Rääfen i Ödmundetorp

I början på 1700-talet bodde en man vid namn Peer Rääf på Ödmundetorp säteri och senare i Överåkra. När jag först träffade honom trädde han fram ur 1700-talets skuggor som en man att ömka. Han hade stora ekonomiska bekymmer, han blev kär i fel person, han blev utstött ur societeten, och dessutom krympling på kryckor på gamla dar. Flera av barnen dog i förtid, sönerna gick igenom helvetet med Karl XII och två blev fångna efter Poltava.

Det här är Peer Rääfs historia.

OM SLÄKTEN RÄÄF

Familjenamnet Rääf går tillbaka till 1300-talet. Släkten hörde redan på medeltiden till frälset i Sverige och spelade under 1500-talet en synlig roll.

Mårten Räf var 1527 skeppshövidsman på örlogsflottan, Mickel Räf namnes bland det rusttjänstskyldiga frälset i Västergötland redan 1523, då han bodde Mollungen, och ännu 1569, bevistade riksdagen i Västerås 1527 och avgav 1568-08-16 bland adeln i Västergötland sin trohetsförbindelse till hertig Johan. Jöns Larsson Räf rustade 1537 bland frälset i Småland och uppgives varit överste för småländska fotfolket samt med fyra fänikor drivit danskarna över gränsen till Ronneby. Bengt Räf, som förde Österbottens vapen vid konung Gustaf I:s begravning 1560-12-21, var hövidsman på skeppet Stora Getlebjörn under sjökriget 1564–1565 och ståthållare på Kalmar slott 1566–1567, beseglade herredagsbeslutet i Stockholm 1569-01-25 med sigill, som visar en åt vänster springande halv räv, och blev dödligt sårad i Stockholm 1569-02-19 av konung Johans drabanter samt död 1569-02-24. (adelsvapen.com)

Hur alla dessa Rääf var släkt sinsemellan har inte gått att reda ut (adelsvapen.com). Till slut delades släkten upp i två och Peer Rääf tillhörde släkten Rääf i Småland.

Peer Rääf härstammade från Lars Rääf, ägare till Salshult i Stenberga. Lars Rääf levde i mitten av 1500-talet, vilket visas av att han 1560 fick fogdefullmakt för Kronobergs slott och Växjö. Han hade antagligen någon slags befäl eftersom det finns ett brev från Erik XIV där han uppmanas varna allmänheten för hertigarnas (Johan och Karl) förrädiska stämplingar.

Lars Rääfs son Peder, född omkring 1563 och död 1644, ägde Salshult, och verkar ha varit aktiv politiskt. Underskrev för Småland riksdagsbeslutet i Söderköping 1595-10-22, småländska adelns svar och betänkande till hertig Carl vid mötena i Eksjö 1598-01-08 och i Värnamo 1598-01-24 riksdagsbeslutet i Vadstena 1598-06-25 och föreningen därstädes 1598-06-27, beslutet i Jönköping 1599-01-30 och adelns svar 1599-07-11. Undertecknade ständernas dom över rådsherrarna i Linköping 1600-03-17, adelns bevillning och riksdagsbeslutet 1602 samt adelns svar på hertig Carls proposition vid riksdagen i Norrköping 1604. (adelsvapen.com)

Peder Rääf fick sonen Axel, född omkring 1600 och död senast 1682. Axel var ägare till bl a Salshult i Stenberga och Ödmundetorp säteri i Näshult. 1665 bodde Axel Rääf på Salshult, enligt inledningen till kyrkoboken B detta år. Axel Rääf var överstelöjtnant vid adelsfaneregementet, han bevistade konung Gustaf II Adolfs begravning 1634-06-22. Han underskrev riksdagsbeslutet 1638-02-22, deltog i riksdagen 1650 och mötet i Linköping 1656.

(Anmärkning! I fortsättningen skrives Ödmundetorps säteri bara som Ödmundetorp. Den andra gården i Ödmundetorp, nämligen Ödmundetorps rusthåll, är inte alls inblandad i saken utan ägs och drivs av flera Germund, Jon och Per, utan släktskap eller annan koppling till Rääf).

Axel förvärvade Ödmundetorp på följande sätt.

År 1562 hette ägaren till Rösjöholm Lilla Lars Bröms till Borretorp, hövitsman i Kalmar. Bröms ägde också Ödmundetorps och bägge gårdarna ärvdes på kvinnolinjen. Eftersom gifta kvinnor stod under målsmanskap av sina äkta män anges i dokumenten oftast mannen felaktigt som innehavare och ägare. Vid bodelningar och arvskiften erkändes dock kvinnans äganderätt. För enkelhetens skull kallar jag den äkta mannen för innehavare.

Gårdarna Ödmundetorp och Rösjöholm innehavdes först av Bröms måg Måns Olofsson Stjärnbjälke, hovjunkare och hövitsman, skjuten vid belägringen av Kalmar slott 1599-04-30. Därefter innehavdes de av dennes måg Knut Drake, död 1639. Knut Drakes dotter Hebbla var gift med Axel Rääf, som därigenom blev innehavare av gårdarna.

Axel gifte sig senast 1640 med Hebbla. Axel och Hebbla fick flera barn, och blev föräldrar till vår Peer Rääf. Födelsedatum för Hebbla saknas, men hennes äldre bror var född 1616 och hennes yngre bror 1619, så någon gång däremellan föddes hon (Biografiska anteckningar, nätet)

PEER RÄÄF: ARV OCH ÄKTENSKAP

Peer Rääf var antingen den förstfödde eller den andre sonen i Axels och Hebblas äktenskap. Han bör ha varit född omkring 1642 eller några år senare.

Peer Rääf hade tre syskon, men syskonen verkar inte ha ärvt sina föräldrar, av olika skäl. Adelsvapen.com antecknar en bror Jöns, som dog ogift och begrovs i Stenberga. Men Jöns kan också ha varit en bror till Peer Rääfs far Axel, enligt andra uppgifter. Peer Rääfs bror Axel var löjtnant vid Kalmar regemente och dog ogift 1685 i Stenberga. Systern Anna var gift med överstelöjtnanten Per Lennartsson Ulfsax. Hon var död men obegraven 26 september 1677. Det ska anmärkas att Per Lennartsson Ulfsax gifte om sig redan den 1 oktober 1677! Såvitt går att utröna dog Anna barnlös.

