Från 1566 och fram till 1709 innehades antingen prästämbetet eller prästfruämbetet i Näshults socken av en medlem av familjen Kebbo. Uppenbarligen gjorde de ett bra jobb, eftersom församlingen vid ett tillfälle gick ganska långt i upproriskhet mot domkapitlet för att få en Kebbo som präst. Reglerna för prästval fastställdes inte förrän på 1730-talet, men även tidigare var det inte ovanligt att församlingarna uttryckte sina önskningar, och i ungefär hälften av fallen fick de som de ville.
Prästgällena var, kan man säga, en statlig löneförmån, och prästerna gjorde karriär genom att söka sig till fetare socknar. Näshult var uppenbarligen en eftertraktad socken, eftersom så många av våra präster slutade sin karriär här efter att ha arbetat i flera socknar tidigare. Såvitt jag kan förstå kunde de inte avsättas, utan de bytte socken av fri vilja. Varför Näshult skulle vara eftertraktat är svårbegripligt, en liten socken i den fattiga skogsbygden. Någon gång får detta undersökas närmare.
Namnet Kebbo är nu ganska ovanligt men finns fortfarande, oftast som efternamn. Kebbo eller Käbbe är en smekform (hypokorism) av Kjellbjörn (Kättilbjörn) på samma sätt som Sibbe är det av Sigbjörn, Gumme av Gudmund och Vibbe av Vibjörn (enligt Modéer, Svenska förnamn).
Kebbe Chebon, född runt 1460 i Finland, skall tydligen vara anfader till släkten Kebbo Birgeri. Han fick en son
Birgge Kebbeson ca 1490 född i Linköping, präst och dog 1541. Birgge fick bl a en son vid namn
Kebbo Birgeri 1530-1584, var kyrkoherde i Näshult 1566-1584, och den förste kyrkoherden här med namnet Kebbo. Han var 1556 vice pastor i Gräsgård på Öland. 1558 kyrkoherde i Dörby, Kalmar. 1560-1565 kyrkoherde i Virserum, och därefter kyrkoherde i Näshult. Vald till riksdagsman 1569.
Kebbo var gift med Karin Amundsdotter. Som änka bodde hon i Haddarp och fick ett års skattefrihet 1585. Deras son hette Birgerus Kebbonis, kyrkoherde i Näshult. En dotter sägs ha varit gift med Ingellus Petri, se nedan.
Kebbo Birgeri var 1560 också sänd till Danmark som spion, ersättning statsmedel 5 mark (Herdaminnen). Det kunde vara intressant att veta vad han spionerade om. Göran Persson skapade 1558 den första spiontjänsten i Sverige, som en del av Höga Nämnden, en domstol som skulle följa upp och döma (oftast till döden) de adelsmän som inte var lojala mot Erik (XIV). Erik använde sig också av spioner mot sina bröder. Förhållandet mot Danmark var som vanligt tveksamt och 3 år senare bröt det sjuåriga nordiska kriget med Danmark ut. Så hans uppdrag kunde handla om flera olika saker. Är det någon som vet?
Var han den förste riksdagsmannen från Näshult?
Kebbo var riksdagsman 1569, då Johan III den 26 januari av riksdagen valdes till svensk kung. Gustav Wasas söner, hertigarna Johan och Karl hade avsatt sin allt mer förvirrade bror Erik XIV året innan. Erik förblev i ”i fängslig, dock tillbörlig och furstlig förvaring” (dvs fängelse), där han dog 1577. (Parentetiskt kan nämnas att Johan saknade sin fars ekonomiska sinnelag: under Johans regering genomled landet de svåraste myntförsämringarna under rikets historia. Under perioden 1590-92 beräknas inflationen ha uppgått till inte mindre än 800%.) Johan gifte sig med den polska prinsessan Katarina Jagellonica, som var katolik. Detta äktenskap skulle få vittgående följder för Sveriges kungalängd.
Kebbo Birgeri var riksdagsman 1574 och deltog som sådan i ärkebiskopsvalet, därvid han röstade på biskopen i Linköping Martinus Olai.
Kebbo Birgeri efterträddes av sin son Birgerus Kebbonis, kyrkoherde här 1584-1600.
Birgerus Kebbonis var en av dem som underskrev Uppsala mötes beslut 1593. Mötet bestod av 4 biskopar och 300 präster. Även efter mötets avslutande skrev flera ståndspersoner ute i landet under mötets beslut, så det är inte säkert att Birgerus befann sig på plats.
Uppsala möte var ett av den svenska kyrkohistoriens viktigaste möten.
