(nedtecknat 2001-08-10)
Jag är mammas yngsta dotter och är nu 71 år. Mina syskon, som var 2 och 4 år äldre än jag, är döda sen länge. Jag vill skriva ner minnesbilder om vår fantastiska mamma medan ännu någon kommer ihåg henne. Kanske mina barn och barnbarn och ev syskonbarn kan ha intresse av att läsa. Kanske det inte blir en renodlad levnadsteckning om mamma, det blir nog också en del blandade barndomsminnen.
Signhild Åhlund
Mamma var en varm, glad och inspirerande ensamstående förälder, en fin pedagog och omtyckt lärarinna, var allmänbildad genom att läsa mycket böcker av de mest skilda slag, tidningar, tidskrifter och lyssna på radio. Höll sig à jour med aktuell forskning inom de mest skilda områden t ex astronomi, medicin. Hon ledde studiecirklar i bl a esperanto, och hon undervisade på kvällstid f d elever som ville studera vidare, utan att ta emot någon betalning.
Hon var mycket engagerad i både världsproblem och lokala rättviseproblem. Var socialist och arbetade aktivt i Arbetarkommunen. Satt många år i kommunfullmäktige för socialdemokraterna och hade också flera nämnduppdrag.
Barndomen
Mamma föddes 1 oktober 1900 i Vetlanda stad, Lasarettsgatan 1, som första barn till Signe Watz, född Olsson och Sigurd Watz. Fick heta Anna Signhild Ester Elvira. Flyttade vid 6 år med föräldrarna till Myresjö och sedan vidare till Kalmar. Fick så småningom 5 syskon. Mamma var mycket förtegen om sin barndom, verkade tycka det var obehagligt att minnas. Pappan – min morfar – var alkoholist. Mamma sa en gång att det bästa min mormor gjort var när hon tog ut skilsmässa. (När min mormor begrovs hörde jag berättas att hon i sin ungdom blivit djupt förälskad i ”charmören och slarvern” och gift sig utan sina föräldrars gillande).
Utbildningen
Trots fattigdom i familjen gick mamma och Gunnar, äldste brodern, till högre studier. Studietradition fanns i båda släkterna. Mamma gick ut flickskolan (i läroverk fick inte flickor gå på den tiden). Där gick bl a Kalmar-kapitalisten Jaenssons döttrar, som vräkte sig i fina kläder och annan lyx. Mamma led av att bara ha en enda klänning, som fick lappas och lagas har hon berättat. Kanske lades här grunden till hennes politiska radikalism?
Efter flickskolan sökte mamma i hemlighet till folkskoleseminariet och kom in. Inför fullbordat faktum tystnade protesterna hemma och hon fick börja.
Arbete
Det första vikariatet som folkskollärare blev i Horns kyrkskola, Östergötland, inte långt ifrån där mormor växte upp på en gård i Hycklinge. Efter det vikariatet fick mamma ordinarie tjänst vid B-3 skolan Lövhult i Näshults socken i Småland, 1924 (troligen). Där skulle hon stanna i nästan hela sitt liv, skolan lades ner 2 år innan hon avgick. Hon blev då förflyttad till skolan i Nye (1952?) Där halkade hon på ett nybonat golv och bröt lårbenet 1954. På grund av sin svåra ledgångsreumatism lyckades hon aldrig riktigt komma upp på benen igen. Hon bodde hos mig och min familj till sin död 1958.
En ovanlig lärargärning
Mamma var redan från början mycket entusiastisk och djupt intresserad av att hitta en pedagogik som bröt med den traditionella skolans. Hon ville se eleverna utvecklas till självständiga demokratiska människor och som tyckte det var roligt att lära sig. Lärarinnan i en annan av socknens skolor, Gerda Johansson i Kejsarekulla och mamma utvecklade i samarbete en ny pedagogik och genomförde den i praktiken. Den byggde på bl a Arbetets pedagogik av fransmannen Célestin Freinet.
