Margareta Osander var gift med kyrkobyggaren pastor Jacob Stocke under de intressanta årtiondena i Näshult strax före 1750. Såvitt går att bedöma så här långt efteråt, var det ett lyckligt äktenskap, mellan två förnuftiga och välmenande människor. Jacob och Margareta hade också ett gott förhållande till sina och varandras släkter. Barnen höll kontakten med föräldrar och syskon även efter de hade vuxit upp och blivit prästfolk, utspridda i södra Sverige.
Margareta var född 21 april 1706 i Linneryd som dotter till kyrkoherden där.
Margaretas släktförhållanden
Margareta kom från en familj med både tragiska och roande historier.
Hennes farfar Nicolaus Erici Osander, kyrkoherde i Linneryd, fick ett slaganfall 1676 och blev liggande ”nummen” tills han dog 1678.
Hennes far Petrus Nicolai Osander, faderns efterträdare som kyrkoherde i Linneryd, blev tilltalad vid Konga ting 1666-02-06 för att ha mökränkt Ingrid Håkansdotter från Dansjö, Lekaryd sn och intalat henne att tiga. Till barnets uppfostran betalade hans far en ko och en tunna råg.
Många år senare skrev Petrus Nicolai till Konsistorium för att få sin son Andreas som hjälp i arbetet, men saken lämnades av dem ”åt Gud och tiden”. Andreas skrev i september 1723 att fadern ”bortmist sin syn, så att han intet förmår läsa i någon bok, jämväl minnet förlorat, att han i år ingen gång kunnat gudstjänsten förrätta.”
Margaretas faster gjorde dunderskandal i Växjö genom att vägra gifta sig med sin trolovade, organisten i domkyrkan. Hon kom underfund med hans karaktär före bröllopet och slog upp förlovningen, vilket var skandalöst, enligt tidens sätt att se. Organisten blev naturligtvis arg och krävde familjen på kostnaderna för resorna han gjort för att fria. Fastern gifte sig aldrig.
En annan faster gifte sig med Magnus Christopheri Frostman som var garnisonspräst i Karlshamn. En son Nils blev kyrkoherde i Knästorp, utanför Lund, Christopher bev militär, död 1740, och Magdalena bodde i Växjö 1716.
Margaretas bror Andreas, som 1726 efterträdde fadern, råkade 1733 ut för en svår eldsolycka och dog 1738. Hans son Peter Andersson Osander, prästvigd 1757, intogs för sinnessjukdom på Växjö hospital 1780. Dog ogift i Linneryds prästgård 1799.
Margaretas bror Olof Osander blev så småningom biskop i Växjö. Linné råkade på sin Skånska Resa passera Växjö just den dag Olof invigdes, den 7 maj 1749. Linné skriver ”Kyrkan hade efter den olyckliga branden nu tämmeligen kommit i stånd. Här firades idag en på denna ort sällsynt ceremoni, då ärkebiskopen högv. Herr d. Henric Benzelius invigde efter vanlig metod herr dokt. Olof Osander till biskop över Växjö stift.”
Linné kunde väl ha brett ut sig lite mer! Branden var en åskeld 1740 som förstörde kyrkan så att den inte på många år kunde brukas. Ytterligare en kyrka mot vilken ljungelden slungats! (Lemnhult och Västervik har beskrivits i artikeln om Axtelius).
Olof Osander fick sin chans till karriär genom att Växjö-domprostens änka, en dotter till den store Olof Rudbeckius, krävde att han skulle gifta sig med hennes dotter och för detta skulle han belönas med att bli domprost vid den unga åldern av 30 år. Bliven domprost utnyttjade han till det yttersta sin ställning för att ta mer makt, skaffa sig en stor förmögenhet och se till att släktingarna kom fram sig i världen. Herdaminnens biografi över Olof är roande läsning, för en cyniker.
Herdaminnen berättar att Samuel Cronander författat verser ”som yttrades av doktor Cronander under det att skålarna druckos vid bordet till salig biskop Osander de 21 mars 1785.” Verserna ska finnas i en anteckningsbok någonstans. Man kan just undra vad som sades i de verserna! Tyvärr tror jag att gänget kring bordet var ganska glada att bli av med honom.
