Hjalmar Gullberg och Näshultsbygden

Hjalmar Gullbergs uppfattning om sina biologiska föräldrar, Hilda och Robert Brand, har starkt påverkat hans diktning. Hilda Brands bakgrund i de småländska socknarna Näshult och Lemnhult har varit av betydelse, bl.a. för tillkomsten av den välkända dikten ”På Lemnhults kyrkogård”. Hjalmar Gullberg vistades tidvis under 1930-talet hos släktingar i denna bygd.

Som präst mellan åren 1917 och 1935 i Näshult och Stenberga pastorat verkade Ragnar Rydeman, gift med Margit Rydeman.¹ Makarna Rydeman umgicks med Hilda Brand och hennes anförvanter i Näshult och Lemnhult. Genom brev inom släkten Rydeman framkommer vissa kompletterande uppgifter om Hilda Brand och hennes dramatiska livsöde. Som bakgrund lämnas först översiktligt mer eller mindre välkända uppgifter om Hjalmar Gullbergs födelse och uppväxtmiljö.

Hjalmar Gullbergs bakgrund och uppväxt

Inte bara Hjalmar Gullbergs sorti, självmord, utan även hans inträde i världen är ovanlig. Han var ett oönskat barn. Hans mor var gravid i hemlighet. Hjalmar Gullberg har skildrat detta: ”Från vilket paradis är stämman lånad, som tränger in i rummet, där jag bor? Så sjöng du, när jag föddes i din månad, för en förtvivlad kvinna som blev mor. En majnatt hände det, som ingen visste; vår stora hemlighet kom ingen åt. Den, som försökte spåra oss, tog miste: i toner dränkte du min första gråt”.

I födelse- och dopboken den 30 maj 1898 för S:t Petri församling i Malmö anges att Hjalmar Robert är ”oäkta”. Ingen fader nämns, medan modern anges vara ”okänd”, men med anmäld födelsedag den 25 januari 1876.

Våren 1898 hade barnmorskan Karna Johansson uppsökts av Hilda Jonsson, född 1876 i Lemnhults socken. Tack vare att denna respekterade barnmorska var noga med journalföringen framkommer viktig information om Hjalmars födelse. Hilda önskade hyra rum och få vård inför sin väntade förlossning i slutet av maj månad. Hon uppgav sitt namn, men krävde full anonymitet. Hjalmar föddes i lönndom på barnmorskemottagningen i Karna Johanssons lägenhet på Föreningsgatan 10 B vid Triangeln i Malmö. Fadern Robert Brand besökte Hilda och barnet efter ett par timmar. Robert säger då: ”Jag är far till gossen, som är född”. Robert återkom därefter så gott som varje dag, så länge Hilda vistades hos Karna Johansson. Modern Hilda var ängslig för att nedkomsten skulle bli känd. Av skam och rädsla kommer Hilda att förneka barnet. Hilda bad samma dag som pojken föddes Karna Johansson att försöka utackordera barnet. Barnmorskan kontaktade sin goda vän Elsa Gullberg gift med knekten, järnvägsarbetaren och hyrkusken Bengt Gullberg i Malmö. Fru Gullberg var villig att ta emot, vårda och uppfostra barnet. Redan samma dag överlämnades barnet till henne. Elsa och Bengt Gullberg blev Hjalmars fosterföräldrar.

Pojken döptes av dåvarande kyrkoadjunkten i S:t Petri församling Wilhelm Norström, som således var den präst moderns namn anmäldes till. Enligt en av Hilda på en lapp gjord anteckning skulle pojken få namnen Hjalmar efter en farbror och Robert efter fadern. Antecknade faddrar är Elsa och Bengt Gullberg.

