Det finns människor som lyckas kombinera flera, sinsemellan väsensskilda, karriärer. Diplomater skriver deckare. Jag vet en man som kombinerade sin revisionsbyrå med att designa och sälja trädgårdstomtar. Jag har sett kombinationen solarium och försäljning av kaminer.
För att finna mannen med total visionär bredd i sin dubbla karriär måste vi naturligtvis söka i Näshult. Närmare bestämt i Höghult. Sven Axtelius lyckades kombinera orgelbyggande med luffararbeten av tråd. Å ena sidan, ett gigantiskt, dyrbart projekt, till Guds ära, ett verk som till sin natur var rotat på platsen, ett statusarbete om något. Å andra sidan de enklaste husgeråd och leksaker, hopsnodda och kringburna i landet av löskefolk. Ironin i det hela är att det är idén med luffararbete som fortfarande lever, medan Svens orglar för det mesta blivit utbytta.
Samma sorts bredd i det professionella livet fanns också hos Svens orgelbyggarmästare, Jonas Wistenius, som kombinerade orgelbygge med att vara strumpvävare och handelsman.
Sven Axtelius har skymtat förbi förut, i historien om Wallentin och Ulrica Carolina. Han var gift med Wallentins mamma Catharina Dalman. Örne Kjellström har i Anbytarforum rett ut hans familjeförhållanden.
Snickaren Mäster Sven Axtelius och Cathrina Håkansdotter Dahlman, (f 1712-10-20), vigdes i Näshult socken 24 feb. 1749 . Det var hennes andra äktenskap, hon var gift 1:a gången 1741-12-08 i Virserums sn., med Corpralen Håkan Larsson Öfverström i hans 2:a äktenskap, gift 1:o med Catharina Ulfsax.
Barnen Nicolaus (f 1749-09-26) och Gustaf (f 1752-12-18,) samt ett dött barn (f 1756-02-26) var födda i Näshult sn. Paret var bosatt på Höghult Mellangård i Näshult sn där de bodde till 1765 då de flyttade till Virserum sn (och Wallentin tog över gården).
Enligt husförhör 1752 för Näshult bodde också Vicander, 29 år, på Höghults Mellangård. Vicander dekorerade kyrkan och målade varglappar. (Näshult A1/3 176)
Sven och Catharina flyttade till Ekeflod i Virserum, där Catharinas pappa hade varit ryttmästare och rusthållare.
Sven var född 7 december 1714 och dog 31 juli 1784, af wattnsot, i Ekeflod, Virserum (E I/1 s 106). Det finns en livlig diskussion på Anbytarforum om familjen Axtelius, men såvitt jag kan reda ut hette hans pappa Nils Axtelius, född 1675, son till komministern Sven Nicolai Axtelius i Heda, Östergötland. Ingen vet var Nils bodde och var Sven var född. Det var i alla fall inte i Virserum.
Det verkar som om Svens syster var Elisabeth Nilsdotter, född 16 sept 1728, gift med bonden Erik Svensson, född 1725, i Yxneberga i Stenberga socken, och hans mor var Sara Pehrsdotter, född 3 maj 1686. (Stenberga 1/3 s 42). Han kallas ”änkan Saras son uti Yxneberga, snickare gesäll uti Vimmerby” 1749 strax före sitt giftermål. Så han hade släktkopplingar till bygden.
Enligt en (odaterad) anteckning i Linköpings dombok tillbringade Sven en period som snickaregesäll i Karlskrona. Det måste i så fall varit före 1744. 1752 är han snickare mästare, enligt husförhörsboken för Näshult.
Svens utbildning till och karriär som orgelbyggare dokumenteras för första gången 1744. Hans mästare var Jonas Wistenius, som hade en stor och välrenommerad orgelbyggarverksamhet baserad i Linköping. Han lär ha varit en av de främsta orgelbyggarna på sin tid, så Sven hade hamnat i gott sällskap.
Uppgifterna nedan är tagna ur Wikipedia, Edholm och Rydeman.
Orglar, byggda som medhjälpare till Jonas Wistenius
Lemnhults kyrka . Orgeln byggdes av J Wistenius 1741-42. (Lemnhults Hembygdsbok s 17). Vi vet inte om Sven redan har slutit sig till Wistenius, men det är väl sannolikt att han varit lärogosse innan han blev gesäll, så varför inte.
