Början, slutet och däremellan
Utsatt socken – eller en bland många
Den teoretiska militärstaten
Början, slutet och däremellan
Vi är idag omkring 350 sockenbor. De tidigaste säkra befolkningsuppgifterna finns i det s.k. Tabellverket. De gäller just åren kring slutpunkten för min undersökning, 1760. Socknen hyste då 700 invånare, eller nästan exakt dubbelt så många som idag. För tidigare år blir alla beräkningar mycket osäkra. En mycket ambitiös studie (Andersson Palm, L 2000) redovisar några enstaka år för tiden tillbaka till min startpunkt, omkring 1560. Tidsresan bakåt ger nu omvänt resultat. Folkmängden halveras. Osäkra befolkningstal bidrar knappast till ökad förståelse för de militära engagemangens betydelse i Näshult. Jag lämnar därför ämnet utan närmare kommentarer.
Det är hög tid att sammanfatta hur militärstatens inflytande förändrades över tiden. Jag skall försöka ge stadga åt översikten genom att redovisa fyra olika ”nyckeltal”: fördelning av åren mellan krig/fred, mobilisering (andel hushåll/gårdar med soldat), fälttåg (andel av tid) och soldatförluster. Förlusterna var som störst 32 soldater/årtionde. Jag normerar detta till värdet ett och anpassar sedan övriga observationer proportionellt.
Det finns stora likheter mellan händelserna under de första och sista åren av undersökningsperioden Jag menar att historien på sätt och vis upprepade sig.
När den danska hären i ”början” av 1560-talet trängde in i Småland möttes de av en lokalt rekryterad bondehär. Där deltog under flera år 25-30 knektar från Näshult. Vi vet inte om socknen förlorade någon eller några av dem. Det inledande skedet varade 60 år, 1560-1620. Ingen av de tre vasasönerna förmådde skapa en stark svensk armé. Trots detta drev de krig i Baltikum med deltagande av soldater från Näshult. Under försvarskrigen berörde mobiliseringen något mindre än hälften av gårdarna, under fälttåget inte ens en tredjedel. Det finns en säker förlust under fälttåg till Ryssland. Indirekta uppgifter tyder på att man då förlorade 10-15 soldater. Socknen hade få eller inga aktiva soldater under halva perioden.
 |
 |
|||
|
||||
Tvåhundra år senare nådde militärstaten ”slutet”. Socknens gårdar hade då skyldighet att förse armén med 13 knektar och 14 ryttare. Sverige förde krig i Pommern. Näshults 27 soldater var alla med i det femåriga kriget. När freden slöts var knekten för ”Rote 85 Höghults Norrgård”, Hans Thomasson Svartlock, fånge. Han var en man på strax under 40 med nära 20 år i tjänst. På torpet Öserum, som han brukat under hela sin tid som knekt, fanns fru Maja och barn. Här borde hans framtid ha legat. Men han kom aldrig hem. Prästen Petrus Danielsson beviljade i december 1765 flyttattest för Maja och barnen. Därmed bekräftades ytterligare en soldatförlust till den långa rad som tidigare drabbat socknen. Men Hans Svartlock skulle faktiskt bli den sista. Man kan se hans öde som en slutpunkt för krigsepoken i Näshult.
När den tvåhundraåriga krigsepoken avslutades 1720-1760 var militärstaten svag. Tre fjärdedelar av åren rådde i själva verket fred. Näshults rusthåll och knektrotar deltog med full styrka i två femåriga fälttåg. Socknen förlorade 25 soldater. Omkring vart tredje hushåll hyste en soldat. Mobiliseringen var nu ständig, vilket ger siffran något större tyngd. Med undantag för förlustsiffran ger mina nyckeltal samma värden för de två delperioderna.
Vi såg ovan att livsvillkoren för gårdarnas folk präglades av militära förhållanden under åren efter Nordiska kriget. Påverkan var betydande även vid slutperiodens relativt sett låga nyckeltal. Jag ser här något av en norm för tolkning av nyckeltalens verkliga innebörd under övrig tid.
Militärstaten var som starkast ”däremellan”, de hundra åren mellan 1620 och 1720. Socknen försåg hela tiden armén med soldater. De var sällan färre än ett tjugotal. Oftast var de fler. Rekryteringsbasen, socknens aktiva gårdshushåll, förblev i stort sett oförändrad på nivån ett sjuttiotal. Avvikelser uppåt under fredsår och nedåt under krisår förekom.
Åren 1660-1700 avviker på viktiga punkter från de övriga. Det var fred nästan hela tiden. Ett anfalls- och ett försvarskrig upptog fem år, det var allt. Fälttågen resulterade i 20 förlorade soldater. Mobiliseringen var bara kortsiktigt under krigen över 30 procent. Sett över alla åren växte antalet hushåll. Militärstaten gjorde inga större avtryck på nyckelvariablerna. Den immanenta statsbankrutten och arméns omdaning hade satt militärstaten i tillfällig karantän.
 |
|||
|
Socknens tyngsta bördor låg tidsmässigt på vardera sidan om karantänen. Stora nordiska kriget (på ”eftersidan”) är ofta betraktat som landets genom tiderna största katastrof. Avtrycken i Näshults nyckeltal kunde inte vara tydligare. Det var först och främst 20 år med oavbrutet krig. Fälttåget till Poltava hade mer än 50 deltagare från socknen. De följande åren innebar inte fullt samma massiva insats, men mobiliseringen måste hela tiden ha legat ganska nära 50 procent. Den totala förlusten var 66, fångar inräknade. Lägg därtill att antalet hushåll reducerades med en femtedel.