Hjalmar kom att tillbringa sin barn- och ungdomstid hos fosterföräldrarna i Malmö. Fostermodern Elsa var en rejäl och förståndig ordningsmänniska med skinn på näsan men mycket ömsint mot Hjalmar. Fosterpappan Bengt var godmodig, historieberättare och ”tydligen inte medlem av I.O.G.T”.²

Under skoltiden i Malmö var Hjalmar Gullberg en mönsterelev med täta bokpremier. Under tidiga skolår skrev Hjalmar uppsatsen ”Om Gustav Adolfs torg”, där han beskriver byggnader runt torget, utan att antyda att i en av de dominerande byggnaderna bodde och verkade hans biologiska föräldrar. Studentbetyget 1917 innehöll höga betyg. Robert Brand stod för visst underhåll, som möjliggjorde för Hjalmar att börja studera vid Lunds universitet. Bengt Gullberg dog 1925 och Elsa Gullberg 1935.

Om Hjalmar Gullbergs biologiska föräldrar

Hjalmar Gullbergs biologiske far Robert Brand föddes 1873 i Stockholm. Robert Brand blev med tiden en förmögen företagare i Malmö och ägare av ett grossistföretag i pappersbranschen, ”Grubbens Filialers Eftr. Robert Brand”, med stor företagsbyggnad och bostad på Gustav Adolfs torg 4 i Malmö. Robert var en driven affärsman, energisk och elegant.

Robert Brand ansåg sig inte kunna gifta sig med sin gravida kontorist och handelsbiträde Hilda Jonsson från Lemnhult. Han var noga med att hålla sin förbindelse med Hilda hemlig. De ingick dock äktenskap 1900, två år efter barnets födelse. Vigselförrättare var Hjalmar Gullbergs doppräst kyrkoadjunkten Wilhelm Norström. I äktenskapet var makarna Brand barnlösa. I det burgna hemmet på Gustaf Adolfs torg umgicks man med borgerskapet i Malmö liksom i teater- och konstnärskretsar.

Robert och Hildas bröllop den 6 oktober 1900 i Malmö.

Bakre raden: Okänd man, Fröken Brun, Okänd man, Ebba Hedström, senare gift med Johan Emil Karlsson, Johan Emil Karlsson, brudens halvbror, fyra okända män. Mannen längst till höger ev. en av Robert två äldre bröder. Främre raden: Gerda Kristensson, Agnes Lundgren, väninna till bruden, Hilda Brand, Robert Brand, Jenny Jonsson, syster till bruden, fröken Holst.4

Den unge skolpojken Hjalmar fick komma på besök till ”farbror Robert och tant Hilda” på Gustaf Adolfs torg i Malmö och på deras sommarställe i Falsterbo. Hilda Brand kom på visit hos familjen Gullberg på Södra Förstadsgatan. Detta måste ha varit egendomligt för den unge Hjalmar. När Hjalmar besökte Hilda Brand 1923 i samband med Robert Brands död kom konstnären Axel Kleimer på besök. Han var vän i familjen, men hade aldrig träffat Hjalmar. Axel Kleimer säger till Hilda: ”Så lik han är Robert: Det måste vara en nära släkting”, varpå Hilda genast svarar: ”Nej, nej, vi är inte släkt”.⁵  Författaren, professorn i litteraturvetenskap och ledamoten av Svenska Akademien Kjell Espmark har skildrat denna händelse och berättar att modern med gäll röst sagt: ”Om det finns det minsta likhet, så är det en ren sinkadus. Pojken är inte släkt med oss, inte ens på långt håll”. Espmark fortsätter: ”En mor har just förnekat sin son”.⁶

Även om fosterföräldrarna var utmärkta föräldrar var förlusten av de biologiska föräldrarna ett livslångt trauma för Gullberg. 

