kap2

Socknen och kyrkan

Övergångsskedet. Vikingatid blir medeltid
Sockenbildning i Näshult med omgivning
Socknen i biskopskonflikten Linköping - Växjö
Sockenkyrkans verksamhet

Övergångsskedet: Vikingatid blir Medeltid.

Vikingatidens infrastruktur och därmed sammanhängande administrativa organisationer är ofullständigt kända. De bestod - uppifrån sett - av en kungamakt som från tid till annan hade inflytande över begränsade delar av de områden som senare blev Sverige. På en lägre nivå fanns regionala "hövdingedömen", ofta fristående från kungamakten men ibland lierade med densamma. De omfattade en avgränsad bygd och var ofta ganska svagt sammanhållna. I Småland har de benämnts "folkland", där Njudung och Finnveden kan anges som exempel. Under beskydd av hövdingen utvecklades i folklanden tingen med viktiga funktioner för rättskipning och medborgarinflytande. Kungar och lokala hövdingar utövade inflytande på den lägsta nivån genom ett nätverk av egna gårdar med utplacerade förtroendemän. Man har funnit tydliga spår av sådana institutioner främst lokaliserade till dåtidens centralbygder. Det finns inga tecken att på att någon gård i Näshult haft en sådan funktion.

När de mer avlägsna bygderna koloniserades på 1100- och 1200-talen uppstod behov av en organisation för samverkan på nivån mellan folklandet och byn/ensamgården. Det samtidiga kristnandet blev därför inte bara en viktig etisk-kulturell förnyelse. Sockenbildningen fyllde ett tomrum i den ofullständiga infrastrukturen. Formerna för sockenbildningen är endast lite kända. Bysamfälligheterna spelade rimligen en viktig roll. Kyrkan bildades helt enkelt genom samverkan mellan närliggande byar och därmed uppstod socknen. "Kontraktet" kan från början ha varit en muntlig överenskommelse som i ett senare skede blivit skriftlig och till slut formaliserats genom socknens anslutning till kyrkans överordnade organisation, stiftet. Socknen och kyrkan blev därför centrala i omvandlingen av bygden. Det är motiverat ägna ett avsnitt åt dessa förändringar.

Kristnandet inleddes i Sverige omkring år 1000 och avslutades under 1100-talet. I landets centrala slättbygder fanns det på många platser redan vid mitten av 1000-talet både kristna kyrkor och början till en sockenorganisation. Den tidigaste missionen i Småland var lokaliserad till Växjötrakten och den är ganska säkert tidsbestämd till andra hälften av 1000-talet (Larsson, L O (1999) sid. 71 ff). I de perifera bygderna började omvandlingen senare.

De tidigaste kyrkorna byggdes ofta som gårdskyrkor. framför allt i slättbygderna. Dessa blev först i ett senare skede sockenkyrkor. I glesbygden var kyrkbyggena redan från början sockenbornas gemensamma angelägenhet (Schück , H (1959) sid 159 ff). Man kan anta att detta har gällt för Näshult.

Förmodligen var de äldsta kyrkorna av trä. Stavkyrkorna ersattes i ett andra skede med stabilare konstruktioner. I Näshults grannskap finns det flera exempel på bevarade andragenerationskyrkor med tidigt bygnadsdatum. Lannaskede och Vallsjö stenkyrkor är båda från tiden strax efter 1150. Landets äldsta bevarade timmerkyrka är Granhults kyrka från 1220-talet.

Näshult hörde under denna tid till Tiohärads lagsaga. Socknens invånare (=bönderna) var enligt kyrkobalken där skyldiga att uppföra en kyrka och bestrida kostnaderna för religionsutövningen. Larsson, L O (1999) uppger att en muntlig tradition av balken tillämpats redan under tidigt 1200-tal. Både socken och kyrka bör då ha varit en väl etablerad del av den samhälleliga infrastrukturen i Smålands inland. Detta talar för att sockenbildningen inleddes under 1100-talet även i de perifera bygder där Näshult återfinns.

