Ur visitationsprotokollen för Växjö stift
Osignerad artikel i Smålands posten 1897-02-03
De äldsta i Wexiö domkapitels arkiv förvarade visitationsprotokollen röra visitationer, som höllos åren 1652-56 af biskop Zacharias Lundebergius, 1669-71 af biskop Johannes Baazius och 1680-86 af biskop Johnas Joannis Scarinius
Följande utdrag derur sakna måhända icke alldeles intresse:
Gudstjensten begynte tidigt. I Svartorp bestämdes 1671 att ”Gudstjensten skall begynnas klockan åtta om söndagen och andra heligdagar om sommaren, men om vinteren klockan 9 eller halfgången tio” och i N. Sandsjö samma år blef slutadt, att kyrkotjensten skall begynnas vid Sandsjö om sommaren klockan åtta, om hösten, vinter och vår klockan 10, undantagandes på högtidsdagar och store bönedagar. Item när lik på färde är, begynnes en timme förr”.
Men det var icke lätt att få den samlade menigheten in i kyrkan. Många ville hellre stanna på kyrkovallen och prata. I en mängd församlingar beslöts, att den som icke gick i kyrkan ”när samman ringdes” eller ”strax presten går i kyrkan, utan står på kyrkovallen och hugger sqvaller” skulle böta till kyrkan 1 m. sölfvermynt. I Rydaholm 1670 sattes straffet för dylik förseelse till 1 mark eller ock skulle den skyldige ”sättas i kyrkostocken”, och då socknen icke ägde någon dylik nödvändighetsartikel, beslöts att en sådan skulle göras.
Måhända var stockstraffet i detta fall afsedt för ungkarlar, ty äkta män kunde, i vissa fall åtminstone, på annat sätt tvingas att betala. I Fryeled tillades nemligen ”och der den icke vill betala, låta intet hans hustru, då hon intagas skall efter barn, komma i kyrko, förrän betalt är”.
Och när man kommit i kyrkan, skulle man stanna ordentligt till slut, annars fick man plikta. ”Den som går ut förr än välsignelsen är sagd” skulle i Wislanda (1670) böta 1 m. sölfvermynt och samma starff bestämdes året efter i Hjelmseryd för den ”som ränner ut förr än välsignelsen är sagd”. På det senare stället hade man tydligen stränga kraf på ett passande uppförande och tillade ”men den som sätter sin hatt på förr än han kommer ut om kyrkedörren, böte 4 öre”. I Näshult kostade samma förseelse 2 m. smt.
I Wirestad beslöts 1670: ”Den som löper utur kyrkan i oträngde måle förr än välsignelsen är sagd, skall böta 3 m. till kyrkan”. Men man fick akta sig att gå för långt åt andra hållet. Vid visitationen i Bolmsö den 6 augusti 1681 beslöts dels ”Löjtnanten Måns Pigg och (!) Unnrayds socken som i Bolmsö kyrkan låtit sitt vatten etc. pligtar derföre 6 m. smt till kyrkan” dels att ”Quinnospersonen som kyrkan med spyende ohelgade pligte 1 dr smt till kyrkan; vilja icke de som stodo hos henne i stolen, upptäcka henne, så plikte de alla 1 dr till kyrkan.” I Bringetofta förekom året efter något liknande.
Mera afsigtlig oordning under gudstjensten synes mest hafva förekommit på läktaren. I Näshult bestämdes ”att en av kyrkones män skall stå hvar sin söndag på läktaren och styra ungdomen”. En liknande ordning omtalas från Långasjö och Allgutsboda. I Väckelsång 1670 ”blef slutet att Per Svensson i Östa skall stå på läktaren och hvad böter som faller, skall hafva halfparten för omaket”. Om böternas storlek i dylikt fall upplyser ett beslut från Kulltorp, att de ”som göra oljud på läktaren” skola plikta till kyrkan 2 m. om han är gift och 1 m. om han är ogift.