Peer Rääf ärvde sannolikt hela boet efter föräldrarna. Vi vet att Hebbla fortfarande levde 1682, men hon var då änka (Ättartavlor). Fadern Axel Rääf till Salshult bör ha varit vid liv eller nyligen dött 1679. Då döptes ett okänt barn i Stenberga och Axel Rääf var en av faddrarna men företräddes av sin son Peer Rääf.

Systern Anna dog barnlös före föräldrarna så det fanns ingen med istadarätt efter henne. Brodern Axel kan ha ärvt sina föräldrar, han ägde i alla fall en gård i Stenberga före sin bortgång. Men Axel dog ogift och barnlös, så det han eventuellt ärvt efter sina föräldrar övergick vid hans bortgång till det enda levande syskonet Peer Rääf.

Peer Rääf ärvde flera gårdar i Småland och Östergötland, bland andra Salshult i Stenberga socken och Ödmundetorp i Näshults socken. Han växte sannolikt upp på Salshult. Det finns en anteckning i Stenbergas födsloregister 1668 om att Peer Rääf på Salshult var gudfader till ett barn. Husförhörsboken saknas för tiden före 1715, och födsloregistret för tiden före 1665, så det är svårt att verifiera var han bodde som barn. Men brodern Axel Rääf dog på Salshult och det mesta tyder på att det var familjens huvudsakliga bostad.

Peer Rääf gifte sig 1676 med Anna Catharina Cronoborg, 16 år, från granngården Hasselås säteri i Stenberga. Familjen Cronoborgvar en familj med inflytande och ett brett socialt nätverk, så det var ett gott parti. Fadern Benjamin Månsson Nortman, adlad Cronoborg, var född i Säters prästgård 1618. Han tjänade sig upp under 30-åriga kriget till major, var överstelöjtnant och kommendant på Laholms fästning 1651, Generalauditör och Justitiarie över garnisonerna i Skåne, Halland, Blekinge och Bornholm. ”Han blev i kriget så illa qväst och skjuten att hela ena sidan var förlamad, så att han måste gå på kryckor” (Ättartavlor). Han dog 1677.

Peer och Anna Catharina bosatte sig på Salshult och fick fyra pojkar, Benjamin född 1677, Christian född 1679, Axel född 1681 och Carl född 1685. Axel var född på Hasselås, inte Salshult, den 28 oktober 1681.

SKILSMÄSSA

Den yngste, Carl, var född den 9 juli 1685. Mindre än en månad därefter, den 4 augusti 1686, blev det skilsmässa mellan Peer Rääf och Anna Catharina, på hennes initiativ. Anna Catharina skilde sig från honom ”för att han tvenne gånger lägrat sin tjenste-piga”.

Efter skilsmässan stannade Anna Catharina kvar i Stenberga och på Salshult. 1687 var hon fadder till ett barn, tillsammans med, om jag har läst rätt, rena rama societetslistan, prästen Erland Kebbonius med barn, flera Croneborgare, en Lacander (kyrkoherde i Stenberga). I mars var det dags igen och då förekommer även Anna Catharinas son Benjamin Magnus i listan, tillsammans med Stålhammars, Sabbelfelt, Lacander, Cronoborgoch von Steidingk. Det ser ut som om Anna Catharina omhuldades i Stenberga med öppna armar medan Peer Rääf var utkastad i kylan.

Och undra på det! På den tiden var det ett allvarligt brott att ha sex med annan än maken/makan. Det kallades enfalt hor om bara den ena parten var gift och dubbelt hor om bägge var gifta på var sitt håll. Enligt Karl IX:s appendix till kung Kristoffers landslag från 1442 ansågs både enkelt och dubbelt hor vara så allvarliga brott, att de skulle bestraffas med döden. Dubbelt hor skulle bestraffas med halshuggning. Hovrätten upphävde dock alltid dödsdomen för enkelt hor och dömde den gifta parten till 80 daler och den ogifta till 40 dalers böter. Det senare kom också att föreskrivas i 1653 års nya straffordning, vilket gjorde slut på ”apespelet” med illusoriska domar.Trots lagen av 1653 ansåg Karl XII att det borde vara dödsstraff för båda typerna. Det belyser den allmänna attityden, allvaret och skammen av gärningen. (http://www.fridhem.nl/sob/99-2/kvavda_barn.htm)

HOR OCH LÖNSKALÄGE

Den första ”tjenstepigan” som lägrades av Peer Rääf hette Elisabeth och var antagligen från Korparyd. Hon tjänade på Salshult och 1684 (Domb bild 1540) dömdes hon för sitt brott av Östra Härads ting till 40 D smt i böter. Samma dag stod Peer Rääf inför rätta för samma brott.

Men olikt Elisabeth bekände han inte sitt brott och tog sitt straff. Han kom förberedd. Han hade med sig ett brev, ordentligt uppsatt och med Salshults sigill, vari hans dräng Swen Ericsson erkände att det var han som hade lägrat Elisabeth. Tyvärr framgick det emellertid klart av brevet att det var Peer Rääf som var boven och att han hade lovat Sven Ericsson 20 D smt om han tog på sig gärningen. Capitein Knut Silfversparre och fogden Bagge sade sig båda känna igen Peer Rääfs handstil, så Rätten dömde Peer Rääf i hans utevaro för enkelt hor. Förutom böterna på 80 D smt blev det ytterligare 20 rdr till åt drängen, som ersättning för den missaktning som han kunde ha råkat ut för på grund av en dom.

I september 1684 fick Peer Rääf stå kyrkoplikt i Stenberga kyrkan, till allas skadeglädje får man förmoda. Han fick stå kyrkoplikt i sakristian, vilket väl betyder att det var en affär mellan honom och prästen. Peer Rääf erkände sitt brott, fick förlåtelse och blev upptagen i församlingen igen. Peer Rääf slapp nog skampålen och andra mer publika skamstraff. Men hur det blev med Elisabeth vet vi inte.

