Den omvärderade Knut Silfversparre

Knut Silfversparre på Kullebo har beskrivits tidigare på denna sajt (se Silfversparrarna på Kullebo). Då framstod han som en romantisk figur, som gav allt för att få leva med den kvinna han älskade. Heder åt Knut, skrev jag då.

Nyligen hörde Toni Leander på Riksarkivet av sig och menade att den bilden nog fick justeras. Hon skickade över protokoll från Linköpings biskop och consistorium, protokoll från justitierevisionen och Göta Hovrätt, samt Knut Silfversparres testamente. Och en förfärlig historia uppenbarades.

Historien baseras på Göta Hovrätts utslag av 22 december 1702. Historien måste berättas på nutidssvenska. Den svenska som talades och skrevs år 1702 är besvärlig att ta till sig för nutida människor. Ibland har det varit en kamp att begripa vad som menades, men jag hoppas att skeendet är något så när troget återgivet. Sekreteraren hade en underbart lättläst handstil, men det finns säkert missuppfattningar, för detta ber jag om ursäkt.

Ett stort tack till Toni!

 

Det kanske är befogat med en kort presentation av huvudpersonerna i detta drama. Eftersom det mesta sker på Kullebo börjar vi där. Nils Persson Silfversparre, som numera ligger begravd under golvet i Näshults kyrka, köpte 1567 Kullebo. Han hade gift sig till Holma säteri och bodde där. Kullebo beboddes av hans son Gustaf Nilsson Silfversparre och därefter av Gustafs bror Per Nilsson Silfversparre, som dog 1613. Nästa innehavare var Nils Persson Silfversparre, död 1644.

1639 köpte guvernören Otto von Scheiding Kullebo. Ottos dotter Magdalena von Scheiding gifte sig med Per Nilsson Silfversparre (död 1671).

Per och Magdalena bosatte sig på Kullebo och fick flera söner, Carl, Nils och Knut. Sonen Carl var fram till sin död 1692 bosatt på Kullebo. Efter Carls död köpte vår huvudperson Knut Silfversparre Kullebo. Tack vare en lantmätarundersökning 1680 vet vi hur Kullebo såg ut och var bebyggt på Carls och Knuts tid. Den bestod av fem smärre byggnader, av vilka en innehöll stuga, kammare och kök, en annan sal med två kammare och källare den tredje två kamrar och den fjärde likaså två kamrar jämte bryggarstuga. Den femte omtalas uttryckligen som liten och dess rumsantal omtalas icke. Dessutom fanns ett visthus med ”överrum” och ett stall för tolv hästar. Denna bebyggelse var 1697 (då Knut ägde gården) utsatt för en vådeld som förstörde värden för 428 daler silvermynt (därav 150 för lösöre). (Almquist s 1346).

Vår protagonist Knut var troligen född omkring 1640; vi vet att han var student i Uppsala 1658. I matrikeln nämns hans föräldrar och äktenskap, men i övrigt sägs att ”det var inte mycket känt om honom”. Det var förmodligen lika bra. Det som ”var känt” om Virserumssonen och sedermera biskopen i Växjö och hovpredikanten Samuel Wiraenius var att han blev relegerad från universitetet 1667 för att ha uppträtt våldsamt på Distingsmarknaden. Han och hans bror och deras vänner ställde till gräl, bultade på husen, överföll mötande personer med hugg och slag och skrämde marknadsbesökarna. Trots sin senare vildsinthet verkar Knut ha tagit det lite lugnare. Tyvärr framgår det inte av matrikeln vad han studerade i Uppsala.

Knuts mor Magdalena von Scheidings bror Hans von Scheiding gifte sig med Märta Ulfsparre af Broxvik och fick många barn, äldst bland dem dottern Margareta von Scheiding som var född 1644.

Knut Silfversparre och Margareta von Scheiding var således kusiner.

