Jag låter mina tankar gå långt tillbaka i tiden, till tiden före och efter sekelskiftet och konstaterar att förhållandena i min hemförsamling voro helt annorlunda då än nu anno 1980.
Industrialismen hade inte vunnit inträde i dessa delar av Östra Härad på landsbygden utan det var huvudsakligen jorden och skogen som gav befolkningen sysselsättning och uppehälle.
I regel voro alla gårdar bebodda av självägande bönder och barnskaran var i allmänhet stor, vilket säkerligen många gånger var nödvändigt ty arbetskraft behövdes, enär jordbruksredskapen voro primitiva efter vår bedömning. Redskapen voro vändplog, årder, träbult, träharv, pinnharv, högafflar, tjugor och grepar. Som dragare var det framförallt oxar, stutar eller kor. Hästar fanns först endast på de större gårdarna. Kreatursantalet var allt efter gårdens storlek. Förutom kor så var det ungdjur, får, svin och höns. Någon konstgödsel fanns inte utan det var kreatursgödsel som gav åkerjorden näring. De sädesslag som odlades var i regel vete, råg, havre och korn. Lin såddes även i viss utsträckning. Det var mycket arbete som åvilade gårdens folk på våren då jorden skulle förberedas och sås och på hösten då skörden skulle bärgas.
Rösjönäs, 1930-talet
Efter det att de primitiva jordbruksredskapen fullgjort sitt arbete så att såytan var så fin som möjligt, fjärdades åkern upp i strängar med lämplig såbredd och det var här som såningsmannen gick och sådde med båda händerna, säden ur ”såsädingen”, som bars upphängd i en rem över axlarna. Det var en stor konst att jämnt fördela säden med båda händerna och samtidigt gå. Efter sådden kom harven och träbulten och sådden var avslutad. Potatisen kom sist i jorden liksom även linet.
I bondejordbruket tog hela familjen, man, hustru och barn, aktiv del.
Tiden mellan sådden och skörden var ingen vilotid för varken männen eller kvinnorna. Kvinnornas utomhusarbete bestod bl.a. i att räfsa alla slåtterängar från under hösten och vintern nedfallna löv och grenar och som hopräfsat utkördes och lades i en hög på den s. k. ”öträdan” för att senare vid lämpligt tillfälle brännas. Männens arbete var att se över att gärdesgårdarna runt gården och omkring åkrar och ängar voro i ordning till dess att nötkreaturen och fåren släpptes på bete. Att hägna en s.k. smålands-gärdesgård var en stor konst. Förarbetet var omfattande och utgjorde kan man säga en liten skogsgallring i miniatyr. Gärdesgården bestod av lodräta, parstående med granvidjor sammanbundna störar och däremellan liggande slanor. Mindre granar sågades ned och efter kvistning så klyvdes de till slanor eller ”trind” eller ”trolor”. Vidjorna var långa grangrenar som vid hängningen sveddes över en eld för att lätt kunna vridas.
Fårklippningen var ett kvinnoarbete, ansågs det. Till detta arbete fanns särskilda saxar s. k. ullsaxar och klippningen försiggick för hand.
Haddarps Södergård, 1940-talet