Kyrkornas klockor synas ofta varit utsatta för ungdomligt okynne. Vid visitationen i Hjelmseryd 1671 ”klagades att en part af ungdomen löpa till att ringa uthi otid, obudne och vurenlöst. Resol.: den det gör skall böta 3 m. eller sättas i stocken. Vill han icke utstå denna pålagda plikt, slutes från sakramentet till dess han sig besinnar och vill plikta”. I Lidhult ”anklagades en dräng Lars Jönsson i Teghult benämnd, hvilken hafver ringt klockkan sönder vid Lidhult. Drängen säger nej därtill. Ty blef resolveradt: att här om skall på sockenstämman noga ransakas och omständighteer upptecknas; han öfvertygas det gjort hafva och sedan remitteras till tinget”. I Kulltorp ”blef afsagdt att den som ringer olofvandes och okalladt, är han gift böte 2 m., är han ogift dräng böte 1 m. till kyrka” och i Linneryd ”blef aftaldt. att den som ringer i otid och oträngde måle, skall få stor plikt för omaket och stämmas till kapitlet”.
Mot tobak fattades ibland beslut. I Svartorp den 18 augusti 1671 ”afsades att intet tobak skall säljas på kyrkogården och kyrkovallen på söndagar och andra heligdagar. Item afsades att tugga och bruka snufve tobak i kyrkan. Den som det gör skall böta 1 m. sylf.mt till kyrkan”, och vid visitation på samma ställe den 29 Juni 1682 bestämdes: ” Skall göras en ny stock; de som dricka tobak i kyrkan sättes i stocken”.
En värre fiende var bränvinet. I Skatelöf 1670 ”Concluderades, att den som hafver brännevinsflaskor med sig till kyrkan att utdela vid kyrkan skall böta 3 dr sylfvermt till kyrkan” och ”den som intager brännevin af dem som sälja´t, det utmånglar i gårdarna på sön- och heligdagar, skall sättas utan kyrko och förvisas till kapitlet”. I Virestad fattades enahanda beslut med egendomliga tillägget ”är det en kyrkogångshustru, som på det sättet vid kyrkan utskiftar brännevin, skall den dagen intet tagas i kyrko”. Lika klandervärdt då som nu var deremot det oskick man klagade över i Jönköping ”att en part lockade små skolebarn att dricka brännevin och försumma sin skolgång och komma druckne i skolan. Kanske det var i fyllan och villan som ”stadspojkarna mycket kasta på kyrkan , slå sönder spånen och göra annan skada”, hvaröfver der klagades vid samma tillfälle. Man bör komma ihåg, att detta är från husbehofsbränningens tid, och när kyrkonämnden i Vislanda klagade öfver ”det oskick, som sker i prestagården med brännvinsförsäljning på tidegärdsdagar. Hvilket R:mus Episcopus lofvade skulle föras böter på” så är detta icke någon anklagelse för lönkrökeri.
Äfven öl kom förargelse åstad. I Göteryd klagades 1670 ”att en stor oskick föröfvas vid Traheryd med ölförsäljning och drinkeri på söndagar och heligdagar” och samma år i Fryeled ”klagade församlingen att de dricka i klockarestufvan, sedan slåss och bannas och klockarehustrun säljer dem öl”. I Agunnaryd ”blef allvarligen förbudet att sälja öl, brännevin och tobak vid klockorna eller på kyrkovägen. Item förböds bära byssor till kyrkan eller uti kyrkan”. Det sista blef äfven förbjudet i Elmeboda.
På ett par ställen, i Långasjö och Urshult, förmanades församlingen att afstå från ”mögvällar”. Bland sabbatsbrott, som man varnade för, äro ”arbetsöl” och ”slåttöl” på lördagarne.