Efter Johan IIIs död var hans och Katarina Jagellonicas katolske son Sigismund tronarvinge i Sverige. Sigismund var kung av Polen, storfurste av Litauen, och kung av Sverige 1592-99.
Hertig Karl (sedermera Karl IX) sammankallade Uppsala möte för att hindra en återgång till katolicismen (och för att bana vägen för sig själv, kan man tänka). Mötet enade sig om att erkänna Bibeln som det enda rättesnöret. Man erkände de tre trosbekännelserna och den oförändrade augsburgska bekännelsen som sanna uttryck av skriftens läror. De närvarande förklarade, att de var redo att våga liv och blod för detta beslut, och ordföranden hälsade beslutet med de bekanta orden: ”Nu är Sverige blivet en man och alle have vi en Herre och Gud”.
För att fastställa kyrkans roll i politiken beslöts det bland annat att
- Den blivande kungen (Sigismund) skulle bekräfta mötets beslut oförändrat vid sin kröning.
- Främmande trosbekännare skulle inte kunna erhålla ämbeten i riket.
- Den enda kyrkliga lära som skulle tillåtas var lutherdom – medan katolicism, kalvinism, och zwingilism förbjöds. (wikipedia)
Hertig Karl uppnådde sitt mål. Det var ju ganska osannolikt att den katolske Sigismund skulle godkänna dessa villkor, som väl skulle ha inneburit att han fått avsäga sig Polens krona.
Sigismund blev också mycket riktigt avsatt som svensk kung, men först efter ett krig, Avsättningskriget. Somliga svenska adelsmän höll sig till Sigismund, som den rätte tronarvingen, men de blev efter kriget då Karl IX segrat, summariskt avrättade. Bland annat blev en dotter till Pehr Silfversparre på Kullebo halshuggen i Kalmar för att hon och hennes make hållit på Sigismund.
Birgerus Kebbonis efterträdare som kyrkoherde i Näshult hette Jonas Olai, 1600-1602. Han var gift med Birgerus änka Karin.
Jonas Olai följdes av Ingellus Petri, kyrkoherde här 1603-1630 (ca). Han var gift med en dotter till Kebbo Birgeri. Ingellus underskrev Uppsala mötes protokoll som kaplan i Stenberga.
Ingellus Petri son Kebbo Ingelli var kyrkoherde här 1635-1653. Han var kaplan här 1630. Gället delades vid hans tillträde men 1652 fick han konsistorii fullmakt även på Stenberga. Han dog sommaren 1653 och begravdes av biskop Lundbergius (Zacharias L, biskop i Växjö 1651-1667) den 24 oktober samma år.
Kebbo var gift (enligt vissa källor sambo) med Marta Erlandsdotter (Colliander).
De fick barnen
Erland, kyrkoherde här.
Margareta, död aug 1691, gift med 1) komministern i Stenberga Nic Lacander, 2) med dennes efterträdare Andreas Gradman;
Birger, 1643-1703, student i Uppsala 1668, studentkåren i Åbo 1674, komminister 1675. Smålands kavalleriregementes predikant, sedan pastor i regimenten 1682, kyrkoherde i Sjösås 1689, död i Sjösås 30/04/1703, samt
Peder, bokbindare.
Namnteckning under mantalslängden 1650 för Näshult
Kebbo Ingelli underskriver och sigillerar flera mantalsförteckningar, bl a för Näshult, i 1637 års roterings och utskrivningsrulla.(Anbytarforum.)
Jonas Petrus Bosaeus, kyrkoherde här 1654-1664, förut komminister i Granhult och blev kyrkoherde här på villkor att han konserverade änkan. Död i juni 1664. Gift med 1) okänd, 2) företrädarens änka Marta Erlandsdotter. Barn Daniel, hantverkare, två döttrar, den ena gift med Sven Olsson i Hult, den andra med Jon Månsson i Långhult. Flera barn, okända till namnen.
Erland Kebbonius, kyrkoherde här 1666-1690. Son till kyrkoherden i Näshult Kebbo Ingelli. Han gick i gymnasiet i Växjö och läste i Uppsala. Han blev huspredikant hos Pehr Silfversparre på Kullebo.
När Bosaeus dog ville Näshults församling ha Erland som kyrkoherde men domkapitlet föreslog Magnus Nicander, som var komminister i Jönköping. Då denne i början av 1666 skulle provpredika låste sockenborna kyrkan. Till straff för detta miste församlingen gudstjänsten under 14 dagar och Erland som ansågs vara orsak till oredan blev priverad (fråntagen sina prästrättigheter) och landshövdingen gav länsmannen rätt att sätta honom i prubban (arrest i en skola el dyl) om han trotsade konsistorium genom att predika eller på annat sätt utöva prästämbetet i socknen.
