Bänkstriden i Näshults Kyrka

En märklig 1700-talsprocess

Av Stig Rydeman

(Denna uppsats är tagen från häftet med samma namn, Linköping 1980)

Den omgestaltning av gudstjänsten som blev en följd av reformationens genomförande ställde en hel del nya krav på kyrkorummet. Predikan på svenska blev nu det viktigaste momentet. Och predikningarna var långa. Eftersom högmässan dessutom vanligen var förbunden med katekesförhör och nattvardsgång, kyrkliga förrättningar av olika slag, uppläsning av långa kungörelser och pålysningar m. m., kunde kyrkobesöket vara i flera timmar. Det blev därför nödvändigt att ordna sittplatser för menigheten. I den katolska kyrkan fanns sådana i regel endast framme i koret för prästerskapet och kanske för en och annan storman. En fast, upphöjd predikstol krävdes likaså. Åtminstone på landsbygden saknades länge en sådan helt. I Laurentius Petris kyrkoordning av år 1571 sägs att böter ska läggas på de landskyrkor som ännu inte har någon predikstol eller kanske bara en ”elak och oskicklig” sådan.

Det fordrades nu att praktiskt taget alla skulle bevista den allmänna gudstjänsten. Detta i förening med att folkmängden framöver ökade kraftigt gjorde att utrymmet inte räckte till. Många kyrkor måste därför utvidgas. Man uppförde också läktare, vanligen i västra delen av långhuset, där åhörare och så småningom även orgeln fick sin plats. (Näshults kyrka fick sitt första orgelverk år 1744.)

Bänkrum eller ”stolerum” hade funnits länge men de torde ursprungligen inte varit avsedda att bereda sittplats. I gamla protokoll finner man ofta uttrycket att stå i bänk. Golvutrymmet tycks ha varit indelat i något slags bås eller fållor, åtskilda genom stänger instuckna i väggen. Som ”spiltor i ett stall” har de betecknats i en gammal kyrkobeskrivning (Stöde, Medelpad), som ”förfallne fahusbås” i ett protokoll av år 1659 från Gryts församling i Östergötland. Varje gård hade troligen sitt bestämda utrymme. Det kunde väl finnas en eller annan flyttbar bänk eller stol i dessa fållor – det talas ibland om plankor och stockar – men regeln torde ha varit att man åhörde gudstjänsten stående.

Efter reformationen infördes således efter hand fasta sittplatser. För många socknar var detta en dryg utgift och det kunde därför dröja länge innan fattade beslut verkställdes. I ett förslag till kyrkoordning från Gustav II Adolfs regeringstid påtalas bristen på bänkar i kyrkorna.

I 1700-talets kyrkor bestod sittplatserna vanligen av en dubbel rad bänkar sammanhållna i fyra slutna kvarter, som skildes åt genom en korsgång. Man fick emellertid inte sitta var som helst utan endast i en av sockenstämman fastställd ordning. Det vakades noga över att denna efterlevdes. Den som satte sig på fel plats fick böta. Bänkarna numrerades i allmänhet och försågs ibland med by- eller gårdsnamn. Dörrarna utrustades inte sällan med lås till vilka endast bänkinnehavarna hade nyckel. Männen satt enligt gammal sed på den högra sidan och kvinnorna på den vänstra.

Införandet av fasta sittplatser och rangordning i kyrkan medförde redan från början tvister om platsernas fördelning. Och sådana var under 1600- och 1700-talen mycket vanliga.

Sockenstämmoprotokollen har åtskilligt att berätta om osämja i kyrkan, om gräl och trätor som ibland kulminerade i slagsmål. Det talas om grova ord och öknamn, om ”kyrkobuller”, om sönderrivna kläder, om ”kindpustar” och ”hårdragning” mellan kvinnor. Rättegångar blev också vanliga. Enligt 1686 års kyrkolag var det inte längre domkapitlen som dömde i sådana mål utan de hörde under allmän domstol. I 24 kap. 8§ heter det: ”tvistige mål om bänkar, som inte med förlikning kunna slättas, höra under världslig rätt”. Detta hindrade dock inte att biskopen vid sina visitationer ute i församlingaana kunde uppträda som domare i tvister av det här slaget.

I de flesta fallen var det ståndspersoner som kivades och då givetvis om de främsta bänkarna. Det var ju herrskapen som vid den här tiden dominerade livet ute i samhället och den rangställning de hade där ville de ta med sig in i kyrkan. Kristendomens bud om jämlikhet, allas likhet inför Gud, respekterades inte ens i kyrkorummet.

Om en bänkstrid, som under åren 1732-1742 utspelades i Näshults församling i Jönköpings län och Växjö stift mellan innehavarna av de tre säterierna i socknen ska här berättas. Framställningen bygger väsentligen på domstolsprotokoll. De flesta sockenstämmoprotokollen i Näshult från denna tid är tyvärr sedan länge försvunna. De hade säkerligen kunnat skapa större klarhet i en del frågor. Huvudpersonerna i den segslitna tvisten var: fru Maria Silfversparre och hennes make kapten Petter Michaelis på Kullebo, major Lars Fixenhielm och hans andra hustru Anna Brita Schildt på Näshult, major Alexander Stuart och hans hustru friherrinnan Elisabet Rehbinder på Ödmundetorp, samt kyrkoherden i församlingen magister Jacob Stocke och hans andra hustru Margaretha Osander. Om dessa personer har jag berättat i ett par tidigare uppsatser om Näshult (se litteraturförteckningen) men jag vill ändå här ge en kort presentation av dem.

De tre officerarna hade alla varit Karl XII:s krigare. Lars Fixenhielm var äldst av dem, född 1675, och väl också den mest namnkunnige. Han var av enkel börd och bar innan han upphöjdes i adligt stånd namnet Fix. Han utmärkte sig i ”åtskilliga fältslag och drabbningar så uti Polen som i Sverige”. Namnen Kliszow, Thorn, Warschau och Holowczyn stod på hans meritförteckning. Efter slaget vid Poltava blev han fången men utväxlades efter en kort tid. Genom sitt giftermål med Brita Christina Leijonhielm, dotter till sedermera landshövdingen i länet generalmajor Anders Leijonhielm, blev han så småningom herre till Näshults säteri. Efter hustruns död år 1728 gifte han om sig med ovannämnda Anna Brita Schildt, dotter till ryttmästaren Adam Schildt och Brita Catharina Oxe.

