När jag sitter här i mitt kära Emilsro erinrar jag mig att här faktiskt en gång för länge sedan skrevs ett stycke småländsk posthistoria. Inte så att jag själv minnes något av detta, men de äldre berättade med viss stolthet att här var inhyst ett av Smålands första postkontor på landsorten.
Det var därför med stor glädje jag fann Erik Lindgrens artikel i Smålandsposten av den 8 juni 1976. Eftersom artikeln är så synnerligen intressant och på ett så uttömmande sätt beskriver denna ”Småländska postprimör”, vill jag gärna citera den här:
Johan Öhrwall, postpionjär i Näshult
Den 15 juni 1861 var en stor dag för invånarna i Näshults socken. Och kanske ännu större för possessionaten Johan Öhrwall, för han tillträdde då befattningen som föreståndare för den nyöppnade poststationen, landets 35:e om man skall nämna dem i kronologisk ordning.
Regeringen hade i mars 1860 bemyndigat Poststyrelsen ”att å lämplige ställen inrätta ett nytt slag af poststationer, hvilka äro ämnade att, såsom speditionskontor, för mera aflägsna orter underlätta förbindelsen med närmaste postkontor”.
Det var glest mellan postkontoren som nästan bara fanns i städerna. År 1850 fanns det 135 i hela landet och tio år senare, när regeringsbeslutet om underlydande poststationer kom, fanns det totalt 175 postkontor.
Det blev därför en välkommen upprustning som började så smått för 115 år sedan. Av de totalt 44 poststationer som inrättades under premiär året 1861, förlades sex till vardera Småland och Västergötland. Skåne fick fem och Norrland, som var i störst behov, fick 14, medan övriga delar av landet fick sammanlagt 13.
Postkontorens chefer var tillsatta med kunglig fullmakt, ett förfarande som inte skulle tillämpas på de nya poststationerna. Föreståndare blev i stället ofta en på orten boende länsman, skollärare, handlande eller annan läs- och skrivkunnig person. Folkskolestadgan var knappt 20 år gammal.
I historiens dunkel förtonar sig uppgiften om orsaken till att en av Smålands allra första poststationer kom att förläggas till Näshult. Socknen hade emellertid en viktig vägknutpunkt i Serarp, där gästgivaregården sedan länge varit skjutsombytesplats för postkärrorna mellan Vetlanda och Kalmar. Orten hade ett geografiskt läge som inte stod efter den betydelse det närliggande Åseda skulle komma att få under den långt senare inträffade järnvägsepoken.
Genom tillkomsten av poststationer blev det en betydlig förbättring i den på sina håll mycket undermåliga postdistributionen, men det var först efter ett riksdagsbeslut den 5 december 1873 om kronobrevbäringens upphörande som det blev riktig fart på utbyggandet av servicenätet.
Här inrymdes ett av Smålands första lantpostkontor
I Näshult var man emellertid nära 15 år före sin tid, även om rörelsen var begränsad. 1861 års poststationer skilde sig nämligen från postkontoren på många sätt. De hade från början inte ens rätt att ta emot rekom menderade brev. De fick inga datumstämplar förrän 1869 och under de första åren måste frimärkena makuleras med bläckskrift.
Därigenom har dessa poststationsprimörer blivit intressanta för filatelisterna, som ömt vårdar de fåtaliga bevarade breven med bläckmakulerade frimärken. Även datumstämplade frimärken från åren 1869—1871, d.v.s. innan ringtypsfrimärkena kom i bruk, skattas högt. En seriös katalog notering för ett vapentypsfrimärke stämplat i Näshult är sålunda 70 kronor.
Det under senare hälften av 1800-talet och i början på det nya seklet allt snabbare framväxande järnvägsnätet medförde att många poststationer inom rimligt avstånd från järnvägen ersattes med poststationer i järnvägens byggnader, s.k. förenade post- och järnvägsstationer. När Hultanäs dagen före julafton 1911 fick sin första poststation i järnvägens nyuppförda hus ifrågasattes emellertid aldrig att Näshultsborna skulle behöva bege sig dit för att hämta posten.
Det var först i anslutning till efterkrigstidens möjlighet att med bilismens utveckling effektivisera lantbrevbäringen som det befanns lämpligt att låta de 109 hushållen i Näshult få posten på annat sätt än genom att hämta den i den lilla poststationen. Den sistnämnda ersattes med lantbrevbäring den 1 september 1964 efter en mer än sekellång tillvaro.
Det är i och för sig anmärkningsvärt att poststationen i Näshult fick bestå så länge. Redan i en skrivelse till postinspektorn i Växjö den 4 november 1861 berör Generalpostdirektören nämligen frågan om ”i hvad mån de innevarande år under benämning Poststationer öppnade nya Postanstalter åt Postverket inbringat tillräckliga inträder mot utgifterna för desamma”.
Av det svar som postinspektor Sparre efter årsskiftet 1861—1862 lämnade Poststyrelsen framgår att det antal brev som under tiden 17 juni — 30 december 1861 hade kommit till postationen i Näshult var 44. Antalet därifrån avgångna brev utgjorde 52. På samma handling antecknade postinspektorn att motsvarande siffror för den nordskånska poststationen Marklunda var 502 resp 395.
Något lönsamhetstänkande tycks inte ha legat bakom beslutet att då bibehålla poststationen i Näshult. De primörer som blev resultatet av 1860 års regeringsbeslut fick i allmänhet leva länge och det var bara tre som föll för geddesyxan så tidigt att de inte ens hann få någon datumstämpel. Av de två första årens totalt 62 nyinrättade poststationer har tio fått röna samma öde som den i Näshult. De övriga har vuxit sig starka till postkontor eller postexpeditioner med stort betjäningsunderlag.