Rötterna i förhistorien
- Lösfynden
- Förhistoriska gravar och fossila åkrar i Rösjöområdet
- Förhistoriska gravar i Näshults sockensentrum
- Näshult före medeltiden - en sammanfattning
Det finns inga säkra fynd av förmedeltida boplatser i Näshult. Man är därför hänvisad till mer indirekt information om bebyggelsen under förhistorisk tid. Det är främst fornfynden, ortnamnen och de medeltida byarnas storlek som kan ge stöd för en beskrivning.
Undersökningar av fornminnen har mer än 300-åriga anor i Småland. Åren 1667 och 1690 genomfördes på Kungl. Maj:ts befallning i samtliga socknar ”rannsakningar om gamble antikviteter och monument” (Wilstadius, P(1942) ). Arbetet leddes av sockenprästen, som biträddes av kyrkans lekmannanämnd (de s.k. sexmännen) med lokalkunskap. Inventeringen i Näshult gav inga fynd. Kyrkoherden Erland Kebbonius och sexmännen konstaterar 1667 att ”….inteth notabelt är..”,. Redovisningen av 1690 års rannsakning är något mer utförlig. Kebbonius skriver att ”Nogra antikviteter här föga kan finnas”, men nämner ändå att platserna Biskopsö (RAÄ 10), Bockahål (RAÄ 94) och Stallaberg, och de sägner som förknippas med dem, är värda att uppmärksamma.
Näshult är inte den enda socknen med magert inventeringsresultat. I den närmaste omgivningen är det endast Alseda som uppges ha föremål värda att registrera: två runstenar. Rapportörerna verkar genomgående ha uppfattat att inventeringen endast avsåg runstenar.
Dagens fornminnesregister ger med sina uppgifter om gravar, odlingsrösen (-röjningar), runstenar och lösfynd en tydligare bild av den förmedeltida historien. Registret redovisar inga runstenar i Näshult. Det finns således inte någon text som kan berätta om socknen under denna tid.
Lösfynden
Lösfynden ger normalt de äldsta indikationerna på mänsklig aktivitet och bebyggelse. Fornminnesregistret redovisar för Näshult fjorton lösfynd. Tolv av dessa är stenyxor. Alla är av en typ som användes under övergångsskedet mellan yngre stenålder och bronsålder, d.v.s. tiden 2500-1500 före år noll. Det handlar sannolikt inte om medvetna deponeringar vid offerritualer eller begravning av döda. Yxorna har kvarlämnats oavsiktligt eller kasserats som skadade. Fynd av detta slag är knappast någon säker indikation på stadigvarande bebyggelse. De visar emellertid att området tidigt utnyttjats för någon form av odling. Skafthålsyxor var nämligen effektiva verktyg för trädröjning. Två fynd är sländtrissor. Tekniken att spinna anses tillhöra järnåldern, och dessa fynd är således av senare datum (se nedan).
Det är de västra-södra områdena av socknen som uppvisar lösfynden. De östra delarna har endast ett fynd (Långaryd).
Förhistoriska gravar och fossil åkermark i Rjösjöområdet
Registret dokumenterar åtta röjningsröseområden (RAÄ 179-187), eller s.k. hackerör, d.v.s. mark som stenröjts för primitiv uppodling. Under bronsålder och äldre järnålder föredrog man lättodlade marker eftersom verktygen var klena. Jordlagret var därför ofta tunt och näringsfattigt. Marken blev snabbt utsugen och man tvingades byta till ett nytt område. Efter en viloperiod med naturlig igenväxning av lövträd och buskar – granen hade ännu inte intagit Småland - kunde de gamla åkrarna åter tas i tillfälligt bruk. Man brukar beskriva detta som ett system med långtidsträda. Brukningsmetoden skapade således ganska stora arealer med röjda ytor i rotation. Tillsammantaget är ytorna så stora att de säkert aldrig varit odlade samtidigt. Boplatserna kan också ha varit rörliga. Röjningsrösena i Näshult ligger i ett stråk av nutida skogsmarker från socknens sydvästra hörn vid Horseryd-Kullebo längs gränsen mot Åseda ända upp till Kejsarekulla-Långaryd-Svartarp. De är således spridda över en sträcka på nära fem km. Rösena är ganska lika varandra till diameter och höjd. Kanske har man också strävat efter att få någorlunda likstora områden i areal. Alla utom ett är mellan 210 och 350 m. långa.
Liknande röjningar röjningar i västra Småland har undersökts i detalj. Man har därvid funnit att både anläggningstidpunkt och utnyttjandeperiod varierat från bronsålder till ända in i medeltid. Brukningsmetoderna har också skiftat från område till område och över tiden. Både boskapsskötsel och extensiv odling av grödor har förekommit. En del områden har utnyttjats under en längre period, kanske flera hundra år, för att sedan överges för gott och ersättas med näraliggande marker (Welinder, S & Pedersen, E A & Widgren, M (1999) s. 277 ff.).