Alexander Stuart förvärvade Ödmundetorp år 1723. Även han hade gift in sig i den högre societeten. Hans svärfar var generallöjtnanten och landshövdingen Reinhold Rehbinder. Liksom Fixenhielm visade Stuart stort intresse för kyrkans angelägenheter. Han åstundade inte den främsta platsen i kyrkan men drogs likväl in i striden om den.

På Kullebo härskade Maria Silfversparre som nu var i fyrtioårsåldern. År 1729 hade hon gift sig med Petter Michaelis, bördig från Bremen. Av äktenskapsförordet att döma hade han föga att säga till om. Maria var en resolut och stridbar kvinna, som genom sitt okonventionella uppträdande ibland förorsakade ”stor förargelse” i församlingen. Hennes gård hade gått i släkten sedan den på 1500-talet förvärvats av hennes farfars farfars far, Nils Persson (Silfversparre) till Holma, som under slutet av Dackefejden var fogde i Östra härad.

”Välärevördige och höglärde” magister Stocke var son till en handelsman, som en tid var bosatt i Karlskrona och enligt Samuel Rogberg var ”ibland de första som begynte bygga denna stad”. Stocke var en dugande prästman och nedlade mycket arbete på att ge församlingen den nya kyrka som den länge varit i stort behov av. Hans hustru, som också kom att spela en viktig roll i bänkstriden, var av ”en hederlig präste-släkt” och syster till domprosten, sedermera biskopen över Växjö stift, Olof Osander.

Några bilder av de i tvisten inblandade finnes veterligen inte men deras namnteckningar är bevarade.

På en sockenstämma i Näshult den 18 augusti 1732 överlades om och bestämdes hur ”stolarna” i den då i det närmaste färdigbyggda kyrkan skulle besättas. En del platser hade emellertid redan dessförinnan på församlingens vägnar fördelats av kyrkoherden i samråd med major Stuart. Det gällde först och främst bänkarna i koret, tre stycken å vardera sidan om altaret. Bänken närmast till höger därom tilldelades därvid kyrkoherden, den andra klockaren och ”skolepersoner” och den tredje ”en dräng av vardera säteriet och prästgården”. Den första bänken till vänster om altaret reserverades för biskopen, den andra gavs åt ”magisterskan och pastorskan med dess döttrar” och, sades det, ”som den stolen är mycket liten så är stolen näst därintill som ock är liten, förordnad till prästgårdspigor”. De nedersta platserna i kyrkan, under läktaren, tilldelades dem som stod lägst på den sociala rangskalan: säteriernas torpare fick bänk nr 28 och inhysejonen nr 29. I den sistnämnda bänken skulle också kyrkväktaren och hans hustru sitta. Att kyrkväktaren fick sin plats där betingades av hans funktion. Han skulle hålla uppsikt över församlingen och bland annat vid behov gå omkring med sin ”stöt” och väcka dem som slumrat till under predikan och han behövde också vara i närheten av läktaren. Beträffande läktaren beslöts, att den skulle vara ”särdeles för säteriernas drängar och pigor och allmän för de hemmans barn och tjänstefolk som äro folkrika och för den skull hava knappt om rummet uti deras tillordnade och ägande stolar”. Att upprätthålla disclinenen på läktaren, där ungdomen ofta satt, tycks i de flesta kyrkor ha varit ett besvärligt problem. ”Skvaller och stim” under gudstjänsnen, ”svordom och andra otidigheter”, som det talas om i de detaljerede ordningsföreskrifter som reglerade den tidens kyrkoliv, förekom ofta där. Ett vanligt straff för sådana förseelser var att ”sättas i stocken”. En sådan var i bruk även vid Näshults kyrka.

Major Stuart hade begärt ”att stolerum nr 15, som är mitt i kyrkan och vid korsgången måtte få tillägnas och tillordnas honom och dess kära fru för deras frälse säteri Ödmundetorp” och därtill hade församlingen givit sitt samtycke. Bänkarna nr 1 och nr 2 reserverades för Näshults ”herregård” och Kullebo säteri. Innehavarna av dessa gårdar synes visserligen ha varit närvarande vid delningen men eftersom båda gjorde anspråk på den främsta bänken uppstod problem som inte kunde lösas vid detta tillfälle. Därför beslöt församlingen att överlåta åt dem själva att sinsemellan fördela platserna, något som skulle visa sig vara synnerligen besvärligt.

De övriga stolarna – cirka 80 % av samtliga – lottades sedan ut. Bänkdelningen i Näshults kyrka tycks således trots allt ha gått mer demokratiskt till än på många andra platser. Lottning förekom visserligen inte så sällan – ibland endast för viss tid framåt – men vanligare torde ha varit att samtliga platser fördelades efter sociala graderingar, på landet i regel efter hemmantal. De bönder som ägde de största gårdarna fick sitta närmast efter herrskapen. Genom gåvor kunde man också mången gång skaffa sig en förnämligare placering i helgedomen.

Vid ett sammanträde i prästgården den 20 augusti 1732 förklarade sig ”samtliga sockenmänner allesammans” vara väl förnöjda med den upprättade stoldelningen och lottningen. Alldeles sant var inte detta ty en del kritik förekom. Rusthållare Nils Bröms i Långhult, som fått sin plats i bänk nr 24, ifrågasatte om lottsedlarna varit ordentligt rullade och blandade. I protokollet sägs, att det ålåg honom att bevisa motsatsen. Det kunde han tydligen inte ty det talas i fortsättningen inte mer om den saken. Åboarna i Njupingetorp och Lilla Häradsskiögle, som också fått plats långt ner i kyrkan, i bänk nr 27, anmälde även missnöje. Löjtnant Christoffer Habbe, som förde deras talan, framhöll att ingen från dessa gårdar varit närvarande då lotterna drogs, utan att korpral Öfwerström i Höghult uttagit deras lottsedel, och undrade nu om allt därvid gått rätt tillväga. Till denna sak blir det anledning återkomma.