Wistenius orgel förstördes i den stora branden 2 mars 1856, då kyrkan brann ner. Den nya kyrkan stod färdig 1870, med en orgel byggd av Johannes Magnusson. År 1900 slog blixten ner i kyrktornet, delade sig i två delar, varav den ena följde kyrkans takås uppe på vinden, den andra gick ner mot porten, klöv brostenen i två delar och plöjde en djup fåra över vägen in i skolan där den bröt upp golvet och vräkte omkull bänkarna. Salen var till all lycka tom på folk. Men blixten tände eld i kyrkan och den brann upp.
Sankta Gertruds kyrka, Västervik . Orgeln byggd av Wistenius 1744. Wistenius fick detta år ersättning för skjutsen av två gesäller, från Västervik till Näshult. Sven var den ene gesällen. Han bör alltså har varit behjälplig vid byggandet av orgeln i Västervik.
Några år senare, 1762, drabbade blixten kyrkan under pågående gudstjänst, dödade orgeltramparen, skadade orgeln och ramponerade tornspiran. Det dröjde in på 1780-talet innan orgeln blev restaurerad av Pehr Schiörlin, en lärjunge till Jonas Wistenius.
Näshults kyrka, 1744 . Sven dokumenterades 1744 i kyrkans räkenskaper som medhjälpare eller lärling till orgelbyggaren Wistenius, då Wistenius anlitades för att bygga orgeln i Näshults kyrka. Rydeman (s 32) har utförligt beskrivit de reda pengar detta kostade. ”Kostnaderna för instrumentet, som hade nio stämmor, redovisas utförligt i räkenskaperna. I arvode för sitt arbete erhöll Wistenius 350 daler silvermynt. Därutöver fick församlingen erlägga drygt 300 daler i andra utgifter i samband med bygget. För skjuts från Linköping till Näshult, 16 mil, med fyra vagnar, skulle han ha 41 daler och för hemresan ”med 3 vagnar och 1 ridhäst” 34 daler. Med sig från Linköping hade han en lärogosse.” Wistenius fick ersättning med 15 daler för skjuts från Västervik för två gesäller, varav Sven var den ene, och deras verktyg. (Rydeman s 32).
Alla orgelbyggarna bodde hos kyrkoherde Jacob Stocke, som fick ersättning av kyrkliga medel för deras uppehälle, 147 daler. För att få plats med den nya orgeln var man tvungen att riva läktaren från kyrkobygget 1732 och bygga en ny, vilket kostade totalt 60 daler.
Allt kostade pengar, i denna fattiga by. Eller var den så fattig? Näshult hade klarat av att bygga en ny kyrka, 20 år tidigare. Nu skaffade de sig en orgel, vilket bara var femte församling i stiftet klarade av, och de vände sig till en av de bästa orgelbyggarna i Sverige. Så kanske socknen inte var så fattig?
Sven blev ju Näshultsbo några år senare, så det var ganska naturligt att han fick ta hand om översyn och reparationer av orgeln under de närmaste decennierna. 1755 ”omlagade han de fördärvade och sönderspräckta bälgarna” och rensade en del pipor. Samma år byggde han bänkar på orgelläktaren och gjorde ”lövverk tillika med andra prydnader och staketen till orgelverket”. År 1763 reparerade han åter bälgarna och år 1776 fick han 100 daler silvermynt för ”hela orgelverkets omlagning och rensning”. (Rydeman s 33).
Blixten har inte slagit ner i Näshults kyrka.
Vreta klosters kyrka.
1745-1747 byggde Jonas Wistenius, Linköping, en enmanualig 9-stämmig orgel på kyrkans västläktare. I de fåtaliga notiser som finns om Sven Axtelius beskrivs han som snickarmästare, inte i första hand orgelbyggare. Wistenius var en framstående designer av orgelhus och –fasader, och någon måste ju tillverka dem. Kan man hoppas att Sven deltagit i arbetet med Vreta klosters orgelhus? Se så vackert det är!
1865 ersattes Wistenius orgel av en ny 9-stämmig orgel med bihangspedal, byggd av Per Larsson Åkerman, Stockholm, varvid wisteniusorgeln inklusive fasadpiporna fördes bort på okända vägar och orgelfasaden ställdes undan i Sune Siks kor.
I samband med Sigurd Curmans restaurering av klosterkyrkan 1915-1917 invigdes en ny 12-stämmig läktarorgel med två manualer och pedal av firma Åkerman & Lund, Stockholm. Den placerades bakom den återuppsatta wisteniusfasaden.
