Petrus Danielsson var kyrkoherde här i Näshult mellan 1753 och 1771. Han var bondson, född i Idanäs Södergård här i Näshult, och tillhörde en familj som producerade flera präster. Här är hans historia, i mycket byggd på Carl Danielssons bok om Per Börjessons i Idanäs ättlingar.
PETRUS FAMILJ
Den äldste manlige kände medlemmen av släkten var Per Börjesson, som var soldat och bonde. Han antecknas som dräng fram till 1680 och därefter utan den distinktionen. Carl D antar att han gifte sig det året, vilket måste anses som tveksamt. Hans tredje barn föddes nämligen redan 1 maj 1683, så det vore i så fall raskt marscherat. Carl D antar att han inte härstammade från Idanäs utan flyttade dit som dräng. Det som talar emot detta är att det vid Göta Hovrätt 1697 fanns en nämndeman Börje i Idanäs. Per Börjesson hade visserligen en son Börje men 1697 var han bara 14 år, osannolikt ungt för en nämndeman. Kan nämndemannen vara Per Börjessons far? Han finns inte med i husförhörsboken eller mantalslängden, varken i Norrgården eller Södergården, så här är ett litet mysterium. Det fanns en Börge Persson i Foglakulla, men Göta Hovrätts protokoll placerar nämndemannen Börje i Idanäs.
Per Börjesson dog 1696 och efterlämnade änkan Kierstin Joensdotter. De hade tillsammans sju barn, men det finns bara uppgifter om två, den ovannämnde Börje samt sonen Daniel, född 1685.
Daniels barn blev de första Danielssönerna i Idanäs. Daniel gifte sig med Cherstin Jonsdotter i Foglakulla, vars mor Sara för övrigt gifte om sig med ovannämnden Börje i Fogelkulla sedan hon blivit änka. Daniel dog 1740. Cherstin överlevde Daniel med 24 år och dog under ett besök hos sonen Petrus i Näshults prästgård.
Petrus var den äldste sonen, född 1713.
Hans syskon var
Sara, född 1715. Gifte sig med Daniel Jönsson. Paret flyttade flera gånger mellan Näshult och Stenberga. De hade en stor träta med inspektor Löthman på Hasselås, som kanske kan bli en separat artikel.
Annika, född 1718. Gifte sig först i Bladekulla, Nye, och sedan med Germund Persson på Ödmundetorps Rusthåll.
Nils, född 1721. Hemmansägare i Idanäs Södergård, gift med Catharina Nilsdotter från Hulu. Paret fick elva barn, varav nio dog som små. Peter blev bonde i Idanäs. Jonas, eller Jon, som tog sig namnet Danielsson, blev kyrkoherde i Korsberga. (se artikel),
Jonas, född 1727 blev kyrkoherde här i Näshult.
Stina, född 1728. Gift med Erik Joensson i Borshult, Lemnhult. Deras dotter Ingrid gifte sig med Johannes Persson, som blev gästgivare på Serarps Norregård i Näshult.
PETRUS BÖRJAR SKOLAN
Petrus började i Växjö skola 1726 eller 1727. Enligt Herdaminnen levde han i Växjö under knappa omständigheter. Han berättar själv: ”En min kamrat NN övertalte mig att jämte sig sjunga för dörrarna i Växjö. Vi kommo då för komminister Klases, sedermera kyrkoherden i Lenhovda, dörr. Han undfängnade oss trösteligen. Men saken gick mig så till sinnes att jag sade till denna kamraten: ”Gud må giva mig föda och utkomst på vad sätt han behagar; detta skall ändå vara både första och sista gången jag sjunger för någons dörr.” Han upphöll sig genom ”konditioner” och hade tidtals över 20 disciplar på en gång.
Detta var mellan 1727 och 1736. Några år senare gick sedermera professorn Samuel Ödmann i Växjö skola och beskrev hur det gick till i boken Hågkomster från hembygden och skolan. Vi citerar:” I detta stora rum församlades alla fyra classerna på en gång, hvarvid, under läsningen, ett så förfärligt buller uppstod, att aldrig på någon den stormigaste sockenstämma eller på den liderligaste krog värre oväsen kunde höras. Fyra gossar, som, för att höras under denna symphonie, nödgades skrika med full hals, och fyra Colleger, som rättade med lika dundrande stämma, samt ständig interfoliering med risslag, gråt och mycket skrän, gjorde att den, som stod i dörren, icke kunde urskilja några ord, utan trodde sig vara stadd i en dröm, der allt blandades med jemmer och oreda: latin, cateches, glosor och stryk.”