Hela historien med Elisabeth måste ha varit ytterst genant och gjorde att hela Peer Rääfs liv ställdes på ända. Hans hustru var inte förlåtande och gjorde nog livet surt för honom. Så 1686 var det dags igen, en ny kvinna kom in i Peer Rääfs liv. Han åtalades ånyo och den här gången skrev protokollföraren Rudebeck i domboken

”Efter långsamma förhör, många förmaningar och därpå änteligen följde frivilligt bekännelse dömes välborne Herr Peer Rääf i Salshult frälsegård för begånget hor med Carin Israelsdotter ibidem ogift böte han 80 daler och hon 40 daler.”

Eftersom det var andra resan och dessutom både hor och lönskaläge ökades bötesbeloppet med 90 daler för Peer. Även den här gången var Elisabeth på något sätt inblandad, men han dömdes främst för samröret med Carin. Hustrun Anna Catharina infann sig i rätten och krävde att Peer Rääf inte skulle tillåtas göra sig av med egendom till förfång för henne och barnen. Peer Rääf svarade lite fåraktigt att vad kan det skada att han en gång talat vid henne och givit henne något? Det han givit var en silverkanna till Carin på 22 lod silver och dessutom ett pärlband med guld i, som Anna Catharina själv hade tagit tillbaka. Så det var inte småpotatis.

BODELNING

Efter skilsmässan mellan Peer och Anna Catharina skulle boet delas. Detta var före 1734 års lag, så de gamla landslagarna gällde fortfarande, även om i praxis mycket hade förändrats. Men så här fungerade den inbördes ekonomin, enligt Mats Bergström:

Av två makars lösa egendom ägde mannen två tredjedelar och det gällde även sådan fast egendom som de ”avlade” under äktenskapet, genom nyodling eller handel, så kallad avlingejord. Den fasta egendom som de medförde i boet var däremot arvejord (eller bördsjord eller odaljord – namnen betyder detsamma) liksom den jord de ärvde under äktenskapet. Hustruns arvejord fick mannen inte sälja eller byta bort eller pantsätta utan samtycke från hustrun och hennes fränder. Arvejorden var vardera makens enskilda egendom. I Kristoffers upplaga av landslagen gjordes det tydligt genom ett förklarande tillägg: ”I vår lag gifter sig ej bonde till sin hustrus odaljord eller hus eller odalvattenverk och ej heller hon till hans, utan endast till allt annat lösöre.” GB flock 5pr.

Morgongåva skulle överlämnas dagen efter giftermålet och sänglaget. Pär lämnade Ödmundtorp som morgongåva när han gifte sig med Anna Catharina 1676. Då levde fortfarande hans mor Hebbla. Gården var hans mors arvejord. Jag vet inte hur den överfördes från Hebbla till Peer. Jag tänker att det var ett slags ”hemföljd”, ett förskott på arv. Situationen måste ha varit vanlig: Sonen skall gifta sig men äger ännu inte så mycket eftersom föräldrarna är i livet. (Bergström)

Anna Catharina var inte så välbeställd. Hon hade flera syskon som skulle dela arvet efter fadern som dog 1677. Enligt mantalslängden 1684 ägde familjen flera gårdar i Stenberga, främst Hasselås. Fastigheterna avkastade inte reda pengar, om man får döma av alla de skuldebrev som valsar runt i domböckerna underskrivna av Anna Catharinas bröder. Hon ägde dock ensam sin morgongåva Ödmundetorp. Efter skilsmässan från Peer motsatte hon sig bodelning , enligt domboken vårtinget 1687, men gick så småningom med på att överlämna saken till betrodda ombud. Fast redan 1688 klagar Peer Rääf vid tingsrätten på att Anna Catharina inte vill hålla sig till den dem emellan upprättade förlikningen. Hon satt kvar på Salshult, som en igel.

Peer Rääf var däremot en ganska förmögen man. Han hade ärvt Salshult, Ödmundetorp med augmenten Rössjöholm och Överåkra, han ägde tre hemman i Sjögle i Sjösås socken, Tvinnesheda i Lemnhult, flera hemman i Stenberga, nämligen Sävsjörås, Boaberg, Ulvstorp, en utjord samt Boo. Dessutom ärvde Peer Rääf gårdar i Östergötland. Han bodde stundtals på Trebäck i Fagerhult, dit han antaglligen flyttade strax efter skilsmässan, tillsammans med sin partner in crime Carin Israelsdotter Björn. De gifte sig 1687.

Vem som äger fastigheten borde framgå av mantalslängden. I längdens vänstra spalt antecknas gårdens skyldigheter mot kavalleri, infanteri etc, men även ägare till frälsegårdar. Här kan man följa hur, främst, Salshult och Ödmundetorp byter ägare.

Näshult 1686/1687
Peer Rääf äger Rössjöholm, Överåkra, Ödmundetorp

Stenberga 1686/1687
Peer Rääf äger Sävsjörås, Broddstorp, en gård i Boda, Boaberg, (oläslig), Salshult
Familjen Cronoborgh äger gård i Boda, Källerask, Hagseryd, Boaryd, Kyrketorp, Hasselås

Stenberga 1689
Anna Catharina Cronoborg äger Salshult, Lilla Salshult samt Boaberg
Familjen Cronoborg äger Hasselås, gård i Boda, Boaryd, (oläsligt)
Peer Rääf äger Sävsjörås, Boda, Björnekvarn?,

Näshult 1689
Anna Catharina Cronoborg äger Ödmundetorp
Peer Rääf äger Rössjöholm och Överåkra

Stenberga 1691
Anna Catharina Cronoborg äger Salshult
Peer Rääf äger Boo och Björnekvarn

Näshult 1691
Anna Catharina Cronoborg äger Rössjöholm, Ödmundetorp, Överåkra

Stenberga 1693
Anna Catharina Cronoborg äger Salshult

Näshult 1693
Anna Catharina Cronoborg äger Rössjöholm, Ödmundetorp, Överåkra

från 1695 finns inte ägarna angivna

Ägarbilden verkar ganska klar, eller hur? Anna Catharina Cronoborg hade lagt beslag på russinen i kakan: Salshult, Ödmundetorp med tillhörande Rössjöholm och Överåkra.

Omedelbart efter skilsmässan satte Peer Rääf satte igång med att pantsätta och sälja av sina övriga fastigheter. Egentligen kunde han varken sälja fastigheter eller gifta sig innan bodelningen var klar, men uppenbarligen gick mycket an i slutet på 1600-talet.

