En bondgård på ”den gamla goda tiden” utgjorde liksom ett rike i miniatyr, där far i huset var konungen, ägande allt, och mor var drottningen, ägandet inget. Det var far som bestämde allt, gav order, och mor som i regel fick lyda honom. Paulus ord: Ni hustrur underordna er era män, såsom ni underordnar er Herren. Så var ofta förhållandet i många hem i gamla tider. Det var alltså far som bestämde var skåpet skulle stå, men det kunde också hända att mor flyttade skåpet till annan plats, efter sin smak. Var förhållandet gott makarna emellan, så fick nog skåpet stå där mor ställt det.
Karl August Johansson med familj. Höghults Mellangård, omkring 1880
Hur såg det nu ut i detta lilla rike? Skogsmarken bestod ofta av gammal skog med träd vid träd, inga kalhyggen gjordes, utan behövdes virke så gallrades skogen. Senare började emellertid bolag och ”skogspatroner” växa upp som ”svampar ur marken”. Dessa förstod vilka enorma värden som lågo förborgade i de stora skogarna. Det skedde på många håll en ren vandalisering av skogsmarken med kalhyggen ned till ett visst tumtal. De gamla, djupa skogarna var ett rent eldorado för våra vilda djur, det fanns gott om hare, rådjur och i den täta skogen hördes ofta vingslag av tjäder och orre. I den närbelägna sjön var vattnet inte försurat utan där fanns gott om fisk och i den intill liggande ån fanns stora välmatade kräftor. De utdikade mossarna gåvo rikliga skördar. I slåtterängen, som gårdens kvinnor på våren räfsat rena från löv och kvistar, prunkade vid midsommartid alla de vackra blommor som vår Herre planterat. Det var en vacker syn. Åkrarna voro till stor del stenröjda och stenarna voro lagda i de stenmurar som omgärdade åkrarna. Och runt om detta lilla miniatyrrike utgjorde den väl hägnade smålandsgärdesgården skiljegränsen till övriga gårdar.
Utifrån sett så verkade det vara en idyllisk tillvaro för gårdens folk. Men det var sällan fritt från bekymmer. Arbete och slit både inom- och utomhus, i ladugård och på åker och äng. Det var hårt arbete från tidig morgon till sen kväll, årets alla dagar.
Vad som hände ute i den stora, vida världen svävade många i okunnighet om. Tidningar voro inte så vanliga då som nu. För de gamla var den sjunde veckodagen, söndagen, den stora vilodagen, då skulle helgdagsfrid råda. Då ställdes ofta färden till kyrkan, antingen till fots eller med häst och vagn, ty kyrkstallar fanns vid kyrkan, för de längst bort belägna gårdarna och där kunde man ställa in hästarna.
Orsaken till att så många for till kyrkan var kanske inte alltid för att åhöra den två timmar långa predikan utan i lika hög grad för att få träffa sockenbor och meningsfränder och få spörja vad som tilldragit sig i socknen förliden vecka. Kyrkan var också mestadels fullsatt, framförallt på sommaren.
Hustimmer skrädes. Långaryd, 1910-talet