Gammelstugan på torpet talade sitt tysta språk. Den trivdes ej, den hade överlevt sig själv. De väl utskurna initialerna på förstuge posten ovanför dörren minde om de första, Kalle och Fina, som efter en lång och trogen tjänst på gården funnit varandra och lyckan och rett sig ett hem på torpet. Nu vilar de sedan många år på kyrkogården.
Promenaden gick över mossarna som nu äro betesmarker, men som förr gåvo rikliga skördar. Så gick färden vidare, nu in i kohagen bort till den gamla ”sågkvarnen”. Den talade också sitt tysta språk. Den talade omsvunnen storhetstid.
Det stora vattenhjulet talade om de mångtusende stockar det drivit igenom och förvandlat till fina plankor och bräder, det talade om de mångfaldiga säckar av spannmål som krossats mellan de stora kvarnstenarna tillföda åt gårdens folk och djur.
Vemodiga känslor fyllde mitt inre när jag vandrade inne i kvarnen. Den lilla kvarnkammaren med sin nedrökta spis, de hopspikade träbritsarna runt väggarna och den klumpiga s.k. mattavlan. Allt talade om de primitiva förhållanden som våra förfäder fingo leva i.
Vägen hem gick över ängar och stenröjda åkrar omgärdade av bredastenmurar, lagda av mina förfäder, allt vittnande om idogt arbete, om kärlektill jorden. Det är storverk som den svenska bondestammen utfört och har rätt att sjunga, ”Vi reda för landet den närande saft, vi föda det, brödet är vårt.” Vi kunna vara stolta över att tillhöra den yrkesgrupp, bondeklassen,som murat grunden på vilken vårt Sverige, vårt fosterland är uppbyggt.
