Finvid hette den förste till namnet kände kyrkoherden i Näshult. Han levde på 1200-talet och dog någon gång efter 1303.
Vi kan lära oss en del av Finvids dagliga liv som kyrkoherde här i Näshult genom att läsa den då gällande landskapslagen, Tiohäradslagen, även kallad Smålandslagen. Det mesta av lagen är förkommet, men kyrkobalken finns kvar och det var den som styrde Finvids dagliga liv här i Näshult. Vi vet inte när han tillträdde och när han flyttade till Hässleby. Den enda tidsangivelse som finns är 1283, men då var Finvid redan medelålders, så rimligen bör han ha varit kyrkoherde här under ett antal år före 1283.
Hur man valde sin präst
I Finvid del 1 såg vi hur bönderna byggde kyrkan i Näshult. Nu fattades bara en präst. Och författaren till Tiohäradslagen skojade till det.
Kyrkobalken fjärde flocken:
Då står kyrkan lyckt och låst, väntar sig friare liksom bondens dotter.
Nu kan präst komma och bedja om henne. Det skall vara rätt att taga den som alla är ense om.
Bönderna hade rätt att välja sin egen präst, under förutsättning att biskopen fann honom lämplig som präst. Så bönderna fick rida till Linköping med sin utvalde kandidat och biskopen prövade hans kunskaper och vigningsbevis. Biskopen skulle också pröva kandidatens vandel.
Han skall icke vara mördare eller mandråpare, icke kyrkotjuv eller klosterrymmare, icke dobblare eller drinkare, icke skörlevnadsman eller skökoman. Ren skal den vara, som skall tjäna Gud.
Det som inte nämndes i kravlistan var att kandidaten inte fick vara född utom äktenskapet. Prästerna skulle enligt Rom leva i celibat, vilket praktiskt taget alla präster i Sverige struntade i. De var sambor eller gifta och fick barn som alla andra. Det fanns få personer utanför prästerskapet som kunde skriva och läsa, så prästsönerna som lärt sig av far var eftersökta som präster. Påven gav dispens!
Finvid var troligen böndernas enhälliga val. Han hade förmodligen vuxit upp i Näshult, bönderna visste vad han gick för. Teorin att Finvid växte upp här utvecklas närmare i Finvid, del 3.
Om bönderna inte var överens fanns det utförliga regler om hur valet skulle gå till.
Finvids löpande underhåll
När bönderna byggde sin kyrkan hörde det till att de skulle bygga hus åt prästen och hans hushåll. Dessutom skulle de avsätta åker och äng för hans underhåll.
Förutom prästens eget jordbruk (som väl sköttes av en landbo) hade han inkomst av tionde. Tionde innebar att varje bonde fick mäta upp en tiondel av skörden som gick till kyrkan.
Kyrkobalken, tredje flocken §6:
Vi skola giva tionde av vår säd, var tionde trave, börja vid den ena renen och sluta vid den andra. Ej må man bära säd mellan åkrarna. Man skall först giva prästen tredjedelen av den tionde traven och sedan taga de två lotterna och skifta dem i tre delar, och bonden själv skall bärga dem. En del giver man åt biskopen, för att han viger kyrka och konfirmerar barn och ålägger kyrkostraff för synder, den andra delen åt kyrkan för att köpa henne skrud, den tredje delen åt de fattiga, hellre åt skylda än åt oskylda.
Vår präst skola vi giva i tionde en kalv nio dygn gammal, en gris och ett kid båda nio dygn gamla och ett lamm vid pingst. Prästen må sätta sätta sitt märke på det, och bonden föde det och och drage fram det till Petersmässan. Dör det under bondens vård, före han hem lammet färskt till prästen och styrke med ed av tre män, att han ej har gjort det och ej heller den för vars gärningar han har att svara. Om han då brister åt eden, återgälde han levande med levande och intet därutöver.
Finvids extrainkomster
Förutom för tionde och de värden som angetts ovan, skulle prästen också ha betalt för speciella tjänster.
Tre marker motsvarade en oxe. En mark motsvarande 8 ören. Värdet på en penning skiftade mellan Svealand och Götaland. I Linköpings stift gick det 36 penningar på 1 öre . Ett öre var alltid 3 örtugar. (Wikipedia Öre)
| Gravplats och fyra själamässor | 1 öre |
| Vid varje mässa enligt ovan | 30 penningar eller 30 ljus |
| Kyrktagning efter barnsbörd | ½ mark vax och ½ örtug penningar Altargåva av 3 levar och sovel till dessa |
| Skyldighet för husman | 8 penningar vid påsk |
| Skriftebud för främling | ½ mark, om det finns |
Finvids skyldigheter
Tiohäradslagen säger att ”prästen skall akta på sina vigningar och veta, vad han är bonden skyldig. Han skall sjunga mässa i sämja och lagligen tillhålla klockaren.” ”Skyldig är han att bedja för levande och döda.”