Sockenbildning i Näshult med omgivning

Det finns inga mer handfasta belägg för att kyrkor uppförts i Näshult eller i de närmast omgivande socknarna före 1200-talet. Spåren av den tidigaste kristna perioden har gått förlorade.

Näshult socken omnämns första gången i skrift i ett dokument från 21 december 1278 (dokumentet är avfattat på latin:" ...parrochia (=socken, förf:s anm.) nessiohult niudinge..."; se nedan om innehållet). Biskop Bengt i Linköping förtecknar i ett brev från 1290 tiondegivande socknar. Där återfinns Alseda, Skirö, Lemnhult och Näshult (SDhk 1474; SDhk 1914; SDhk 1917). Det fanns således då en närmast heltäckande sockenorganisation i Näshults närområde. Kanske vågar man dra slutsatsen att socknarna existerat i nära hundra år. Kristnandet skulle i så fall ha inletts senast under andra hälften av 1100-talet.

Biskopens förteckning redovisar inget tionde för Nye socken, utan upptar i stället en gårds- eller bykyrka med (nuvarande) gårdsnamnet Mörsebo. Andra byar i trakten var kanske inte anslutna. Några kan möjligen ha hört till Näshult. Detta framgår indirekt av handlingar från denna tid rörande en marktvist mellan byarna Lillarp (Skirö) och Möcklarp (Alseda) å den ena sidan och sannolikt byarna Ramnås och Täppesås å den andra sidan. Invånarna i de senare benämns i dokumentet "bönder i Näshult" (SDhk 1171). Nye socken omtalas tidigast i skriftliga handlingar från början på 1400-talet, och då som ”Nykyrka”. Det är möjligt att nu gällande gräns mellan socknarna etableras först då.

Stenberga socken saknas i biskop Bengts förteckning. Stenberga har utelämnats även i andra dokument från denna tid, t. ex. när Kungarna Valdemar och Magnus Birgersson 1278 genomförde ett antal godstransaktioner i området (SDhk 1059; SDhk 1065). De aktuella objekten anges i handlingarna som ”gården XX i socknen YY” i de fall gårdarna ligger i Skirö, Näshult och Virserum. Stenbergabyarna ”Boda, Hasselås ochYxnaberga” uppges i samma handlingar ligga i ”Njudung”, utan angivande av socken. Socknen "Stenabiergha” omnämns i en skriftlig handling först 1337 (SDhk 4371). Möjligen har den inte bildats förrän i början av 1300-talet. Information om byarnas sockentillhörighet före denna tidpunkt saknas.

Näshults grannsocknar i öster är Virserum och Fagerhult. De är förmodligen bildade ungefär samtidigt med Näshult. Nu gällande sockengränser går genom skogsområden som även idag är ganska oländiga. Då var de säkert bygdeskiljande ödemarker.

Näshults gränser i väster mot Lemnhult fick en naturlig sträckning i de långsmala sjöarna Serarpssjön, Vigotten och Saljen. De två Nässjabyarna, som idag ligger i Lemnhult, kan möjligen tidigt ha tillhört Näshult. Enligt sentida kartor har Nässja nämligen haft utjordar långt inne på Näshultsbyarnas marker.

Gränsen i söder mot Åseda känns inte lika funktionell. På Åsedasidan ligger från väster till öster byarna Sjögle-Sissehult-Övratorp-Stimmetorp-Stubbetorp-Källeflaga-Lindåkra-Ugglebo. De gränsar till Näshultsbyarna Råsa-Kejsarekulla-Svartarp-Prästtorp-Pukarp-Häradssjögle. Alla byar har historiskt haft långsmala ägoprofiler, orienterade i NO/SV-riktning. Det framgår av äldre kartor att Åsedabyarna hade inägor och bebyggelse i den norra delen av ägorna, Näshultsbyarna i den södra delen. Kartbilden ger intryck av att gränsbyarna alltid har hängt samman organiskt. Avståndet från dessa by- och odlingscentra till den öppna bygden i Åseda var 5 km eller mer. Detta område bör vid tiden för sockenbildningen ha varit bygdeskiljande.

