Albin Sjöberg, född 1888, far till Göran Sjöberg och farfar till Claes Sjöberg, flyttade till Näshult 1903, då hans far blev arrendator på Näshults säteri. Albin hade gått hela sin skoltid i skolan i Skirö men hans minnen är nog allmängiltiga för tiden och trakten.
// Eva Kornby
Albin berättar:
Någon gång på våren 1894 började jag mina bokliga studier i en gammal lärobok för skolor. Den var tryckt med huvudsakligen gammal svensk stil och det var denna jag först lärde mig. Efter någon tid fick jag dock en abc-bok och det dröjde inte länge förrän jag kunde läsa rent i denna. Mamma hjälpte mig emellanåt med de första grunderna, ty hon var just som halvvägs lärarinna, enär hon hade hållit småskola då hon var med morbror Stenberg i Ljusdal, där han en tid var skollärare. När jag hade absorberat lärdomen i de två böckerna, av vilka den ena, första innehöll en hel del vetenskap om allting i universum, ett slags kompendium i alla de ämnen som lästes i folkskolorna på 1870-talet, tog jag till tidningen, såsom varande den enda tryckalstret, som fanns i huset med undantag av en gammal bok från 1600-talet, vilken sannolikt var tryckt på något utrikiskt språk, enär jag inte lyckades ta reda på ens vad den handlade om. Dessutom fanns ju Bibeln förstås och psalmboken, men det var först lite senare som jag gav mig på att genomläsa dessa, men då studerade jag igenom både gamla och nya testamentet, särskilt minns jag att det var intressant att läsa om krigsskildringarna och äventyren i gamla testamentets konunga- och krönikeböcker samt i Mackabéernas bok. Tidningen var Hvetlandaposten, som kom ut en gång i veckan, och vilken pappa och orföran läste ihop. Jag brukade gå och hämta den hos orföran på söndagen, ty den kom ut på fredagen och skulle läsas först av Sven Johan med familj. Det var särskilt berättelser och dylikt, som intresserade mig att stava igenom, och i all synnerhet var det följetongen, som jag studerade. Till en början begrep jag inte hur det var fatt att det var så svårt att få sammanhang i det hela, ty jag förstod mig inte på pagineringen. Följetongen var som vanligt avsedd att klippa ur, men jag läste först allt som stod på den ena sidan i tidningen, och sedan det som stod på det andra sidan, vadan jag ju fick reda på alltihop men utan någon ordningsföljd. Slutligen frågade jag mamma till råds och fick då reda på att man skulle läsa sidorna i nummerföljd och sedan gick det bättre.
Hela min skoltid gick jag i Södra Skolhuset eller Nygårds skola, som den också kallades. Det var ett gammalt trähus med en stor skolsal på nedre bottens ena gavel och en mindre på den andra gaveln, den förra avsedd för folkskoleklasserna, som voro 4 till antalet, den senare för småskolan, som hade 2 klasser, alltsammans årsklasser. Undervisningsmaterialen bestod i en stor och en mindre svart tavla, samt några kartor, en pekpinne och ett metermått samt en lärare och en lärarinna i småskolan. Läraren hette Carlström, och lever än, lärarinna var först den omtalade Klefers och senare en Anna Östervall, då Klefers kom till den andra skolan i socknen, belägen vid kyrkan. I småskolan voro ämnena läsning, skrivning och räkning. I storskolan tillkom några andra, nämligen geografi, historia, i någon ringa mån naturkunnighet samt geometri. Dessutom katekes och biblisk historia under hela skoltiden. Sådana ämnen som gymnastik och teckning slöjd o.d. voro okända med undantag av teckning, som förekom några gånger under min skoltid. Därvid tillgick så att läraren tecknade något geometriskt mönster eller en växt eller djur på svarta tavlan, varpå vi fingo reproducera den så gott vi kunde. Två klasser undervisades vanligen gemensamt på så sätt att de övriga två hade tyst övning, d.v.s. räkne- eller skrivuppgifter under halva timmen, varefter byte skedde. Innanläsning var ofta gemensam för alla 4 klasserna. Skoltiderna vore som sagt 2 månader på våren och 2 på hösten, dessemellan höllos så kallade lördagsförhör varannan lördag under de tider då skolan ej