Det finns nio förhistoriska gravar, varav en är dubbelgrav, registrerade i Näshult. Ingen grav har undersökts och några fynd av offergåvor är inte kända.
Tre gravar ligger i området Smedstorp (RAÄ 9 och 11) - Råsa (RAÄ 1). De är alla rösen med hällkista i mitten. Rösena är runda med diametern 10-12 m. och höjden 0,5-0,7 m. Dateringen är osäker eftersom gravskicket är sammansatt med både kista och röse. Gravarna har sannolikt utnyttjats under lång tid. Det är ganska långt mellan gravarna. Den triangel som sammanbinder dem har sidor med längderna 1,3;1,6; 2,1 km. En djärv gissning skulle vara att koppla dem till de ”vandrande åkrarna/gårdarna” i hackerörens rotationssystem som redovisades i föregående avsnitt. Gravarna ligger spridda i en riktning sydväst-nordost som ansluter till de där nämnda röjningarna, vilket talar för att gravar och röjningsrösen använts under bronsålder och järnålder. Det kan då ha funnits en halvpermanent bebyggelse med en eller ett par gårdar i denna del av socknen.
Förhistoriska gravar i Näshults sockencentrum
De återstående sex gravarna ligger i byarna Näshult-Serarp (RAÄ 7, 12,158, 161, 162 (dubbelgrav), 173). Här finns spår av endast en hällkista. I övrigt är det runda rösen eller runda stensättningar med en diameter på 10-15 m och en höjd av 0,5-0,9 m. Ingen grav är övertorvad. Avsaknad av hällar tyder på att det rör sig om brandgravar. Skiljelinjen mellan skelettgravar och brandgravar brukar tidsmässigt anges till järnålderns inträde. En sländtrissa har upphittats på en åker i nära anslutning till en av gravarna (RAÄ158). Sländtrissor förekommer ofta som gravoffer till kvinnor i järnåldersgravar. Detta talar för att gravarna utnyttjats åtminstone under tidig järnålder. Några gravoffer som pekar direkt mot sen järnålder har inte registrerats.
Fyra gravar ligger i ett tydligt höjdläge på åsen, medan tre ligger lägre sjönära. Det krävs en rektangel med sidorna 0,8 och 0,4 km för att täcka dem ytmässigt. Det handlar därför inte om gravfält av den typ som var vanlig under vikingatid. Den bebyggelse som gravarna tillhörde har inte varit särskilt omfattande, kanske inte mer än en eller ett par gårdar.
Näshult före Medeltiden - en sammanfattning
Det kan ha förekommit sporadiska odlingar så tidigt som under yngre stenålder i de västra och sydvästra delarna av socknen. Några spår av mer stadigvarande bebyggelse så långt tillbaka har dock inte bevarats. ”Hackerören” i de nuvarande skogarna mot Åsedagränsen vittnar om mer systematisk jordbruksdrift under bronsålder och yngre järnålder, d.v.s tiden från omkring år 1500 före noll och tvåtusen år framåt. Även markerna kring nuvarande kyrkbyn har sannolikt varit odlade under samma tid, men här har spåren av forntida åkrar bortodlats av senare generationer.
De tio gravrösena från bronsålder och äldre järnålder tyder på att det då funnits två områden med stadigvarande bebyggelse. Det ena var beläget i trakterna av Rösjön, det andra i anslutning till dagen sockencentrum. Socknen saknar fasta fornlämningar från yngre järnålder och vikingatid.
Denna fyndbild - rikligt med fynd från de tvåtusen åren före yngre järnålder, och sedan få eller inga fynd från tiden under efterföljande femhundra år - är vanlig i bygderna söder om Näshult (Hansson, M (1999), s. 38 ff.). Socknarna Åseda, Älghult, Algutsboda kan nämnas som exempel. Det verkar ha skett en betydande folkomflyttning under en period runt mitten av det första årtusendet. Arkeologer och jordbrukshistoriker vill förklara detta med att den nya järnålderstekniken fick sitt verkliga genombrott i Småland strax före mitten av det första millenniet. Med bättre redskap kunde tyngre och mer produktiva jordar utnyttjas och bebyggelsen koncentrerades följaktligen till de bästa markerna. Teknikskiftet hade betydande verkningar inte bara för enskilda produktionsled i jordbruket. Hela produktionssystemet – inklusive djurhållningen - förändrades. En samtidig klimatförsämring förstärkte behoven av fastare organiserad samverkan och förbättrad infrastruktur för markanvändning och byggnader (Welinder, S & Pedersen, E A & Widgren, M (1999) s.334 ff.). Landsbygdens bebyggelse blev därmed kanske för första gången riktigt permanent .
De perifera bygderna missgynnades av denna omvandling. I många fall lades de praktiskt taget öde vid mitten av det första årtusendet. De återkoloniserades först under sen vikingatid som en följd av befolkningsökning. Det verkar sannolikt att Näshult är ett exempel på en sådan utveckling med en ödeperiod på minst femhundra år.