Näshults gräns mot Åseda var under 1200-talet föremål för en tvist mellan de två stiften i Linköping och Växjö över rätten till biskopstiondet. Man kan förmoda att dessa förhållanden skapat en oklar situation vid sockenavgränsningen. Denna hade möjligen inte nått slutgiltig form förrän vid början av 1300-talet (se nedan).

Den kärna av byar och gårdar som var ursprunget till Näshult socken hade således etablerats redan vid mitten av 1200-talet. Några årtionden senare har socknen en utbildad präst och tiondebetalningarna är fullt reglerade. Näshult har blivit en fullfjädrad kyrksocken under 1200-talets senare hälft Möjligen sker senare smärre justeringar i gränsbyarna mot Nye och Åseda. Eftersom det fortfarande återstår nära hundra år av kolonisation, tillkommer dessutom ny bebyggelse inom det etablerade sockenområdet. Strax före mitten av 1500-talet registreras för första gången bebyggelsen mer fullständigt. Då har Näshult nått nära nog exakt den omfattning som socknen har ännu idag (se avsnitt Byar och gårdar).

Socknen i biskopskonflikten Linköping-Växjö

Efter förebild från de tidigt kristnade länderna på kontinenten införde kyrkan stiftsväsendet i Sverige med främsta uppgift att utveckla och övervaka religionsutövningen i socknarna. Linköpings stift bildades sannolikt före 1120. Det omfattade – åtminstone till att börja med – hela Småland. Stiftet hade en särskilt stark position i de norra delarna. Biskopen i Linköping grundade bygdens första kloster i Nydala vid mitten av 1100-talet. Stiftet fick genom gåvor betydande egendomar i trakten enligt dokumentation från tiden kring 1175. När sockenbildningen i Näshult var aktuell är stiftet följaktligen väl etablerat i regionen. Socknen ingick sannolikt redan från början i Linköpings stift.

Kyrkan i Växjö bildade eget stift i början på 1170-talet. Stiftet omfattade till att börja med endast de delar av södra Småland som traditionellt kallats Värend. Växjöbiskoparna ställde mot slutet av 1100-talet även krav på bygder i norra Småland. Detta ledde till konflikt med Linköpingsstiftet i en rad frågor. Man tvistade bl.a. om tiondeinkomsterna från socknarna i gränsområdet mellan Njudung och Värend och därmed berördes Näshult. Tre påvar, två svenska kungar och minst tre svenska biskopar engagerades för att reglera förhållandet mellan stiften.

Påven meddelade 1249 i en s.k. bulla (dom) att gränserna mellan stiften fastställts och uppmanade stiftsledningen i Växjö att lyda utslaget (SDhk 624). Från denna tid finns också ett dokument som räknar upp gränsorterna mellan Värend och Njudungs Västra Härad (Härenstam, C (1947) sid. 91). Kung Valdemar Birgersson uppgav senare (1271; SDhk 906) att gränserna mellan Njudung och Värend reglerats i sin helhet, således även i de delar som gällde Njudungs Östra Härad. I detta fall borde även gränsen mellan Näshult och Åseda ha berörts, men någon liknande förteckning över gränsorter är inte känd. Möjligen var bebyggelsen här så tunn ännu under andra hälften av 1200-talet att en närmare precisering inte ansågs vara nödvändig. Det finns inga medeltida dokument bevarade som berör Näshults gränser.

I stort var därmed gränsdragningen mellan stiften avgjord och Näshult socken tillhörde Linköpings stift. Möjligen var känslorna starka även på lokal nivå. Som kuriosum kan nämnas att tiondet från frälsegården i Svartarp levererades till Åseda så sent som under andra hälften av 1500-talet.

Biskoparna i Linköping kände sannolikt behov av att stärka sin position i gränsområdet till Växjö stift trots att gränstvisten formellt avgjorts till deras fördel.. Näshult berördes av två åtgärder.