Hemmanen Boo, Boaryd och Ulvstorp såldes till Nils Sabbelfelt i Stenberga. Avkastningen på de gårdarna beräknades i smör! Sabbelfelt skulle också betala med 13 lod ”gull” som Peer Räff erkänner sig fått samt 350 daler silvermynt och ett par oxar som kastades in i efterhand.

De tre hemmanen i Sjösås pantsattes 1689 till befallningsman Lars Kiellman, kanske som säkerhet för skulden till Tingsrätten för Peers och Carins böter för hor och lönskaläge.

Peer Rääfs ombud var fogde och hette Nils Olsson Bagge. Anna Catharina gjorde flera försök att få bort honom. Hon påstår att han är hennes ”avundsman” och hon vägrar bestämt att ha med honom att göra. Året därpå kan hon inte infinna sig i rätten på grund av sjukdom. Allt för att förhala. Rätten avvisar hennes yrkande på formella grunder eftersom de inte antecknats på Charta Sigillata, med en suck av lättnad, får man anta.

Peer Rääf försöker hela tiden få Anna Catharina att acceptera den förlikning de ingått och gör inlagor till Tingsrätten som hon undviker att besvara. 1690 har hon dock hittat på något nytt. Hon skickar sin bror till Tingsrätten med sin förklaring och med ett tillägg. Hon kräver att Peer Rääf ska betala en tredjedel av kostnaderna för hennes fars begravning. Fadern dog 1677, 13 år tidigare.

PEER GIFTER OM SIG

Peer Rääf gifte om sig med Carin Israëlsdotter Björn, kvinnan som figurerar i Peers andra horåtal. De sammanvigdes 1687 ”av en blind prest”, ej identifierad. 1696 hade de två döttrar, Helena och Anna, och bodde i Ödmundetorp. Här kallas Carin för Catharina, men det var vanligt att Carin blev Catharina och tvärtom i husförhören.

Vem var hon då? Det fanns en präst vid namn Nicolai Björn i Rumskulla och en klockare Israel Björn i Alseda. Israel Björn kan ha varit son till Nicolai. Israel var klockare i Alseda från 1655 och framåt, vilket betyder att han mycket väl kan ha fått en dotter på 1660-talet, då antagligen Karin var född. (Anbytarforum). Låter inte det bestickande? Det finns ytterligare en omständighet som talar för att Israel var far till Karin. Israel ägde en gård i Repperda (Anbytarforum) och i 1697 års dombok för Göta Hovrätt finns ett fall där Anna Catharinas nye make Ohmberg kräver Peer Rääf på pengar för försäljningen av en gård i Repperda.

ANNA CATHARINA GIFTER OM SIG?

1695 dyker en ny aktör upp, nämligen Anna Catharinas nye make Petrus Ohmberg. Tingsrätten ser honom med skepsis och skriver (lätt moderniserat och med ytterligare upplysningar inom parentes. Charta Sigillata är avgift för av domstolen stämplade handlingar)

Inkommer en här å orten obekant person som kallar sig Doctor Medicine vid namn Petrus Ohmberg och på anfrågan berättar sig vara hans Kungl Majts Extraordinarie Livmedicus. Han var med sin nuvarande hustru Anna Catharina Cronoborg blifven copulerad (vigd) på Gripsholm wid pass ett år sedan då hans Kungl Majt war på Kungsör och det lysts i hans Excellens Grefven Carl Gyllenstiernas närvaro, warandes för honom (Ohmberg) förut lyst i Solna kyrka upp wid Stockholm. Därpå wigslen skedde af hovPredikanten Lindh. Härvid påminner Ryttmästaren högvälborne Joen Stålhammar (den bekante karolinen!) att herr Doctoren förr sagt sig blivit wigd annorstädes, som alltså intet är conformt med (i överensstämmelse med) denna berättelsen. Ohmbergs svar till Stålhammar var att han inte ansåg sig behöva avlägga räkenskap till någon annan än domaren om så skulle påfordas. Bemälde Doctor tilltalar (anklagar) Herr Capitein Wälborne Knut Silfversparre (på Kullebo) för de skällsord dess fru är omklagad sista böndagen skola utgjutit på bemälte Doctors Käresta hwarpå Herr Capitein svarar att Citationen ej är på Charta sigillata författad och därför bör ingen stå till svars, vilket av domstolen noterades.

Doctor Petrus Ohmberg sågs länge med stor misstro av Rätten. De trodde inte på hans berättelse om sitt jet-set bröllop, utan gick så långt att de skrev till Hans Excellens generalmajoren Nils Gyllenstierna, tillika landshövding i Jönköpings län, och frågade om det var sant att han närvarit vid Ohmbergs och Anna Catharinas vigsel. Generalmajoren svarade prompt att han hade stött på Ohmberg i dennes läkargärning men aldrig haft något annat samröre med honom. Hela historien om hans närvaro vid bröllopet var lögn och dikt, och han ”lemnar honom och dess actioner under Rettens laga censur och gottfinnande”.

Vigd eller inte, Doctor Ohmberg utvecklade raskt en väldig aktivitet i Tingsrätten, allt för att kräva Peer Rääf på så mycket pengar som möjligt, för sin ”kärestas” räkning. Han gjorde också vad han kunde för att hindra köparna av Peer Rääfs fastigheter att tillträda. Anna Catharina hade 1695 kommit över Peer Rääfs bästa fastigheter, förutom morgongåvan Ödmundetorp med underliggande gårdar, även Salshult, så hon var minsann ett gott parti. Man tvekar att kalla en person för sol-och-vårare och mytoman, men onekligen är det begrep som faller en in när man betraktar Doctor Ohmberg.

Som framgått ovan så företrädde enligt lag den äkta mannen sin hustru. Eftersom Ohmberg talade i Anna Catharinas sak var det viktigt att faststlå att de verkligen var vigda. Det verkar inte finnas någon ”annotation” i domboken att paret har framlagt bevis om äktenskapets ingående. Anna Catharina kunde ha givit honom fullmakt, men inte heller det framgår. I fortsättningen kallas Ohmberg i alla fall Doctor Ohmberg och Tingsrätten verkar acceptera att han talar för Anna Catharina. Ohmberg talar alltid om Anna Catharina som ”sin käresta”, inte sin hustru, vilket för en sentida bedömare låter som om de bara var förlovade. Men Tingsrätten verkar ändå ha godkänt att Ohmberg företräder Anna Catharina.