Habbe var född i Narva 1684. År 1704 avancerade han till adjutant vid Henning Rudolf Horns garnisonsregemente där. Blev samma år ”av fienden genomstucken i halsen med en bajonett, som ock i livet stucken och uti vänstra foten skjuten”. I fångenskap i Ryssland fram till oktober 1709 då han lyckades fly. ”Ryssarnas hårda hanterande bragte mig till (att) escapera, som (ock) den kärlek jag hade till mitt fädersland. Med största hasard ransionerade mig själv och gick genom Ryssland, Polen, Kurland och sedermera till Königsberg.” Blev därifrån genom svenske ministerns försorg förpassad till Kongl. Senaten i Stockholm. Premiärlöjtnant 1717; med vid Fredrikshald 1718; erhöll avsked 1719. Död 1748. Habbe var gift med Elisabeth Colliander, dotter till kyrkoherden i Alseda, häradsprosten Erland Colliander och Elsa Domnaera.

Protokollet från det ovannämnda sammanträdet är underskrivet av Alexander Stuart och Jacob Stocke samt av de sockenmän som thog lotter vid förrättningen. Namnen på dem följer här nedan. Varje bänk inrymde i regel folk från två gårdar och därför var det i regel också två personer som drog lott tillsammans. Beträffande såväl person- som gårdsnamn har jag följt den stavning som förekommer i protokollet. Lottningen gav följande resultat:

Lott nr	Drogs av	Erhöll bänk nr
1	Erik Flodin, Stora Hillhult Johan Pehrson, Giöstorp	19
2	Johan Manson, Långhult. Lotten avsåg även Kieserkulla Söregård	24
3	Inge Pehrson, Smedstorp Swen Waken, Lilla Hillhult	26
4	Jonas Olufson, Stora Häradskiögle Måns Fogel, Haddarp Wästregård	21
5	Daniel Simmenson, Rössiöholm Skattegård. Lotten avsåg även gården Råsa	18
6	Lotten drogs av Håkan Öfwerström, Höghult, för Lilla Häradskiögle och Niupingetorp. Ingen av ägarna till dessa gårdar var närvarande	27
7	Inge Ingason, Kieserkulla Millangård. Lotten avsåg även Kieserkulla Norregård	17
8	Swen Pehrson, Idanäs Norregård Börje Pehrson, Idanäs Söregård	7
9	Giermund Pehrson, Ödmundetorp Rusthåll Daniel Börjeson, Fly	8
10	Anders Beckman, Serarp Norregård Lars Nilson, Serarp Söregård	22
11	Måns Pebrson, Äng Daniel Giermundson, Näshults Bondegård	23
12	Christer Hemingson, Prästarp Wästregård Jonas Fager, Prästarp Östregård	10
13	Måns Swenson, Rössiönäs Westregård Anders Johanson, Mosingetorp	3
14	Carl Månson, Långaryd Lars Carlson, Smartarp Storegård	16
15	Anders Carlson, Hule Johan Simonson, Pukarp	9
16	Jöns Carlson, Höghult Almsgård Jon Larson, Höghult Lillegård	5
17	Johan Jonson, Foglekulla Peter Lilljengren, Haddarp Östregård	4
18	Pehr Kiesenberg, Pinningetorp Carl Pehrson, Haddarp Söregård	13
19	Benkt Möller, Besqwarn Jonas Zachrison, Rösiönäs Östregård	25
20	Pehr Carlson, Lilla Swartarp Fru Enhörning, Höghult Norregård	20
21	Samuel Ekelundh, Hårsaryd Håcan Öfwerström, Höghult Millangård	6
22	Johan Knuttson, Norra Ekagård Johan Hemmingson, Sära Ekagård	14
23	Hans Zachrison, Klämmesiögle Pehr Jönson, Rössiöholm Östregård	14
24	Johan Johanson, Näsgiärde Zachris Nilson, Mehletorp	12
25	Nils Pehrson, Hultingetorp Sune Månson, Rössiöholm Lillegård	9
26	Pehr Benktson, Öfweråkra. Lotten avsåg även gården Hällawärket.	11

 

 

TVISTEN OM HERRSKAPSBÄNKARNA FÖRS INFÖR TINGET

Eftersom ägarna till säterierna inte kunde enas om hur platserna dem emellan skulle fördelas, beslöt de till sist att hänskjuta saken till domstol. I juni år 1733 togs målet upp vid Östra härads tingsrätt i Vetlanda. Jag återger här protokollet i dess helhet:

”Majoren, välborne herr Lars Fixenhielm har instämt såväl majoren välborne herr Alexander Stuart som kapten välborne herr Petter Michaélis angående stolståndet i Näshults kyrka, som han pretenderar, efter sitt innehavande säteris ålder och Kungl. Contoirets attest få åtnjuta, alldenstund han tillförne och innan kyrkan uppbyggdes, haft sin egen stol fram uti koret. Uppvisandes Kungl. Contoirets attest av den 12 maj 1732, som förmäler, att säteriet Ödmundetorp är gammalt ograverat frälse säteri, Kulleboda köpt från Kronan anno 1648, samt Näshult d:o gammalt donerat militia hemman, reducerat med 1682 års ränta; påståendes således att bekomma antingen den främsta stolen, eller ock den tredje i ordningen.

Herr major Stuart förklarar, att när stoldelningen skedde, blev uppå dess begäran honom av hela församlingen beviljat stolerum uti korsgången för sitt säteri Ödmundetorp; uppvisandes kyrkoherden magister Stockes med sexmännens attest av den 10 maj att vid stoledelningen voro alla förnöjda undantagandes herr major Fixenhielm och herr kapten Michaelis, samt de bägge stridande om den främsta stolen. Varandes vid delningen dem lämnade de tvenne främsta stolarna på var sida. Och haver herr major Stuart till att undvika trätor tagit sin stol vid mellersta dörren, och således utan klander bör behålla den stol hela församlingen honom beviljat, som de främsta stolarna avsattes till Näshult och Kullebo, varefter lottades om alla de andra stolarna.

Herr kapten Michaélis gör härvid sin förklaring, att Kullebo säteri alltid haft främsta stolen, och förmenar därtill så mycket mera vara berättigad som Kullebo förre possessoren ansenligt kyrkan påkostat och givit hela altartavlan. Skolandes av gamla kyrkohandlingarna, som han påstår må uppvisas, kunna erhållas, att främsta stolerummet Kullebo tillhörer. Dessutom förväntar han vidare efterrättelse härom från Kammararkivet i Stockholm, och anhåller för den skull att så länge med saken må uppskjutas, vilket Tingsrätten således beviljar.”