Robert Brand. 7

Hilda Brand. 7

Hur Hjalmar Gullbergs bakgrund och uppväxtmiljö har påverkat hans diktning har sammanfattats av professor Carl Fehrman: ”I fosterföräldrarnas hem växte Gullberg upp som en alltid lojal fosterson, dock tidigt medveten om att han inte hörde dit: han fick presenter från sina riktiga föräldrar och besökte dem både på Gustaf Adolfs torg och i deras Falsterbovilla. Situationen bidrog från början till en känsla av särställning i tillvaron, av utestängdhet. I Gullbergs liv ledde det till en naturlig strävan att legitimera sig i tillvaron; i hans poesi gestaltades ursprungssituationen än i utkorelsens, än i förkastelsens roller, den förklädde gudens och den förlorade sonens. Frågan om jagets identitet återvänder som ett tema genom hela hans diktning”.⁸

Arvskifte

Hilda Brand förnekade ända in i döden sin son Hjalmar. När hon den 19 oktober 1927 hoppar ut från den hyrda lägenhet på Strandvägen 7 i Stockholm (se härom nedan) överlevde hon och kunde muntligt uttala ett testamentariskt förordnande, varvid hänsyn inte togs till en son med laglig arvsrätt. När Hilda avled den 24 november kom den omtänksamma och vid Hjalmar ömt fästade fostermodern Elsa Gullberg och den gamla barnmorskan Karna Johansson till hjälp. 1927 vittnar de vid Rådhusrätten i Malmö i ett mål att åstadkomma utredning om Hjalmar Gullbergs börd. Karna Johansson och Elsa Gullberg utsagor ledde till att Hjalmar Gullberg konstaterades vara son och ende bröstarvinge till Hilda Brand. I målet konstaterades också att Robert Brand var far till Hjalmar Gullberg.

I arvskifte 1928 i Stockholm efter Hilda Brand beaktades det testamentariskt förordnandet och att Hjalmars börd hade framgått i vittnesförhör vid Malmö rådhusrätt, varför Hjalmar kunde göra anspråk på sin laglott. De inblandade personerna, Hjalmar Gullberg och i testamentet insatta universalarvingar, Hildas syster Jenny Lindskog och tre halvsyskon hade 1928 kommit överens i en s.k. arvsförening, avtal om kvarlåtenskap, om hur skiftet skulle ske. Hjalmar Gullberg visade generositet mot sina småländska släktingar i Näshultsbygden och mot Lemnhults församling, som erhöll 20 000 kronor, vars avkastning skulle gå till sjuka och fattiga i församlingen. I Lemnhults kyrkostämmas protokoll, undertecknat av kyrkoherden Johannes Lundh, utrycktes tacksamhet till Hjalmar Gullberg, Malmö.

I arvskiftet erhöll Gullberg kapital och sommarvillan Lundhem i centrala Falsterbo, ett av Gullbergs blivande rastställen. Hjalmar Gullberg flyttade så småningom till det inköpta huset i centrala Lund, en fastighet han bebodde 1928–1935. Där bodde även fostermamman Elsa och fostersystern Elisabeth. I Lund umgicks Hjalmar Gullberg bl.a. med sin släkting Herbert Hedström med anknytning till Näshult. Hedström, född 1904, död 1949, studerade i Lund och var kurator för Västgöta nation. Herbert Hedström, som också träffade Hjalmar och Hilda Brand i Malmö, lär ha anat Hjalmar Gullbergs bakgrund.⁹ När Hjalmar Gullberg blev chef för Radioteatern flyttade han tillsammans med systern 1937 till Stockholm, där den nio år äldre systern var en ganska sträng husföreståndarinna för det gullbergska hemmet. Elisabeth Gullberg avled 1947.

Modern Hildas bakgrund

Mödernet har ansetts vara den mest intressanta av Hjalmar Gullbergs stamträdslinje. Ordet moder och därtill anknutna ord är frekvent förekommande i Hjalmar Gullbergs lyrik. Den biologiska modern Hilda Jonsson föddes, som har nämnts, 1876 i Nässja i Lemnhults socken och är uppvuxen där. Hildas föräldrar är hemmansägaren på gården Nässja Sven Gustaf Jonsson, född 1843 i Näshult, död 1915 i Lemnhult, gift med Ida Christina Johansdotter, född 1841 i Lemnhult, död 1916. Sven Gustaf Jonsson tillhörde en gammal bondesläkt. Ida Johansdotter är dotter till orgelbyggaren Johannes Magnusson och Sara Christina Johansdotter. Hilda hade sex syskon.