Margaretas familj med Jacob Stocke
Ingen, inte ens Herdaminnen, som annars skadeglatt beskriver prästernas egenheter, har sagt ett ont ord om Jacob Stocke. En annan gång ska jag försöka beskriva denne hedersman som antagligen betytt mycket för socknens utveckling.
Han kom hit som kyrkoherde 1722 och, som brukligt var, gifte han sig med änkan efter företrädaren, Maria Elisabeth Ulmstedt. De fick sonen Nils ( Nils Stocke – på sjörövarjakt i Medelhavet 1755 ) och sedan dog hustrun året därpå. Jacob gifte om sig med Margareta 1726 och Nils fick en styvmor som verkar ha tagit väl hand om honom. Även hennes bror biskopen månade om Nils. Han månade om alla sina släktingar, gjorde Olof.
Jacob och Margareta fick flera barn. Här nedan redovisar jag barnens faddrar. Dessa kan delas in i tre gruppen. Först och främst de nära släktingarna, som utgör en stor andel av faddrarna. Därefter kommer gruppen grannar och vänner, som man får anta utgjorde Jacobs och Margaretas umgängeskrets. Slutligen ser vi en liten grupp bypolitiskt utsedda faddrar.
Petrus föddes 1727 och fick en rad faddrar, alla gamla bekanta.
Majoren och fru Stuart på Ödmundetorps Säteri,
Magister Nicolaus Osander (Margaretas bror),
Daniel Stocke (Jacobs bror),
Malena (Magdalena) Osander (Margaretas syster),
Petter Melander (wälborne Petter bodde i Foglakulla och var antingen löjtnant eller länsman) samt
Christina Westphalen , (gästgiverska på Serarp Norregård)
Petrus dog vid 2 års ålder.
Även nästa barn, Maria Elisabeth , född 31/5 1728, fick som fadder
Majoren Alexander Stuart dessutom
Olaus Osander (den blivande biskopen och Margaretas bror),
fänrik Ekelund på Horseryd,
Daniel i Fly, samt,
Nils i Långhult. Denne sistnämnde verkar ha varit en inflytelserik person som vi kommer att höra mer om.
Maria Elisabeth gifte sig med Petrus Danielssons efterträdare Steno Wikbom. Hennes son Jacob Fredrik, född 29/12 1762 blev ”äventyrare”, enligt Herdaminnen! Mer om den familjen senare.
Dottern Helena Margareta , föddes 11/9 1731. Hennes faddrar var
Major Lars Fixenhielm på Näshults säteri
Benjamin Croneborg (Croneborgs bodde på Hasselås säteri i Stenberga, men 1731 hette innehavaren Henric. Fadern Benjamin hade dött 1721. Eventuellt är denne Benjamin en bror till Henric. Här återfinns också den mystiska Maja Engell, som hustru till Henric.)
pastorn Lindstorphius , (Korsberga)
fru majorskan på Ödmundetorp friherrinnan Elisabeth Rebener (Rehbinder, Stuarts fru), samt Greta Rutencrantz i Norra Ekagård (en utfattig adelsdam, som Stocke försökt hjälpa till ett underhåll)
Helena Margareta gifte sig med faderns efterträdare Petrus Danielsson, en god herde för Näshultsborna, som tyvärr en natt på väg från Trollebo ramlade av hästen och blev liggande hela natten i skogen. Han dog 14 dagar senare 1771.
Deras son Petrus Petri disputerade 1775 på ”Omnipraesentia Dei” och dedicerade avhandlingen till Johannes Norlin, Skirö, (son till Jacobs vän Benedictus N.), Nils Stocke (Petrus Petris halvmorbror), Jonas Danielsson (Petrus Petris farbror), Petrus Petris morbröder Peter och Daniel samt en Olof Sjöman.
Petrus Petri disputerade därefter 1778 på en avhandling om Den Nya och Förbättrade Skånska Sädes-Harpan (sic!). Han dedicerade avhandlingen till sin hulda och käraste moder, med kärleksfulla ord till en som ingen möda sparat för hans välfärd, trorts den tunga sorg hon lidit genom mannen och faderns frånfälle.
Avhandlingen omfattar 11 sidor och försvarades i Carolinas större lärosal, Lund, 6 maj 1778, i samma rum där undertecknad erhöll undervisning i straffrättens mysterier 190 år senare och som nu, i dessa yttersta tider, inte längre anses kunna hysa Filosofiska institutionen. Den lilla avhandlingen kostar numera mellan 300 och 1500 kr i inköp på antikvariat.