Finvid var enligt lag tvungen att hålla sig hemma i byn. Han fick inte, utan böndernas tillstånd, avlägsna sig längre bort än att han kunde höra kyrkklockorna. Han var ständigt på pass. Ständig jour, skulle vi säga idag.
Varje dag skulle han med hjälp av klockaren sjunga tidegärd, dvs ottesång, prim, mässa, ters, sext, non, aftonsång och kompletorium. I kyrkans ”skrud” fanns en mässbok, ottesångbok, psaltare och sångbok, så att de rätta orden kunde sägas eller sjungas vid rätt tidpunkt. Alla delarna av tidegärden bestod av psaltarpsalmer, en hymn, kort textläsning och bön (Wikipedia). Det är svårt att beräkna hur lång tid varje tidegärd tog, kanske en kvarts timme? Det innebär att Finvid höll en slags mässa i två timmar varje dag.
På söndagen tillkom den ordinarie mässan då församlingen var närvarande. Lite överraskande är att Näshult redan på 1200-talet hade en kyrkokör. Det fanns också kyrkovärdar, men det framkommer inte riktigt vilka uppgifter de hade.
Finvid blev också skadeståndsskyldig i flera, i lagen noga beskrivna, fall.
Om prästen utan lov farit bort från byn och det föds ett barn som dör som hedning därför att prästen var borta, skall han böta tre marker till fadern.
Om en bonde sänder bud efter prästen för att få sista smörjelsen och prästen är upptagen med annat och vill inte komma, skall han böta 12 örar, om bonden dör utan smörjelse.
Om han samtidigt får bud att kristna ett barn och ge en man sista smörjelsen, skall han välja att döpa barnet. Väljer han bonden och barnet dör innan han hinner dit, böte 12 örar.
Om prästen gör mässfall, böte för en söndag sex örar, likdant för den andra. För tre eller fler mässfall böte 3 marker.
Om prästen försummar juldag och påskdag, allhelgonadag och kyrkmässodag, böte 3 marker.
Tre marker motsvarade värdet på en oxe. Det var dyrt att förorsaka mäsfall.
Prästens ansvar för kyrkan och dess skrud
Om någon bryter sig in och stjäl från kyrkan, skall det vara prästens ansvar, om inte tjuven tagit sig in via taket eller grävt sig in under syllarna. Hela skruden räknas upp i lagen med åsatt värde på varje sak. Bara klockan skulle ersättas med 12 marker, psaltare och sångbok med sex örar, stola med tre örar, etc.
Om kyrkan brinner upp med allt, genom prästens eller klockarens skuld, så skall prästen böta tre marker eller styrka med ed att han icke har vållat det.
Om kyrkan mister något genom klockarens vanvård, skall bönderna kräva prästen och prästen klockaren. Prästen hade rätt att utse klockare, så det verkar logiskt att han hade ansvaret för honom.
Det finns utförliga regler om ansvarsfördelningen mellan präst, klockare och kyrkvärdar för det fall att klockan faller ner och slår ihjäl klockaren. Intresserade hänvisar till Tiohäradslagens kyrkobalk, femte flocken.
Finvids vardag i Näshult
Livet i Näshult är ju och har alltid varit livligt och intressant, men fråga är om inte Finvid gick och långleddes. Han fick rabbla samma tidegärden dag ut och dag in, han kunde inte ens rida över till Stenberga för en pratstund med magister Oddo (se Finvid, del 3) för då hörde han inte kyrkklockorna. Om man får döma efter rapporterna om Näshultsbornas uppförande i kyrkan under 1700- och 1800-talet, satt dom inte ens ner under söndagens mässa utan gick runt och pratade med sina grannar. Mässan var ju också på latin, så de flesta begrep inte ett ord. Så när biskop Henrik i Linköping kom och frågade om han ville följa med till Paris och till Palestina så grep han chansen.
Finvids resa beskrivs i Finvid, del 3: Resan till det Heliga landet.
// Eva Kornby, Haddarp, Näshult april 2018
Källa:
Svenska landskapslagar tolkade och förklarade för nutidens svenskar. Ser. 5, Äldre västgötalagen, Yngre västgötalagen, Smålandslagens kyrkobalk och Bjärköarätten
Holmbäck, Åke och Wessén, Elias (redaktörer och utgivare)