I Robert Brands företag hade Hilda börjat som kontorsbiträde, blev kassörska och vid makens död visade hon prov på affärsklokhet i avvecklandet av rörelsen. Hon rökte cigaretter, spelade bridge och gjorde bilturer med chaufför, eftersom hon inte körde själv. Hon var mycket musikalisk och var särskilt intresserad av orgel, ett arv från hennes morfar, orgelbyggaren Johannes Magnusson.

Jenny Lindskog, Hjalmar Gullbergs moster

Hildas syster Jenny föddes den 22 oktober 1877 och växte upp på gården i Nässja i Lemnhult. 1895 flyttade Jenny till Stockholm, anställd som piga, senare som sömmerska, men flyttade efter några år tillbaka till sina föräldrar i Nässja. Även Jenny födde ogift en dotter, Sigrid Amalia, 1902 hos barnmorskan Stina Kajsa Gran i Stockholm. I födelse- och dopboken anges Sigrid Amalia som oäkta med okänd fader och okänd moder, född den 22 oktober 1877. Sigrid Amalia lämnades genast på Allmänna barnhuset i Stockholm och kom som fosterdotter, senare adoptivdotter, till skomakaren och torparen Lars Larsson och hans hustru Kerstin i Dalby socken i norra Värmland. Sigrid Amalia var gift två gånger och avled 1990 i Dalby. I äktenskapen föddes sju barn.

Jenny gifte sig 1904 i Lemnhult med ingenjören David Lindskog. De bosatte sig i Göteborg och fick sonen Yngve. David dog 1907. Jenny Lindskog, som dog 1961, ligger begravd på Lemnhults kyrkogård i samma grav som sin morfar och mormor.

Över 120 år senare, genom dna-tester 2022 av barn och barnbarn till Sigrid Amalia och av nära släktingar till Robert Brand samt med hjälp av släktforskning, har kunnat fastställas att Jenny är modern till Sigrid Amalia och det mesta pekar på att fadern är Robert Brand, eller någon av hans två bröder. Mest troligt har ansetts vara att Robert Brand är fadern.¹⁰ Såsom Gullbergexperten, professorn i litteraturvetenskap, Anders Palm har uttryckt det om dessa förbluffande uppgifter: ”tänk om Hjalmar vetat eller visste/anade han något av dramatiken?”¹¹

Hjalmar Gullbergs mormors far Johannes Magnusson

Johannes Magnusson, född 1804, och uppvuxen i Mosingetorp i Näshults socken, tillhörde en besutten ursmåländsk bondesläkt. Johannes hustru Sara Christina (Sara-Stina) Johansdotter föddes 1808 i Näshult. Makarna Magnusson hade tolv barn.

På grund av faderns sjukdom övertog Johannes Magnusson tidigt föräldragården. Ägaren av Näshults säteri tog med Johannes till Stockholm, där han fick uppleva mycket av konst och musik. Sannolikt gavs tillfällen att göra bekantskap med flera av huvudstadens förnämliga orgelverk. Återkommen till Näshult blev han endast 26 år vald till kyrkvärd och han förekommer flitigt i sockenstämmoprotokoll i Näshult. 1833 erhöll han dock ”på enträgen begäran” avsked från kyrkvärdskapet. Magnusson konstnärliga läggning och intressen tog överhand. Han lämnade fädernegården och flyttade 1838 till Nässja och övertog och brukade därmed hustruns släktgård.