Dottern Christina föddes 30/9 1734 och dog i december 1735. Hennes faddrar var
kyrkoherde Benedictus Norlin i Skirö,
Capitain Jan Stålhammar på Salshult,
Andreas Beckman i Serarp (gästgivaren),
Johan Persson i Ödmundetorp Rushåll (Wallentins svärfar),
Pastorskan i Skirö Christina Norlin , (Benedictus fru, )
Gudmund Amnerus i Stenberga (komminister därstädes), samt
jungfru Magdalena Beckman i Serarp (dotter till gästgivaren Anders Beckman).
Äntligen en pojke! Peter föddes 5/4 1737, kl 1 om natten, Han fick många faddrar.
Major Alexander Stuart ,
Capitain Otto Friedrich Stålhammar ,
Commissarien Daniel Stocke,
corporal Öfwerström (Wallentins pappa i Höghult),
Zachris i Råsa,
Flodin i Hillhult ,
domprostinnan fru Lona Goeding (dotter till bråkstaken och domprosten i Växjö Anders Goeding, dotterdotter till Olof Rudbeckius, gift med Margaretas bror, domprosten sedermera biskopen Olof Osander),
wälborna frun Marta Lena Silfversparre ,
Stina Osander i Wettlanda ??,
Stina Greta Stocke ,
Margareta i St Hillhult,
Kerstin i Fly.
Peter blev e.o. prästman. Han blev student i Lund 1757 och disputerade 1761, i två fack, dels de praesentia divina (den gudomliga närvaron) och dels om stenhusbyggnads nytta (sic!). Han slutade som adjunkt i Angelstad. Hans senare avhandling från 1761 finns numera på ett virtuellt bibliotek i Australien, som en del av ett byggforskningsprojekt! Fast de påstår att det är Daniel Stocke som är författare. På nätet påstås avhandlingen ibland vara skriven av en Andreas Schönbeck, ibland av Peters professor Trozelius.
Sonen Daniel föddes 7/12 1739 mellan 4 och 5 om aftonen. Faddrar var
Capitain Petter Michaelis på Kullebo,
Johannes Friedrichus Drake , Såtelles Raegius (Raegius brukar vara beteckning på en professur, men jag hittar ingen Såtelles R. Någon som vet?)
Jon Stålhammar på Salshult ,
Germund Persson på Ödmundetorp (rusthållaren, Stuarts granne)
wälborna fru Margaretha Elisabeth Silfversparre , på Salshult
Jaen på Salshult,
Jungfru Ebba Magdalena Stålhammar på Salshult,
jungfru Beata Catharina Stuart i Ödmundetorp (dotter till Stuarts),
Maja Barck på Kullebo (Anders Ehrenströms blivande svärmor!) och
Maja Persdotter (gift med rusthållaren Jan Persson i Ödmundetorp).
Daniel blev vald till kyrkoherde i Väckelsång, i tävlan med 14 välmeriterade konkurrenter. Innan dess var han bl a lärare i Växjö och lektor i grekiska. Daniel såg också till att systersonen Jonas Danielsson blev adjunkt i Väckelsång, innan denne gick vidare och blev komminister i Ör.
Dottern Christina Catharina föddes 11/3 1742. Faddrar var
Lieutnant Habbe (Njupingetorp) ,
kyrkoherden Magister Norlin i Skirö,
studenten Pet Hornström (ej återfunnen)
Frantz Hamar (mjölnare på Kullebo kvarn
wälborna fru Margareta Elisabeth Silfversparre på Salshult,
wälborna fru Juliana Löfgrehn på Herre Nässja,
mademoiselle Cath Amherfeldt ,
jungfru E C Ahlberg .
Nils , Jacobs äldste son med Maria Elisabeth Ulmstedt, råkar vara född ett år där kyrkoböcker saknas, så vi vet inte vems hans faddrar var. Men styvmorbror Olof Osander ordnade ett bra jobb åt honom på domkapitlet i Växjö 1749, när han just avslutat studierna.
Man kan beundra Jacob Stocke för den godsinte och välmenande man han var, men han hade en förfärlig handstil och intet begrepp om ordning och reda i kyrkböckerna! Man drar en suck av lättnad när Petrus Danielsson tar över.
