Bakgrund och databaser
Nordiska sjuårskriget
Johans ryska krig
Inhemska tronföljdsstrider
Kalmarkriget
Sammanfattning
Bakgrund och databaser
Gustav I utvecklade under den senare delen av sin regeringstid planer för en inhemskt rekryterad armé. Det var främst erfarenheterna från bondeupproren som styrde hans tankar. Inte minst Dackeupproret hade övertygat honom om att svenska bönder kunde vara effektiva i strid, även om de inte var utbildade som soldater och utrustade med tidens högteknologiska vapen. Hans egna lokala förtroendemän skulle både rekrytera och leda förbanden i strid. Gustav hade ingen erfarenhet av långvariga krig och han bekymrade sig därför föga för finansieringsaspekten. Han såg främst sin armé som ett hemvärn, där soldaterna tog sina egna vapen och gick ut i strid under kortare tider. Normalt försörjde de sig som bönder och drängar. Planerna kan ha omfattat så mycket som flera tusen soldater enbart i Småland. De kontrakterade soldaterna var kärnan som vid anfall utifrån kompletterades med uppbåd av alla vuxna män i regionen. Hela projektet var säkert mycket ihåligt. Alla frågor om utbildning och beväpning av meniga och befäl liksom långsiktig finansiering lämnades olösta. Sönerna Erik, Johan och Karl skulle som regenter bli varse att konstruktionen inte dög för deras storstilade visioner om landets framtid.
Uppgifter om militära förhållanden på sockennivå redovisas i Smålands Landskapshandlingar (SVAR-Digitala forskarsalen), i det följande benämnda SmH. Handlingarna är egentligen fogdarnas kamerala redovisning av statens ekonomiska transaktioner. De återger därför endast indirekt den militära aktiviteten genom avtryck i fogdens ekonomiska förvaltning. Man kan säkert finna mer detaljerade uppgifter i de specifikt militära arkiven. Detta arbete är dock tidskrävande, obekvämt och ganska dyrbart. Tills vidare får därför följande redovisning på basis av uppgifter från SmH ge en preliminär bild av militärstatens tidigaste skede.
Fogdarnas redovisning av böndernas stående jordbeskattning, den s.k. ”årliga räntan”, är här central. Dessa register – som ofta brukar kallas statens jordeböcker – innehåller sockenvis uppgifter om gårdarnas namn, skattskyldig bondes förnamn och den skatt som denne skulle erlägga i form av pengar, varor och tjänster. Skattesystemet är under hela den aktuella perioden mycket stabilt med enhetliga redovisningsprinciper. Det är därför möjligt att ge en i tiden tämligen konsistent beskrivning av några nyckelvariabler. Den första gäller hur många gårdar/bönder som beviljades nedsatt skatt på grund av att bonden endera själv tjänat som – eller betalt lön för – knekt/ryttare. Den andra visar hur stor andel av gårdarnas totala skattskyldighet som nedsättningen (eller med det dåtida begreppet ”avkortningen”) utgjorde, och som således kan sägas vara ett indirekt anslag till militärstaten. För enstaka år finns dessutom lönelistor med uppgifter om antalet knektar/ryttare och var de utförde tjänstgöringen.
Nordiska sjuårskriget 1563-70
Erik XIV hade efterträtt sin far som regent när Danmarks kung Fredrik 1563 startade anfallskrig för att återupprätta unionen mellan de båda länderna. Det blev den nya arméns första prövosten. Striderna var koncentrerade till de sydvästra delarna av Småland, där de danska trupperna under 1564-65 kunde plundra gårdar ganska ostört. Svenska trupper lyckades endast genomföra enstaka inbrytningar på den danska sidan i Halland. En dansk styrka trängde hela vägen i väster upp till och förbi Jönköping. Den fortsatte sedan in i Östergötland där den vände och tog en östligare väg tillbaka hem genom Eksjö, Vetlanda och Korsberga. Även här plundrades de gårdar som låg i truppernas väg. Den nya svenska organisationen var oförmögen att mäta sig med de professionella legotrupper som utgjorde kärnan hos anfallaren. Större delen av kriget utspelades i Småland.