pågick. Dessa förhör vore dock ej så talrikt besökta, enär endast de mera vetgiriga barnen plägade komma, de sämre begåvade stannade mestadels hemma, dymedelst undandragande sig obehaget att exponera sin okunnighet .På grund av att jag endast gick ett år i småskolan i st. för de vanliga två, blev min sammanlagda skoltid 4 månader årligen under 5 år, alltså summa 2o månader, och då gick jag ändå ett år frivilligt. Därmed förhöll sig på det viset, att jag fick hoppa över andra klassen i folkskolan, men då jag skulle sluta skolan år 1898 var jag endast 10 år fyllda, vilket ansågs vara en väl späd ålder för avgång, då jag ändå inte kunde få gå och läsa för prästen förrän jag fyllt 13 år. Det blev därför beslutat att jag skulle gå ett år till och på detta sätt kom jag att gå om fjärde klassen. Det fanns endast en lärare i socknen, den nämnda Carlström men som det fanns två skolor, nämligen förutom den jag besökte en vid kyrkan i andra ändan på socknen, så måste tiden delas rättvist så att barnen i den ändan på socknen också fingo sina 4 månaders skolgång årligen. Läraren bodde vid kyrkan och hade en dryg halvmil att gå varje morgon för att komma till Södra skolhuset, något fortskaffningsmedel förutom apostlahästarna såg jag honom aldrig använda. Lärarinna däremot hade bostad i skolhuset. Städning och eldning sköttes av barnen på så vis att två barn hade detta arbete om hand för varje dag. Den dagen fick man knalla sig iväg till skolan ett par timmar tidigare än vanligt för att hinna elda upp salen, om det var under den kallare årstiden. Vedhuggning idkades under rasterna, och när det ringde finge så många som det räckte åt ta famnen full av vedträn med in till den järnkamin, som användes för rummets uppvärmning. Sedan de andra barnen gått fingo de två för dagen tjänstgörande sopa skolsalen. Skurning förekom inte vad jag kan minnas under den korta terminen, det sparades till efteråt. Ofta hände det att de som hade samma väg hem väntade på de städande kamraterna, och då gick det ganska snart att få salen i ordning. Under höstterminens sista del frami december var det omöjligt att se att läsa, utan då fick vi ha något förhör i geografi eller katekes eller också öva sång. Visserligen fanns det ett par små fotogenlampor av den gamla välbekanta sort, som hängde i en ställning av ståltråd med ett slags plåttak över, liknande ett grytlock med ett hål i mitten för glaset, men som dessa lampor inte i någon vidare mån bidrog till upplysningens höjande men däremot spredo ett otäckt fotogenos, så finge de mestadels förbliva otända.
På hemvägen från skolan hade vi mycket fyr för oss. Vi som bodde i Hester vore vanligen 5-6 stycken, och hade väl något över 3 kilometer till skolan. På sommaren letade vi fågelbon eller getingbon, jagade ekorrar eller plockade bär, om det fanns några att plocka, för så vida vi inte följde med Gottfrid Lundberg, som bodde åt våra trakter, till Emån för att snärja gäddor. Slagsmål förekom under alla årstider, och för övrigt hade vi tusen andra upptåg för oss.
Under tiden mellan terminerna höllo lärarinnorna i småskolan söndagsskola i Södra skolhuset, och min bror och jag voro ganska ofta med i denna. Till dessa sammankomster var det vanligt att varje barn lärde sig ett bibelspråk utantill och den som kunnat lära sig det längsta och krångligaste språket var förstås den duktigaste. Jag brukade excellera i att utantill haspla ur mig långa ramsor ur de minst kända av Gamla testamentets böcker, speciellt var det de större profeterna, som fingo släppa till stoff till min lärdom i söndagsskolan. Jag tycker att det bör ha varit ointressant för lärarinnorna att sitta en hel söndagseftermiddag och höra bibelspråk uppläsas av ett antal barnungar, de flesta högst obegripliga för barnen som lärt sig dem, och jag misstänker att lärarinnorna inte hade så stor uppbyggelse av dem heller. På hemvägen brukade vi gå till en gammal trädgård som tillhörde Jonsson i Nygård och stjäla äpplen under den tiden då det fanns sådana.
