Daniel Persson i Idanäs Södergård är stamfar till en stor och forvillande samling präster, som alla hette Petrus och/eller Jonas Danielsson med variationer. En av dem, Jon Danielsson, som den här artikeln handlar om, borde ha hetat Nilsson, men bytte till Danielsson när han blev präst. Detta medför att de är besvärliga att hålla reda på, men om man koncentrerar sig på en i taget blir det lite lättare.
Jag har redan nämnt Petrus Danielsson i ett annat sammanhang (Pastorskan Margareta Osander). Han var son till Daniel Persson, gift med Jacob Stockes och Margareta Osanders dotter Helena Margareta och blev kyrkoherde i Näshult 1752-1771.
Petrus Danielssons bror, Jonas Danielsson, blev också kyrkoherde i Näshult, 1773-1784.
Den tredje brodern, Nils Danielsson, gifte sig med Catharina Nilsdotter från Hulu och tog över gården.
Nils och Catharina fick många barn och det är förfärande läsning
Sara, född 16/12 1752, död 9/1 1753 av bröstsjukdom
Cajsa, född 9/3 1754, död 2/5 1754 av okänd barnsjukdom
Daniel, född 24/11 1756, död 9/8 1757 av kopporna
Peter, född 30/3 1760, död 22/11 1819 blev hemmansägare i Idanäs
Daniel, född 20/5 1762, död samma dag
Jonas, född 28/3 1763, död 29/4 1763 av okänd barnsjukdom
Christina, född 29/7 1764, död 14/6 1765 av kopporna
Jonas, född 20/6 1766, död 3/10 1835 kyrkoherde i Korsberga
Anders, född 30/11 1768, död 9/4 1771 drunknade i brunnen på gården
Daniel, född 17/3 1771, död 5/8 1771 av mässling
Nils, född 29/12 1772, död 4/4 1775 av hetsig feber
Nio barn av elva dog före 3 års ålder.
Nils Danielssons bror Petrus Danielsson var kyrkoherde i Näshult från 1753 till 1771. Det var hans uppgift att begrava alla dessa små brorsbarn och försöka övertyga föräldrarna att Gud hade en mening med att de alla skulle dö. Jag undrar hur han bar sig åt. Det sista brorsbarnet, Nils, död 1775, begravdes av Nils Danielssons andre bror Jonas, som blev kyrkoherde här 1773.
Det här är historien om Jonas, en av de två som överlevde.
Jonas (eller Jon som han vanligtvis kallades) Danielsson beskrivs ingående i två böcker. Carl Danielsson har i sin bok ”Danielsson från Näshult” omsorgsfullt kartlagt hans karriär och karaktär. Överstelöjtnant Adolf Stålhammar har i sin bok ”En åttioårings minnen från 1830-talets Lemnhult” berättat sina personliga minnen av den åldrade barske prosten och hans fru, ”en hjärtegod snäll gammal tant”.
Detta var den hjärtegoda tantens andra äktenskap. Hon var tidigare gift med, häng med nu, Jons farbror Jonas Danielssons efterträdare Magnus Åhlin, kyrkoherde i Näshult. När han dog 1804 gifte hon om sig med Jon. Hon dog 1831 och efterlämnade sin och Jons son Janne Danielsson, som så småningom gifte sig med Adolf Stålhammars syster Elise och blev ägare till Hökatorp i Lemnhult. Janne hade tre syskon som alla dog som spädbarn.
Detta om Jons familj.
Jon var på gymnasiet i Växjö samtidigt med sin kusin Jonas Danielsson, son till Petrus Danielsson. Tillsammans begav de sig till Uppsala år 1789 för att fortsätta sina studier. Jon flyttade till Lund 1792, där han var respondent på en avhandling 1793, med titeln Principiis Sanguinis Humani, och en avhandling 1795, med titeln Amore Erga Inimicos. Han avlade filosofisk examen 1794 och erhöll då sex A, ett svårslaget högt betyg. Efter promovering prästvigdes han 1798, blev kollega i Växjö 1798, författade 1805 de skolteser som förknippas med hans namn, pastoralexamen 1808.
Han blev utnämnd till kyrkoherde i Korsberga 1812, dit han flyttade 1814.