Anna Catharina var bosatt på Salshult från sitt första giftermål och flyttade därifrån först när Stålhammars tillträdde. Ohmberg är ingenstans antecknad. Det finns bara husförhörs längder från 1715 och framåt och då var både Anna Catharina och Ohmberg döda sedan 1711. Ohmberg dog i pesten och, får man förmoda, Anna Catharina delade hans öde. Men vart de tog vägen efter 1707, då Stålhammars tillträdde, vet jag inte.

STORSLÄGGAN KOMMER FRAM

De inblandade personerna uttrycker sig om varandra med stor uppriktighet i domstolens protokoll. Men det skulle bli värre. Mycket värre. Följande utdrag ur domboken för 1695 för oss rakt in 1600-talets häxtro och ryktesspridning. Utdraget är återgivet så troget som har varit möjligt. Vissa legala termer förklaras inom parenteser. Och erkänn att det vore roligt att veta lite mer om trollpackan i Mörlunda! Och lägg märke till Tingsrättens sätt att beskriva Ohmberg!

Länsman Magnus Jonsson tilltalas af en som kallar sig Doctor Ohmberg, för något spargement (rykte) han skolat fört i dess kärestas fruu Anna Catharina Cronoborgs huus men han nekar; doctoren svarar att han en gång kommit till henne och sagt sig hört ett Herr Peer Rääf bref som skulle angå hennes förgörelse, skolandes nu ryttaren Måns Jonssons beds:(?) för det frun wist sig barmhärtig mot honom i kiölden och givit honom brennevin, sagt i Nyaby (Alseda socken) att Gabriel i Möcklarp hafwer ett bref som Herr Peer Rääf skrivit till en trollpacka i Mörlunda att förgiöra fru Cronoborg, det han hört läses av en snickare ; Magnus Jonsson säger sig det ej sett hafva, och aldrig kunna minnas hwad passerat är; Herr Doctoren svarar vidare att solldaten Gabriel i Möcklarp kom till dess käraste och begärte ett stop öl, det han feck, men sade först sig willia tala något före han dricker, då han berättadt att Magnus Jonsson wille plöja med hans kalf och sade att en snickare läst Peer Rääfs bref som han skrivit till Trollpackan om dess förgiörellse. Niells Olsson Bagge i Boo bekänner nu för rätten, att hafwa sett det brev som innehöllt om fru Cronoborgs förgörelse samt samt vet hwem som det skrivit. Magnus Jonsson nekar sig sett samma bref, dy uppwijser Herr Doctoren en widimerad kopia af Magnus Jonssons bref daterat Nyeby den 20 februari 1693 till Herr Peer Rääf angående det taal som utkommit om fru Cronoborgs förgiörelse. Herr Doctoren begärer caution (borgen) för Magnus Jonsson i denna saak. Rätten svarade sådant ej kunde beviljas af de skäl som än uppwista äro, helst han boofast man är, och å Embetes vägnar saken Herr Peer Rääf tillkännogett, den han påstår sig ej hafwa torts fullfölja emädan Herr Räfwen brefvet förnekte.

Upplästes efter Nils Olsson Bagges insinuerande (yrkande) på Herr Rääfs vägnar, länsman Mårten Larssons bref till honom, det ryktet angående, som står om det barn, som frun skall hafwa fått i Qworseberga (Korsberga) socken och siörste? af den 19 juli 1694 den uti ?? för slikt angifves.

Item: uppvistes af Nills Bagge, Johan Persson, Lars Jonsson och Johan Persson i Äng attest af den 20 sept 1693, om hwad de hört berättas af Anna Ufwes och dess dotter i denna sak, nämligen att fruun på Sallshult födde ett barn i en Knektastuga med mera, hwilket allt Rätten uti fruuns sjukdom och Peer Räfs absense (bortovaro) samt innan man om wigseln är säker, icke på Ohmbergs begäran kan upptagas men öfwersänder Attesterne till Herr Häradshövding Nyman, därest wad barnfödslen angår slikt med mera till skall förelupit.

PEER RÄÄFS TID PÅ ÖDMUNDETORP

Husförhör 1696

Peer och Carin med döttrarna Helena (Lena) och Annika (Anna) flyttade till Ödmundetorp 1695 eller 1696, i samband med att Hovrätten tillerkände Peer säteriet. De kom antagligen närmast från Trebäck i Fagerhult, där sonen Per föddes 1693. Han dog antagligen som liten, eftersom han inte förekommer i husförhören för Ödmundetorp.

Peer var som sagt handikappad på något sätt. ”Han blef slutligen så ofärdig att han måste nyttja kryckor”. Han kunde inte själv driva jordbruket på gården. Därför utarrenderades gården till fänriken Gustaf Lundman. Carl Weidman, som biträtt Peer i Tingsrätten, krävde en stor summa pengar som betalning för sina tjänster, Ödmundetorp var pantsatt som säkerhet och Weidman såg nu med oro hur fänriken ”ruinerade gården genom fällehuggning”. Weidman ville själv överta arrendet, men Lundmans kontrakt kunde inte sägas upp, så därför fick Weidman istället rätt att uppbära arrendet. Vad skulle nu Peer och hans familj leva av?

Peer hade sålt Salshult till Jon Stålhammar 1694. 1699 sålde han även Rössjöholm och Överåkra till Stålhammars. Slutligen sålde han Ödmundetorp till Stålhammars, som fick lagfart (”fasta”) 1707. 1712 bodde på gården Jon Stålhammars och Sofia Drakes dotter Anna Sofia Stålhammar med maken Capitain Hindrich Klingspor.

Och nu fanns det inget kvar av Peers arv.

1710 hade Peer Rääf med familj lämnat Ödmundetorp och flyttat till Överåkra, som ägdes av Sofia Drake sedan Jon Stålhammar dött 1708 i Polen.