Knut Silfversparre ville gifta sig med sin kusin Margareta von Scheiding. Äktenskap mellan kusiner var i princip icke tillåtna men kungen kunde ge tillstånd om det förelåg särskilda skäl. Så 1674 inkom Knut med ansökan till Domkapitlet i Linköping om att få gifta sig med Margareta, som han sedan en tid tillbaka levt ihop med. Kungl Maj:t skrev från Borgholm till biskopen i Linköping och gav sitt tillstånd. De fick tillstånd att vigas eftersom ”thet icke drages androm till förargelse uti exempel av efterföljd” och eftersom de redan ”med olofligt umgänge sig försett”. Men tillståndet kostade. Landshövdingen hade redan erhållit 600 silver daler och ”samma penningar” skulle gå till byggnationen av en kyrka på Kungsholmen i Stockholm. Det framgår inte riktigt om det är Kungl Maj:t eller biskopen som specificerar beloppet och ändamålet. Pengarna behövdes och här fanns tillgångar som ägaren var redo att bidra med. För en sentida läsare ser det närmast ut som en muta eller t o m kyrklig utpressning! Det är ju svårt att bedöma det nutida värdet av 600 daler silvermynt, men som en fingervisning kan nämnas att när Margareta blivit änka 1712 så sålde hon Kullebo till Maria Silfversparre för 360 daler silvermynt. Ett annat exempel är Peer Rääfs försäljning 1699 av Rösjöholm och Överåkra till Jon Stålhammar. Köpeskillingen för dessa båda gårdar tillsammans var 300 daler silvermynt. Knut fick betala mycket för att få gifta sig med Margareta.

I Drakes arkiv på Uppsala Universitetsbibliotek kan man läsa: Den 10 september 1700 uppges att Knut Silfversparre ”längesen lägrade sitt eget syskonbarn (dvs kusin) Capten Scheidings syster och dotter af Hans Scheiding, den han än äger och fick böta mycket före löftet att äga henne. Sedan har mycket honom kostat. Senare har om icke flera hwarföre han är mycket fattig … och fick böta mycket för löftet att få äga henne…svärfar Hans Scheiding var hans rätte morbror… uppgivet av Lars Nilsson gamle Gustav Drakes fogde.”

Den ”mycket fattige” Knut Silfversparre ägde ett flertal gårdar i Småland och på Öland. Hur han laborerade med dessa gårdar skall beskrivas nedan.

Det har ännu inte gått att fastslå var Knut och Margareta gifte sig eller var de bodde under större delen av sitt gifta liv. Från 1695 var de i alla fall bosatta på Kullebo, som Knut köpt 1695. De hade tillsammans dotter Märta Magdalena, som 1696 gifte sig med regementskvartersmästare Carl Klint, död 1706. Hon är antecknad som bosatt i Näshult 1708 (icke bekräftat), men är därefter försvunnen. Mer om henne nedan!

Nu börjar intrigen tätna. Tiden är sekelskiftet 1600 till 1700. Platsen är Kullebo säteri i Näshults socken.

På Kullebo fanns makarna Knut och Margareta och också pigan Kierstin Månsdotter. Kierstin var, enligt vad som uppges i hovrätten, dotter till en torpare Måns på torpet Ön under Kullebo. Omkring år 1698 hade Knut tröttnat på Margareta och inledde ett förhållande med Kierstin, som antagligen inte hade mycket att säga till om i frågan. I mitten på mars år 1701 blev hon med barn.

Det är nu Knut visar sig från sin värsta sida. Situationen var inte alls ovanlig, Knut kunde ha gift bort henne med lämplig torpare som mot en skälig ersättning tog på sig faderskapet. Men det gjorde han inte.

