Herr Hemming i Näshult på pilgrimsresa till Rom, jubelåret 1475.

 Herr Hemming hette en man i Näshult. Det enda vi vet om honom är att han 1475 reste till Rom och kom tillbaka.

Ett omnämnande i ett brev är det enda beviset för att han existerat.

Ture Eskilsson var kanik i Linköping och nämnes som häradsprost i Västbo 1/5 1470. Han slutade som präst i Villstad 1470-1506. Han företog under jubelåret 1475 en pilgrimsresa till Rom, från vilken ett par brev är bevarade.

En prebendat i Linköping vid namn Jon Pedersson, som var sjuk och utblottad på penningar, lånade på hemfärden i staden Mittenwald på gränsen mellan Bajern och Tyrolen av herr Ture 7 rhenska gyllen mot löfte att återbetala dem vid framkomsten till Lybäck. Då herr Ture här krävde honom på beloppet i närvaro av bl. a. herr Håkan i Skärstad, herr Giord Ingvari i Hylletofta och herr Hemming i Näshult, vilka alla varit med från Rom, kunde herr Jon icke gälda sin skuld. I stället sålde han 17/12 s. å. i Lybäck till herr Ture sitt jordagods Navestad i Vallerstads socken i Östergötland för 17 rhenska gyllen, 10 lod silver i svensk vikt och ett ”yxnöök”. Nämnda gård sålde sedan herr Ture 1487 till väpnaren, sedermera riksrådet Bengt Abjörnsson för 27 rhenska gyllen och 10 mark svenska alltså med en vacker vinst. (Perg.-br. RA).  (SDHK 29890; SDHK 29891; här direkt citerat från Präster i Villstad))

Vem var herr Hemming i Näshult?

Iliaden sägs ha författats av en helt okänd man vid namn Homeros, eller också av en annan lika okänd man med samma namn. Litet av samma dilemma har vi beträffande Hemming. Allt vi kan berätta om honom vilar på mycket osäker grund. Det enda vi har är ett namn, att han bodde här i Näshult och att han reste till Rom och kom tillbaka. Resten av berättelsen är något så när försiktiga slutsatser.

När Hemming gick på pilgrimsfärd till Rom 1475 fick han inte vara för ung eller för gammal. Resan var ju strapatsrik. Han var kanske född omkring 1440.  Egentligen vet vi inte om han var präst här eller bara en rik bonde, men det är sannolikt att han var präst (Herdaminnen). Han var man, han var antagligen ogift eftersom katolska kyrkan krävde celibat, hade säkert en ”hushållerska” och förmodligen ett antal barn. Till vardags gick Hemming nog klädd i hosor av ylle och en tunika. Han var antagligen skäggig upp till ögonbrynen. Jag hörde om en man uppe i Hälsingland som vid denna tid i ett slagsmål rev halva skägget av sockenprästen. Han fick 14 dagars fängelse på vatten och bröd, eftersom prästen utan skägg inte kunde med värdighet utöva sitt ämbete. Så skägget var nog viktigt. Som präst fick Hemming inte heller ha någon kroppslig defekt, så han var varken lytt eller halt.

Näshult hörde då till Linköpings stift. Jag gissar att Hemming fått sin utbildning vid domkyrkoskolan i Linköping, som existerat sedan mitten av 1200-talet. Förutom skolan skulle de provtjänstgöra i 2 år vid domkyrkan. Åtminstone på 1200-1300 talen var det vanligt att prästerna rekryterades lokalt, så kanske Hemming var född i Näshult och skickats i skola.

Näshults kyrka låg där den ligger nu, sakristian var av sten och resten av trä. Hemming bodde i Näshults prästgård, som då låg närmare kyrkvägen, om man får tro kartan från 1645.

Hemmings ämbetsutövning var inte betungande. Kyrkliga vigslar var inte obligatoriska, det kanske var en och annan baby att döpa, då och då en begravning. Han läste en mässa tidigt varje morgon, på fastande mage. För att läsa mässan iförde han sig särskilda kläder. Till klädedräkten hörde huvudlin och en fotsid alba, båda tillverkade av vitt linne. Över dessa plagg bar han stola, handlin och mässhake. På vardagarna var bara han och klockaren närvarande. Mässan lästes på latin, Hemming sjöng de föreskrivna sångerna och om det fanns åhörare kanske Hemming höll en kort predikan. En medeltida predikan var kort och tämligen förutsägbar. Den brukade rymma standardutläggningar om synd och plikt samt uppmaningar om givmildhet. På söndagen var det också tidig mässa och då kom församlingen och lyssnade. Riten var det viktiga, inte innehållet. Eftersom mässan hölls på latin var det få som begrep vad som sades.

En gång om året kom biskopen på besök, med följe, men han fick bara stanna en dag. Annars blev det för dyrt för Hemming. Vid biskopens gästning inspekterades socknen och ungdomarna konfirmerades av biskopen. Det verkar troligt att idén om Romresan dök upp vid en biskopsinspektion.