Nedanstående diagram visar antalet bönder i Näshult som beviljades nedsättning av skatten på grund av militärtjänst och den andel av socknens totala skattebörda som därmed inte betalades. Uppgifterna kommer från två olika register i SmH. Sannolikt är ”presternes beseglade längder på knektarnas frihet” den primära information som lämnades till fogden. Dennes beslut framgår sedan av en anteckning i marginalen till jordeboken över ”årliga räntan”. Fogden har genomgående godtagit prästens rapport. Uppgifterna i diagrammet är från fogden. SmH 1569-70 är förkomna. Ersättningarna under de sista krigsåren är följaktligen inte kända.
Diagram 1. Näshult i nordiska sjuårskriget. Källa: SmH respektive år
Näshults bönder blev som synes tidigt aktiva i kriget. Redan första året är mer än 20 knektar engagerade. Möjligen är detta en indikation på att den av Gustav I skapade organisationen hade kvaliteten att den kunde mobiliseras med kort varsel. Antalet pendlar sedan omkring trettio. Hälften av socknens jordeboksgårdar var således berörda. Den samlade skattereduktionen låg i intervallet 40–50 procent. En så pass hög siffra kan inte gärna ha varit särskilt allmängiltig. Socknen hade sannolikt en ovanligt stor rekrytering till armén. I den fattiga skogsbygden var knektyrket trots alla dess risker ett attraktivt alternativ till arbete på den magra torvan i hemsocknen.
Jag har inte funnit några uppgifter om var knektarna gjorde sina insatser, men man kan väl anta att de i huvudsak var verksamma i försvaret av den småländska landsbygden. Det finns heller ingen information om vilka personella förluster som socknens familjer kan ha fått utstå.
Kriget avslutades utan att danske kungen lyckades återupprätta unionen. Den fred som slöts gav honom dock en viss fördel. Sverige tvingades betala en stor lösensumma för att återfå Älvsborgs fästning på västkusten.
I maskopi med sin yngre bror Carl lyckades Johan vid krigsslutet få riksdagen att avsätta Erik XIV och utse sig själv till efterträdare. Han antog som kung namnet Johan III.
Johan hade ambitiösa planer både kulturellt och maktpolitiskt, planer som inte var förenliga med landets verkliga ekonomiska styrka. Han förstod dock att kronans ekonomi behövde tillskott och lyckades driva fram extra skatter. Statens inkomster ökade till att börja med, men de nya skatterna eroderade snabbt. Inom tio år hade de reducerats till en fjärdedel. Johan drev under hela sin regeringstid statens verksamhet med budgetunderskott, finansierade genom prägling av inhemska mynt i ansvarslös omfattning. De inhemska mynten förlorade under 1575-95 varje år halva värdet gentemot det internationellt gångbara Daler-Silver-Myntet (DSM). Landets och statens dåliga ekonomi pressade obönhörligt fram en begränsning av krigsmakten. Ändå var den fortfarande en bit inpå 70-talet kvar i sjuårskrigets överstora kostym.
Johans ryska krig 1570-95
Olyckligtvis hade den ryske tsaren Ivan räknat ut att den svenska armén var försvagad efter kriget mot Danmark. Han tog därför 1570 tillfället i akt och anföll Sveriges besittningar i norra Estland. Kriget fortsatte med varierande intensitet fram till 1595. I diagrammet nedan redovisas uppgifter om Näshultsböndernas insatser för militära ändamål under denna tid. Det framgår där att böndernas skattenedsättningar länge låg kvar på den höga nivå som gällde under sjuårskriget. Kronan har säkert krävt en motprestation för förmånerna. Det finns inga uppgifter om var Näshults knektar fullgjorde tjänsten i krigets första skede. Det kan ha varit vid befästningar i Estland, som under dessa år var utsatta för återkommande attacker från den ryska armén. Enligt prästens längd tjänstgjorde 1579 tre knektar i utlandet och en ryttare vid gränsen till Ryssland.