HÖSTTINGET 1733

På hösttinget, oktober 1733, kom målet åter före. Kapten Michaelis infann sig inte personligen utan ingav genom sin inspektor två skrifter, av vilka framgick, att han ännu ej erhållit den begärda attesten från Kungl. Kammararkivet och inte heller fått något utdrag ur kyrkböckerna. Michaelis begär därför, ”att saken må vila, och att Tingsrätten ville förmå ett mandatorial till herr magister Stocke i Näshult att uppvisa kyrkböckerna och den bänkdelning som av ålder varit i kyrkan”.

Vid rättegångstillfället uppgavs, att Näshults säteri under ”långliga tider haft sitt rum bland de andra stolestånden” men att ”salig herr landshövdingen Hans Clerck bekommit kyrkogångsstolen i koret och inrättat den till sitt dåvarande säteri Näshult” (som han ägde i ett par decennier under senare delen av 1600-talet) och att Kullebo i den gamla kyrkan haft sitt stolestånd i långhuset ”på samma rum det främsta nu står och Kullebo grav frammanföre”.

Major Fixenhielm föreslog ”att alla trenne säteriernas ägare måtte lotta om deras lämnade stolestånd, som församlingen om de övriga sig emellan gjort, och är nöjd var lotten faller, samt begär, som han är långt borta härifrån boende, uti Aspelands härad, laga slut härutinnan”.

I sin resolution säger Rätten, att den enligt Rättegångsprocessen av år 1695 inte kan vägra kapten Michaelis begärt uppskov, och anser det också ”nödigt, att få om gamla stoldelningen säkerhet och underrättelse innan denna tvisten till laga slut kan bringas. Hemställandes emellertid respektive parterna, om de icke i vänlighet härom skola kunna förenas, och saken på sådant sätt sig emellan avgöra”.

***

Under de närmast följande åren har Östra härads domböcker ingenting att förtälja om bänktvisten. I ett protokoll från biskop Gustaf Adolf Humbles visitation i Näshult i maj år 1735 erinras emellertid om den. I § 14 sägs:

”Stoldelningar finnas vid bägge kyrkorna av församlingens ledamöter och pastore loci upprättade och nederskrivna; varande dock någon split emellan majoren välborne herr Fixenhielm och herr kapten Michaélis angående ett stolstånd i Näshults kyrka såsom bemälte herr kapten även gjorde åtal uppå prästgårdens pigostol, den församlingen enhälleligen prästgården vid stoldelningen tilldelt, och nu likaledes påstå att därvid således må få förbliva. Vilket senare gillades och stadfästes och det förra lämnades såsom redan vid tinget anhängiggjort.”

FRÅGOR OCH SVAR

Kapten Michaelis krävde alltså nu, på sin hustrus vägnar, att Kullebo också skulle få disponera prästgårdens pigostol, den tredje bänken till vänster om altaret. I en odaterad handling – det framgår inte i vilket sammanhang eller av vilka personer den upprättats men troligen är den från våren 1738 – belyses bänktvisten på ett originellt sätt. Den diskuteras där i form av frågor eller påståenden och svar, som här i väsentliga delar återges.

Huruledes äro stolarna delta?
På det sätt som närvarande bänke- och lottlängd utvisar.

Här är ingen laglig delning skedd.
Kan icke heller kallas olaglig.

Häradshövdingen hade bort varit kallad att dela stolarna, så hade det varit lagligt och rätt tillgånget.
Alldeles onödigt att besvära häradshövdingen när församlingen varit överens att dela stolarna sig emellan.

Herrskapen i socknen äro missnöjda
Det är en sak som angår herrskapen enskilt.

Näshult säteri har ingen stol ock borde säterierna varit förnöjda innan någon annan delning blivit företagen.
Tvenne herrestolar och tvenne fruntimmersstolar, de främsta och förnämsta äro lämnade till Kullebo och Näshult herregårdar.

Ödmundetorp har församlingen givit stol, Kullebo har tagit sig stol, summa: allt ordentligt tillgånget.
Bägge herrskapen i Näshult och Kullebo hava sina stolar men äro stridiga om främsta rummen, vilket är nu process om.

Har icke major Stuart åtagit sig någon beställning vid stoldelningen?
Major Stuart har gjort åtskilliga project och med församlingen överenskommit uti allt det han gjort.

Emellertid är icke rätt ock ordentligt tillgånget med delningen emellan herrskapen, därtill är major Stuart orsaken.
Herrskapen hava varit själva tillstädes vid delningen och inte utlåtit sig om någon orätt och oordentlighet.

Herr magistern har låtit satta lås för Kullebo pigestol.
Inte för Kullebo pigestol utan för en prästgården tilldelt och tillhörande stol.

Varför skall prästgården hava tvenne stolar?
De tvenne små i proportion motsvarande en stor.

Magisterskan har inte mer än tre barn – hon kunde väl hava rum i en stol.
En prästhustru kan ock väl få mera än tre barn.

På samma grund och ställe i gamla kyrkan har Kullebo haft sin pigestol, där bör dem ock hava pigestol nu.
Nu är en nybyggd kyrka och nybyggd stol, som står nu som förr på Kronans grund och inte på Kullebo ägor.

Kullebo kar givit altartavlan, mässkläder, altarkläden, diskduken ock ansenligt silver.
— inte finns någon upplysning därom i kyrkan.

Kyrkböckerna måste först fram, med kyrkböckerna skall visas vad Kullebo givit till kyrkan.
Emellertid måste Kullebo herrskap igentaga sitt lås till dess de stolen lagligen sig tillvunnit.

Låset får sitta till dess man får se vem som bliver ägare till stolen.
Här är bevisat att stolen hör prästgården till intill dess hon lagligen prästgården frånvinnes och lärer högtlovliga rätten finna att herrskapet i Kullebo gjort intet det som anständigt är.