Stocke-barnens faddrar
En fadder skulle hjälpa till att fostra barnet i den kristna tron och om det hände föräldrarna något skulle faddern stödja barnet. Ett fadderskap blev en nära relation med barnet och därmed även med föräldrarna. Så att Jacob och Margareta bad sina släktingar att vara fadder är inte så konstigt.
Som har framgått av redovisningen av faddrarna hade både Jacob och Margareta en stor och lojal släkt. Barnen fortsatte sammanhållningen även efter de blivit vuxna och spritts som kyrkoherdar över Småland.
Även Jacobs och Margaretas nära vänner och grannar blev ombedda att vara fadder.
Christinas fadder kyrkoherde Benedictus Norlin i Skirö var en nära vän till Jacob Stocke. ”Han led 1727 av djup melankoli, varvid han fann stor tröst hos sin förtrogne vän Jacob Stocke i Näshult, vilken ”ofta gånger enskylt tilldelte han Herrans nattvard och eljest genom Guds ord upprätt höll och det med den kraft att han efteråt icke nog kunde utsäga, vad styrkia han fattat av dess språkrike skriftermål och tal.”… Död den 1 maj 1752 och begraven av biskop Osander den 15 juli s å”(Smål Nat Matrikel)
Majoren Alexander Stuart på Ödmundetorp var en klok och resonabel man, såvitt kan bedömas av hans uppträdande under den stora bänkstriden. Stocke och Stuart hade kommit överens med de övriga sexmännen att Stuart skulle ha stol nr 15, vid korsgången. Major Stuart ”haver till att undvika trätor tagit sin stol vid mellersta dörren” enligt tingsrättprotokollet. De brev från Stuart som citeras i Rydemans bok är skrivna av en sansad och förnuftig person, som inte låter sig störas av Maria Silfversparres oövertänkta skrivelser. När hon kom in för sent med ett överklagande, försvarade hon sig med att hon ”bara var ett enfaldigt fruntimmer” och det kan hon nog ha rätt i.
Det verkar som om Stuarts och Stockes verkligen var goda vänner. De passade nog ihop till kynnet. Alexander Stuart var fadder åt Petrus, Maria Elisabeth och Daniel. Hans hustru var fadder åt Petrus och Helena Margareta, medan deras dotter var fadder åt Daniel. Familjerna var ju också nästan grannar.
Alldeles utanför denna historia kan nämnas att det beträffande Major Stuart finns en anteckning om att en av hans fastrars bröllop hölls av drottning Kristina 1643. Ättens grundare hette Bancho, precis som i Shakespeares Macbeth. Det är verkligen svindlande skutt över seklerna och in i sagans värld.
Även familjen på Salshult verkar tillhöra den närmaste kretsen. Gamla Sofia Drake, karolinen Jon Stålhammars hustru, syns ingenstans, men hon kan ha varit skröplig vid den här tiden, hon dog 1742. Hon hade haft bänk i den gamla kyrkan, men inte i den nya. Det fanns flera Silfversparre bland vännerna i Stenberga, så paret Stocke höll dem inte ansvariga för deras demoniska släkting på Kullebo.
Pastorn Lindstorpius var ett litet underbarn och gjorde en vacker akademisk karriär vid Växjö skola. Han blev kyrkoherde i Korsberga 1708 (där han efterträddes av Johan Telander, gm Margareta i andra äktenskapet). När domprosten Goeding i Växjö dog kallades han enhälligt till efterträdare men tackade nej med hänvisning till sin höga ålder. I stället ordnade domprostens änka att Olof Osander utsågs (se under Margaretas släktförhållanden.) Lindstorpius får nog inrangeras under vänskapsfadder.
Familjen på Serarp Norregård, Anders Beckman och Christina Westphalen, hade kommit till byn ungefär 1716. De var väl etablerade när Stocke flyttade dit och det hölls inte emot dem att de var gästgivare. Det var nog på 1800-talet som det blev syndigt med gästgivargårdar.
Den tredje gruppen, de politiskt utsedda faddrarna, leds av de oförsonliga stridstupparna i den stora bänkstriden som bröt ut 1733. Det här är inte platsen att berätta om denna envig med blanka vapen mellan Kullebo och Näshults säteri om säteriernas platser i kyrkbänkarna. Stig Rydeman har skrivit den slutgiltiga boken om bänkstriden och jag hänvisar till den.