Diagram 2. Näshults insatser i ryska kriget 1573-91
Vid början av 80-talet var skattenedsättningarna till bönderna i Näshult halverade. Johan hade med sitt finansiella äventyr lyckats koppla loss sambandet mellan nedsättning av böndernas skatter och militärstatens användning av deras tjänster. Knektarna betalades nu under några år med lön. SmH 1582, 1584 och 1588 innehåller ”avlöningsrulla för knektar” i Nils Sonessons fänika, tidens motsvarighet till infanteriregemente. De betalades med 4-6 DSM per år.
Sonessons fänika med sju knektar från Näshult var redan 1581 i Estland (avkortningslängd i SmH). De kan alltså ha deltagit i erövringen av Narva. Fänikan var året därpå med om den misslyckade belägringen av Nöteborgs fästning längst in i Finska viken. Prästen noterar i sin längd från 1583 att ”Bengt i Rösjöholm blev slagen vid Nöteborg”.
Sverige kunde nu kontrollera rysk handel över Östersjön, vilket varit ett primärt mål för Johan. Han behöll därför svensk trupp i det erövrade området trots att ett vapenstillestånd överenskoms 1583. Avlöningsrullorna 1582-88 visar att Näshult under större delen av 80-talet hade mellan femton och tjugo knektar i tjänst på dessa avlägsna platser. Sonessons fänika var 1591 förlagd till Viborg (Manckell, J 1865). Eftersom kriget avslutades först 1595, kan de ha blivit kvar långt in på 90-talet. Jag har emellertid inte funnit några uppgifter om soldater från Näshult i SmH avseende de sista krigsåren.
Den ryska armé svenskarna mötte var varken välutbildad eller välutrustad och saknade förmodligen lojalitet till både uppgiften och sin ledning. De svenska framgångarna verkar ha varit lättköpta och är därför inget bevis på truppens stridsduglighet. Den övergripande organisationen visade i själva verket stora brister vad gäller basförsörjningen med förnödenheter och sanitära förhållanden. Många förband tvingades förnya nästan hela sin trupp, eftersom sjukdomar och umbäranden slagit ut det ursprungliga manskapet (Ericsson, L 2004a, sid. 162 ff). SmH redovisar inga direkta uppgifter om förluster för Sonessons fänika. Avlöningsrullorna för åren 1582-86-88 avslöjar dock att flera av Näshults knektar tagits ur tjänst. Av de femton knektarna från 1582 återstod endast åtta 1586 och sex 1588. Under 1586 nyrekryterades fjorton. Fem av dem lämnade förbandet redan före 1588. En så omfattande omsättning är knappast rimlig med mindre än att manskap av någon anledning blivit odugligt för tjänstgöring. Under den korta tiden av sex år kan således socknen ha förlorat mellan tio och tretton unga män i kriget mot Ryssland.
Inhemska tronföljdsstrider
Johan III dog 1592 och efterträddes i enlighet med gällande ordning av sonen Sigismund. Successionen komplicerades dock av att han redan var regerande kung i Polen och att länderna inte formellt reglerat hur regeringsmakten skulle utövas i praktiken. Denna osäkerhet utnyttjades av kungens farbror Karl som lyckades tillskansa sig makt som riksföreståndare. Landet fick därför en paus från utrikes krigföring medan ledarna var upptagna av interna intriger.
Under dessa år redovisar SmH inget om soldater från Näshult förrän 1598-99, då prästlängden uppger att åtta knektar och en ryttare varit i tjänst. Tronföljdsstriden hade då övergått i regelrätt inbördeskrig med svensk trupp på båda sidor. Ryttaren ovan kan ha varit med i den smålandsfana (ryttarregemente) som deltog i Sigismunds förband i slaget vid Stångebro utanför Linköping. Efter förlusten bytte den snabbt sida och bistod Karl när Kalmar återtogs från Sigismundtrogna styrkor. Det är oklart var Smålands fänikor uppträdde. Sannolikt var de passiva, Näshults knektar slapp därmed undan strid.
