FÖRORD
Den 13 november 1894 föddes Inez Gerda Dorothea, dotter till godsägare Algot Johansson och hans hustru Gerda Fatima. Familjeglädjen på Näshults säteri blev emellertid kortvarig, ty redan när Inez endast var 4 år gick fadern bort och modern Gerda blev lämnad ensam med sin lilla dotter och allt arbete som skötseln av ett dåtida säteri av Näshults storlek innebar. Men Inez växte upp och efter skolgången som skedde i Näshults gamla sockenstuga kom hon att undan för undan växa in i det arbete och’de uppgifter som senare efter moderns bortgång kom att åvila henne. Hon blev hela livet igenom sin hembygd och sin hemsocken trogen. Intresserad av det som skedde i omvärlden, och särskilt i hemsocknen, valdes hon redan i början av 1920-talet in i kommunalnämnden. Det var ovanligt att en kvinna i så unga år fick detta förtroende. Här kom hennes vältalighet och rika intellekt väl till pass. Hon berättar själv om hur diskussionerna kunde vara både hetsiga och långa, men hur det vid kaffebordet efter sammanträdet räcktes en försoningens hand till motparten. Under en lång följd av år var hon under olika perioder med i olika styrelser och nämnder.
1942 ingick hon äktenskap med Wilhelm Johansson och nu avlastades hennes ansvar för gården i hög grad. 1965 gick Wilhelm bort och hon stod åter ensam.
Nu följde en svår tid då hon förutom ensamheten även på grund av särskilda omständigheter måste sälja gården och flytta från ”det stora huset” till intilliggande Emilsro. När man läser hennes dagböcker, möter man, trots ett stort och livligt umgänge, en ensam människa.
En människa sökande andlig och mänsklig gemenskap. Denna gemenskap synes hon ha funnit i sin tjänst som kyrkvärd liksomi det kyrkliga arbetet i övrigt, en tjänst som hon fullgjorde med stort intresse och noggrannhet.
Det var onekligen fascinerande att höra Inez, 86 år med klar och välnyanserad röst läsa dagens texter i kyrkan.
Hösten 1980 tillfrågade vi henne om hon ville tänka efter, och söka minnas, hur det var i Näshult och bygden däromkring, som hon mindes sin barn och ungdomstid och hur bygden senare förändrats genom åren. Meningen var att sedan banda hennes berättelser. Efter en tid talade hon om att hon börjat skriva ned sina minnen, ett arbete som inte var helt avslutat vid hennes hastiga bortgång den 6 juli 1981. Vi anser att hennes minnesanteckningar har ett så stort kulturellt och dokumentärt värde att vi här vill återge dem i bokform. Texten är, bortsett från några mindre kompletteringar, helt hennes egen. Man måste beundra den minnesgodhet och tankeskärpa som följde henne livet ut liksom hennes förmåga att ända in i sena ålderdomen kunna kläda sina tankar i ord. Nu låter vi Inez själv, för att använda hennes egna ord, bläddra i ”Minnenas album”.
SIGURD FRANZÉN / BENGT WINBLADH
Förord till webbutgåvan
Den tryckta upplagan av denna bok är slutsåld sedan länge tillbaka. Innehållet är dock fortfarande lika intressant. Det är därför med stor tillfredsställelse som jag publicerar denna webbupplaga 40 år efter den ursprungliga boken.
Viss formattering har gjorts för att förtydliga texten men allt sakinnehåll är som i boken. Upptäckta faktafel har korrigerats.
Haddarp i januari 2021
Michael Kornby