På hösten detta år 1899, närmare bestämt i december månad fick jag examen från folkskolan. Betyget finnes i mina samlade papper, och där kan den intresserade se hur ett betyg från folkskolan såg ut i adertonhundratalets sista år. Det var en hel del folk samlat på examensdagen och särskilt kommer jag ihåg när provet i räkning skulle avläggas. Det gick så till att en i sänder av de avgående eleverna fingo gå fram till svarta tavlan och räkna ut ett tal. Det var nog med hjärtat i halsgropen, som var och en av oss stegade fram till tavlan, fattade kritan och vände oss mot katedern för att höra hur uppgiften lydde. Den uppgift, som föll på min lott, lydde på ungefär följande sätt, fast jag nu glömt siffrorna:
Ett kärl har formen av en stympad kon, dess bottendiameter är så och så stor, dess lockdiameter är så och så, och dess höjd är så och så stor, huru mycket rymmer det? Jag började att skriva siffror så att kritan stod som en gloria omkring mig framme vid tavla i hörnet vid fönstret och räknade först ut diametern på mitten av höjden för att Sedan betrakta det som en cylinder med formeln r * r * pi * h. Om nu läraren haft sin uppmärksamhet riktad på något annat eller om han glömt att det var en stympad kon vi hade kommit överens om att det var eller hur det gick till, därom vet jag intet, ty jag såg endast den svarta tavlan och den stympade konen, men när jag var som bäst i farten ned att ställa upp den definitiva uträkningen avbröt Carlström mig med frågan: Nej, stopp, hur har du nu burit dig åt? Jag förklarade då hur jag fått den nya diametern, nämligen genom att taga medelproportionalen mellan de båda uppgivna, och då lugnade han sig och jag fortsatte med uträkningen, som strax blev färdig. Detta intermezzo gav anledning till ryktet, att jag vid examen skulle ha slagit själve skolläraren på fingrarna i räkning.
Som avslutning på examen överlämnade vi en minnesgåva till läraren. Den hade vi skramlat ihop under de sista veckorna av terminen, de rika hade givit femtio öre, de mindre bemedlade 25 öre och de fattiga ingenting, slutsumman uppgick till omkring tolv kronor, en ofantlig summa på den tiden, då 12 kronor var priset på en tunna råg. Sedan kom frågan vad vi skulle köpa för något för pängarna. Den ene föreslog det ena den andre ett annat, från en promenadkäpp till en lantegendom, men till slut befanns det att summans storlek närmast lämpade sig för inköpandet av ett halft dussin matskedar av äkta nysilver, och det blev också vårt beslut. Affären uppgjordes i Hvetlanda av ordföranden Sven Johan i Hester, vars son Josef tog examen samma dag som jag. När förhandlingarna voro överstökade och kyrkoherden Söderlund hade avtackat läraren och hemförlovat barnen, stegade Josef upp med skedarna och överlämnade dem utan ett ord till Carlström uppe i katedern. Under en spänd väntan från vår sida förstås och möjligen någon också för hans egen del vecklade han upp paketet och tog fram skedarna, försökte verka i högsta grad överraskad, vilket lyckades till vår synnerliga belåtenhet, och började att i rörda ordalag tacka oss för den ståtliga presenten. Hur orden föllo har jag nu glömt, men avslutet minns jag, och det innehöll den kärnan, att det hade varit både mörka och ljusa stunder under vår skoltid men att han för sin del endast kom ihåg de ljusa, dem han skulle bevara i troget minne. Jag förstod inte vad han menade med de mörka stunderna då, ty jag tycke att det endast varit ljusa under min hela skoltid, men nu begriper jag att det nog var mörka också – för läraren i denna skola, med 4 månaders undervisning om året, en halv mil att gå och utan någon undervisningsmateriell alls.
Så var jag då fullärd och hade avslutat min skolgång. Det var naturligtvis med en känsla av stolthet, som vi mottogo våra avgångsbetyg, och vi kände oss till mer än tre fjärdedelar fullväxta, men det var också med en underlig känsla av tomhet som åtminstone jag tog avsked av den gamla skolan, skolläraren, kamraterna och allt som stod i sammanhang med min skoltid. Under många veckor den följande vintern körde vi virke från Korpaberg och passerade då skolhuset på några hundra meters avstånd flera gånger om dagen, och jag minnes hur jag tyckte det var underligt att jag inte skulle vara i skolan, när jag såg barnen komma ut på rasterna. Jag nästan kände mig som om jag hade varit frånvarande utan lov. Visserligen var denna min skola primitiv efter de nuvarande förhållandena att döma, och det var sannolikt ett ganska torftigt stoff som vi där inhämtade på den korta tid, som stod oss till buds, men jag skall dock alltid med tacksamhet se tillbaka på denna tid, ty den var i alla fall rolig. Och jag tror att vi i denna skola lärde oss förhållandevis mera än i den nuvarande moderna skolan, där allt skall stoppas i barnen under lekens former enligt ett inkrånglat pedagogiskt system. Man är nästan frestad att instämma i skaralektorns ord: Näst vetenskapen föraktar jag intet så djupt som pedagogiken. Den nymoderna pedagogiken nämligen.