Enligt Kierstins uppgifter i Östra Härads tingsrätt hade hennes förhållande med Knut Silfversparre varat i ungefär 3 år. På tisdagen efter tredje stora bönedagen 1701 (en fredag i juli (Wikipedia)), hade Knut lovat henne att hon dagen efter skulle få arbeta på ängarna för sig själv och att han skulle komma dit under dagen. När hon dagen därpå kom till honom frågade han om hon var med barn, vilket Kierstin med ”beklagande måste bekänna”. Knut frågade henne då på vilket sätt hon tänkte bli kvitt fostret. Kierstin hade nog inget svar på den frågan och då tog Knut henne med sig upp i skogen där hon fick lägga sig på marken, ”varpå Knut med händerna så hårt skall ha kramat henne på de ställen där fostret legat, att hon ej annat vetat att hon snart skulle avlida, men har dock efter befallning icke ropat utan han vidare henne förehållit det hon måste hålla sig ensammen en tre veckor, därefter skulle hon framföda fostret och det sedan väl utur vägen giömma. Men som henne genom detta svåra handlande strax därpå mycket blod avlupit, så har hon därav så svag blivit att hon sedan ej förmått gå hem, utan utav en vallgosse blev funnen liggandes vid en väg.” (ordagrant citat Göta Hovrätts utslag)

Knut hade uppenbarligen lämnat henne där i skogen och bara gått sin väg. Enligt uppgift i Göta Hovrätts protokoll hade han gått till ”ett kärr” där hans arbetsfolk slog gräset/vassen. Mellan Hillhult och Kullebo kan man från den nuvarande ”nya” vägen se ett låglänt stycke mark som ser ut att en gång varit vattensjukt. Var det där arbetsfolket arbetade den dagen? Knut tog med sig Kierstin ”upp i skogen” vilket bör betyda att de gick till skogspartiet öster om och bakom Kullebo.

Vallgossen som hittat Kierstin nedblodad och utmattad vid vägkanten sprang hem och berättade för sin mor vad han sett och gossens mor och en piga från Hillhult hjälpte Kierstin hem till Ön. Kierstin berättade inte för sina hjälpare vad hon utsatts för, utan sade bara att hon skurit sig av en lie.

Dagen därefter, onsdagen, födde hon ”helt allena i ladan” fram det döda barnet, som inte var fullgånget. Hon hade blivit havande 14 dagar före vårfrudagen, dvs i mitten på mars, så fostret var 3- 4 månader gammalt. På torsdagen tog hon fostret, svepte in det i hö och bar bort det till ett berg (lite obegripligt men så står det!)

Tre veckor därefter hade länsman Måns Persson besiktigat rum och funnit ”tre stycken av huvudskålen samt lite slem på höet”. Kierstin greps och fängslades för barnamord men berättade inte vad som hänt, eftersom Knut så ”hårt” hade förbjudit henne att göra så. Men Knut hade inte litat på att Kierstin skulle hålla tyst, utan han hade flytt till Hall i Norge. Från Norge bad han sin bror Nils att gå till kungs och begära fri lejd tillbaka till Sverige, vilket han också fick, enligt justitierevisionens utslag 28 mars 1702.

Östra Härads tingsrätt tog upp målet efter angivande av Margareta von Scheiding som i sin inlaga till länsman Måns Persson anklagade Kierstin för ”olovligt umgänge med fru von Scheidings man välborne Knut Silfversparre”. Man märker att Margareta angav Kierstin och Knut för hor, inte Kierstin för barnamord. Margareta ville med största sannolikhet skiljas från Knut. För att kunna skilja sig måste hon visa att Knut begått hor. Dessutom var det en ekonomisk fråga. Efter skilsmässa blev det bodelning och här kanske finns anledningen till att Knut gav henne Kullebo.

Tingsrättens protokoll förvaras på Landsarkivet i Vadstena och är inte digitaliserade, men det ser ut som om tingsrätten inte brytt sig om målet beträffande hor. Målet om barnamord stödde sig säkert på befallningsmannen Måns Perssons undersökning. Göta Hovrätt behandlade bara barnamordet. Horanklagelsen återförvisades till tingsrätten.