Synnerligen noga var man att ingen alltför ovärdig skulle få bära brudkrona. I Myresjö 1669 ”blef aftalt att de brudar som går med krono och sedan befinnas vidt hafvande, skola böta 6 Rdr till kyrkan och den lag blifver för dem, som sig her efter der med sig förse. Och skall han taga löfte för penningarne, när de vigas, att der de då blefve skyldige, penningarne blifva betalte. Kunde så hända, att inga penningar vore att förvänta, skall bruden så länge öfver tiden stå utan kyrko, som hon kommer i förtiden, och bägge stå skrift för kyrkodörren”. Samma ömtåliga ämne var på tal i Björkö 1684. Här ”klagades att Dn. Pastor intet håller god ordning vid brudavigsel, utan tillåter dem, som mycket hafvande äro, prydas med krona och utslaget hår och dem copulerar fram i brudastolen. Här resolverades, att sådana skola stå neder på gången och copuleras och plikta för otidigt sängalag efter därom gjord förordning.”
En annan anständightesfråga behandlades i Kulltorp 1670. Här ”anklagades befallningsmannen Lars Persson Gårdman på Gårö af en piga Ingrid Pedersdotter, ty han hafver på en söndag, när hon gick ifrån Guds bord, uti kyrkan tagit ett flor, som hon hade om halsen, rifvit det mitt itu och i detsamma hafver huvudklädet gått af hennes hufvud, som var nästan skallit, för vars skull hon strax måtte för blygsel skull löpa af kyrkan. Häremot svarade Lars Persson, att det var förbudet af kyrkoherden och församlingenn, att ingen skulle sådan högfärd bruka och församlingen förargades öfver detta. Det ock några av församlingen, som tillstädes voro, bekände. Derför gjorde han det. Bekände väl att han här utinnan hade sig något försett. Derföre utlofvade 1 Rdr till kyrkan och betala floret, som kostade 2 m. silfvermt.”
Från Bergunda heter det 1653: ”Då anklagades Lille Peder i Getaskärf, som hafver gifvit ut åtskilliga öknamn. Hvilket ock honom blef öfvertygadt. Dock likväl sade han nej och ville intet kännas vid saken; men omsider sade sig sådant uti skämtvis hafva gjort. Resolutie: Befallningsmannen Gabriel Erichsson lofvade att han derföre skulle blifva straffad. Äfven i Fryeled 1670 ”klagades att här utgifves öknamn”.
Om vidskepliga tilltag ransakades ett par gånger. I Agunnaryd 1670 ”anklagades Karin Väfverska av R:do Pastore uthi Agunnaryd derföre att hon hafver sagt för Johan Simonsson sig hafva gifvit en messesärk till Tutaryds kyrka på det pastoris hustru H Margareta i Agunnaryd skulle intet hafva någon helsa. Item hafver hon sagt för b:te Johan, att en skulle taga en groda och kasta salt på henne, sedan kasta henne emellan tu folk, som en vill ställa oenighet emellan. Hafver ock sagt sig det lärt af en piga på Maresholm. När Johan Simonsson der om blef tillfrågad, sade han, att Karin sade så till honom: ”Gud nåde den som blifver förföljd. De säga att den som blifver förföljd och gifver något till Tutaryds kyrka, skall den bli straffad som honom förföljer. Ty hafver jag gifvit en messesärk till Tutaryds kyrka.” Hvad det andra vidkommer, tillstår väfverskan sig det sagt hafva och att en norrländska sagt det för henne. När härom talades, ställte en ryttare sig in i discursen, sägandes: ”Hafver H Margareta det förskyllt, så hafver hon det fått.” När han blef härföre tilltalt, sade han ytterligare: ”Jag menar det intet vara någon obön säga: Gud låte den få hvad han förtjent hafver.” Väfverskan tillstår, att hon hafver lärt pigan på Maresholm om grodan. Hvilket förorsakades deraf, att välborna frun på Maresholm hade en piga, hvilken hon mycket afhölt, och den förtröt en anner fruns piga på. Då lärde hon pigan, att der hon tog en groda och kastade salt på henne och kastade så grodan emellan frun och pigan, som hon så afhölt, så skulle hon henne sedan intet lida.” Hon nekade deremot till att ha gifvit messesärken för att ”blifva qvitt förföljelsen av H Margareta”. En annan roll skulle messesärken i Jälluntofta ha spelat. I Unnaryd ”anklagades H Karin Håkansdotter i Tånga i Jälluntuna socken, hvilken hafver beskyllt klockarens hustru Brita i samma socken, att hon den förste gång hon fick barn, skulle hon tagit messesärken på sig så länge födslen öfvergick.” Hustru Karin nekade icke till att ha sagt det, men sade sig ha hört det af ”en anner hustru” som var död.