1941 var det dags för en ny 25-stämmig tvåmanualig rörpneumatisk orgel byggd av Olof Hammarberg, Göteborg. Några av de äldre stämmorna från 1865 och 1917 återanvändes; ett par av dem lämnades oförändrade.
Efter cirka 40 års tjänst säckade orgeln från 1941 emellertid ihop och kvar på läktaren finns nu endast Jonas Wistenius tomma orgelhus.
Gistads kyrka . 1736 köpte församlingen ett orgelinstrument byggt 1735 av amatörorgelbyggare Carl Kindberg, organist i Skeda kyrka, Östergötland.
1746 skedde en genomgripande ombyggnad av Jonas Wistenius, Linköping. Jag har utgått från att Sven var med även här, eftersom det rimligen tar flera år att utbildas både till orgelbyggare och snickare. Det var nog inte heller vanligt att man bytte mästare mitt i utbildningen.
Jag tar med den beskrivning som finns under ( http://sv.wikipedia.org/wiki/Gistads_kyrka ) och hoppas att mina läsare begriper vad där står. Jag gör det inte. Men man kan ju smaka på orden.
”(…) sker en ombyggnad av Jonas Wistenius, varvid väderlådan och det mesta av pipverket förnyas. Positivet erhåller manualklaviatur med svarta undertangenter med tonomfång C – c³ och kort oktav (45 toner). Fasadpipor: attrapper av trä.
Disposition 1746 (enligt Abraham Hülphers manuskript, se Källor):
| Manual C-c³h |
| Gedackt 8′ |
| Principal 4′ |
| Oktava 2′ |
| Kvinta 1 1/3′ |
| Superoktava 1′ |
1852 Positivet förses med bihangspedal, tonomfång C – g°, kort oktav (17 toner) av timmermannen Anders Frisk, Bohus, (enligt påskrift på pedalvällbrädans baksida).”
Sven blir sin egen 1748
Sven blev ju aldrig examinerad orgelbyggare, utan var amatör. Den vanliga utbildningsgången för en examinerad orgelbyggare var, precis som i skråna, att pojken först blev lärogosse hos en mästare och sedan gesäll. Därefter examinerades han inför Kungl. Musikaliska akademien i Stockholm, varfter Kommerskollegium utfärdade orgelbyggarprivilegier. Jag talar nu om senare hälften av 1700-talet och början av 1800-talet.
Dessa privilegier gav uppenbarligen inga monopolistiska fördelar, utan var enbart ett kvalitetstecken. Skråna försvarade ju i allmänhet svartsjukt sina privilegier, men det verkar som om orgelbyggandet inte ingick i skråsystemet. Det fanns massor av amatörorgelbyggare i Sverige, men ingenstans har jag sett att de skulle ha hindrats i sitt näringsfång av något skrå.
Däremot var Sven snickarmästare, och kanske Wistenius erbjöd en kombinerad utbildning.
Uppgifterna om nedanstående orglar är tagna ur Wikipedia och Edholms bok.
Bergs kyrka . Orgeln byggdes 1748 av Sven Axtelius och Lars Solberg.
Orgeln byggdes ursprungligen med pneumatiska sleiflådor. Vid renoveringen 1988 försågs orgeln med mekanisk traktur och registratur till de ursprungliga sleiflådorna. 25 stämmor.
Alseda kyrka, (Sven Axtelius 1753 – Lars Stromblad 1788 – Johannes Magnusson 1862 – Nils-Olof Berg 1981). Lars Strömblad var från Ödeshög, i övrigt fanns talangen på plats. Sven från Näshult, Johannes från Näshult/Lemnhult, och Nils-Olof i Nye.
En rätt märklig orgelbyggarkoncentration. Det fanns ytterligare en orgelbyggare från Näshult, Carl August Johansson, född 1824 i Stora Häradssjögle, som hann med att bygga 35 orglar i södra Sverige. (Rydeman s 35).
Åseda kyrka . 1753 byggdes ett helt nytt orgelverk med 10 stämmor av Sven Axtelius.
1854 ersattes Axtelius orgel av en ny med 15 stämmor byggd av Johannes Magnusson, Lemnhult.
Kristdala kyrka . Orgeln byggdes om av Axtelius 1753.