1734 års lag räknar upp de rekvisit som krävs för en dom för barnamord: ”Kona, som av olovlig beblandelse varder havande och det ej uppenbarar före födseln, och därefter lägger fostret i lönn, skall halshuggas och å båle brännas, evad hon föregiver fostret vara dött fött eller ej fullgånget. Om hon förgör eller fördriver fostret, miste livet. Samma lag vare om den som därtill råder och hjälper”, dvs i detta fallet Knut. Om Kierstin bara hade varit öppen med sitt havandeskap och födseln, hade hon bara fått böta. 1734 års lag beträffande barnamord baseras på 1684 års Placat. Om man läser Göta Hovrätts uttalande om barnamordet så ser man att de hänvisar till samma rekvisit och samma straff som återfinns i 1734 år lag. Trots att 1734 års lag inte gällde 1702 så var lagen likadan då som senare.

Med hänvisning till Placat om Barnamord från 1684 dömde tingsrätten Kierstin att mista livet och bli bränd å båhle. Jag har inte sett Östra Härads tingsrätts protokoll, men i Göta Hovrätts utslag refereras vad som framkom under tingsrättens förhandlingar. Knut erkände att han haft ett förhållande med Kierstin, men han nekar ”högeligen” till att ha varit medhjälplig till barnamord. Han förnekar bestämt att han träffat Kierstin på onsdagen då hon påstår sig varit med honom i skogen och blivit malträterad av honom. Utan ett erkännande från Knut anser sig inte Göta Hovrätt kunna döma honom för medhjälp i en så grov högmålssak, trots att de inte sätter större tilltro till hans utsaga och påpekar att han fortfarande är starkt misstänkt för gärningen. Tingsrätten kallade såväl Knut Silfversparre, som Kierstin Månsdotter till personligt förhör och har på allt sätt sökt förmå Knut Silfversparre till bekännelse. Rätten konfronterade honom med Kierstin men han bemötte alla försök med nekande. Till hans nackdel anförs att han hört sig för underhand hos häradsdomaren och befallningsmannen hur utsikterna i tingsrätten vore och att han därefter flytt till Norge. Kierstins berättelse, när hon väl kommit över sin rädsla för Knut, hängde däremot ihop och bekräftades av vallgossens moder och pigan från Hillhult, som såg blodflödet. Knuts arbetsfolk, som höll på att slå kärret, har under ed berättat att Knut uppehöll sig hos dem på morgonen och därefter gick sin väg och var borta 2 à 3 timmar. Rätten vägrade honom edgång, vilket kan tolkas så att även om han lyckades övertyga 12 män att svära på hans oskuld, så skulle rätten inte tro dem.

Hur försökte då Rätten få fram en bekännelse? 1734 års lag förbjöd uttryckligen all tortyr, men medgav ett betänkligt undantag, i det att Rättegångsbalkens 17 kap 37 § tillstadde domaren att i grova brottmål ”varsamliga” försöka med ”svårare fängelse” för att få sanningen i dagen. Det finns ingen antydan i protokollet att Knut vid något tillfälle varit fängslad, så antagligen pratade Rätten bara för honom.

DOMEN ÖVER KNUT

Göta Hovrätt ansåg sig inte ha tillräckliga bevis för att han varit rådgivande och behjälplig vid barnamord så vad denna gärning angick så hänsköts den ”under Guds allvisa dom och framtiden till dess Gud behagar det vidare uppenbara”. Vidare kommentar onödig.

DOMEN ÖVER KIERSTIN

Samtliga rekvisit för barnamord var uppfyllda när det gällde Kierstin. Men Göta Hovrätt påpekade att Silfversparren hade svårt hanterat henne. Kierstin påpekade också i Rätten att hon med ”stora förpliktelser lytt sin husbonde, som är en stor och stark karl”, hon hade dessutom suttit i fängelse över ett år. Hennes tystnad berodde på hans befallningar och egen försyn och blygsamhet, och inte på ”uppsåtelig arghet”. Göta Hovrätt hemsköt frågan om påföljd till Kongl Maj:t och rekommenderade att Kierstin skulle få ”livförskoning”, dvs nåd. Så skedde också, såvitt kan utläsas av en slarvig anteckning på omslaget till Göta Hovrätt domslut.