Ture Eskilsson, penningutlånaren, var kanik i Linköping. De andra vittnena i brevet anges som Håkan i Skärstad (mellan Huskvarna och Gränna), Giord Ingvari i Hylletofta (nära Sävsjö), och låntagaren Jon, prebendat i Linköping. (Prebende betyder att inkomster från vissa församlingar anvisades till gemensamt underhåll åt munkar och klerker.) Är det en alltför vild gissning att de alla var gamla bekanta från skoltiden? Kaniken Ture kan mycket väl ha ingått i biskopens gästningsfölje. När de kom till Näshult kanske han kastade fram förslaget om pilgrimsfärd. Biskopen var inte med till Rom. Han hette Henrik Tidemansson och stannade hemma i Linköping och skrev dikter  och byggde på slottet.

Hemming hade det nog ändå ganska gott ställt. Resan till Rom kunde ta upp till ett år och kostade mycket pengar. Vi såg ju att stackars Jon hade fått likviditetsproblem, så nära hemkomsten, trots att han ägde en fin gård. (Uppenbarligen föll det varken Hemming eller den närige Ture in att hjälpa Jon hem.) Hemmings lön var avkastningen av prästgården samt 1/3 av tiondet som också försörjde klockaren. Det verkar rimligt att anta att en fattig socken i Småland inte försörjde sin präst bättre än att han överlevde, så kanske Hemming hade privata medel, som det heter. Han kanske ägde en gård i byn?

Hemmings värld

Hemmings ställning som kyrkoherde i Näshult må synas trygg och lite enahanda, men 1400-talet var tiden för vilda och omvälvande händelser, både politiskt och kyrkligt, och allmogen ute i byarna kände gott av kasten. Kalmarunionens kung Erik av Pommern hade avsatts 1439, sedan särskilt danskarna tröttnat på att han bosatt sig på Gotland och sysslade med sjöröveri.

Under en stor del av resten av 1400-talet bollades Sveriges krona mellan den svenske kungen Karl Knutsson och de danska kungarna Kristofer och hans efterträdare Kristiern I, i de s k unionskrigen. I början på 1450-talet blev det fullskaligt krig mellan Kristiern och Knut. Knut brände och förödde hela Skåne, skickade Birger Trolle (född i Trollebo, Lemnhult)  till Blekinge för att förhärja där och Halland stod sedan på tur. Därefter var det decennier av inbördeskrig, danska invasioner och övrigt vapenskrammel. Den som för tillfället hade övertaget utsåg sina egna fogdar och skickade ut dem i landet för att få fram så mycket pengar som möjligt till sin evigt expansiva politik. Allmogen hade genom Engelbrekt lärt sig att bondeuppror lönade sig så rätt som det var slog de ihjäl fogden och blev oftast själva kuschade därefter. Detta hände väl inte så ofta i Småland, där det var lätt att gå vilse för kungens utskickade och där bönderna hade lärt sig att bygga en slags fälla av halvfällda träd, som kunde dras ner med linor över knekthopen och sedan var det lätt att expediera dem.

Näshult verkar ha förskonats från de värsta uttrycken av krigen, men Hemming hade nog fått lära sig att den totala personliga katastrofen aldrig var långt borta.

Om det stämmer att Hemming utbildades i Linköping och att han inte var helt ung 1475, bör han ha tjänstgjort i domkapitlet där under biskopen Kettils tid. Denne Kettil organiserade 1464 ett bondeuppror mot kung Kristiern I, som tillfälligtvis var kung i Sverige. Biskopen uppviglade allmogen och ledde personligen slagen. Han lyckades också få kungen avsatt och blev själv riksföreståndare. Några år tidigare hade ärkebiskopen Jöns Bengtsson lyckats fördriva kung Karl, men till sin grämelse inte lyckats efterträda honom. Biskopar på den tiden tog en aktiv del i politiken, kan man säga. Jöns Bengtsson blev senare också riksföreståndare, och regerade landet, i början tillsammans med Kettil. Denne dog dock 1465 av pesten, som då hade ett svårt utbrott i landet.

Vad med pest, inbördeskrig, danskt härjande och brännande, beskattning in på bara benet, missväxt och annat var den senare delen av 1400-talet inte en bra tid att leva i.

Jubelåret 1475

Så varför gick Hemming på pilgrimsfärd till Rom?

Det var jubelår i Rom. Jubelårvar inom den medeltida kyrkokulturen ett år då särskilda avlatsförmåner erbjöds pilgrimer som kom till Rom för att besöka apostlarna Petrus och Paulus gravkyrkor.Avlat innebär inte syndernas förlåtelse, den ges genom avlösningen i bikten. Trots syndernas förlåtelse anses dock inte synderna därmed vara ogjorda utan de måste sonas i skärselden. Varje synd gav ett visst antal år i skärselden och en avlat kunde minska antalet år för en själv, eller den avlidne person, som man skänkte avlaten.

På 1400-talet såldes särskilda avlatsbrev på gator och torg i Rom och annorstädes. Man kunde också få avlat genom en pilgrimsvandring eller genom läsandet av vissa böner.

Från början avsåg man att fira jubelår vart 100:e år men det blev snart oftare.