Tutaryds kyrka , Ryssby pastorat, 1754 byggdes en orgel med 9 stämmor av Sven Axtelius.
Söraby kyrka i Rottene. Axtelius byggde orgeln 1759. Den ersattes 1874 av en ny, byggd av C A Johansson, Boaryd, född i Näshult.
Tolgs kyrka. Edholm sätter ett frågetecken för orgeln i Tolgs kyrka, så det är osäkert om Axtelius byggde den.
Hur var Sven Axtelius som orgelbyggare?
Den ovannämnde Hülphers skriver (citerad av Rydeman) att ”Åtskilliga av Wistenii lärjungar hava blivit bekanta genom orgbyggnad, fast på olika sätt. En del har för bittida kommit ifrån sin mästare och ej ägt nödig kunskap.” Om Axtelius säger Hülphers att ”han nämns utan beröm för sina orgbyggnader i Småland”. Rydeman påpekar emellertid syrligt att orgeln i Åseda var i bruk i nära hundra år, så fullt så illa kan det inte vara.
Men det gick bara fyra år mellan Axtelius uppdykande som gesäll och till dess han blev sin egen. Det är väl tveksamt om det är en tillräckligt lång lärotid. Hans läromästare Wistenius arbetade utomlands mellan 1726 och 1738 bland annat hos orgelbyggarna Johann Josua Mosengel och Georg Sigismund Caspari i Königsberg (nuvarande Kaliningrad), innan han flyttade hem till Linköping och öppnade eget.
Som jämförelse kan man också nämna Lars Wahlberg. Han var i början av 1740-talet elev hos Jonas Wistenius i Linköping. I början av 1750-talet blev hans förste gesäll. Vid mitten av 1750-talet öppnade han tillsammans med lärokamraten Anders Wollander egen verkstad i Vimmerby men privilegierades först 1771 med befrielse från examination. Han avled 52 år gammal i Växjö den 31 december 1776, under arbetet med orgeln i Växjö domkyrka.
Både Wistenius och Wahlberg, som bägge nämns som framstående orgelbyggare, hade en mycket längre utbildning än Sven, så kanske det inte är så konstigt att Hülphers ställde sig lite avvaktande till kvaliteten på Svens orglar.
Edholm menar att Sven Axelius varit influerad av den berömda orgelbyggarfirman Green & Stråhle när det gällde fasader och disposition. Denna firma, vars delägare bägge dog 1765, var samtidens mest berömda orgelbyggare (Nordisk Familjebok). Jag har inte lyckats hitta några orglar här i Småland som är byggda av Green & Stråhle, så det är oklart var Sven fått sin inspiration.
Wistenius tillverkade orgelhusen delvis på platsen, men pipverk och mekanik framställdes på verkstaden och fraktades, ibland lång väg. Vem tillverkade Svens pipverk och mekanik? Sven hade säkert inte Wistenius professionella metallarbetare att luta sig mot, utan han fick nog hitta vägen själv. Men finurlig var han, vilket visade sig när det blev järntråd över vid orgelbyggandet.
Axtelius och trådarbeten
Det gick åt mycket järntråd i orgelbyggande och det blev bitar över. Ingenting fick förfaras på 1700-talet, så Sven såg till att bitarna kom till nytta.
Catharina Stark, själv trådkonstnär, skriver så här på sin hemsida:
”I de gamla bondesamhället var lerkrus viktiga i hushållen. När de sprack var det naturligt att laga dem, då lindade man näver eller rötter som en korg runt kärlen. På 1600- talet blev det i södra Europa allt vanligare att man lagade lerkärlen med hjälp av ståltråd. De var kringdrivande ”fixare” som utförde detta arbete i utbyte mot mat eller husrum. Tekniken utvecklades så småningom till rent trådarbete: trådslöjd/luffarslöjd och spreds sedan norrut och till slut nådde den Skandinavien.
En del av luffarna hade rustat sig med ståltråd och ett par tänger och kom så småningom att bli riktigt skickliga på sitt speciella hantverk. Tråden köpte de genom lanthandlaren i någon by, och även där blev det en byteshandel med betalning i tillverkade trådslöjdsprodukter, som sedan såldes vidare i butiken. Luffarnas produkter blev omtyckta och efterfrågande inte bara på landsbygden utan även i viss mån i städerna. För att täcka efterfrågan startades verkstäder som specialiserade sig på olika former av trådslöjd.