(Om Freinet läser jag att han konsekvent ställer sig på barnens och det arbetande folkets sida. Barnen lär sig om de får meningsfullt arbete och får uttrycka sig fritt. Han fick själv betala ett högt pris för sitt radikala skolarbete. I mitten av 1930-talet tvingade skolmyndigheterna honom att ta avsked på grund av en konflikt med prästen och den borgerliga överklassen. Han satt också i koncentrationsläger under den tyska ockupationen.)
Mamma hade katedern mitt i skolsalen i stället för, som det var tänkt, på det förhöjda podiet längst fram. Barnens bänkar stod grupperade mot varandra för att underlätta samarbete. På den tiden var det mycket ovanligt. Tre klasser skulle rymmas i den enda skolsalen, de sista åren, när det blev 7-årig folkskola, fyra klasser. Intagning av nybörjare skedde bara vartannat år så klasserna spände över både småskola och folkskola, men sammanlagda antalet elever var inte mer än c:a 20 under min skoltid. Jag och mina båda syskon gick alla i samma skola.
Mycket grupparbete ingick i arbetssättet och som grupprum fungerade dels kapprummet, dels ”mammas rum” i vår bostad. Det rummet innehöll mammas privata bokhyllor, skrivbord, pianot och Karl Johansmöblerna. Utforskande av fakta och skapande, självständigt och i grupp ingick i denna arbetsskola. Vi fick en uppgift, olika svår och lång beroende på vilken klass. Mamma gick igenom den tillsammans med klassen och sen fick vi gripa oss an arbetet. T ex kunde den gälla en epok i historien eller ett land i geografin. Då tog vi reda på fler fakta, spännande historier osv, berättade, skrev och ritade. Allt sammanställde var och en eller i grupp under c:a en månad till en arbetspärm som sedan fick presenteras även muntligt. Som arbetsmaterial fick vi använda skolbiblioteket, som fanns i skolsalen, samt i de högre klasserna mammas egna hyllor med uppslagsböcker, historiska verk och fina böcker om djur. Naturligtvis ingick också mer vanlig träning i räkning, läsning och välskrivning. Men det var alltid aktiva och omväxlande dagar, jag kan inte komma ihåg en enda långtråkig skoldag där! Vi spelade mycket teater, oftast ur Sagabibliotekets pjäsböcker och hade uppspelning för anhöriga.
På rasterna lekte vi oftast alla tillsammans vare sig det var brännboll, ”alla rövare finns i skogen”, sparktåg eller kälksläde i backen. De mindre barnen fördelades i lagen.
Tillsynsmyndigheten
Den nya pedagogiken ifrågasattes till en början av tillsynsmyndigheterna. På den tiden fanns det bl a skolinspektörer som hade ansvar för en skolas kvalitet. Kyrkan hade också rätt att komma på inspektion. Jag minns när skolinspektören kom på heldagsbesök för att kontrollera om vi lärde oss något med en sån undervisning. Han förhörde oss i många ämnen och vi fick visa våra arbetsböcker. Jag minns också att han förvånad konstaterade att resultatet var gott, och att han berömde mamma innan han åkte iväg.
Kyrkan var mycket misstänksam. Och naturligtvis inte mindre för att mamma, som redan som 14-åring kände att kristendomens läror inte kunde vara sanna, inte spelade med i den sedvanliga underdånigheten inför prästen. Det var något oerhört när hon t ex inte deltog i gudstjänster, som någon söndagseftermiddag ibland förlades till Lövhults skola. Kyrkoherden Sven Lindvall och mamma kom inte bra överens. Naturligtvis genomförde mamma kristendomsundervisningen som krävdes i läroplanen, med psalmsång och bön (men inte så särskilt engagerat). En gång kom biskop Brilioth (som senare blev ärkebiskop) på besök. Han befallde mamma att gå över till kristendomsundervisning. Nej, sa mamma, vi har just nu räknelektion! Alla vi i skolan höll andan. Biskopen väste mellan tänderna: ”Det var första gången något sådant har hänt mig.” Mamma kommenterade lugnt: ”Någon gång måste vara den första” och fortsatte räknelektionen. Biskopen med följe åkte genast därifrån.
