från huvudgården och berörs inte av de transaktioner som gäller de två andra gårdarna i Svartarp vid denna tid (jfr. ovan).

Efter 1600 redovisades Påskakulla i jordeböckerna endast som utjord med obetydlig eller ingen skatt under ett antal år.. Fr.o.m. 1630-talet beräknades skatterna efter ”mantalsprincipen” och de blev därmed mer personbundna. En utjord som Påskakulla utan invånare, försvann då ur de officiella beskattningslängderna. All information från denna tid tyder på att gården saknade bebyggelse.

Vid Storskiftet 1797 gjorde Hultingetorps bönder anspråk på del i Svartarps utägor i egenskap av ”bolby”. Påskakull blev därmed ett tvisteämne, och lantmätaren lade ned stor möda på att klarlägga gårdens läge och storlek. Resultatet av hans undersökningar beskrevs utförligt i protokoll och detaljerad redovisning av markområdena på skifteskartan.

Det framgår där att gården legat på en kulle – lokalt benämnd Påskakullen än idag – ca. 500 m. nno Svartarps by, ganska nära den nuvarande vägen mellan Hultanäs och Höghultström.. Där fanns enligt protokollet vid tiden för Storskiftet fortfarande byggnadslämningar efter den medeltida gården och tydliga odlingsrösen. Delar av området är mycket noggrant stenröjt och kan ha varit åker innan de blev ängs- och hagmark som utmark till frälsegården i Svartarp. Påskakullamarken uppgick enligt protokoll och karta från storskiftet till ca. 30 tunnland. Den medeltida gården behöver emellertid inte ha omfattat all den mark som senare fått benämningen Påskakulla.

© Karl Jungenfelt 2009 Creative Commons - Erkännande-Ickekommersiellt(CC-by-nc)