Nässja säteri 1929 under den tid Hjalmar Gullberg besökte bygden. På bilden syns, fjärde fr. v. Emil Karlsson, i mitten Hulda och Karl Hedström, t.h. om dessa Ragnar, Margit och Hillevi Rydeman, sedermera gift Bexell, Jenny Hedström, därefter bl.a. Gustava och Janne Hedström, Dagny Hedström, Sara Karlsson och Ebba (Hedström) Karlsson.

Johannes Magnusson, som avled 1875, ligger begravd på Lemnhults kyrkogård tillsamman med hustrun Sara Christina, död 1881. Johannes Magnussons död uppmärksammades i ett stort antal tidningar över hela landet.

Lemnhults gamla kyrka, som brann 1856. Teckning av Johannes Magnusson 1849.

Lemnhults kyrka och kyrkogård ca 1930.

Johannes Magnusson var en man med rika konstnärliga anlag. ”Han var en skönande av stora mått med en synnerligen mångsidig, konstnärlig begåvning – det gällde konst i nästan alla former likaväl som musik – och därtill var han icke så litet av uppfinnare”.¹² Magnusson började som träsnidare och målare av altartavlor i Åseda, Skirö, Näshult och Lemnhults kyrkor. Han var påverkad av och beundrade Pehr Hörberg, som målat 87 altartavlor. Likaså var han påverkad av den samtida vännen Marcus Larsson, en centralgestalt i 1800-talsmåleriets utveckling. Magnussons altartavla i Lemnhult är en oljemålning från omkring 1870 med motivet ”Kristi gravläggelse”.

Magnussons altartavla till Näshults kyrka är en framställning av yttersta domen, en pinorumsmålning. Prästsonen i Näshult Stig Rydeman skriver ”Till Näshults kyrka skänkte han en målning föreställande Yttersta domen, en skräckinjagande helvetesskildring. Den hängde i min barndom framme i koret men flyttades senare till en mindre iögonenfallande plats nere i kyrkan”.¹⁴

Johannes Magnusson hade starka litterära intressen och ägde en större boksamling med bl.a. Shakespeares samlade bokverk, ovanligt i ett svenskt bondehem på den tiden. Magnusson var hängiven beundrare av biskop Esaias Tegnérs dikter. Det musikaliska intresset tog med tiden överhand och han är mest känd som mästare till åtskilliga småländska orgelverk.

Om Johannes Magnusson första helt egna orgel 1846 i Kråksmåla kyrka skriver Hjalmar Gullberg: ”Och Johan Sebastian Bach höll sitt intåg i Kråksmåla”.¹⁵ Några orglar är bevarade, i Skirö, Bäckebo, Korsberga, Vallsjö, Södra Solberga, kororgeln i Lemnhult samt i Vrå.¹⁶ Magnusson ritade själv flera av orgelfasaderna, men flertalet kasserades av dåvarande Överintendentsämbetet, senare Kungl. Byggnadsstyrelsen, som icke stilenliga, ”genant nog för myndigheterna” framhåller Einar Erici.¹⁷

Johannes Magnusson var en stor beundrare av den klassiska orgelmusiken, i synnerhet Johan Sebastian Bachs. Om Bachs musik har han yttrat: ”Den kommer från en annan värld”.

Johannes Magnussons arbete med att bygga kyrkorglar innebar att det inte blev mycket tid över för jordbruket i Nässja. Det fick drängarna ta hand om. Själv höll han mest till på vinden i övervåningen, där själva instrumenten kom till. Det berättas att när Magnuson arbetade hemma i sin verkstad på gården fick allt annat arbete avstanna och djuren flyttas så att ingenting kunde störa honom vid intoneringen av de olika stämmorna. Med Hjalmar Gullbergs formulering: ”Så ofta husbonden uppe i hantverksrummet intonerade Fugara, Principal, Fleut d’amour, måste allt arbete läggas ner på gården Nässja – ingenting fick störa utom forsen som sjöng. I längden var det inte bra för lantbruket. Den som bygger en orgel åt Gud låter sin gård förfalla”.¹⁸