”Fritiden”
Så långt tillbaka som jag minns, så var mamma inte borta från skolan en enda dag, trots att hon från 30-årsåldern hade ledgångsreumatism och dessutom ibland hade migrän på morgnar. Lärarbostaden låg i skolbyggnaden och var mycket omodern. Kakelugnar och köksspis att elda i, vatten i brunn på gården, all slask måste bäras till sophögen, torrdass. Skolan fick elström 1935, bostaden ett år senare. Innan dess hade vi fotogenlampa som vi bar med oss upp till sovrummet på kvällen. När vi var små hade vi hembiträde under skolterminerna – ungefär till jag var 6 år och började skolan. Vi tre syskon fick naturligtvis lära oss att hjälpa till, men det måste ändå varit väldigt jobbigt för mamma. Hon var också mån om att vi skulle få leka och utvecklas. Vi fick t ex spela bordtennis på matsalsbordet. Anne-Marie, som senare gick apoteksutbildning, fick i tonåren ha köksförstugan till experiment, bl a förvaring av diverse insekter o dyl i burkar och flaskor med formalin, som stod i långa rader på hyllor som slogs upp utefter väggarna.
Sören, senare läkare, fick göra fysikaliska experiment.
I den mörka smålandsnatten visade hon oss stjärnorna och berättade spännande om astronomin. På kvällarna , när jag fått min godnattsaga, läste mamma svårare saker för mina äldre syskon och jag hörde sömnigt på diskussionerna, som t ex kunde röra sig om olika filosofers tankar el olika vetenskapliga rön.
Under, och före, andra världskriget tog mamma naturligtvis ställning mot nazismen och Hitler. Hon satt ofta,blek, vid radion och skrev ner mycket av Hitlers vrålande tal till tyska folket. Jag minns hur talen följdes av folkets jubel och rungande marschmusik. Hon visste tidigt om koncentrationslägren och ihjälgasningen av människor, fast naturligtvis inte omfattningen.
Efter kriget kunde jag höra av regeringsledamöter att ”de inte haft en aning om ”osv.
Sommarloven var säkert mammas uppladdningstid. Då åkte vi till mormor i Kalmar, på Ängö.
Min kära mormor, som var medveten om mammas arbetsbörda, gjorde allt för att hon skulle få koppla av, servade oss alla (vi 4 och 3 arbetande morbröder) i 2 rum och kök. Vi låg vid badstranden mycket och vi barn fick många nya kamrater.
”Min bästa resa” har jag berättat för många: En hel vinter och vår planerade vi lustfyllt att till sommaren cykla de 10 milen till Kalmar. Jag var nog 4½ år och skulle åka i barnsadel, mina syskon skulle cykla själva. Vi skulle bo i tält och ta flera dagar på oss. Att sedan resan av någon anledning inte blev av,…. minns jag inte alls som något bekymmer.
Jag har inte nämnt min pappa alls. Han var enligt allas utsago en väldigt bra man och pappa som var väldigt glad i sin familj. Under 30-talets depression kunde han inte få jobb i målaryrket. Tidigare hade han bl a skött målerijobb åt SJ vid järnvägen Växjö-Hultsfred och renovering i kyrkor. Han åkte till Stockholm och besökte oss bara över 2 månader kring jul, när måleri låg nere. Jag minns honom inte alls, för det blev någon fnurra på tråden när jag var 2½ och sen kom han inte mer. Vi barn fick brev på våra födelsedagar tills jag blev 6. Då skickade han min kära docka Rosagull och skrev att det skulle kanske bli tillfälle att komma hem och och hälsa på.
Jag har undrat ibland om mamma kände sig otrygg därute i skogen. När hon bodde hos oss de sista åren i Linköping ringde polisen och frågade var pistolen fanns som hon hade licens på. Jag sa att det måste vara ett misstag, men jag ska fråga. Jo visst, sa mamma, den hade jag under huvudkudden när jag var ny i Lövhult! Men det sista året där skrev hon till mig: ”I natt knackade det på fönstret. Det var en stackars yngling som fått fel på sin motorcykel, så jag gick ut och lyste med ficklampa medan han lagade den” —Känsla av trygghet kan alltså växa!
Berit Grundström f Åhlund