Den första gällde ett markbyte som genomfördes under senare delen av 1270-talet (SDhk 1065). Kung Magnus (Ladulås) Birgersson bytte då mark och gårdar med biskopen i Linköping. Man kan inte av handlingarna utläsa vem som var initiativtagare. Biskopen lämnade gårdar i den nuvarande Jönköpingstrakten. Dessa gårdar var förmodligen högproduktiva efter dåtida mått och låg i småländsk centralbygd. Kungen lämnade ”tredingen” av allmänningarna i Näshult socken (latinsk text i avskrift ”….de bonis fiscalibus regni swechie predia omnia in parrochia nessiohult niudungie, culta siue inculta cum piscarijs omnibus…”.). Till stor del kan det ha varit icke-uppodlad mark, eftersom tredingen var kronans andel av allmänningarna.

Det kortsiktiga ekonomiska utbytet av denna affär måste ha varit ringa för biskopen. Överenskommelsen var sannolikt inte påtvingad biskopen. Det är känt att kungafamiljen var välvilligt inställd till Linköpings stift. En yngre bror, Bengt, till Kung Magnus, som inom ett årtionde själv skulle bli biskop, var dessutom vid tidpunkten för bytet medlem av domkapitlet i Linköping. Stiftets vinster på kort sikt låg i förstärkt prestige på det lokala småländska planet som motvikt mot Växjöstiftets övertag i närkontakt. Genom markbytet kunde biskopen utveckla ett betydande antal gårdar i socknen, vilket bidrog till kolonisationen av allmänningarna. Ämbetet ägde praktiskt taget en gård i varje by redan vid mitten av 1300-talet (se Domkyrkans gårdsinnehav). Gårdarna brukades av landbor (i dagens språkbruk=arrendatorer), vilket långsiktigt gav inkomster. Dessa hade förmodligen betydelse för biskopens ekonomi. Biskoparna behöll gårdskomplexet intakt under hela tiden fram till reformationen. De utvecklade emellertid inte någon ”storgård” eller liknande som kunde ge tillgång till bekvämt uppehälle vid inspektionerna. Enligt bevarade handlingar har i stället gårdar i Hässleby (i nuvarande Mariannelund), Alseda och Vetlanda använts vid biskoparnas besök från 1300-talet och framåt.

En andra åtgärd vidtogs av kungabrodern Bengt för att stödja religionsutövningen på lokal småländsk nivå (SDhk1474) sedan han utnämnts till biskop. Han överlät då hela biskopstiondet (se nedan för förklaring) i ett antal Njudungssocknar – däribland Näshult – till Nydala kloster.

Tvisten om gränssocknarnas tionde blev sannolikt ganska snart nedtonad. De efterföljande biskoparna bedömde därmed att behoven av lokala prestigevinster var ringa. I ett första steg ålades därför klostret att försörja biskopen med följe (s.k. gästning) under hela adventstiden varje år. Sedan drogs gåvan av tiondet från bl.a. Näshult helt enkelt in (SDhk 1914). Munkarna accepterade detta mot att de befriades från gästningsskyldigheten (SDhk 1917). Överföringen av biskopens tionde på Nydala Kloster gällde därmed under endast 10 år för Näshults vidkommande.

Näshult socknen kom således att figurera i en kyrkopolitisk konflikt på stiftsnivå. Detta ger en förhållandevis riklig dokumentation om socknen under senare hälften av 1200-talet. Vid början av 1300-talet verkar tvisten vara bilagd och därmed återgår Näshultskyrkan till sin undanskymda roll som en liten folkfattig landsortssocken långt från centralbygden. Varken biskopar eller kungar finner socknens vidare öden vara av intresse. Tyvärr medför det att strömmen av skriftliga dokument sinar.

Sockenkyrkans verksamhet

Näshults medeltida sockenkyrka låg sannolikt på samma plats som den nuvarande. Kyrkobyggnadens storlek och arkitektur är inte känd. Den omnämns första gången i skrift som dateringsort i ett avtal om gårdsförsäljning från 14110623 (SDhk 17669). Det finns heller inga handlingar bevarade som avslöjar något om de religiösa aktiviteternas omfattning och former. I Näshult följdes säkert det ceremoniel som gällde för små socknar i allmänhet ((Beskow, P (1999), sid. 232 ff). Prästen ledde verksamheten, möjligen med biträde av någon ”klockare” eller liknande. Reglementet föreskrev mässa morgon och kväll alla vardagar, men då var normalt bara prästen och hans biträde närvarande. Sockenborna deltog i helgens högmässa.