Johannes Magnusson

Sara Stina Magnusson

Påverkan på Hjalmar Gullbergs diktning

Det är uppenbart att Johannes Magnusson, denne småländske konstnärslegend och hans levnadshistoria, har gjort starkt intryck på diktaren Gullberg. Hjalmar Gullberg besökte släktingar i Näshult och Lemnhult först efter den biologiska moderns död, första gången 1929. Även hans fostermor Elsa besökte bygden. Gullberg vandrade på Lemnhults kyrkogård och kom i nära beröring med den välbevarade traditionen kring sin mormors far, den legendariske orgelbyggaren. Han gjorde anteckningar om denna tradition och bland Gullbergs efterlämnade papper finns åtskilligt dokumentärt material om denne konstnärligt begåvade förfader.

Hjalmar Gullberg har i samlingen Dödsmask och lustgård (1952) författat dikten om orgelbyggaren Johannes Magnusson: ”På Lemnhults kyrkogård”. Det tog åtskilliga år för Gullberg att färdigställa dikten. Av notiser från många håll, syneprotokoll, tidningsinsändare, minnesrunor, muntlig och skriftlig tradition har Gullberg byggt upp sin dikt. På sitt karaktäristiska sätt uttrycker Hjalmar Gullberg:

” en bondes händer – varför blev de valda?
Vem utrannsakar varför de blev valda?”

Gullberg skriver vidare att den småländske bonden Johannes Magnusson var ett gudomligt utvalt ”redskap” för ”tonen från himlen” (det senare ett citat ur B. S. Ingemanns välkända psalm ”Härlig är jorden”).

Dikten ”På Lemnhults kyrkogård” är en livsödesteckning, en detaljrik minnesteckning på vers i nekrologform, och präglas av talrika prosaiska detaljer och sakuppgifter, exakta sifferuppgifter och en allmänt sakligt och talspråksmässigt redogörande framställning. De sista orden i dikten är de mest personliga:

I främmande stift
fann den mångkunnige bondens ättlingar sin utkomst.
Av hans orgelverk finns några i behåll
efter hundra år. Ett spelar i mig.”

I dikten röjer Hjalmar Gullberg, nu femtioårig, sensationellt sitt stamträd eller som han själv har sagt avslöjar att han inte är skåning, som man tidigare trott, utan smålänning. Texten antyder alltså ett släktsammanhang, som Gullberg länge varit förtegen om. Han nämner inte de två närmaste generationsleden, däremot sin stamfader på mödernet Johannes Magnusson. En förklaring till sin innersta läggning, sin egen utvaldhet, kunde han få genom att spegla sitt liv i den fromme orgelbyggarens. Dikten ”På Lemnhults kyrkogård” är ett resultat av denna spegling.¹⁹ Hjalmar Gullberg hade för avsikt att tydligt uppge sina biologiska föräldrars namn i Vem är det i 1963 års upplaga, men döden kom emellan.

Makarna Brand och familjen Rydeman i Näshult

Ragnar Rydeman var 1917–1935 kyrkoherde i Näshult och Stenberga pastorat, tillika under några år kontraktsprost i Östra härad.²¹ Han hade dessförinnan, från 1907, varit komminister i Stenberga församling. Prostparet Ragnar och Margit Rydeman umgicks med Hilda Brand och hennes anförvanter i Näshult och Lemnhult. Många i familjerna Hedström och Karlsson var ofta gäster hos familjen Rydeman i Näshults prästgård. Hilda och Robert Brand besökte tillsammans Ragnar och Margit Rydeman i prästgården 1921. Så sent som 1927 var Hilda Brand på besök i Näshult och umgicks då med familjen Rydeman, bl.a. på födelsedagskalas för Margit Rydeman den 3 mars 1927 i prästgården, då Hilda uppvaktade med stora praktfulla röda tulpaner.