I husförhören för Överåkra i Näshult ser vi att

1713 bor där herr Rääf och hustrun Karin med dottern Annicka
1715 Herr Rääf med frun; Nils och Elin
1716 bor på gården hustrun Catharina med dottern Annicka; Nils och hustru.
I 1717 års mantalslängd upptas enbart Nils med hustru.

Vi drar slutsatsen att Peer Rääf gick bort 1716. Dödboken saknas. Det går inte att spåra varken Karins eller hennes barns vidare öden, utom Annas.

SALSHULT

Salshult i Stenberga var en sätesgård eller, med en synonym, säteri, vilket innebär att gården var skattebefriad och endast kunde ägas av adelspersoner. Gården var också Peer Rääfs arvejord och borde ha tilldelats honom vid bodelningen med Anna Catharina. Men senast 1689 och fortsatt antecknas Anna Catharina Cronoborg som ägare till Salshult i mantalslängden.

Detta hindrade inte Peer Rääf från att 1694 sälja (eller byta bort) Salshult till Ryttmästaren Joen Stålhammar.

Då ryckte Doctor Ohmberg in och anklagade Jon Stålhammar för olaga intrång.

Doctor Petrus Ohmberg tilltalar vidare Ryttmästaren wälborne John Stålhammar för gjord intrång på dess Kärestas fru Cronoborg sätesgård Salshult som består pro primo der uti att Herr Ryttmästaren handlat med Herr Peer Rääf om den gården som honom ej tillhörer. Pro secundo afsagt bonden från gården. Pro tertio utsedt Platsen till byggnad som dock ej ännu är uppsatt. Pro quarto velat persuadera hans fru till att gå med på en förlikning. Mot detta uppvisar Ryttmästaren herr Peer Rääfs köpebref af den 13 april 1694 deruti han tillbjudes honom uti byte denna sätesgården Salshult emot Tribäck som han köpt förr 1200 D smt och derpå givit honom tillstånd fasta taga. Alltså Herr Herr Ryttmästarens Herr Rääf böra tvingas i hemul stånda.

Hemul betyder att man ansvarar för att man har äganderätt till egendom och har rätt att sälja den. Det verkar mycket märkligt att Anna Catharina anser sig äga Salshult, som ju är Peer Rääfs arvegods. Som beskrivits ovan krävs det uppbud och hembud till släkten för försäljning av gårdar och det har aldrig ens domboken antytts hur Anna Catharina skulle ha förvärvat gården. ”Förlikningen” har ju aldrig accepterats av Anna Catharina och något annat sätt för henne att förvärva Salshult är svårt att tänka sig.

Som vi alla vet så vann ju Jon Stålhammar och Sofia Drake dragkampen och flyttade in på Salshult.

ÖDMUNDETORP

Ödmundetorp med tillhörande gårdar Rössjöholm och Överåkra utgjorde Peer Rääfs morgongåva till Anna Catharina Cronoborg. Men det fanns legala svårigheter. Gården tillhörde vid överlämnandet Peer Rääfs mor Hebbla, och det är osäkert hur Peer Rääf rent legalt kunde ge bort den. Längre fram i tiden hävdas det att gården tillhör Peer och Anna Catharinas barn, men hur barnen fick äganderätten är också det höljt i dunkel.

Det gjordes försök att reda upp situationen. 1690 inkom till Tingsrätten en Transaction mellan Peer Rääf och Anna Catharina Cronoborg angående hennes morgongåva, men Tingsrätten avvisar den eftersom gårdarna inte är nämnda vid namn. Något senare under samma Ting inkom fogden Nils Bagge med en skrift, vari han protesterar mot Peer och Anna Catharinas Transaction, eftersom gårdarna tillhör deras barn och Tingsrätten alltså inte kan agera på Transactionen.

Några år senare, 1695, vill Riksbanken realisera panten Ödmundetorp för ett lån som Anna Catharina Cronoborg tagit i Riksbanken. Domboken noterar: ”En som kallar sig Doctor Ohmberg och påstår sig vara hennes laggifta man protesterar på sina styvbarns vägnar eftersom det ej stått i hennes makt att förpanta, eftersom gårdarna är hennes omyndiga barns egendom”.

I mantalslängden antecknas hon som ägare till gårdarna senast 1689. Men när hon började pantsätta Ödmundetorp som säkerhet för stora lån i Riksbanken och hos befallningsmannen Sven Moberg, så reagerade Peer Rääf. Barnens rätt till fastigheten sattes i fara och Peer Rääf fick också rätt. 1697 tillerkändes han Ödmundetorp genom en hovrättsdom.

Då hade Peer Rääf tillsammans med hustrun Carin och döttrarna Lena och Anna redan 1696 flyttat till Ödmundetorp. Om man trodde sig bevaka barnens rätt till Ödmundetorp genom att tillerkänna Peer Rääf äganderätten, så hade man nog satt Rääfen till skogvaktare. Han pantsatte Ödmundetorp som säkerhet för 1.200 D smt som fänriken Carl Weidman krävde för sitt bistånd i Tingsrätten. Dessutom pantsatte han Ödmundetorp för en skuld på 800 D smt till kyrkoherden i Fagerhult. Han pantsatte Överåkra till kyrkoherden Magnus Nicander för en silverkanna trots att Överåkra hade förvärvats av Ohmberg genom länsstyrelsen immission.

1698 sålde han Överåkra och Rössjöholm till Stålhammars.

Nu började barnen protestera, men Peer Rääf var inte färdig än.

Han lät det bli bekant att Ödmundetorp var till salu. Ryktet spreds sig till Jon Stålhammar, som var i Polen med Karl XIIs armé.

I november 1703 skrev han till sin fru Sofia Drake, en hjärtesuck:

”Min aldhrakieraste lilla Sopha, du tror aldrigh huru iagh begynner tråtna och ledhass vedh detta mödhosama slepet. Gudh hielpe migh vehl her ifrån. Ingen fredh tallass her om och frukter iagh detta vahrer till dess mästedellen ähre tråtnadhe.”

I mars skriver han ytterligare ett brev, med trivsamt skvaller och hälsningar från alla vänner och grannar som är med honom där ute. Dessutom finns det följande passus. ”Falt” betyder ”till salu”.

”Om Ödmundatorp*** blif:r falt för 1000 D:r Sölf:t så behålt dett fast dhett vore 1100 D:r Sm:t.”