Socknen försökte utan framgång att resonera med konsistoriet och till slut skickade de Peder Svensson i Haddarp till regeringen. De skickade med Peder en böneskrift, där de sade att Erland hade i fem år varit sin styvfars medhjälpare och därvid visat prov på god lärdom och skickeligt leverne. Släkten hade i 160 år (?) innehaft prästämbetet i församlingen, varför man ville draga försorg såväl om Erland som hans ålderstigna moder och hennes faderlösa barn.
Kungl Maj:t resolverade 3/7 1666 att domkapitlet visserligen hade giltig orsak att ihågkomma Nicander, men att Erland på anförda bevekande skäl skulle befordras till Näshult. Kungl Maj:ts beslut var visserligen en befallning, men domkapitlet tvekade ändå om hur man skulle förhålla sig till saken. Under tiden gav de församlingen lov att använda sig av sin vice pastor eller någon annan präst, men Erland var fortfarande förbjuden att utöva ämbetet i socknen.
Bakgrunden till domkapitlets ståndpunkt var inte att de hade något emot Erland som person, men de klagade över att Kungl Maj:t använde sin makt till att utse ståndspersoner, som var i behov av en avlönad tjänst, och att därför äldre och mer meriterade präster, som i åratal hade slavat i fattiga befattningar, inte fick möjlighet att avancera i yrket och få en bättre betald plats. ”De kunna icke göra sig någon förhoppning om roligare tjänst eller lägenhet, utan måste tjäna uti sådana besvärliga ämbeten till de bliva till syn och krafter så utmattade, att de näppeligen kunna förestå någon tjänst, utan måste uti sin ålderdom sitta i sorg med lediga tänder.”
Domkapitlet skrev till Kungl Maj:t i detta ärende att ”alle gamble Växjö stift i läroståndets trogne tjänare för unga oprövade prästmäns olagliga löpande bliva tillbaka satte och in perpetuum detinerade in pulvero scolasico och sedan gå som världenes avskrap.” Kyrkoherdetjänsten i Näshult behövdes alltså som en pensionering för skollärare i Växjö.
Näshults församlings sexmän, med Per Silfversparre på Kullebo i spetsen, skrev till Kungl Maj:t och menade att dess beslut var slutgiltigt och att domkapitlet borde får sig en skrapa så att de rättade in sig i ledet. Församlingen vann också striden.
Nu, 350 år senare, tar man av sig hatten för stilisten på domkapitlet. Nutida byråkrater kan bara drömma om att uttrycka sig på detta märgfulla sätt. Tänk att beskriva en klen pension som ”att sitta i sorg med lediga tänder”!
Den Magnus Nicander som var kyrkoherde här 1692-1709 var son till den Magnus Nicander som blev utelåst 1666. Magnus d y gifte sig med Christina Kebbonia, dotter till Erland. De blev föräldrar till Anders Nicander, den skaldande tullkontrollören. Ett av deras andra barn hette Sven. Han blev bonde i Härslida i Virserum och Skärboda i Stenberga. Han är stamfar till den adliga ätten af Wirsén, som i slutet på 1800-talet frambringade David af Wirsén, Svenska Akademiens ständige sekreterare kring sekelskiftet och August Strindbergs ivrige ovän. Han såg till att Strindberg aldrig fick Nobelpriset.
Magnus d.y. verkar inte ha varit den mest charmerande av våra präster. Domkapitlet skrädde inte orden: ” Mr Magnus Nicander begär också successionen efter Erland Kebbonius, återvändandes dock intet med sina förevitelser och obetänksamma skrifter mot Consist. – dock önskar Cons. en gång kunna bli honom kvitt, som han så vidrigt och gensträvigt sinne haver.”
En kyrkoherde Jonas Peter Wirseen här i Näshult verkar inte vara av samma släkt, utan tog han sig bara namnet efter födelseorten Virserum.
Magnus Nicanders fru var den sista av familjen Kebbo i Näshults prästgård. Familjen var Näshult trogen, men tog del i viktiga nationella händelser, som riksdagen 1569, Uppsala möte, de tog upp striden med domkapitlet och frambringade slutligen David af Wirsén, en betydande man på litteraturens arena.
//Eva Kornby, Haddarp, Näshult 2013
Växjö Stifts Herdaminnen är min förnämsta källa.
Wikipedia har givit information om 1569 års riksdag samt Uppsala möte.
Roger Bertilsson har rett ut släktförhållandet till David af Wirsén http://aforum.genealogi.se/discus/messages/576/34280.html
Peter Lindström, Prästval och politisk kultur 1650–1800, Diss, Skrifter från institutionen för historiska studier 4, Umeå 2003.