Under sin blomstringstid kom trådarbetena att betyda mycket, och 1823 fanns det riktiga mästerverk inom denna hantverksgrenen. Postorderföretag startades och kunde erbjuda en mängd spännande produkter, inte minst trådslöjdsarbeten i form av klädhängare eller mattpiskare, olika ställ och krokar för förvaring av alla de nya nödvändigheterna eller leksaker för barnen. Trådarbetena var oftast dekorerade efter varje tillverkares fantasi.
Släkten Axtelius, en av Sveriges mästare inom trådslöjd/luffarslöjd
I Sverige var det släkten Axtelius som i flera generationer kommit att framstå som trådslöjdens mästare. Sven Nilsson Axtelius, född 1714, var under en stor del av sitt 70-åriga liv verksam som snickare och orgelbyggare i Virserum i Småland. I de orglar han byggde fanns otaliga konstruktioner av ståltråd. De gav inspiration och kom att bli inledningen till släkten Axtelius engagemang inom trådslöjd/luffarslöjd. I Ystad i Skåne finns den ännu aktive trådslöjdaren Yngve Axtelius, som har hållit trådslöjdartraditionen vid liv.”
Så långt Catharina. På skänken i mitt vardagsrum står ett väl nött grötfat i saltglacerad keramik, som antagligen tillhört min farmors mor Eva. Det är lagat på det sätt som Catharina Stark beskriver, med en bockad bit järntråd. Någon har borrat hål i skålen och i den utslagna skärvan och sedan trätt igenom järntråd som bockats till för att passa. Jag minns också en film jag sett från Kina, som utspelade sig i början på förra seklet. En kringvandrande man lagade en spräckt risskål på exakt samma sätt.
Den mesta tråden drogs i Gnosjö, så klart. Utom till lagningsarbete användes den till att göra vackra små hushållssaker och leksaker. Kalmar läns museum fick 2004 en gåva av Yngve Axtelius, med flera vackra saker i tråd.
Några av de trådarbeten som ingår i den stora gåvan som museet mottagit från den trådslöjdande släkten Axtelius. Sopkvast tillverkad av givarens farfars far Gustaf f 1851 i Löt på Öland. Ljusstakar tillverkade av givarens farfar Elis f 1877 på Stensö i Kalmar. Musfälla och leksaksbil tillverkade av givaren Yngve Axtelius f 1930 i Ystad.( Kalmar Läns Museum 2004)
Yngve Axtelius, Ystad, gav Kalmar museum en stor samling ståltrådsarbeten, trådslöjd och konstsmide. Givaren är den siste i en trådslöjdande släkt som i åtta generationer ägnat sig åt hantverket. Tidigare generationer har varit verksamma i Kalmar län med trådslöjd som huvudsaklig försörjning eller som bisyssla. Släkten Axtelius trådslöjd har uppmärksammats i både tidskrifter, dagspress och i böcker om trådslöjd. Artikel om den ståltrådsslöjdande släkten Axtelius publicerades i tidskriften Bygd och Natur, september 2004.
//Eva Kornby, Haddarp, Näshult, februari 2013
Källor:
Anbytarforum, namnet Axtelius.
Stig Rydeman: Den skeppsformiga timmerkyrkan i Näshult, 1994.
http://www.hembygd.se/gnosjo/gnosjoandan-hanger-pa-en-trad/ om tråddragning
Kalmar Läns Museum, årsrapport 2004
Dag Edholm : Orgelbyggare i Sverige 1600-1900 och deras verk . Utgiven på Proprius förlag 1985.
Abraham Hülpher, född 1734, utgav flera omfångsrika resebeskrivningar från resor i främst Sverige. Ett annat av Abraham Hülphers stora intressen gällde musiken. Efter flera års arbete utgav han 1773: Historisk Afhandling om Musik och Instrumenter särdeles om Orgwerks Inrättningen i Allmänhet, jämte Kort Beskrifning öfwer orgwerken i Swerige . Verket innehåller en faktaspäckad beskrivning av frihetstidens musikliv och orgelkonst och innehåller ett stort antal orgeldispositionerfrån hela Sverige. Källmaterialet har inhämtats genom en omfattande korrespondens med präster, organister och orgelbyggare. Verket utmärker sig för en för den tiden ovanlig pålitlighet.
http://cstarkdesign.se/Historia.html om trådarbeten, här citerad direkt