Kyrkans verksamhet finansierades till stor del med skatter. Bönderna i socknen betalade således "tiondet”, en årlig naturaskatt som utgick med en tiondel av skörden. Tiondet delades mellan fyra olika ändamål :

1/3 till avlöning av präst och klockare;
2/9 till byggande och underhåll av kyrkan;
2/9 till fattiga och sjuka;
2/9 till biskopen för domkyrkans utgifter.

Dessutom brukade prästen prästgården som sin egen Larsson, LO (1999), sid 81 f).

Prästens och kyrkobyggnadens andelar stannade naturligtvis kvar i socknen. Andelen för fattiga och sjuka gick ofta till någon central inrättning som ett hospital eller liknande och kunde därför försvinna ut från socknen. I de små socknarna tjänade fattigtiondet dock ganska regelmässigt lokala behov.Så länge medlen användes lokalt verkar tiondet ha betraktats som en kostnad för ”kyrkans tjänster” och därmed accepterats av sockenborna.

Det framgår dock indirekt av olika handlingar att tiondebetalningar som gått till ändamål utanför socknen vållat missnöje. Biskop Bengt ålade bönderna att leverera tiondegåvan till Nydala kloster ”eftersom det är obekvämt för munkarna att hämta tiondet på plats i socknarna" (SDhk 1474). Man kan förmoda att någon form av leveransstrejk låg bakom biskopens uppmaning.

Biskopstiondet hade ingen, för den vanlige sockenbon tydlig, lokal anknytning eftersom avståndet till domkyrkan var helt oöverkomligt för henne/honom. Denna andel av tiondet var dock förhandlingsbar. Näshult var en av de socknar som – sannolikt efter protester – lyckades komma undan med att leverera endast 1/6 (i stället för normalt 2/9) av tiondet till stiftet eller av stiftet anvisade ändamål. Det är inte känt hur nedsättningen beviljades, inte heller hur inbesparade medel sedan fördelats på lokala ändamål.

Stiftsledningens inspektioner var årligen återkommande. Socknen och sockenprästen skulle då försörja biskopen och hans sällskap under inspektionen. Detta har kallats ”gästningsskyldighet”. Inspektionen var en viktig religiös högtidlighet. Delar av det religiösa ceremonielet kunde utföras endast av stiftsledningens framstående medlemmar – biskopen och kanikerna vid domkapitlet. Hit hörde bl.a. konfirmation. Missnöje med gästningsskyldigheten är ändå väl belagt i bevarade handlingar, förmodligen beroende på att den drabbade de lokala prästerna, d.v.s. en grupp som kunde uttala sin mening i skrift. Protesterna ledde till att gästningsskyldigheten reglerades formellt. I Linköpings stift angavs en övre gräns för sällskapets storlek på 20 personer. Även längden på vistelsen reglerades. Man tillät vistelse från en till tre dagar. Differentieringen var förmodligen beroende på hur stor socknen var och om den den bedömdes vara rik eller fattig. Domkyrkans egna handlingar - det s.k. Pappersregistret - uppger att biskopsgästningen för Näshult uppgick till två dygn (Schück (1959), sid. 186). Enligt en annan uppgift var gästningsskyldigheten för Lannaskede, Lemnhult, Näshult och Stenberga socknar nedsatt till endast ett dygn (Härenstam, C (1947) sid. 90). Uppgift står här mot uppgift. Oklarheten kan sammanhänga med att Stenberga under en del av medeltiden var annex till Näshult och att socknarna då hade gemensam präst.

I den allmänna kris som följde efter Digerdöden under andra hälften av1300-talet fick hälften av socknarna så pass försämrad ekonomi att de inte klarade av att fungera som självständiga enheter. Man införde därför ett system med huvud- och annexförsamlingar där kyrkoherden i huvudförsamlingen skötte den religiösa verksamheten genom regelbundna besök i annexet. Näshult hade egen präst under hela den resterande delen av medeltiden med Stenberga som annex under 200 år fram till slutet på 1500-talet.