Den stora bänkstriden drevs främst av frun på Kullebo, Maria Silfversparre, som skickade fram sin make, Peter Michaëlis, i frontlinjen. Det märkliga med denna strid är att den faktiskt enligt lag skulle avgöras av en världslig domstol, och på hösttinget i Vetlanda 1738, dit Michaëlis hade stämt (sic!) Jacob Stocke, ingicks en förlikning, där Margareta avstod sin plats i bänken till vänster om altaret till Fixenhielms fru och själv satte sig i bänk 2 bakom Maria Silfversparre på bänk 1. Jacob och Margareta måste ha varit otroligt trötta på situationen innan Margareta flyttade undan för dessa envisa rivjärn. Som extra försök att harmonisera situationen ser vi att Michaëlis året därpå ombeds bli fadder åt Jacobs och Margaretas son Daniel. Maria gav sig inte för det, men det hade nog ingen väntat.
Lars Fixenhielm, den andre stridstuppen, hade förhandlat sig till att få bygga en bänk längst fram, precis mitt i trampet vid predikstolen. Även han blev fadder åt ett barn, men det var några år före utbrottet av bänkstriden. Fixenhielms stol togs bort av hans efterträdare på Näshults säteri, Anders Ehrenström.
Även löjtnant Habbe hade bråkat om sin plats och vi ser att även han blir fadder åt ett av barnen.
Margareta hemma hos sig
Margaretas hem såg antagligen inte alls ut som den nutida prästgården, ett stort och vackert hus. På Margaretas tid fanns det antagligen ett vimmel av små stugor, med olika funktioner. Kokhus, svinhus, badstuga, visthusbod, hönshus, dass, drängstuga, ladugård etc. Jacob och Margareta bodde antagligen i vad vi skulle kalla en liten stuga, just så stor att familjen fick rum plus ett kontor för Jacob. På Kulturen i Lund finns ett prästboställe från tiden och det är av enklaste beskaffenhet. Det en nutida besökare fäster sig vid är de korta sängarna. Folk på den tiden satt och sov.
På söndagarna måste Margareta gå i kyrkan. Under flera år, i början av hennes äktenskap, fanns bara den gamla medeltida kyrkan, den som var så fallfärdig att den 1732 byggdes ”ånyo”. Därinne var det trångt, mörkt och luktade antagligen rätt förfärligt av mögel, fukt och 1700-tals allmoge. Plankorna i väggar och tak var dekorerade med medeltida målningar i grågrönt och rödbrunt och det allmänna intrycket kan inte ha varit upplyftande. Vid besiktningen 1729 på uppdrag av landshövdingen konstaterades att kyrkan var alldeles förfallen – ”till väggar lutande med förruttet tak”. Den förre landshövdingen, Anders Leijonhielm, som dött 1727, och som ägt Näshults Säteri, där hans dotter och måg bodde, hade tydligen inte reagerat. Men han var antagligen rätt trött vid det laget. Se Anders Leijonhielm – karolinen som överlevde .
Flera av de hantverkare som byggde kyrkan var inkvarterade i prästgården. Byggmästaren Jonas Sandahl som byggde kyrkan måste ha bott någonstans. Orgelbyggaren Wistenius och hans lärogosse och gesäller bodde i prästgården, enligt räkenskaperna. Dekorationsmålaren Vicander bodde i Höghults Mellangård, hos orgelbyggaren Axtelius. Besökande biskopar och folk som var utskickade av landshövdingen behövde en säng och mat. Det fanns visserligen gästgiveri i byn, men säkert föredrog de besökande att bo hemma hos någon.
Med en tre fyra drängar och lika många pigor, alla gäster och en växande barnaskara gällde det för Margareta att planera. Hon hade sin kålgård, och hon hade sin salta sill och havrebröd. Potatis var knappt uppfunnen, så hon serverade nog kokta rovor i stället. Får vi tro Kajsa Varg serverades ölsupa, hetvägg, svartsoppa, saltat oxkött, frikasse på lammfötter, griljerat fårkött, kräftor, syllabub. Låter inte så dumt. De tog väl fisk ur sjöarna också. Till frukost var det gröt, med en skvätt brännvin, antagligen. På den tiden hade man inte trerätters middagar, utan man satte fram allt på bordet på en gång. Skulle det vara riktigt fint gjorde man om serveringen tre gånger, och tömde bordet och bytte duk emellan serveringarna. Då var det otroligt viktigt att alla blev placerade kring bordet i enlighet med sin rang.