På ”försidan” ligger en period på 35 år mellan 1625 och 1660 då socknen hela tiden hade soldater utomlands. Det är visserligen fred några år, men soldater från socknen var ändå kommenderade till garnisoner i Tyskland. Under de fyra femårsperioderna 1635-39, 1640-44, 1645-50 och 1655-60, var så många som 50 soldater från socknen kommenderade till tjänst på kontinenten. Nära 70 procent av socknens hushåll var alltså berörda. Under övrig tid är kommenderingarna färre, men de var aldrig under 20 soldater. Mobiliseringen ligger genomgående nära eller över 30 procent, vilket onekligen fullkomnar bilden av ett permanent starkt tryck på sockenborna.
Soldater från Näshult deltog i fyra av tidens mest kända svenska fälttåg. Ett av dem gick under Trettioåriga krigets mest intensiva skede med osedvanligt mycket våld och grymhet. Allt försiggick i ett moraliskt moras, vars like en ung bonde från Näshult knappast kunnat föreställa sig före avfärden.
Min osäkra beräkning av förluster landar på 102 soldater. De fyra fälttågen hade var sin egen femårsperiod. Alla uppvisade höga förluster som totalt adderade till 93. Några osäkra förändringar hemma i socknen, antal hushåll och proportionen män/kvinnor, ger intryck av nedåtgående tendenser.
 |
 |
|||
|
||||
Alla nyckeltal pekar tydligt i en och samma riktning. Militärstatens avtryck i Näshult var nu större än någonsin. Inte ens tiden för Stora nordiska kriget når samma nivå. Perioden slutade med de framgångsrika freder som gjorde landet till stormakt. Näshultborna hade fått betala ett högt pris.
Utsatt socken, eller en bland många?
Vår socken var ett av många småskaliga bondesamhällen i landet. Militärstaten gav favörer åt frälsebönder gentemot skatte-/kronobönder. Det finns inget som tyder på att Näshult hade en särställning i dessa avseenden. Med tiden blev det allt vanligare att en utskriven bonde lejde ersättare, en förmån som bara välbeställda kunde utnyttja. En rikare bygd kunde därför ”importera” soldater och därmed skona sina egna män. Vår socken hörde hemma bland de fattigare, men den kan inte gärna ha varit unik. Det fanns säkert andra på samma nivå i det egna landskapet. Näshult var en bland många.
Det finns tyvärr inga helt likartade sockenstudier att jämföra med. Min undersökning är med sina 200 år unik vad gäller tidsperiodens längd. Det är ett medvetet val från min sida. Jag har då fått göra avkall på andra kvaliteter, som säkerhet och precision.
En akademisk avhandling (Lindegren, J 1985), med idag 30 år på nacken, har i flera avseenden tjänat som inspiration för mig. Strategin är där emellertid omvänd. För att uppnå skärpa och djup i analysen ställer författaren höga krav på dokument beträffande gårdar och soldater. Arkivhandlingar för Bureå socken från perioden 1620-40 höll måttet i dessa hänseenden, vilket begränsar tidsperspektivet. Bureåstudien ger endast en ögonblicksbild av mitt tvåhundraåriga perspektiv. Avhandlingen studerar ingående hur gårdarnas ekonomi påverkades av olika skatter samt utskrivningen av soldater. Analysen utmynnar i en historie-materialistisk tolkning av hur en besutten överklass genom marxistisk utsugning tillgodogjorde sig böndernas produktiva överskott. Militärstaten står där för en länk i den klassiska feodala överföringen från bönder till högadel.
Arkivhandlingarna för Näshult kan inte prestera underlag för en mer omfattande ekonomisk analys. Mönstringsrullorna över soldaternas tjänstgöring är dock helt likvärdiga i studierna. En jämförelse mellan soldaternas tjänstgöring bör därför vara möjlig. Bureå hade de aktuella åren ganska stabilt 245 hushåll. Socknen var således tre och en halv gånger så stor som Näshult. Tar man hänsyn till denna skillnad framstår faktiskt Näshult som minst lika utsatt. Både mobilisering och förluster låg tio procent högre i vår socken under de tjugo åren mellan 1625 och 1645. Observera att historiker ofta använder jämförelseobjektet – Bureåstudien – som exempel på ovanligt stora uppoffringar.
Den teoretiska militärstaten
Alla uppgifter har rört soldater och gårdar i socknen. En uppmärksam läsare frågar sig: Var finns då rubrikens militärstat? Sanningen är att den inte existerar i rent fysisk betydelse. För Näshult kan vi bara se avtrycken i de redovisade handlingarna. Här ligger mitt motiv för rubriksättningen.
Militärstaten är en teoretisk konstruktion av historiker. Modellen är avsedd att tydliggöra hur makteliternas intressen sammanflätades och indirekt skapade en situation där militära önskemål fick dominera. Här är regenter, riksråd, riksdag och andra institutioner viktiga och samspelet dem emellan intrikat. Jag har fått bättre förståelse för viktiga politiska utvecklingslinjer i tiden med hjälp av detta tankeschema. Det är inte någon enkel uppgift att redovisa grundprinciperna utan jag hänvisar till en mycket läsvärd sammanfattning (Lindegren, J 1984).
Det finns en mer lokal småländsk aspekt på dessa skeenden som är värd att lyfta fram. Allt började egentligen med tre anfallsföretag utifrån mot just vår hembygd. Inget lyckades, men de sådde frön av nationalism och religionstrohet. Båda företeelserna gav styrka och uthållighet åt militärstaten. Eventuella rester av Dacke-tidens motvilja mot den centrala statsmakten fick ge vika när den nya trosläran blev var mans angelägenhet.
| < | Stormaktens sista krig | Inledning | Epilog | > |
© Karl Jungenfelt 2016 Creative Commons – Erkännande-Ickekommersiellt(CC-by-nc)