Inför en oundviklig fortsatt rättegång kallade kyrkoherde Stocke samman ”samtliga Näshults sockens inbyggare och ledamöter” för att ge dem sin syn på stoldelningen. I ett upprop, daterat den 22 maj 1738, ger ett stort antal församlingsbor därefter sitt stöd åt kyrkoherden. I detta heter det bl.a.: ”Nu hava vi med stort missnöje måst förnimma, huruledes kaptenen, välädle herr Petter Michaelis och dess välborna kära fru genom deras pigor och torparekvinnfolk en lång tid gjort intrång i den tredje stolen norr om altaret i koret, vilken stol prästgården enskilt tillförordnad är, och har herr magistern och kyrkoherden sig ofta däröver besvärat men herr magistern och kyrkoherden såväl som socknens invånare emot ett sådant intrång och förargelse intet kunnat uträtta”. Därför, heter det vidare, har socknens invånare å allmän sockenstämma föreslagit och beslutat, ”att herr magistern och kyrkoherden skulle låta sätta lås för stolen, på det denna stol, nu och i framtiden efter socknens ledamöters beslut, alltid måtte vara fri för vidare intrång, och allenast öppen till pastorskan och dess barn. Sedan lås sålunda är bliven föreslagen har välbemälte herr kapten några dagar därefter även väl låtit sätta lås för berörda stol, vilket oss samtliga mycket underligt och sällsamt förekommer, helst mer välbemälte herr kapten tagit sig mera stolrum än honom med rätta tillkommer alldenstund herr kaptenen för säteri rusthållet Kullebo ej mera byggt och vid byggnaden kostnad gjort än vi andra i proportion för ett hemman. Icke heller har ofta välbemälte herr kapten givit något ansenligt till kyrkan.” Därför, säger församlingsborna, tänker vi ingalunda tillåta, att Kullebo säteri ”skall hava någon rätt och del i de stolar som prästgården tilldelta äro”. Och i uppropet heter det till sist: ”Sålunda i sanning vilja vi när påfordras med vår livliga ed betyga, som med våra namn och bomärken bekräftas.”

SOMMARTINGET ÅR 1738

Kapten Michaelis hade till detta ting instämt magister Jacob Stocke ”för den vid Näshults kyrka gjorda stoldelningen samt därav flytande irringar och olägenheter”. Eftersom de av församlingen förordnade fullmäktige som infunnit sig inte kunde visa de hemmavarandes fullmakt och major Stuart ”som stoldelningen gjort” varken var tillstädes eller anmält laga förfall, ansåg sig Rätten nu inte kunna uppta detta mål till något rannsakande utan prövade skäligt, att ”såvida församlingen ej skulle detta tvistemålet uti vänlighet vilja avsluta” såväl major Stuart som ”herrar parterna” samt församlingens fullmäktige skulle inställa sig vid nästa ting och femte tingsdagen för att höras i saken.

Till sommartinget hade också löjtnant Habbe jämte samtliga Njupingetorps åboar instämt korpral Öfwerström, vilken som tidigare omtalats vid stoldelningen utan fullmakt uttagit deras lottsedel. Löjtnant Habbe anförde, att han så mycket mindre kunnat ge korpral Öfwerström frihet att uttaga lottsedel för hans räkning ”som det aldrig blivit på predikstolen kungjort när samma lottning skulle ske utan håller vad korpralen Öfwerström objuden härutinnan tillgjort av noll och intet värde, så mycket mer som han, som en gammal överofficer fått i nedersta bänkarna rum, ibland det gemenaste folket”. Korpral Öfwerström framhöll, att han på major Stuarts begäran tagit lott för löjtnanten ”och då detsamma stolerummet ej förbytt”.

I Rättens utslag sägs det: ”Emedan huvudsaken, som är om stoldelningen i Näshults kyrka rätteligen skett, ännu ej är avgjord, utan kommer vid nästa ting att företagas, ty kan detta mål, såsom ett auspicium innan huvudsaken blivit sluten ej till avgörande företagas.”

HÖSTTINGET 1738. PARTERNA ENAS MED PASTORSKANS HJÄLP

Sammanträdet hölls den 22 september. Protokollet från detta återges här i oavkortat skick:

”Likmätigt nr 59 senaste tingsprotokoll, infunno sig de då antecknade parter och fullmäktigen av Näshults församling, tillika med välborne herr majoren Stuart, angåeede en tvistighet som uppkommit om stoledelningen uti kyrkan därstädes. Sedan domaren uppläst förra protokollet, samt genom varjehanda motiver föreställt parterna sakens rätta beskaffenhet och dess påföljder samt utgången av en äventyrlig process, stannade parterna omsider i följande förening; att herr kyrkoherden Stocke, till vilkens fru och pigor de tvenne stolar i koret vid sakristigdörren tillförne varit indelta, nu kommer att avstå och överlämna, den förra till major Fixenhielms fru för säteriet Näshult, men den andra eller pigostolen till alla tre säteriernas, nämligen Kullebos, Näshults och Ödmundetorps pigor, så att en piga ifrån vart av säterien Näshult och Ödmundetorp där hava stånd, och den övriga delen tillkommer Kullebo, vars pigostol det tillförne varit; varemot den andra stolen eller nr 2 i ordningen å fruntimmers- eller kvinnfolkssidan upplåtes och kommer hädanefter att tillhöra pastorskan i Näshult och dess pigor.

Dessutom som Näshults säteri uti den gamla kyrkan haft stol framom Kullebo, så tillåter samtliga församlingens ledamöter det herr major Fixenhielm må för sig uppbygga på egen bekostnad en stol framför den nuvarande nr 1 manfolksstol, dock så att kyrkdörrens upp- och tillåtande ej må hindras eller gången därigenom för trång göras.

Kommandes således stolarna, som tillförne och efter nya stoledelningen äro antecknade nr 1 att både å mans- och kvinnfolkssidan vara säteriet Kullebo tillhöriga men den andra stolen i ordningen på manfolkssidan hädanefter vara kyrkans egen, eller fribänk, av vilken främmande herrar hava sig att betjäna, och att ingen vidare bör sig den tillägna, än församlingens ledamöter tillåta. Allenast herr löjtnant Habbe, om vilkens stolerum förmedelst det herr löjtnanten vid lottningen ej varit tillstädes, någon tvist uppkommit, må samma stol för sin egen person nyttja, dock utan att den gård som herr löjtnant Habbe nu innehaver, må i framtiden tillerkännas någon rättigt t därtill, utan äger samma gård del i den stol på vilken lotten fallit och uti nya stoledeiningen efter dess nummer neder i kyrkan ha sin plats.