Diagram 3. Näshults knektar 1600-13 SMH 1601, 1606 och 1608 saknar uppgifter om skattereduktion för gårdar i Näshult.
Under det första decenniet av 1600-talet engagerades Näshults bönder i relativt begränsad omfattning i armén. Fogdarnas redovisning av årliga räntan och beviljade skattenedsättningar visar att det normalt var färre än tio knektar som gjort tjänst. Skattereduktionen var inledningsvis endast omkring tio procent. Eftersom databasen är densamma som under tidigare år, kan man nog dra slutsatsen att det också reellt handlade om en betydande nedgång i förhållande till insatsen under krigen mot Danmark och Ryssland.
Det fåtal knektar som var i tjänst under denna tid tillhörde en fänika som leddes av Anders Ödhe. Hans fänika var inte med i Karl IX:s fälttåg till Baltikum 1605. De undslapp därmed det katastrofala nederlaget vid Kirchholmen. Fyra ryttarfanor och tre knektfänikor från Småland förlorade där 560 soldater (Mankell, J 1865). Brister i truppernas träning, utrustning och kungens egen stridsledning var orsak till katastrofen (Ericsson Volke, L 2003)
Kalmarkriget 1611-13
Danske kungen gjorde 1611 ännu ett försök att återupprätta unionen genom att invadera Småland. Diagrammet ovan visar att något mer än femton av Näshults bönder nu ersattes för knekttjänster. De var alltså något färre än under Sjuårskriget, då antalet översteg 25. Jag har inga uppgifter om var de deltog i försvaret.
Danska trupper besatte Borgholm, Kalmar slott och stad och kontrollerade stora delar landsbygden i östra Småland med bland annat Vimmerby och Högsby. Vasasönernas armé hade än en gång visat sig otillräcklig i mötet med professionellt motstånd. Kriget varade endast två år, mest beroende på att de danska legoknektarna gjorde myteri och därmed tvingade sin ledning till reträtt.
Efter krigets slut introducerades en ny form för militärens anspråk på böndernas resurser. Skatterna från vissa gårdar anslogs permanent till knekt-, respektive ryttarhemman. Anslagen utnyttjade omkring 13-15 procent av den totala skattebasen i socknen, ungefär den nivå som tidigare varit normal för fredsår. Ansatsen förebådade det mer genomtänkta finansieringssystem som genomfördes under nästa epok i militärstatens historia.
Sammanfattning
Näshult hade under denna tid sannolikt omkring sextio skattebetalande gårdshushåll. De två krigen mot Danmark engagerade 20-30 soldater från socknen. Avlöningslistor visar att armén i olika omgångar under 1580-talet rekryterade nära nog samma antal till Johans ryska krig. Krigen täckte tillsammans hälften av den aktuella sextioårsperioden. Mellan vartannat och vart tredje hushåll hade då en medlem i krigstjänst. Det är egentligen endast under åren runt sekelskiftet 1600 och 1610-talets senare del som Näshults gårdar hade ett markant lägre engagemang i militärstaten.
Det finns bara en registrerad soldatförlust, Bengt i Rösjöholm (1583). Krigen på hemmaplan ställde inte särskilt höga krav på organisation för att bemästra sjukdomar och svåra sanitära förhållanden. Förlusterna var sannolikt begränsade. Fälttåg på främmande mark var en vanskligare uppgift och det är väl belagt att Johans ryska äventyr uppvisade betydande förluster. Med stor sannolikhet var det minst en handfull knektar som aldrig återkom till Näshult från fälttåg på andra sida Östersjön.
| < | Prolog | Inledning | Vägen till stormakt | > |
© Karl Jungenfelt 2016 Creative Commons – Erkännande-Ickekommersiellt(CC-by-nc)