Tröskningen på hösten var ett årligen återkommande arbete. I min barndom förekom tröskning med s.k. slagor på torpen och på de mindre gårdarna. Det var ett hårt arbete och som alltid började i tidig otta.
Att tröska med slaga gick så till att 6 till 10 sädeskärvar lades ut på det väl rensopade loggolvet med stubben utåt och axändarna mötande varandra i mitten. Slagan bestod av skaft och s.k. ”drumpel” sammanbundna med ålskinn, med denna slog man på de på golvet liggande nekarna. Det fordrades två män för att tröska med slaga och dessa skulle då kunna slå i takt. När så slagorna fullgjort sitt arbete på ena sidan av nekarna så vändes dessa och tröskades på den andra sidan. När man ansåg att det inte fanns mer säd kvar i nekarna, sopades säden ihop och sållades genom ett ”ressel”. Där efter kastades säden med handskovel tvärs över det rensopade golvet. Genom detta förfaringssätt skildes slösäden bort.
Men denna sort av tröskning avtog allt mer och istället kom på gårdarna mindre tröskverk som drogs för hand. Också denna form av tröskning var förenat med hårt arbete, men senare kom körtröskverken som genom en s. k. körvandring utanför logen drogs av häst eller oxar. Senare tiders tröskning utgjordes av s. k. ”ångtröskverk” som transporterades från gård till gård. Vid denna form av tröskning fordrades mycket folk, men genom att man bytte arbetskraft med varandra kunde den saken ordnas. Nutidens tröskning med skördetröska kan sägas ha inlett en ny epok i det småländska jordbruket, så även i vår bygd, Näshult.
Ångtröskning på Höghults Norrgård, 1910-talet