Utvalda elever hade hand om tillgången på ris. Varje lärare skulle förses med ett ris inför varje lektion. ”Riset borde vara ett qvarter långt, bestå av 7 spön, som i en vedjekrans korsvis instuckos, att utgöra en klump, hvarefter de flätades och, 1½ qvarter från lilländan, sammanbundos med en tråd. Dessa ris kostade nejden omkring staden minst 3000 unga björktelningar om året, och i min tid hämtades virket 2 à 3 fjerdingsväg från staden.” Det fanns också utförliga bestämmelser hur det skulle slås. Man ryser.
Efter avslutad skolgång i Växjö begav han sig 1736 via Kalmar till Åbo universitet. Där försörjde han sig genom att ”antaga en pedagogi”, som jag antar var en lärarbefattning, dels återigen genom ”konditioner”, vilket var en informatorsbefattning som innebar att informatorn och hans elev vistades i en universitetsstad under terminerna, båda på elevens bekostnad. 1740 hade han därigenom tillfälle att vistas ett halvår i Stockholm, då han också studerade medicin. Det finns inga uppgifter om vem eleven var.
Förmodligen lämnade han Åbo på grund av det förestående kriget, nämligen Hattarnas krig mot Ryssland. Det var klokt av honom. I detta vansinniga, illa skötta krig dog elva av Näshults tjugo deltagande soldater av dysenteri! Kapten Petter Michaelis, gift med Maria Silfversparre på Kullebo, dog också där, okänt av vad.
Vid juletid 1740 antog Petrus en ”kondition” hos ryttmästaren Adam Stålhammar på Byestad, Korsberga. Adam Stålhammar var son till Jon Stålhammar och Sofia Drake på Salshult, i Stenberga. Petrus var sannolikt informator till Göran Stålhammar, född 1731, som växte upp och som de flesta Stålhammar blev officer. Adams dotter Anna Elisabeth gifte sig så småningom med Magnus Wilhelm Netherwood och blev mamma till Adam Netherwood, som slogs i Napoleons armé i Karibien (se artikel Axel Lagercrantz)
Petrus blev prästvigd den 9 oktober 1741. Han begav sig därpå till Lund, där han 1742 disputerade på en dissertation med titeln Obligatione vivorum ap sepulturam mortuorum. Med hjälp av mitt gamla latinska lexikon har jag tytt det till ”De levandes skyldigheter att begrava de döda”, eller något liknande. Petrus tankar över detta ämne undandrar sig min bedömning.
VALD TILL KYRKOHERDE
Petrus valdes 1742 till komminister i Stenberga. Han hade samtidigt ”kondition” hos Stålhammars på Salshult. Sofia Drake hade avlidit 1741 och Salshult beboddes av sonen Otto Fredrik Stålhammar med hustru Margareta Elisabeth Silfversparre och deras 9 barn. Tre hade dött som små. Petrus undervisade nog mest Henrik Otto och Otto Fredrik. Flickorna fick väl enligt tidens sed klara sig själva.
Kyrkoherden i Näshult Jacob Stocke dog 1752 och vid kyrkoherdevalet i oktober 1752 fick Petrus alla rösterna. Han installerades 20 maj 1753 av biskop Olof Osander. Samma dag vigdes Petrus och Helena Margareta Stocke, dotter till Jacob Stocke och systerdotter till biskopen Olof Osander. Denna dag vigdes också Jacob Stockes änka Margareta Osander, biskopens syster, vid kyrkoherden i Korsberga Johan Telander.
Genom att gifta sig med Helena Margareta (ibland Margareta Helena) ”konserverade” Petrus huset. Församlingen hade skyldighet att underhålla prästens änka och efterlevande familj och därför var det populärt och vanligt att den tillträdande prästen gifte sig med änkan eller kanske en dotter till den avlidne prästen. På så sätt sparade församlingen in underhållet. När förre kyrkoherden Jacob Stocke tillträdde gifte han sig med företrädarens änka Maria Elisabeth Ulmstedt och de fick sonen Nils, som gav sig ut på sjörövarjakt i Medelhavet när han blivit vuxen (se artikel). Maria Elisabeth Ulmstedt dog efter några år och Jacob Stocke gifte om sig med Margareta Osander (se artikel). Margareta verkar ha varit en bra styvmor för Nils. Hon såg till att biskopen tog sig an honom (nepotism var positivt på den tiden) och Nils skrev brev till henne från sin stora resa.
Hurdan präst var då Petrus? Petrus fick uppdraget att predika vid prästmötet 12 oktober 1763, vilket Carl Danielsson tyder som ett vittnesbörd om det anseende han njöt bland stiftets präster. Kanske man i detta sammanhang bör påminna om att den sammankallande biskopen var morbror till Petrus hustru och känd för sina favörer mot släkten? Ett prästmöte är ett möte dit biskopen kallar sitt stifts präster. De brukar vara ett par dagar fyllda av gudstjänster, föredrag, seminarier och samvaro.