Hennes vidare öden är okända.

VAD HÄNDE SEDAN?

Margareta von Scheiding var antagligen inte alltför förtjust i hela historien med Kierstin Månsdotter. Knut och hon skildes, mänskligt och lagligt att döma på hennes initiativ, och Knut flyttade till Herranässja medan hon bodde kvar på Kullebo. Knut gav henne Kullebo omkring 1704, min förmodan är att det var en del av bodelningen. För information till icke Näshultsbor som läser detta, kan nämnas att avståndet mellan Herranässja och Kullebo inte är längre än omkring 3,5 kilometer. Knut och Margareta höll kontakten och verkar ha varit överens i ekonomiska frågor. Det heta blodet hade väl kanske svalnat något, de var båda i 60-årsåldern omkring 1700-1703.

Dottern och enda barnet Märta Magdalena hade 1696 gift sig med regementskvartermästare Carl Klint. Carl var officer i Kalmar regemente och Anders Leijonhielms kompani. (Som kuriosum kan nämnas att Leijonhielm 1699 köpte Näshults säteri och bodde där tills han blev landshövding i Linköping). Carl dog 1706 och Märta Magdalena blev änka med en dotter Maria Christina. Märta Magdalena ville inte flytta hem till mamma, men hon lämnade sin dotter på Kullebo att uppfostras av mamma Margareta, och om man får tro Knut, även av honom. Märta Magdalena gav sig i lag med ”en simpel båtsman”, till Knuts chagrin och ursinne. Så här skriver han i sitt testamente daterat februari 1712:

”Alla måste wij betänka att timeliga döden är wår semste winning och wij wår effterlåtenskap måtte lembna effterkommanderna, såsom ett wunnet rof. När iagh nu detta med sunt förstånd ställer mig för ögonen, finner iag ut och ibland mine såkallade arfwingar, en så stor olikhet förlupen, i det min enda dotter, som allt mitt goda effter min dödh bordt tillfalla, det sielff giordt sig owerdig att nöttia i det hon intet considererade sitt första hederliga gifte medh sahl: capiten hr: Carl Klinte, med wilken hon femb barn aflat, men nu eij mehra än een dotter leefwande, som aldrigh warit i sin moders bröd, uthan af migh och sin modersmoder upfödh, den gud ….   ….   så …. efter som här till uppehålla till dygd och ärbarhet, oss gamblom till tröst oh hugnad på wår höga ålder, uthan migh till största sorgh och för…. inlagt med een, genom båtsman aflat med honom barn, och omsider med honom wigd, och ehuruwäl iag att draga henne ifrån en hora …. till hustru nampn, nödsakat af föregånget lägersmål, samtycka wigzlen, hafwer iag doch aldrig ehrkiendt henne sedan för min arfwinge, uthan i följe av sveriges lag och gifftermålsbalken 3:e kap, så landz- som stadzlagen, jempte kongsbalken 22 capit., henne der ifrån aldeles afsäger och uti dess städh antager min dotterdotter som een rätt bröstarfwinge till all min, så faste som lösa egendom, att efter min dödh tillträda, draga försorg, så om min begrafning som giäldz betahlning och hafwer min dotter aldrig macht der emoth att tahla, hälst hon …
… som iag guds hämnd till straff önskar …
… skiedde på Nässia (?) 21 febr 1712″

Det finns en kortare anteckning av Margareta där hon godkänner Knuts testamente.

Vi tackar Toni Leander för avskriften och tolkningen av testamentet. Den skrivelsen kom direkt ur Knuts vredgade hjärta och det är fantastiskt att höra direkt tal på detta vis, av en person som varit död i 300 år. Man erinrar sig också den bibliska liknelsen om bjälken respektive grandet i ögat…

Knut verkar ha dött 1712. Efter Knuts frånfälle sålde Margareta Kullebo till Maria Silfversparre, hon med bänkstriden (se Bänkstriden i Näshult Kyrka). Men det är en annan historia.