Makarna Rydemans barn och barnbarn har ofta och gärna återvänt till den fagra Näshultsbygden i Smålands trädgård och då påmints om Hjalmar Gullberg och hans vistelse där. Sonen Stig Rydeman uppger: ”I början av 30-talet kunde man där (Serarps by i Näshult) också en och annan gång se skalden Hjalmar Gullberg, sittande på fanjunkare Karlssons eller fröken Hedströms glasveranda. Han hade rötter i denna bygd. Men han höll sig mest för sig själv, det verkade som om han helst av allt ville vara ifred. Vi såg på honom med nyfiken beundran, flickorna tyckte att han såg stilig och romantisk ut. Och Kärlek i tjugonde seklet införlivades med lyriksamlingen i prästgården”.²³ Ett citat ur lyriksamlingen:

Att gifta sig! Man är väl inte dum.
Vi ämnar ha vår frihet i behåll.
Du stannar hos din man. Jag har mitt rum.
Vår enda lag är: födelsekontroll.
Vi böjer inte knä för någon präst.
Vi avger inga trohetslöften just.
Så lyder eden vid vår bröllopsfest:
Jag älskar dig, så länge jag har lust.

Denna lyriksamling om den fria kärlekens extas blev en publik framgång. Många äldre damer har lätt rodnade vittnat om vilken betydelse Hjalmar Gullbergs kärlekslyrik hade i deras ungdom. Den lästes av prostinnan Margit Rydeman. Om prosten Ragnar Rydeman läste lyriksamlingen är oklart.

Unders sina besök i Näshult och Lemnhult bodde Hjalmar Gullberg hos sina släktingar Jenny Hedström och Emil Karlsson i Näshult. Han satt avskild på Jenny Hedströms veranda. Då det i huset ibland kunde vara lite väl livligt på grund av småbarn, gick Hjalmar över till sina andra släktingars, Emil Karlsson och hans hustru Ebba, född Hedström, bostad Blomhult och kunde sitta i lugn och ro på deras veranda. 

Fridhem. Jenny Hedströms veranda.24

Fanjunkare Johan Emil Karlssons veranda.

Hilda Brands sista år och död

Robert Brand avled 1923. Änkan Hilda Brand sålde familjeföretaget och flyttade 1926 från Malmö till Stockholm där hon genomgick en svår operation. Hon hade länge ordinerats morfin mot migränsmärtor, som kom allt tätare. Som tidigare har nämnts kastade sig Hilda Brand den 19 oktober 1927 ut genom ett fönster i den av henne hyrda lägenheten på Strandvägen 7 B i Stockholm. Hon överlevde, men avled några veckor senare den 24 november på Stockholms hospital. Hilda Brands fall från fönstret på Strandvägen och död uppmärksammades i massmedia. 

	Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 19 oktober 1927.
SvD den 26 november 1927.	DN den 2 december 1927.

”Självspilling eller icke är en fråga” formulerar Hjalmar Gullberg i ett annat sammanhang i Ofelia-dikten i sin sista diktsamling Ögon, läppar (1959). Från början tycks man ha trott att Hilda Brand avled på grund av självmord. Folk i huset vittnade om hennes förvirringstillstånd. Andra delar inte den uppfattningen. Till de sistnämnda hörde med tiden Hjalmar Gullberg. Sedan han själv börjat starkt plågas av liknande migrän som modern hade, började han tro att modern, omtöcknad av smärtor eller mediciner, utan att veta vad som hände hade fallit ut från fönstret.

Av ovannämnda protokoll från Stockholms rådhusrätt om Hilda Brands testamentariska förordnande framkommer följande. Portvakten fann Hilda liggande på gården nedanför sovrummet i hennes lägenhet, vilken varit belägen en halvtrappa upp i huset på Strandvägen 7 B. Portvakten konstaterade att Hilda hade en bruten arm, vilket antagligen förorsakas av att hon fallit ut genom fönstret. Hilda har själv uppgivit, att hon inte själv visste hur armbrottet uppkommit.