Varandes således den incaminerade tvistigheten om stolarna efter detta frivilliga överenskommande, säterien i församlingen emellan alldeles upphäven, så att ingen varken nu eller i framtiden, därpå skall äga makt vidare tala, eller någon rättighet sig tillvälla. För övrigt som nu vidare ingen tvist är om den gjorda stoledelningen, så bliver stoledelningen härmed uppå församlingens begäran stadfästad, så att ingen må intränga sig uti något stolerum annat än det honom tilldelt är, vid en daler silvermynts plikt, som strax av kyrkovärdarna uttagas och till kyrkans enskilda förnödenhet läms s och användes. Actum ut supra.

På Tingsrättens vägnar
Anders Unge.”

Protokollet upplästes i Näshults kyrka den 1 oktober 1738.

MARIA SILFVERSPARRE ÖVERKLAGAR TINGSRÄTTENS UTSLAG

Maria Silfversparre var dock inte beredd att hålla den vid tinget träffade överenskommelsen. Hon var fortfarande djupt missnöjd, tyckte att stoldelningen gjorts alldeles mot hennes vilja och ”tvärtemot gamla och förra delningen”. Hos Göta hovrätt anförde hon besvär över de av tingsrätten stadfästa föreningarna. Hennes skrivelse inkom dit den 14 oktober. Det var emellertid för sent – ”utom den tid som Rättegångsbalkens 25 kap. 5,9 och 21 gg föreskriver” – och hovrätten kunde därför inte ”upptaga och befatta sig med” hennes besvär.

ÄNNU EN FÖRLIKNING MELLAN MARIA SILFVERSPARRE OCH LARS FIXENHIELM

Maria Silfversparre satt alltså nu i första bänken på kvinnfolkssidan och hennes make i motsvarande bänk på andra sidan mittgången. I blickpunkten framför sig hade hon frun på Näshults säteri, som tagit plats i andra bänken till vänster om altaret. Alldeles bakom Maria satt prästfrun. Lars Fixenhielm hade, enligt vad man kom överens om på tinget, byggt sig en egen bänk i koret framför Kullebobänken på manfolks sidan.

Men fru Silfversparre var som framgått inte nöjd med sin placering och förhållandet mellan henne och familjen på Näshults säteri var fortfarande dåligt. I september 1740 ingick hon emellertid en ny, på tinget stadfäst förlikning med major Fixenhielm.

Rättens protokoll lyder som följer.

”Uti instämda saken emellan majoren välborne herr Lars Fixenhielm och välborna fru Maria Silfversparre, ingåvo parterna en sådan dem emellan frivilligt gjord förening, vilken ord ifrån ord så lyder: Till bibehållande av en god grannsämja hava undertecknade uti de stridigheter som oss emellan hit till dag varit yppade och genom laga stämning till detta nu påstående ting anmälta, stannat uti följande förening:
1. Vad angår majoren välborne herr Lars Fixenhielms nyligen uppbyggda stolerum fram uti koret i Näshults kyrka, så eftergiver jag Maria Silfversparre för min del all talan å besagda stol, så att herr majoren må densamma hädanefter obetingat och roligen possidera.
2. Utfäster jag, Lars Fixenhielm mig, att uppå anfordran genast betala till välborna fru Silfversparre de 24 daler silvermynt, som hon utgivit till Kammararkivets attests inlösen, varvid alla fordringar oss emellan som hit till dag varit, annulleras och försvinna. Sålunda vare oss emellan uti vänlighet å bägge sidor slutat och avgjort, som oryggeligen hållas skall, och med våra egenhändiga namn bekräftas.

Av Hvetlanda den 9 september 1740.

Maria Silfversparre                      Lars Fixenhielm

Såsom vittnen härtill underskriva:

Z. A. Ekeberg                                        N. Unbeck

Vilken parternas i vänlighet träffade förening härmed enligt lag 20 kap. §1
Rättegångsbalken gillas och stadfästes.”

MARIA SILFVERSPARRE ANSÖKER OM RESNING

Att Maria Silfversparre ingick denna förlikning med major Fixenhielm innebar emellertid inte att hon uppgivit hoppet om att på laglig väg få en ändring av stoldelningen till stånd. Tvärtom hade hon då redan en tid umgåtts med planer på att som en sista utväg vända sig till konungen. Och det gör hon i en skrivelse daterad 28 augusti 1740. Hon begär resning i saken, d. v. s. hon anhåller att målet ska upptagas till ny prövning.

Som skäl till att hon inte i tid inkommit med sina besvär till Göta hovrätt anför Maria Silfversparre att hon ”som ett enfaldigt fruntimmer själv ej har behörig kunskap och insikt i det som Eders Kungl. Maj:ts allernådigste lag och förordningar i sådant mål stadga och förordna”. Beträffande saken framhåller hon ”att därest en sådan stoldelning som nu i bemälta vår sockenkyrka emot den förra delningen gjord är” skulle bliva framdeles ”fast och oryggelig” så skulle det drabba inte bara henne ”såsom innehavare av det där i församlingen varande äldsta säteri rusthållet Kullebo” utan också ”alla de som efter min tid kunna bliva ägare av samma säteri rusthåll”. Hon avslutar skrivelsen i följande bevekande ordalag: ”Med all undersåtlig Zele till dödsstunden framhärdande. Stormäktigste, allernådigste konung, Eders Kungl. Maj:ts allerunderdånigste och tropliktigste undersåte och tjänarinna Maria Silfversparre.”

Till resningsansökningen var bifogade avskrifter av tidigare protokoll och andra handlingar i målet. En sak fattades emellertid för att hennes böneskrift skulle kunna föredragas, nämligen en borgensförbindelse för de skadestånd och rättegångskostnader som eventuellt kunde ådömas henne i den nya instansen. Detta fördröjde ärendet, men sedan Samuel Ekelundh och Törne Klint gått i borgen för henne, en för bägge och bägge för en, ”såväl beträffande omkostningarna som mera, likmätigt 30 kap. Rättegångsbalken, därest hon saken förlora skulle”, kunde Nedre Revisionen (en avdelning inom Kungl. Maj:ts kansli som hade att bereda och föredraga de mål som skulle avgöras av konungen) ta itu med ärendet. En första åtgärd var att ge svarandena tillfälle att yttra sig i saken. Lars Fixenhielm hade emellertid, ”rörd av slag och illa sjuk”’ avlidit den 11 juni 1741 Hans hustru, Anna Brita Schildt, hade dött året innan och makarna efterlämnade inga bröstarvingar. Kvar på motsidan var Alexander Stuart och hans hustru.

