Näshults lottakår bildades 15 dec 1940. Samma år bildades också Näshults hemvärn.
När man nämner ordet hemvärn, så kommer tanken osökt på hemvärnslotta, ty i en tid av ofred voro hemvärn och lottarörelsen fast förknippade med varandra.
På de platser där lottakår fanns vid bildandet av hemvärnet 1940 fick denna order från hemvärnsmyndigheten att hjälpa hemvärnet med vad de kunde, tex ordna med förplägning och utrustning. Det dröjde därför ej lång tid förrän lottaorganisationen tog som sin uppgift att organisera denna nya form av kvinnlig hjälpverksamhet och att få hemortens kvinnor att följa i hemvärnets fotspår. Jag låter mina tankar gå tillbaka till den kalla december månaden 1940, ty det var just då, mitt i det allra värsta julstöket, som några av S.L.K.F,s medlemmar gick i rampfeber. De hade nämligen satt upp affischer med lottaemblemet på anslagstavlor i Serarp, på posten och vid skolan, och texten på dessa hade följande lydelse: De som äro intresserade av bildandet av en lottakår, inbjudes till samkväm och möte, söndagen den 15 dec efter gudstjänstens slut, i sockenstugan. Föredrag hålles i ämnet: ”Vad är lottaorganisationen”. Som arrangör stod S.L.K.F.
Någon återvändo fanns alltså inte. Det var nu bara att hugga i och försöka göra det bästa möjliga. Dagarna rann iväg otroligt fort. Det var dan före dan och så var man framme vid söndagen den 15. Villiga händer hade några dagar i förväg varit i lokalen och skurat och försökt att göra den så inbjudande som möjligt. På söndagsmorgonen finna vi några medlemmar i färd med att duka bordet, pryda det med levande ljus och blommor och i den gamla järnkaminen dånade det, den försökte på allt sätt göra vad den kunde för att sprida värme i den utkylda lokalen. Ute i köket finner vi de blivande lottorna fruarna Anna Danielsson, Haddarp och Maria Karlsson, Idanäs i full fart med att lägga upp kakor och ordna med kaffekokningen. Så höres kyrkklockorna ringa samman och vi begav oss in i kyrkan för att deltaga i gudstjänsten.
Efter gudstjänstens slut var det ett trettiotal som hörsammade vår inbjudan och det första som mötte oss vid inträdet i sockenstugan var anblicken av det festligt dukade kaffebordet, vi kände den goda doften av ”bönekaffe” och den sköna värmen strömma emot oss och så var den goda stämningen redan från början given och allt gick efter våra önskningar.
Näshults-Stenberga lottakår var bildad 15/12 1940.
Till kårens främsta arbete hörde insamlingsverksamheten för den fri villiga försvarsorganisationen, men lottornas egen utbildning kostade pengar och för att få ihop till dessa årliga utgifter fick kåren anordna fester med bla auktion på förfärdigade arbeten. Den första insamlingsfesten kåren anordnade var i mars månad 1941, alltså kort efter dess bildande. Det var i det senare nedbrunna ordenshuset i Näshult. I tidningsreferatet står att festen var besökt av en talrik publik och att programmet var omfattande.
Kantor Hagstål höll föredrag och Gullevi Thylen sjöng solo.
Förutom sång och musik fingo vi se tablån, ”De gamla porträtten”, Där fingo vi höra den modiga och karska Blända, den dristiga Barbro, dronning Kersti, hög och lärd och så till sist Lotta Svärd tala om de händelser i sitt liv som gjorde dem berättigade att komma på historiebokens blad. Detta var den enda stora festen som vi hållit i Näshult. Sedan fick festerna hållas i Stenberga på grund av lokalbrist då vårt ordenshus brunnit ner i maj 1941. Parallellt med insamlingsverksamheten bedrevs utbildningsverksamhet. Förplägnadslottorna fingo sin utbildning i Tranås, Eksjö och Trollebo. En 36 tim sjukvårdskurs genomgicks, men även en signalkurs i Åhus. Kåren förfogade över 10 förplägnadslottor, 5 exp-lottor, 2 materiallottor, 1 signal lotta och 2 utbildade samariter. Till lottautbildningen hörde också orientering, kartläsning och kompassläsning. Lika nödvändigt, som det var för hemvärnsmännen att komma med på praktiska övningar, lika nödvändigt var det för lottorna, spec förplägnads och exp-lottorna. Antalet lottor var ett fyrtiotal.
Jag minns så väl våra två första övningar. Den första i Farstorp, då hemvärnet från Näshult och Åseda hade en sammandrabbning. Vid denna övning vågade vi oss ej på mer än att bjuda på kaffe och bredda smörgåsar. Den andra övningen voro vi lite mera försigkomna. Den gången serverade vi full middag, bestående av kalops och potatis, fruktsoppa samt kaffe. Ett par gånger voro vi kallade att servera kaffe vid skjutövningar. I en ödestuga i Ödmundetorp hade vi slagit oss ner med vårt gästgiveri. Det gick bra, vi hade samtliga hemvärnsmän som våra gäster.
Bland de större övningarna vill jag nämna Kulleboövningen, då förutom Näshults hemvärn även Åseda deltog. Vi hade slagit läger vid den vackra Kullebosjön och där ordnades helt fältmässigt utspisning av middagsmål. I Alfa-Laval köket puttrade vår köttsoppa, som enligt hemvärnsmännens utsago smakade mycket gott. Vid en sk nattövning skötte vi matlagningen på Hasselås i Stenberga. Men det verkliga eldprovet genomgick vi i Trollebo vid en tvådagars övning som hölls där. Flera dagar innan hade vi förplägnadslottor suttit lutade över organisationsplanen för att få det hela att fungera. Portionerna skulle beräknas till de olika målen, maten skulle rekvireras från Jönköping och i övrigt fingo vi försöka att på frivillighetens väg få ihop förnödenheter för att göra det hela så billigt som möjligt. Protokollsboken kan även berätta om att när förbandsplatsen i Stenberga ordnades så var det lottor som fingo på sin lott att anskaffa sängar och sängutrustningar liksom sjukvårdsmaterial om sådan händelse skulle inträffa.
Vidare läser jag om en kyrkparad som var anordnad här i Näshult. Jag ser ett långt tåg av gråa och blå uniformer, 80 stycken, med fanan i spetsen tåga in i kyrkan för att övervara gudstjänsten. Det var lottor, scouter och hemvärnsmän från Åseda och Näshult. Det var en stämningsfull och vacker anblick som i dåvarande världsläge stämde till eftertanke inför det ansvar som åvilade oss som blivit förskonade från krigets fasor.