Mot den redovisade bakgrunden är följande delar av brev mellan Margit Rydeman och hennes döttrar Greta och Hillevi av intresse:

– Brev den 27 februari 1927 från Margit Rydeman i Näshult till Hillevi Rydeman i Jönköping: … hos fröken Hedström … fru Brand och fru Lindskog voro hemkomna.

– Brev den 6 augusti 1927 från Greta Rydeman i Näshult till Hillevi Rydeman:

Fru Brand har fått en ny chafför. En jur. stud, värmlänning, namnad Nyrén, lång, ljushårig, kraftig. Jag har ej hälsat på honom, har endast sett hans ben sticka fram ur Fiaten, som han höll på att smörja.

– Brev den 19 september 1927 från Margit Rydeman i Näshult till Hillevi Rydeman i Jönköping: Namnsdagskaffe hos Hildegard. Här fingo vi hälsa på den nye kandidaten Nyrén, som ser rätt trevlig ut, lång och ljus. Fru Brand är helt betagen i honom, och har alltid denne nye som trogen riddare. Emellertid pratade han älskvärt med Greta, som naturligtvis gjorde sig söt!

– Brev ”höstmarknaden anno 1927” från Greta Rydeman i Näshult till Hillevi Rydeman i Jönköping: På kaffe hos Tant Ebba. Vidare fru Brand, som numer är utsökt välklädd utan underhängande underkjolar. Högtiden: kand. Nyrén till ära var hennes näsa menad kritvit; hennes mun lyste förföriskt cinnoberröd. Hon och jag är oändligt rara mot varann, i dag har vi talat med utsökt behag om vädret i 5 min. I kväll har vi upprepat samma kafferep hos tant Jenny.

– Brev den 21 oktober 1927 från Greta Rydeman i Näshult till Hillevi Rydeman i Jönköping: Har du sett i tidningen om fru Brand? Här har du annars urklipp. Det är så ohyggligt; jag tycker det är så gränslöst synd om henne. Yngve med moder och fanjunkare Karlson är hos henne, men hon känner ej igen dem.

– Brev den 30 oktober 1927 från Margit Rydeman i Näshult till Hillevi Rydeman i Jönköping: Fru Brand är bättre. Hon tror, att hon varit ute för bilolycka, och frågar mycket hur det gick för chauffören! Dom tror ej, att hon velat ta sitt liv, utan att hon varit yr i huvet och trott sig vara i bilen och gett sig ut genom fönstret och trott det vara bilens dörr – Stackars fru Brand! I alla fall vore gott, om hon finge leva nu och ej dö av detta. Tant Jenny Lindskog – Yngve och fanj. Karlsson är kvar däruppe. Nu får hon förstås aldrig bo ensam mer. Karin i Nässja är hennes jungfru.

Hjalmar Gullbergs ovannämnda tolkning av händelsen får alltså stöd av Margit Rydemans sistnämnda brev.

Gravar

Hilda Brand och Robert Brand är begravda på S:t Pauli norra kyrkogård i Malmö. Hjalmar Gullberg avled 1961 och jordfästes i Malmö av dåvarande kyrkoherden i Slottstadens församling, sedermera biskopen i Lunds stift, Olle Nivenius. Hjalmar Gullberg och hans trolovade Greta Thott, död 2003, är begravda på S:t Pauli mellersta kyrkogård i Malmö tillsammans med Bengt och Elsa Gullberg samt Elisabeth Gullberg. Om denna gravplats har uttryckts: ”På gravplatsen står en grovhuggen sten med makarna Gullbergs och fostersysterns namn och år. En liten vit platta i marken bär Hjalmar Gullbergs (och senare Greta Thotts namn). Arrangemanget kan tyckas tala ett teckenspråk om samhörighet och främlingskap till slutet. Och diktarens namn är utan år.”²⁵

 

Anders Bexell

Lund 2024

 

---