ALEXANDER STUARTS FÖRKLARING

Major Stuarts skrivelse är daterad den 20 juli 1741. ”Med förundran och sinnens innerliga rörelser” har jag måst förmärka, säger han, hurusom kaptenskan Silfversparre understått sig ”först hos Eders Kungl. Maj:ts samt Riksens Göta hovrätt och sedermera för Eders Kungl. Maj:ts höga tron själv i underdånighet besvära” över den förlikning som ingåtts mellan parterna i den yppade tvistigheten om stoldelningen i Näshults kyrka. Han framhåller, att Maria Silfversparre och hennes man genom tingsrättens förlikningsdom ”som länge sedan vunnit laga kraft” fick ”mera och fördelaktigare stolerum i kyrkan än antingen de själva kunnat förmoda eller berättigade varit om en noga delning skolat skett” och anser ”att hennes talan och besvär i detta mål är alldeles ohemult och orimligt”. ”Denna fru”, säger Stuart, ”som alltid haft en besynnerlig lust och nöje uti processer, borde draga försyn med ett så ogrundat käromål för Eders Kungl. Maj:ts ögon nederlägga, det ock saken i sig själv icke är värd att sig över besvära”. Och ”i allra djupaste underdånighet” anhåller han att fru Silvfersparre inte ska beviljas resning i en sak som för länge sedan blivit bilagd genom en skriftlig förening till vilken hon själv givit ”sitt fullkomliga bifall och samtycke”. ”Men skulle fru Silfversparre mot dessa skäl mot all min förmodan” få saken åter upptagen och en ny process inledas så förbehåller jag mig, säger Stuart, ”en fullkomlig ersättning för all den kostnad, resor och besvär mig därmedelst påtvingas”.

NEDRE REVISIONENS BETÄNKANDE

Den 7 juni 1742 avgav Nedre Revisionen, som bestod av framståeede jurister med titeln revisionssekreterare, sitt betänkande. I detta sägs, att fru Silfversparre inte kunnat visa något det ringaste förfall till sitt uteblivande med besvären och att hon inte heller syntes äga ”några goda skäl i huvudsaken”. Då det dessutom kunde förmodas, att det skulle lända både henne och övriga i Näshults församling boende ”till kostnad och oro om denna saken, som i sig själv tyckes vara av ringa värde, nu skulle få upprivas” ansåg sig Nedre Revisionen inte kunna råda Kungl. Maj:t att bevilja fru Silfversparre resning ”i så beskaffat mål”.

JUSTITIEREVISIONENS BESLUT

Den 21 september 1742 kom målet upp i Justitierevisionen, en avdelning av Riksrådet som vid den tiden formellt utövade Konungens domsrätt. (Högsta domstolen tillkom som bekant först år 1789.) Målet föredrogs av revisionssekreteraren Gustaf Lagerfelt som därvid även uppläste Nedre Revisionens betänkande. ”Efter något discourerande biföllo deras Excellencier detta betänkande till alla delar.”

I utslaget, givet i Rådkammaren och underskrivet av konung Fredrik I, heter det: ”Kungl. Maj:t har av de i detta mål inkomna skrifter sig om dess beskaffenhet behörigen underrättat och finner inga sådana skäl av fru Silfversparre vara andragna som kunna föranlåta Kungl. Maj:t att bevilja den i detta mål försuttna tidens återställande, utan bör vid ovannämnda av tingsrätten stadfästa föreningar varemot fru Silfversparre någon talan i laga tid icke anställt härutinnan bero och förbliva. Det vederbörande hava att ställa sig till underdånig efterrättelse.”

Den långvariga tvisten om bänkplatserna i Näshults kyrka var därmed slutgiltigt avgjord. Av de närmast inblandade personerna hade som redan nämnts major Fixenhielm och hans hustru en tid dessförinnan avlidit. Men även kapten Michaelis var borta när domen föll. Han dog i Finland den 19 mars 1742. Maria Silfversparre, huvudpersonen i dramat, sålde efter makens död Kullebo. Hon avled år 1759 på gården Södra Nässja i grannsocknen Lemnhult men begrovs i Näshults kyrka. Den nye ägaren till Kullebo, jägmästaren Anders Ehrenström, förvärvade efter en tid även Näshults säteri. Och därmed förändrades alltså radikalt relationen mellan de främsta bänkarna i kyrkan. I ett sockenstämmoprotokoll av den 22 juni 1759 sägs, att Ehrenström vore villig att ta bort den av Fixenhielm uppsatta stolen ”som nog inskränker koret och gör det oformligt”. ”Församlingen erkände sådant herr jägmästarens företagande för en särdeles ädelmodighet och åstundade att koret i kyrkan ju förr dess hellre måtte bliva ledigt från besagda bänk, efter herr jägmästarens hederliga tillbud och påstående.” Bänken togs alltså bort och Näshults säteri övertog i stället den andra bänken på karlsidan – den som år 1738 förklarades vara kyrkans egen eller en fribänk för främmande herrar – men behöll fruntimmersbänken framme i koret.

Major Stuart och hans hustru bodde på Ödmundetorp till sin död i början av 1750-talet. De fick sin grav i kyrkan vid korsgången mellan säteriets stolar.

Pastorskan, Margareta Osander, satt tillsammans med en växande barnaskara kvar i sitt stolerum bakom Kullebobänken. Ett par år efter makens död år 1751 gifte hon om sig med kyrkoherden i Korsberga, Johan Thelander, och lämnade Näshult.