Den viktigaste regeln för bordsskicket var att man inte fick snyta sig i bordduken.
Margareta blir änka
Jacob dog 1751. Praxis var att man som änka efter en präst hade ett nådår, när änkan satt kvar i prästgården och hade tid att ordna för resten av sitt liv. Det fanns inga pensioner och ofta hade prästen inte haft möjlighet att lägga undan något för familjens försörjning efter hans bortgång. Ett sätt för änkan att bli försörjd var att gifta sig med efterträdaren. Det kallades att konservera änkan och förekom inte bara bland präster utan även bland hantverkare i skråna. Det gick också att konservera huset genom att gifta sig med en dotter.
I 1686 års kyrkolag står det att den som erbjuder sig att konservera änkan eller en dotter skall ha företräde till en ny tjänst. Detta ledde till att de kyrkoherdar som ville konservera änkorna hade rättsligt företräde i många tvister där församlingen ville ha en kyrkoherde medan en annan ville konservera änkan. I Näshult var det snarare tvärtom. Domkapitlet kunde föreslå en kandidat men i Näshult ville man ha den som kunde konservera änkan. Gifta präster göre sig ej besvär att söka. Under 1700-talet började myndigheterna prioritera utbildning mer, medan församlingen ville säkra försörjningen för änkan, som ofta hade en stark ställning och som också ofta kom från bygden.
I Näshult finns det massor av exempel på änkekonservering. Petrus Danielsson och efter honom Steno Wikbom efterträdde Jacob och de var gifta med varsin dotter till Jacob och Margareta. Steno gifte sig med Maria Elisabeth 1752. Petrus gifte sig med Helena Margareta 1753, samma år som Margareta gifte sig med kyrkoherden i Korsberga Johan Telander.
Vi vet inte mycket om Johan Telander. Det första vi hörde om honom var att Nils Stocke skrev brev till honom från Malaga, men det var nog en omskrivning för att han skrev hem till mamma. Linné kände honom och ger en föga smickrande beskrivning.
Hoppeligen hade han mjuknat med åren eller också kunde den diplomatiska Margareta hantera honom.
Linné om Växjö skola samt sammanträffandet med Johan Telander
Linné hade under sin Skånska Resa den 6 maj 1749 i Korsberga träffat sin tidigare informator Johan Telander. Denne var som gymnasist informator åt Linné, som kallade honom ”en hård praeceptor, som ej med lockande utan med stryk” lärde honom läsa.
Linné säger också i detta sammanhang ett par ord om skolan i Växjö, dit många av Näshults ynglingar skickades. ”ett av de ansenligaste i riket, hade vid denna tiden 210 scholares.” Jag har redan i ett annat sammanhang citerat Samuel Ödmann som säger om denna skola: ”där allt blandas med jämmer och oreda: latin, katekes, glosor och stryk”.
Det var inte lätt att vara scholares i mitten på 1700-talet.
Margareta flyttade till Korsberga prästgård, som Linné besökt 6 maj 1749: ”Timret i de gamle husen vid Korsberga hos pastor Johan Telander var det allra utvaldaste, ty man fann att diametern av stocken var ofta över en aln. Sådant timmer finnes numera svårligen, sedan lantmannen så mycket sveder skogarna till lyckor.”
Mer får vi inte veta. Hon fick ett präktigt hus i Korsberga och kunde säkert ibland samla sin stora familj omkring sig. Vi kommer att återse Margareta i historien om Jacob Stocke, men för tillfället lämnar vi henne i Korsberga.
// Eva Kornby, Haddarp, Näshult februari 2013
Källor:
Näshults och Stenberga kyrkoböcker
Rydeman, Stig: Den skeppsformiga timmerkyrkan i Näshult, Linköping 1994
Rydeman, Stig: Bänkstriden i Näshults kyrka. Linköping 2 uppl 2004
Växjö stifts Herdaminne. Växjö 1921
Linnés Skånska Resa W&W 1975