Peer Rääf hade utverkat säteriprivilegier¹ för Ödmundetorp 1684, vilket var i sista momangen. 1686 förbjöds inrättadet av nya säterier. Stålhammar var givetvis intresserad av att förvärva en skattebefriad gård, och kunde tänka sig att betala mer.

Peer Rääf sålde Ödmundetorp till Stålhammars 1704 och de fick lagfart 1707. Sofia Drake betalade Peer Rääfs skulder, för vilka han pantsatt Ödmundetorp, både till kyrkoherden Israel Starbeckius och Mobergs son, så där reddes en fastighetsaffär upp korrekt. Över huvud taget så finns det inga tecken på att Stålhammars betedde sig annat än hederligt och korrekt när de förvärvade fastigheter. Och Peer Rääf och hans familj bodde kvar på Sofia Drakes gård Överåkra.

MÄNNISKORNA KRING PEER RÄÄF

När man börjar gräva i Näshults historia från 1700-talet blir man förvånad över hur mycket material det finns. Man stöter på gamla bekanta hela tiden.

Ryttmästaren Jon Stålhammar, som köpte Salshult, var officer i Majorens kompani av Smålands kavalleri. 1706 var han överstelöjtnant och var baserad i Polen med Karl XIIs arme. Han skrev brev hem till sin kära hustru Sofia, som under hans bortovaro styrde och ställde där hemma, och förvärvade många gårdar i trakten. Jons brev hem finns på nätet.

Fänriken Carl Weidman krävde Peer Rääf på 1.200 D smt för lämnat legalt bistånd vid Tingsrätten. Tämligen överdrivet med tanke på att man kunde få Rösjöholm och Överåkra för 300 d s m. Carl Weidman var militär, inte jurist. Han var sergeant vid Kalmar reg 1685-01-05; avgick från sergeants befattningen 1686 och gjorde ett par års regementsadjutanttjänst utan lön; fänrik 1688-09-26; löjtnant 1701-05-01; sekundkapten 1704-12-20; avsked för sjuklighet 1707-04-03; † 1711 (Loman, nätet). Enligt domboken företräder han både Peer Rääf och andra vid flera tillfällen, utan att ha någon juridisk bakgrund och egentligen utan att uppnå något.

Denne Carl Weidman är svår att få grepp om. Han bodde på Boo, Stenberga socken, och fick enligt födelseboken för Stenberga C:1 s 85 en dotter som döptes till Elsa Christina. Enligt en uppgift var han gift med sin brors svägerska Elisabeth Klint, dotter till häradshövdingen Johan Klint i Lönneberga. Men Elisabeth var enligt kyrkoböckerna gift med Andreas Gradman, komminister i Stenberga. Herdaminnen uppger att hon gifte sig med Gradman 1/1 1693. Sonen Johannes föddes 29/4 samma år, (enligt kyrkoböckerna), vilket är raskt. Weidmans bror Lars Weidman major vid Österbottens regemente, var gift med Elisabeths syster Christina Klint. Lars Weidman var fadder till Johannes 1693, så syskonen höll kontakten, trots avståndet.

Fänriken Gustaf Lundman, som arrenderade Ödmundetorp, måste ha varit en fänrik Lundman vid Kalmar regemente, som sedermera blev premiärkapten och chef för Aspelands kompani. Han stupade vid Poltava. Den ”fällehuggning” som han sysslade med och som utarmade gården kan ha varit utvinnande av järn ur myrmalm, vilket låter mer sannolikt än att han skulle ha tjänat pengar på fällande av skog.

Sven Moberg, som försträckte Peer Rääf pengar mot säkerhet, var från Göljhult i Åseda. En syster till Anna Catharina Cronoborg var gift med hans son Abraham Moberg. Sven Moberg var befallningsman i Åseda och gjorde tydligen egna affärer. Han dog 1697. Han kallas 1659 och 1660 regementskvartermästare och 1666 ”arrendator till Drättinge gods i Dädesjö” och 1669 mantalskommissarie. Senare kallas han länsman. Av domb 1666 framgår att Sven både 1653 och 1654 varit på Riddarhuset i Stockholm och där lämnat pengar från bönderna. Enligt domboken 1690 fattades debet och kredit i Sven Mobergs bokföring. Varför saknades så många blad i hans kassabok? Sven svarade att han rivit ur blad när han behövt papper men att han inte haft något ont uppsåt med detta. (Anbytarforum).

Knut Silfversparre på Kullebo hade genomgående dåliga affärer (se artikel), delvis på grund av att han gift sig med sin kusin, vilket var närmast kriminellt och kostade honom höga böter. Han måste ha tillbringat mycket tid på Tingsrätten, jonglerande sina skuldebrev. Men i sina gärningar och uttalanden ger han intrycket av att vara en rejäl och hederlig man. Jon Stålhammar och han var mycket goda vänner och litade på och hjäpte varandra, trots att Knut hade lånat pengar av Jon. Här är några citat ur Jons brev hem till Sophia, i vilka Knut förekommer i nästan allihop: ”Stackarss Knut Silfver Spare* huru illa dhett ähr medh honom uppå dett sättet har han stält sigh.” ”Lät migh vetta huru dhett ähr medh honom.” ”bedh Knut Silf:rSpare han hielper migh till rätta uthj dett han kan, skall iagh dett ährl. förskylla ener iagh kåmmer så nähr; sker dett intet så giör du dett. ” ”Helsa Knut S:Spare. Jagh tackar honom, som icke glömer vår gambla venskap. Jagh ähr vehl förnögdh att han stackar fick läna päningar. ” ”Helsa bror Knut Silf:rSpare och iagh letter tacka honom för sin upricktigheet, för sitt omak om mina bestelninger uthj min frånvaran. Jagh försäkrar honom, om iagh lefver och kåmer så nehr, skall iagh recompansera hanss omak.”

