Så kom den dag då slåttern i ängarna skulle börja. Solen sken och fåglarna kvittrade. Allt var glädje i naturen, och efter det att den framdukade frukosten, kl 7, var avslutad av de lejda slåtterkarlarna och räfserskorna, så vidtog arbetet med slipning av liarna vid slipstenarna. De drogos ofta av någon eller några av gårdens småpojkar, och räfserskorna valde bland räfsorna och såg efter att alla pinnar fanns, och så gick färden till slåtterängen. Gräset slogs av med de vassa liarna och kvinnorna räfsade ihop höet i s.k. ”breor” som fick ligga att torka, men de fingo ibland vändas en eller flera gånger för att bli helt torra, innan det kunde köras in. En s.k. ”brynesticka” även kallad ”raspa” hörde alltid till utrustningen ty med den kunde man vässa lien om så behövdes utan att slipa på sten.
Slåtter på Rösjönäs Östergård, 1930-talet
Kl 12 åts middag, men låg slåtterängen långt bort, brukade husmodern och något av barnen komma med middagsmålet som då åts i det fria. Så följde en timmes middagsrast.
Kl 4 var det kaffedags och kl 6 slutade arbetet för dagen och kvällsmaten stod då färdig i köket. Så var en slåtterdag till ända. Men den följdes av flera till dess höslåttern var färdig.
Då det nu i breor liggande gräset blivit torrt, så räfsades det ihop och lades i kuvar, ett arbete som alltid utfördes av kvinnorna. Inkörningen kunde nu börja och på många gårdar var det oxar förspända för vagn med höhäck som drogo hem höet till ladorna. Var det en större gård, så fordrades rätt mycket folk för att klara höskörden. En man stod i häcken och tog emot höet som kastades upp. Till detta arbete fordrades högaffel eller ännu längre tillbaka användes ”hötjuga” av trä, kvinnornas arbete var att räfsa rent där kuven legat. När så höhäcken var fullastad bar det iväg till ladugården, ty där på ”hörännet” eller ”slinnret” skulle höet lastas in, och där behövdes också folk att taga emot.
Det var alltid en bråd tid vid höbärgningen, man var ju så beroende av vädret. När så gräset efter slåttern växt tillräckligt så släpptes korna på bete där och de visade sin glädje över att komma till andra betesmarker än hagarna de varit i sedan de släpptes ut från ladugården på våren.