EKONOMIN I PRÄSTGÅRDEN
Margaretas bror biskopen Olof Osander var förmodligen en ganska viktig person för familjen. Han gifte sig till en domprosttjänst vid mycket unga år (en historia för sig!) och visade genast framfötterna. Herdaminnen skriver: Med (hustrun) grundade han ett hem vars timliga välmåga hastigt steg. Osander förvärvade flera gods och gårdar och lade så grunden till en förmögenhet, som vid hans frånfälle uppgick till 30,000 rdr. Han var inte bara godsägare utan även industriidkare. Hans efterträdare biskop Wallquist skrev om honom: ”Han hade aldrig någon särdeles lämpa för det ämbete han beklädde, såvida det avser ordning och skick i konsistorium och församlingarna. Redan som domprost var han en besvärlig ledamot, full av favör för sin månggrenade släkt och av gensägelse mot sina biskopar.”
I Samuel Ödmans Hågkomster beskrivs han dock som ”en ganska angenäm gubbe, med from uppsyn och len karaktär. Han ägde för sin tid djup kännedom af Theologien, Philosophien och lärda språken, i synnerhet ebreiskan (–) Ehuru omkring 70 år gammal talade han obehindrat en classisk latin.” Biskopen Osander höll kontakten med sin syster Margareta och kom och hälsade på, ofta vid barndop. Hans förmåga att öka sin ”timliga välmåga” delades av Petrus, som vi ska se.
Petrus blev, för en präst i en fattig socken, ganska välbeställd. Han ägde vid sin bortgång 1771 hälften av Lilla Svartarp i Näshult, räntan av ¾ av Holm och ¾ av Ånhult, båda i Virserum, som han tillhandlat sig av baron Falkenberg 1763, allt värderat till 2666 Riksdaler. Han ägde vidare hälften av Sjömilla, köpt av Eric Adolph Stålhammar och värderad till 2000 Riksdaler. Han innehade även under förpantning Herranässja i Lemnhult.
Han lånade också ut pengar till folk i grannskapet. Vid sin död hade han 12 540 rdr i utestående fordringar, hos 56 gäldenärer. Lånebelopp och ränta är ordentligt bokförda. Bland annat hade hans svärmor, Margareta Osander, lånat 544 Riksdaler. Byns dåvarande storgubbe Anders Ehrenström var skyldig honom 200 rdr, enligt anteckning 1765 (då Ehrenström övervar årets riksdag). Orgelbyggaren Sven Axtelius var skyldig honom 40 rdr. De 56 gäldenärerna återfinns inte bara i Näshult utan även i kringliggande socknar. De flesta skulderna verkar ha uppkommit på 1760-talet, så det var inga kortfristiga lån.
Var kom Petrus pengar ifrån? Och för den delen, hur kunde biskop Osander köpa på sig alla sina fastigheter? Ingen av dem ärvde några större summor, prästlönen var inte stor, båda gifte sig med fattiga kvinnor. Den frågan får fortsätta att ställas.
Petrus var dock också givmild. Han skaffade till Näshults kyrka en vacker altartavla, ett väggur och en klocka. När klockstapeln i Stenberga brann ned uppfördes på hans föranstaltande ett klocktorn av sten. Även klockan blev omgjuten. (Herdaminnen).
NÄSHULTS PRÄSTGÅRD PÅ 1750-TALET
Bouppteckningen efter Petrus kan ge viss information om hur prästgården i Näshult såg ut på 1700-talet. Vissa tillgångar tas upp under det rum eller den byggnad som hyser dem. Så har vi Miölboden på Öfwer Rummet, Nedra Rummet, Spannemålsboden, Qwarnboden, Brygghuset, Kiällaren, Skafferiet och Kiöket. Vi vet från andra skildringar att det fanns flera byggnader på tomten och att de låg på ängen till höger om uppfarten till nuvarande prästgård. Exakt var byggnaderna låg får vi nog aldrig veta, men Petrus var ungefär jämnårig med Carl von Linné och Råshult kan säkert ge en uppfattning om hur det såg ut i Näshult.
Petrus och Helena Margareta ägde gott om möbler, glas, porslin, koppar, silver, guld. I bouppteckningen listas allt och intrycket är ett välbeställt herrskapshem. Det fanns gott om allt. För att ge en idé om överflödet kan man anteckna att det fanns 168 servetter i boet.