Maria Christina gifte sig med Jonas Lagergreen. De sålde Herranässja 1725. Se nedan.

Märta Magdalena är fortfarande försvunnen. Om någon av er stött på henne i en kyrkobok eller annorstädes är både Toni och jag glada och tacksamma om ni hör av er. Vi är också intresserade av Margaretas öden efter 1712.

SLUTORD

Det finns så många bilder i denna historia. Folket som går med sina liar och slår kärret och jag kan slå vad om att de diskuterar vart Knut tagit vägen och att de vet hur saker ligger till. Scenen i skogen där Knut dödar barnet i moderlivet och den skräckslagna Kierstin inte ens törs skrika. Vallgossen som hittar den blodiga Kierstin på vägen och springer hem och med andan i halsen berättar för mor vad han sett. Knut som i lönndom nervöst packar sin väska och rymmer till Norge. Tog han en av sina 12 hästar? Eller anlitade han skjutsbönder? Kierstin som sveper sitt döda barn i hö och bär bort det från ladan där det fötts. Grät hon? Eller var hon bara skräckslagen? Knut som inför tingsrätten envist nekar till anklagelserna inför nämndemän som är hans grannar (min förfader Jon Germundsson i Ödmundetorps rusthåll t ex). Och, sist men inte minst, Margareta von Scheiding som med ett stenansikte talar om för Knut att hon tänker skiljas.

Och vad hände med alla inblandade sedan?

//Eva Kornby, Haddarp, Näshult, november 2018

 

Efterskrift

KNUTS GÅRDAR

Knuts ekonomi är ju knappast sammankopplad med historien om stackars Kierstin, men detaljer om hans fastighetsaffärer och ekonomi dök upp under resans gång och det kan inte inte hjälpas att man blir nyfiken. Hur fungerade egentligen fastighetsrätten och lånemarknaden i början på 1700-talet? Det finns nog anledning att återvända till frågan, men här är en kort och antagligen varken korrekt eller fullständig översikt över Knuts affärer. Det handlar om arv, bördsrätt, pantsättning, privata lån, uppbud, börda och annat spännande. Det kanske blir en separat artikel så småningom!

Lars Nilssons utsaga i Drakes arkiv, som redan nämnts ovan, gick ut på att Knut i princip var utfattig efter att ha betalt vad det kostade att gifta sig med Margareta. Knut ärvde flera gårdar av sin far och mor så vid en hastig blick borde han ha varit tämligen välbeställd. Men det är krångligare än så. Det är inte så lätt att reda ut de ekonomiska konsekvenserna av äktenskapet med Margareta, men såvitt kan begripas av Almquists redogörelser så gjorde Knut sig av med de flesta.

Nässja i Lemnhult tillhörde Nils Persson Silfversparre (död 1572 och begravd under golvet i Näshults kyrka). Gården ärvdes av hans barn och barnbarnsbarn etc tills den slutligen tillföll Knut Silfversparre senast 1676. Knut pantsatte Nässja för en skuld till kronobefallningsmannen och kronofogden Lars Kiellman på 500 daler silvermynt. Skulden ökades genom smärre lån från präst och allmoge, men Knut hade likväl rätt att disponera gården till sin död. Nässja testamenterades 1712 till Knut och Margaretas dotterdotter Maria Christina Klint och hennes man Jonas Lagergreen som 1725 sålde gården till Johan Carl Silfversparre.

Knut köpte Kullebo efter sin bror Carls död och brukade Nässja och Kullebo tillsammans. Flera gårdar ”lydde under” Nässja/Kullebo, vad nu det betyder. Några av de underlydande gårdarna var Börjesgården, Horvhult, Sjöakullen och Toratorp Västergård, alla i Åseda socken.

Knut hade antagligen ärvt Tångemåla i Åseda. Enligt uppgift i Margaretas testamente 11/11 1704 hade hon fått gården i morgongåva och genom testamentet återgick den till Knut.