Här är en bild på hans hem i Korsberga.
Tack vare att Jons brevväxling med Carl Fredrik Fallén ( framstående entomolog, professor i Naturaliehistoria i Lund, medlem av Vetenskapsakademien, död 1830 ) blivit bevarad har vi möjlighet att lära känna personen bakom detta ganska torra CV. Av breven framgår hans musikaliska intresse, han framträder som anhängare till den kantska filosofin (omöjlig att sammafatta på en rad,se http://sv.wikipedia.org/wiki/Immanuel_Kant ) och breven visar hans kännedom om franska upplysningsauktorer. Men, skriver Carl Danielsson, de ”vittna också om personlig otillfredsställdhet, man vore frestad att säga andlig migrän, och en stundom frän människouppfattning. Han är kritisk mot skolan och kritisk mot sina kolleger: ”alla snålas efter meriter och går här på förhoppning.””
Jon tänkte sig ändå en framtid som statskyrkopastor, det fanns ju inte så mycket att välja på, men samtidigt spjärnade han emot tanken. Han hade en kritisk inställning till dogmer och religiösa symboler och hyste misstro mot sin tids präster. Han skriver om biskop Wallquist i ett brev daterat 1795: ”Biskopen förenar Richelieus politik med Mazarins snålhet och Gustaf III:s vältalighet. Hos jesuiterna skulle ha blivit ordensmästare. Prästerskapet förgudas över honom och storas över att få vara hans slavar. Han flätar välluktande blomster i deras fjättrar.”
Olof Wallquist var biskop, riksdagsman med inflytande och god vän med Gustaf III. Se http://sv.wikipedia.org/wiki/Olof_Wallquist
Jon Danielsson var en briljant hjärna, som tvingades av omständigheterna att leva utan den stimulans som likasinnade intellektuella kunde ge. Undra på att han hade ”andlig migrän”. Varken i Växjö eller Korsberga fann han de likasinnade han behövde för att utvecklas enligt sina förutsättningar. Jag ser också Jon Danielsson som exempel på en man mellan två sorters religion, 1700-talets rituella och upplysningsfilosofiska och 1800-talets emotionella läsarvurmande. Han hörde nog inte hemma i något av dessa läger. Man kan beklaga att dåtidens bästa hjärnor inte kunde finna ett bättre levebröd än sockenprästens ganska enformiga och föga stimulerande liv. Det var, måste man säga, ett slöseri med begåvningarna.
Carl Danielsson karaktäriserar Jon Danielsson som en ”oppositionell rabulist”, Som vanligen händer med folk som varit oppositionella rabulister i sin ungdom blev han med åren en del av etablissemanget, myndig, mäktig och ansedd, med förmögenhet och vänner bland fint folk.
Adolf Stålhammar mindes honom. Adolfs mor och Jons fru var goda vänner, så Adolf träffade honom ganska ofta. Då var prosten Jon Danielsson till åren, ”en barsk gammal man, som höll mycket på sina rättigheter och även skyldigheter. Han tålde ingen opposition inom pastoratet, utan allt måste gå efter hans vilja. Han hade till församlingsbo och även granne en baron, lagman v. Otter på Holm. Denne var av gräligt lynne, lika härsklysten som prosten, och svåra stridigheter uppstod mellan dessa båda mäktiga gubbar. En gång hade de råkat i gräl på kyrkogården beträffande djupet av en nygrävd grav och blevo så upphetsade under ordbytet, där de stodo på var sin sida av graven, att de hötte åt varandra med sina käppar. Längre sträckte sig dock inte striden.”
Jon Danielsson vann striden över von Otter om herraväldet i socknen, sedan han med hjälp av två kyrkvärdar kastat ut baronen från ett sockenstämmomöte. Baronen satte icke sin fot där vidare.
Det gick vilt till i Korsberga, men är man från Näshult reder man sig i de flesta situationer.
// Eva Kornby, Haddarp, Näshult, mars 2013
Källor:
Herdaminnen, Växjö stift
Danielsson, Carl: Danielsson från Näshult. Norrköping 1949
Stålhammar, Adolf: En åttioårings minnen från 1830-talets Lemnhult