Vid sin bortgång ägde han fyra hästar med kör- och ridredskap, fjorton får, sammanlagt trettiotvå kor, oxar och tjurar, tretton svin.
All denna rikedom betydde att Helena Margareta slapp gifta om sig efter Petrus död. Hon överlevde honom med 26 år och tillbringade sin mesta änketid på Sjömilla i Stenberga, dit hon flyttade 1773. Bland hennes närmaste grannar fanns min farmors farmors föräldrar, soldaten Petter Boman och hans Margareta. Det är inte så värst länge sedan allt det här hände, om man räknar generationerna.
GRÄLET MED FAMILJEN PÅ HASSELÅS
Petrus vårdade sig om kyrkotukt och ordning i församlingen och denna egenskap plus lojalitet mot systern Sara bragte honom i häftig konflikt med inspektorn Löthman på Hasselås (gm en Cronoborg). Grälet gick till domstol och protokollet från tingsrätten lär omfatta 140 foliosidor. Petrus vann och Löthman fick betala böter och skadestånd. Vid tillfälle ska det utredas vad grälet gick ut på.
PETRUS FAMILJ
Petrus gifte sig med Helena Margareta 1753 och sonen Jacob föddes 12 mars 1754. Han dog 21 maj samma år. Sonen Daniel föddes 24 februari 1755 och dog 16 augusti samma år.
Sonen Petrus (kallad Petrus Petri Danielsson) föddes 14 juni 1756. Han var inskriven på gymnasiet i Växjö och flyttade 1774 till Lund. 1778 disputerade han ”för lagerkransen” på en avhandling med titeln ”Den skånska sädesharpan”. Han blev kyrkoherde i Tingsås. Han dog 1810.
Dottern Helena Margareta föddes 5 oktober 1758. Hon flyttade till Eksjö 1776 och gifte sig detta år med fabrikören senare rådmannen Samuel Hassel.
Dottern Sara Stina föddes 25 november 1760. Hon gifte sig med regementspastorn vid Jönköpings regemente Nils Blohm. Paret bosatte sig på gården Hökhult Mellangård i Lommaryd. De fick tre söner, Gabriel Peter, Carl Jacob och Jan Fredrik. Carl Jacob blev sjöman och gjorde en torparflicka med barn. Han fick fly från flickans hämndlystna broder till Särna där han bodde under ständig vaksamhet. Till slut hann flickans broder upp honom och (antagligen) dödade honom i en duell. Hans ”squelette” återfanns först ett år senare. Det finns en dikt om händelsen där den blonde och småfete Carl Jacob förvandlas till en svartlockig, eldig och tjusig spanjor! Läs den rafflande berättelsen här! http://www.sarnaturism.se/wp-content/uploads/2012/06/Spanjoren_i_Sarna.pdf
Sonen Jonas föddes 10 maj 1769. Han blev komminister i Ör och avled 1822. Hans son Fredrik Adolph var också komminister i Ör, och lyckades aldrig bli kyrkoherde. Detta ”lockade honom att under ålderdomen söka grumliga källor, där ingen hälsa eller tröst stod att finna”.
Änkan Helena Margareta avled 1797 i Lommaryd, hos dottern Sara Stina. Hon hade flyttat dit någon gång mellan 1792 och 1793. Dessförinnan bodde hon på Sjömilla i Stenberga, dit hon flyttade 1772 eller 1773.
OHÄLSA OCH DÖD
Herdaminnen har följande att förtälja om Petrus bortgång: Efter ofta påkommen sjuklighet, varunder han bl a nyttjade Växjö hälsobrunn, råkade han i augusti 1771 under en ritt från Trollebo till Näshult ut för en olyckshändelse. Hästen blev skrämd av en uppflygande fågel och avkastade (Petrus) som fick ligga en hel natt under bar himmel i mörker och oväder. Han låg till sängs ett par veckor, tåligt avbidande slutet. När någon timlig angelägenhet förekom, svarade han: ”Den och dylika omsorger har Gud lättat mig ifrån, och det gjorde han, då jag blev liggande över natten.”
Han dog den 3 september 1771 av blodstörtning.
//Eva Kornby, Haddarp mars 2017
Referenser
- Samuel Ödmanns Hågkomster från hembygden och skolan finns på nätet. Han lämnade Växjö 1768 så Petrus erfarenheter var nog ganska lika. Han behandlar straff, boende, mat, lekar och en mängd andra detaljer. https://archive.org/details/hgkomsterfrnhem00dmgoog
- Herdaminnen för Växjö stift
- Kyrkoböcker för Näshults och Stenberga socknar.
- Danielsson, Carl: Danielsson från Näshult jämte andra ättlingar av Per Börjesson i Idanäs, Norrköping 1949