Bland de vanligaste ärendena vid visitationerna voro tvister om bänkplatser. Synnerligen ofta var det adelsmännen, som gåfvo anledning till bråk. En af de sjelfrådigaste måtte varit Jöns Gyllensparre till Bläckninge som i Ö. Torsås ”hafver bortrifvit deras brudstol och satt sig en stol i stället. Item tagit funten och satt honom bak i kyrkan”. Ibland kommo ädlingarna ihop inbördes såsom då ”välborne Örnevingen och välborne Ridervätten” i Villsta tvistade om ”ett stolastand som är främst på qvinfolksraden”. Men även bland ”oadel” kunde finnas gensträfviga får såsom ”Måns i Torgata i Malmbäck socken” som ”är tilldelt stolastand på läktaren, likväl vill han der intet stå, utan kyrkoherden och församlingen till förrtret står bland qvinfolken i sitt förra stolastand, som nu för trång skull i kyrkan är tilldelt qvinfolken”. I Urshult begärde ”välborne Taubenfeldt” ”få bygga sig ett stolastand fram vid altaret”, hvilket församlingen bestred”medan de stolastand han begärer intet kunna mistas med mindre pastoris stol måste flyttas ned bättre ifrån altaret, som otjenligit synes vara. Ej heller kunde då något rum lemnas till någon främmad prestman eller scholae personer, som i alla församlingar är sedvaniligit”.
Om församlingarnas bokliga bildning finnas de äldsta anteckningarna vid visitationerna 1656. Om Pjetteryd och Angelstad heter det ”In examine cathicheseos bestodo sig mäkta väl”, Hallaryd får betydet ”väl” men Göteryd, Agunnaryd och Ljunga bara ”temmeligen”. I Ryssby gavs också det sista vitsordet åt dem ”som voro tillstädes”. ”Men”, tillägges det, ”största delen var borta, förorsakadt deraf, att, som säges, skall Dominus Colliander bedit dem, som intet väl kunde läsa, sig absentera”. Från biskop Scarini visitationer 1680-1686 finnes regelbundet antecknadt huruvida församlingarna voro ”uti sine kristendomsstycker”. De vanligaste vitsorden är ”färdig”, ”temligen färdig” eller ”väl öfvade”. Om flera heter det att de ”kunde väl läsa”, men om Åsenhöga, Benstorp och Järsnäs blott att de ”kunde läsa”. I Hakarp kunde församlingen”väl läsa och förstå någorledes” och i Bankeryd ”väl läsa och temmeligen förstå”. Om Burseryd säges ”En part kunde något läsa och 1 part intet stort, derföre förmantes beflita sig att lära sine kristendomsstycken”. samma förmaning gafs i Kulltorp. Om Hvittaryd säges ”Församlingerne befans färdiga i sin kristendom som möjeligit vara kunde”, hvilket väl får tagas som beröm. I Elmeboda var ”en part icke stort öfvade” och i Göteryd befanns ”en del derutinnan svag”. Sämst var det i Kalfsvik. Der ”blef församlingen förhörd i sina kristendomsstycken och befans i dem mycket svag, allenast några unga qvinfolk kunde läsa. Var ock ringa ordning i församlingen hållen. Eljest var nästan öfverallt ”god ordning” i församlingarna, hvilket möjligen stod i sammanhang med det nit biskop Baazius vid sina visitationer 1668-70 visat för att få nya kyrkestockar gjorda.