Prästerna rekryterades lokalt och deras utbildning var ofta bristfällig under inledningsskedet. Stiftets ledning skärpte successivt kraven på prästens utbildning under 1200-talet (Schück (1959), sid. 200 ff). Prästkandidaten skulle först utbildas i domkyrkans skola och sedan provtjänstgöra i två år vid domkyrkan innan han inträdde i sitt ämbete. För att säkerställa kvalitén på de rekryterade angavs miniminivåer för ersättningen till den utnämnde sockenprästen. Målsättningen var att han skulle framstå som bygdens ekonomiskt mest framstående invånare.

Näshult fick tidigt en präst som verkar ha uppfyllt kraven. Finvid var kyrkoherde (rector ecclesie) 1283 då han lovade att skänka sin gård och all annan egendom i Hillhult till Linköpings stift. Löftet ges i en handling som utställdes i Akko (Acre i nuvarande Israel; (SDhk 1246)). Han deltog i Linköpingsbiskopens pilgrimsfärd till Jerusalem i egenskap av dennes huskaplan. Andra handlingar visar att Finvid tidigt åtnjöt biskopens stöd. Påven beviljade 1258 (SDhk 727) en ansökan av biskopen att få prästviga den "unge, synnerligen begåvade och ambitiöse prästkandidaten Finvid" trots att han var av oäkta börd. I testamentet nämner biskopen dessutom Finvid främst av sina fem kaplaner ((SDhk 1237).

Det är frestande att försöka ge en bild av honom eftersom han är den första Näshultsbo som framträder med namn i skrift. Bakgrunden till dessa fakta kan nämligen vara följande. Den katolska kyrkans krav att prästerna skulle leva i celibat upprätthölls endast formellt i Sverige. Många landsortspräster levde under familjeliknande förhållanden med informell hustru och erkända barn, även om av kyrkan officiellt betraktade barnen som oäkta. Finvid var sannolikt född i en sådan familj. Läs- och skrivkunnigheten i prästhemmen översteg vida den för omgivningen normala och sönerna var följaktligen attraktiva som rekryteringsbas för prästyrket. Finvid och en yngre bror till honom har tydligen skolats i Linköping och där visat goda resultat. Finvid blev kaplan hos biskopen och behöll den befattningen även sedan han återvänt till hemsocknen som kyrkoherde. Hans bror blev också präst och avancerade till medlem av domkapitlet i Linköping, möjligen även till kanik. Finvid ärvde sannolikt gården i Hillhult efter sin mor. Finvids familjeband och lokala ankytning bör ha varit värdefulla för biskopen så länge konflikten med Växjöstiftet pågick. När konflikten gått över lämnade Finvid Näshult för den finare befattningen som kyrkoherde i Hässleby (SDhk 1920). Där låg nämligen den gård som sedan långt tillbaka varit en av Linköpingsbiskopens största egendomar i Småland. Det är också känt att biskoparna ofta vistades där (SDhk 242; Schück, H (1959) sid. 280 ff).

Tre andra medeltida präster i Näshult är kända till namnet. ”Olavi Arnulphi Filii presbyteri in nessiohult” var sigillant 1328 när kyrkoherden Paul T. i Myresjö skrev sitt testamente (SDhk 3513, exakt datum ej känt). Sigillet utvisar en bild av S:t Olof (Hildebrand, B E ((1862)). Det norska helgonet tillbads tydligen i Näshult liksom i Åseda. ”Kyrkoherre Pæter” i Näshult bekräftade 1393 (SDhk 14221) med sitt sigill ett gårdsbyte i socknen. Kyrkoherden ”Herr Laurens i Näshult” dömdes 1544 att böta 35 lod silver, 30 oxar och 1 stut och till avsättning från tjänsten ”... för han dolde Nils Dacke ... och för han var Nils Dackes råd” (Berg, G (1893) sid. 72). Sannolikt har ingen mer information om dem eller andra präster bevarats.