KRAV PÅ NY FÖRDELNING AV BÄNKPLATSERNA

Generation efter generation satt näshultsborna sedan i de bänkar som en gång blivit deras gårdar tilldelade. En och annan upplevde väl sin avsides belägna plats som orättvis men några starkare krav på förändringar tycks inte ha framförts. Under 1700-talet var ju allmogen – inte minst inom Växjö stift – starkt bunden vid kyrkliga traditioner och föga benägen att ändra på dem. Först under andra hälften av 1800-talet ställdes frågan om bänkplatserna i Näshults kyrka åter under allvarlig debatt. År 1865 väcktes nämligen förslag om ett årligt utbyte av bänkrum i kyrkan. Frågan togs upp på en kyrkostämma den 13 december samma år. Votering anställdes, som utföll så ”att de röstande, så till hemman- som huvudtal, vilka önskade stadigt bibehållande av en gång anvisade bänkrum, hade betydligt övervikt”. Det beslöts därför, att det skulle förbli vid det gamla. Beslutet överklagades hos Konungens Befallningshavande i Jönköpings län av Peter Sandström i Rösjönäs, Lars Magnus Petersson, Clas Petter Bohman och Jonas Petter Peterson i Smedstorp, Carl Adolf Magnusson, M, S. Holmen junior och C. J. Ståhl i Besqvarn samt Anders Magnus Jönsson i Lilla Häradssjögle och Sven Gustaf Larsson i Bidom. De klagande, som yrkade ”ny fördelning av bänkplatserna medelst årligt ombyte eller lottning”, hade alla sina platser långt ner i kyrkan, i bänkarna 25-27.

I KB:s utslag den 15 september 1866 sägs ”att som fördelning av bänkrummen uti ifrågavarande kyrka redan vore verkställd och jämväl av vederbörlig domstol stadfästad” samt de klagandes anspråk att vinna ändring däri medelst ny årlig delning emot övriga församlingens bestridande ”icke vore grundat på någon i gällande lag eller författning om sådan delning given föreskrift” kunde KB ”å besvären icke fästa vidare avseende”.

Saken fördes vidare till Kungl. Kammar-Collegium, som i sitt utslag den 4 mars 1867 säger, att man ”låtit handlingarna i detta mål sig föredragas men finner besvären icke kunna verka ändring i det slut, varuti Konungens Befallningshavande stannat”.

Sin rätt att hos Kungl. Maj:t överklaga Kammar-Collegiets beslut begagnade sig de missnöjda inte av.

En ny tid hade emellertid nu brutit in. Den stora sociala och ekonomiska omdaning som under förra hälften av 1800-talet påbörjats och alltjämt försiggick i vårt land medförde att det gamla bondesamhället i grunden förändrades. Därtill bidrog i hög grad också de starka väckelserörelser som drog fram över landet. Livet blev annorlunda. Fäderneärvda sedvänjor upplöstes. Kyrkliga traditioner som man hållit fast vid under århundraden tedde sig föråldrade och otidsenliga. Till dem hörde den stränga uppdelningen av platserna i kyrkan, Alltfler – först i städerna men så småningom också på landsbygden – brydde sig inte längre om att följa den. Mot slutet av seklet togs också bänkdelningen bort i en lång rad kyrkor.

På många håll var dock traditionen med de bestämda bänkrummen i kyrkan så stark att det tog flera decennier innan den var helt bruten. I Näshult var det sålunda ännu på den tiden min far var kyrkoherde där (åren 1917 – 1935) mycket vanligt att man ”höll på sina gamla platser”. Själv satt jag som barn tillsammans med min mor och mina syskon i den bänk – nr 2 på kvinnosidan – som pastorskan Stocke och hennes barn hade begagnat sig av ett par hundra år tidigare. På rätt sida satt man så gott som alltid. Det väckte uppmärksamhet om män och kvinnor följdes åt i samma bänk, (Och när de gjorde det satte de sig i regel på manssidan.)

Det har några gånger väckts förslag om att gårdsnamnen på dörrarna skulle avlägsnas – dock utan resultat. Vid en omfattande restaurering av kyrkan på 1950-talet, då bl. a. bänkarna gjordes bekvämare, tog man emellertid bort de dörrar vilka hade som påskrift ”Säteriernas torp” och ”Inhyses Folket”. De finns nu att beskåda i vapenhuset. Vid det tillfället återgav man också bänk nr 2 till vänster om altaret den rang av prästgårdsbänk som den hade före överenskommelsen år 1738. Näshults säteri fick i stället ta över den tredje bänken där.
De slutna bänkrummen med gårdsnamnen på dörrarna bör givetvis bevaras. De hör intimt samman med den lugna och värdiga interiören i Näshults kyrka och förmedlar dessutom ett stycke av socknens och även av det gamla svenska ståndssamhällets historia.

KÄLLOR OCH LITTERATUR

Uppgifter till denna uppsats har hämtats ur Östra härads domböcker samt Näshults sockens arkivalier i Vadstena landsarkiv ävensom ur handlingar i Vitterhetsakademiens antikvariskt-topografiska arkiv (ATA), Riksarkivet och Krigsarkivet, samtliga i Stockholm. Bland tryckt litteratur har bl. a. anlitats:

GUSTAF ELGENSTIERNA: Den introducerade svenska adelns ättartavlor, 1-9. Stockholm 1925-1936.

BERNDT GUSTAFSSON: Kyrkoliv och samhällsklass i Sverige omkring 1880, Stockholm 1950. (Samlingar och studier till svenska kyrkans historia, 22.) GÖSTA HAGELIN: Fädernas kyrka. Tidsbilder från svenskt 1700-tal. Stockholm 1967.

K. H. JOHANSSON: Kyrkobruk och gudstjänstliv under 1700-talet. Stockholm 1938.

GUSTAF NÄSSTRQM: Forna dagars Sverige, 2. Kyrkodisciplin. Rangordning i kyrkan. Stockholm 1948.

HILDING PLEIJEL: Ur gångna seklers kyrkoliv (i: Lenhovda. En värendssocken berättar. Lenhovda 1948.)

STIG RYDEMAN: Somrarna i kyrkbyn. En Näshultsrapsodi. (Växjö stifts hembygdskalender 1974.)

STIG RYDEMAN: ”En urminnes kyrkia af trä”. Några blad ur Näshults församlings historia. Linköping 1978.

SVERIGES KYRKOR, konsthistoriskt inventarium: avsnitt betr. bänkinredning i bl. a. Blekinge, bd 1 s. 172, bd 5 s. 148, 150. Dalarna, bd 1 s. 274, bd 2 s. 54. Medelpad, häfte 2 s. 338. Upland, bd 5 s. 746, bd 6 s. 134. Västergötland, bd 1 s. 232, 253.

T. F TROELS-LUND: Dagligt liv i Norden på 1500-talet. Del 6. Vardag och fest. Stockholm 1934.

GOTTFRID WESTLING: Ur Linköpings stifts historia 1593-1843, s. 204-211, 359-363. Linköping 1919.