Jon Stålhammar i ett brev 1703 från Riga: ”Jon i ÖmastorpTy iagh har nu gifvit H:r Gen. Lieut. Stuvert sin häst tilbakarss som hanss ryttare Anderss hadhe, effter dett vahr en sinkemähr, som intet dågde, och tagit Anderss till migh. Vill han betalla 120 D:r Sölf:t till Månss och Joen i Ömestorp hestepäningar, så vill iagh her kiöpa hanss Anderss en rytt[are] häst igen. Dett han kan skrifva migh till om; ellist har han hella munderningen behållen. . ”

”Jon i Ömestorp” var Jon Germundsson på Ödmundetorps rusthåll (f ö undertecknads fm mm fm ff). Hans son Germund var när brevet skrevs ryttare för Ödmundetorp, så vem var”Anders” ? Gen Lieut Stuvert (Stuart) var inte i Riga vid den tidpunkten, han var i Ems eller Aachen för att kurera sig, enligt Wikipedia.

Gen. Lieut. Stuvert var farbror till Alexander Stuart, som 1723 förvärvade Ödmundetorps säteri. Googla gärna general löjtnant Carl Magnus Stuart, för en rätt enastående karriär!

PEER RÄÄFS BARN

Peers barn utgjorde nog en sorg, dock utan deras eget förvållande.

Benjamin Magnus, den äldste sonen, född 1677 på Hasselås och död 1743 var en av dem som råkade ut för Karl XIIs galenskaper. Jag hoppas att årtalen inte stämmer, om de är korrekta var han bara 13 år när han blev volontär.

Volontär vid Smålands kavalleriregegementet 1690-08-00. Korpral vid Smålands kavalleriregegementet 1701. Kvartermästare 1703-08-01. Regementsadjutant 1703-10-14. Sekundkornett 1704-08-10. Premiärkornett 1707. Sårad och fången vid Poltava 1709-06-28. Hemkom 1723-04-00. Löjtnants avsked 1723-05-29. Död 1743. Gift 1:o under fångenskapen i Tobolsk med N. N.. Gift 2:o Elisabet Dorotea Wilhelms.

”Han försökte efter återkomsten från fångenskapen få återbörda några av de många egendomar, som fadern förskingrat, men kunde ej ens återfå familjegraven, från vilken släktliken blivit utrymda”(sic!!!) (Adelsvapen). Enligt den nutida beskrivningen av Stenberga kyrka, utgiven av pastoratet (nätet), så är den beskrivningen inte sann eller också har familjegraven återbördats.”Under korgolvet finns två gravkammare tillhöriga släkterna Rääf och Cronoborg på Salshult respektive Hasslås säterier”.

Christian, född 1679. Sekundfältväbel vid Östgöta infanteriregemente. Premiärfältväbel därstädes 1706. Sekundfänrik 1708. Fången vid Perevolotjna 1709. Hemkom 1722. Löjtnants avsked 1722-07-19.

Axel Johan, född 1681, Hasselås. Sergeant vid livgardet. Stupade ogift vid Thorn 1703-09-11. Karl XII belägrade Thorn i fem månader med 26000 man. Endast 50 svenskar stupade, varav Axel Johan var en. Stadens garnison på 6000 man, trogna August den starke, utplånades (Wikipedia).

Jon Stålhammar skrev hem till Salshult i mars 1704: ”Mangnus Rääf ähr nu min adiutant; dhett blif:r en braf karl af honom. Jagh skall hielpan till Cornet nu medh allerförsta. Axcel Rääf ähr dödh; var fändrik af gardit.” Var det så föräldrarna fick reda på nyheten? Eller fanns det någon skrivare på slagfältet som höll reda på förlusterna och skrev hem?

Carl, född 1685-07-08 Sergeant vid livgardet. – Uppgives varit gift med Christina Catharina Funck, dotter av ett lantråd Funck i Livland.

Peer Rääfs barn med Carin Israëlsdotter Biörn

Helena, bodde hos fadern och modern på Ödmundetorp 1706.

Anna, född 1692-02-22 Trebäck, Maria Enhörning bar barnet vid dopet. Maria var gift med Otto Silfversparre, Axebo, Fagerhult, en bror till Knut Silfversparre på Kullebo. Anna dog ogift 1756-12-11 på Hammardal, ett torp vid Överåkra.

Per Persson född 1693-08-05 på Trebäck. (Fagerhult C:1 sid 349). Fadern är inte namngiven i födelsenotisen och det kan ha varit en annan Per, som också bodde på Trebäck. Sonen Per kan ju också ha dött som liten. Han flyttade inte med familjen till Ödmundetorp 1796.

SLUTORD

Vi säger adjö till Peer Rääf. Vi har följt honom genom hela hans liv, så gott det går, men det är svårt att få grepp om personen. Han ger mest intryck av att vara en grinig Tjalle Tvärvigg, haltandes uppför backen vid Överåkra medan han funderade ut nya sätt att dra omgivningen vid näsan. Men varför blev han sådan? Han föddes till en förmögenhet, gifte sig och fick fyra duktiga pojkar, hittade kanske den stora kärleken i Carin. Varför slösade han bort sin förmögenhet som borde kommit barnen till del? Han hade lagen på sin sida när bodelningen skulle ske och ändå trasslade han till det. Han hade kunnat leva ett gott liv på Salshult eller Ödmundetorp, om han bara haft en aning mer sunt förnuft. Fast i ärlighetens namn är det rätt besvärligt att hänga med i de legala svängarna så kanske han ändå gjorde det bästa av en omöjlig situation.

Han var nog inte så populär i Näshult. Så till exempel gjorde ingen honom hedern att vara fadder för sitt nyfödda barn. Det finns bevarat ett kyrkostämmoprotokoll från 1711. Som adelsman borde han varit med där, men det var han inte.

Så kanske hans olycka mest berodde på honom själv och då ömkar vi honom mindre.

//Eva Kornby, Haddarp, april 2017

Ett särskilt tack till Mats Bergström, Växjö, som redde ut ägandeförhållanden mellan makar på 1600-talet.

Källor

• Kyrkoböcker i Stenberga och Näshult
• Generalmönstringslistor
• www.Adelsvapen.com på nätet
• Svenska Adelns Ättartavlor, på nätet
• Almquist, Johan Axel: Frälsegodsen i Sverige under stormaktstiden
• Almquist, Jan Eric: Svensk Rättshistoria; Fastighetsrättens historia, kompendium
• Biografiska anteckningar, nätet
• Göta Hovrätt dombok för Östra Härad