Margareta von Scheiding ägde också två gårdar i Boestad, Nottebäck socken. I samma testamente av 1704 gav hon gårdarna till Knut (de var då enligt uppgift i Almquist, skilda). Knut pantsatte 1709 båda gårdarna till Sofia Drake.

Otto von Scheiding hade ärvt en gård på Öland, Dyestad, som ärvdes av hans dotterson Knut Silfversparre (Knuts mor var ju Otto von Scheidings dotter Magdalena). Gården brändes 1677 av danskarna och därefter bytte Knut bort det jämte ett obebyggt hemman i Södra Möckleby mot vederlag i Uppvidinge härad (okänt vad).

Axebo och Gutebo, Fagerhults socken, ärvdes av Knut från fadern, som dog 1671. Gårdarna pantsattes för 75 dsm och gick honom ur händerna.

Knuts bror Carl hade ärvt Haga i Lemnhult och Sjömillan i Åseda. Carl pantsatte gårdarna 1688 för en skuld till Anders Furuträ (död 1708), som sedermera transporterade sin rätt till Axel Pistol (gm Chatarina Lood i Småland). Enligt en överenskommelse mellan övriga fordringsägare avstod de sin rätt till Axel Pistol 1691. Trots detta gick Knut in och bördade gårdarna 1795. Han betalade 498 d.s.m. och skaffade pengarna genom att ta upp nya lån hos bl a biskopen Samuel Wiraenius (död 1703). Knut blev dock så småningom tvungen att avhända sig egendomen.

Anders Furuträ d ä var kammarskrivare vid ett statligt verk och var född och bodde sannolikt i Stockholm. Knuts bror Carl hade pantsatt gårdar i Lemnhult för en skuld till Anders Furuträ. Hur möttes de? Han som tog över Furuträs fordran, Axel Pistol, hade visserligen kontakt med småländskt frälse genom sin hustru Catharina Lood i Småland, men själv bodde han i Västergötland. Hur möttes de?

Om mina k. läsare tycker att denna genomgång av Knuts gårdar är komplicerad och t o m lite virrig, är det inget mot hur jag uppfattar situationen. Hur fungerade egentligen lånemarknaden på Knuts tid? Han verkar ha lånat pengar av de mest osannolika personer, på privat basis. Vi är ju vana vid låneinstitut, som banker och hypotekskassor, under statlig och laglig översyn. Men Knut lånade pengar direkt av biskopen i Växjö! Nå, det kan väl försvaras och Wiraenius var inte ens lika hagalen som Olof Osander var 50 år senare. Men att låna pengar av Lars Kiellman, som var kronobefallningsman i Östra och Västra Härad, dvs i princip åklagare vid tingsrätten och kronofogde! Lars Kiellman borde ofta ha varit i en prekär situation, när hans låntagare hamnade inför rätta!

Däremot var det fullt naturligt att Knut hade ekonomiska affärer med Sofia Drake, Jon Stålhammars fru i Stenberga. Sofia Drake var aktiv på fastighetsmarknaden, minst sagt. Men det är en annan historia.

Sammanfattningvis ser det ut som om Knut verkligen hade stora ekonomiska bekymmer, trots alla ärvda gårdar.

Ett stort tack till Toni Leander som har försett mig med material som jag inte anade fanns och som jag inte skulle haft tillgång till även om jag vetat.

Källor

• Protokoll Linköpings domkapitel 23 juni 1675
• Göta Hovrätts koncept och utslagsakt 22 december 1702
• Justitierevisionens koncept och utslag 28 mars 1702
• Knut Silfversparres testamente 21 februari 1712 med bekräftelse av Margareta von Scheiding 1713
• 1734 års lag
• Mantalslängder för Näshult och Lemnhult
• Herdaminnen för Växjö stift (biskop Wiraenius)
• Personuppgifter från nätet för Anders Furuträ, Axel Pistol
• Ättelängder och Wikipedia för Otto von Scheiding et alias
• GENI på nätet ang Maria Christina Klint
• Almquist, J.A.: Frälsegodsen i Sverige under storhetstiden