Den 19 april 1470 – i god tid – bestämde  påven Paul II (1464-71) att Det heliga året i fortsättningen inte längre skulle firas vart 33e och inte heller vart 50e år, utan vart 25e, så att varje generation skulle få möjlighet till den särskilda syndaförlåtelsen. Nästa jubelår skulle inträffa 1475.

1471 dog Paul II och efterträddes av Sixtus IV.

Denne Sixtus IV (1471-1483) har beskrivits som ”en nattsvart förrädisk kanalje med ormtunga”. Genom en kombination av lönnmord och mutor gjorde han karriär inom franciskanerorden, och i påvevalet 1471 köpte han sig påvestolen. Detta var troligen det mest korrumperade valet i kyrklig historia. Efteråt blev den påvliga bärstolen bombarderad av stenar från upprörda medborgare. Som påve fortsatte han i samma spår och utsåg 34 personer från sin familj och sina närmaste vänner till kardinaler. Han levde ihop med sin syster med vilken han fick två söner, som fortsatte i faderns fotspår med orgier fyllda med horeri och hasardspel. Sönerna dog båda två i unga år genom allmän utmattning och veneriska sjukdomar.

Sixtus var en ekonomiskt sinnad man, men behöll inte allt för sig själv. Han gjorde stora och kloka förberedelser för jubelåret, på otroligt korta fyra år. Jämför hur lång tid det tar nu för tiden att organisera en Olympiad.

Han påbörjade bygget av Sixtinska kapellet och anställde tidens främsta konstnärer för att smycka det. Michelangelo föddes 1475, så det dröjde ett tag innan han gav sitt bidrag. Sixtus lät också bygga en ny bro, Ponte Sisto, över Tibern, eftersom han räknade med att människomassorna under jubelåret skulle få den gamla dåliga bron att rasa. Han såg också till att bredda tillfartsvägarna och även vägen från Castel S Angelo, sedermera Via Sistina. Han rustade upp flera kyrkor och lät bygga ett nytt bibliotek, Biblioteca Vaticana.  Han byggde upp Ospedale di Santo Spirito, ett härbärge för pilgrimer. Han organiserade matdistributionen och satte maxpriser på maten. Dessutom organiserade han polisinsatser för att befria staden från rövare, som dittills uppenbarligen fått härja ganska fritt.

Han utnyttjade också den nyuppfunna boktryckarkonsten för att ge ut reseguider och handledningar för kyrkogång och avlat. Pilgrimerna måste besöka de sju pilgrimskyrkorna i Rom, så det var praktiskt med en reseguide.

Jubelåret var naturligtvis en stor inkomstkälla för kyrkan. De synder som man vanligen fick avlat för  under jubelår var av det allvarligare slaget, som mord och giftermål i förbjudna led, och avlaten kostade tämligen mycket pengar. Det kostade också pengar om man ville ha andra påvliga beslut. För att få jubelåret att betala sig beslöt Sixtus att all avlat i hela kyrkan under 1475 måste köpas i Rom, vid personligt besök.

Det han tjänade på jubelåret använde han till kriget mot turkarna.

Vilka synder hade Hemming på sitt samvete? Gick han till Rom för att köpa sig avlat? Det verkar svårt att begå allvarligare synder i Näshult, så kanske han bara var äventyrslysten och ville se litet av världen? Jag kan tänka mig att jubelåret 1475 i Rom närmast kan jämföras med Woodstock-festivalen, om nu någon minns den. Sex, drugs and rock´n´roll. En del bedömare menar att 200.000 pilgrimer kom till Rom detta år, trots att vägarna dit var farliga på grund av pågående krig. Kyrkan ställde upp med processioner och gudstjänster och annat öron- och ögongodis och det fanns säkert tavernor och lättare damer som tog hand om underhållningen på kvällarna.

Vad upplevde Hemming i Rom?

Rom måste ha kommit som en chock för Hemming efter Näshult. De myllrande människomassorna i färgrika kläder, de enorma kyrkorna med alla dess rikedomar, de påkostade processionerna med de förgyllda helgonbilderna, staden som aldrig tog slut, oväsendet av pratande, skrattande, skrikande, grälande människor, klappret av träskor, dundret  av järnhjulen på kärrorna, tavernor med rik tillgång på det i Sverige så lyxiga vinet, akrobater, skådespel, all slags underhållning. Vilken skillnad mot Näshult!

I kyrkorna hörde han, säkert för första gången, gregoriansk kyrkomusik, madrigaler, han fick höra  kastratsångare och instrument som säkert inte fanns här i Näshult eller i Linköping.

Hade han tur fick han se Den Helige Fadern på avstånd. Audiens var nog bara för de rika.

Jag tror att de olika nationaliteterna hade en tendens att flocka sig samman. Det bodde nog flera landsmän i samma härbärge. Birgittinerklostret var nog fullbelagt med svenska pilgrimer.

Och här fick Hemming höra skvaller. Säkert skvallrades det om Katarina Ulfsdotter, den Heliga Birgittas dotter. 1475 drogs nämligen det omständliga maskineriet igång för Katarinas kanonisering, dvs man undersökte om hon hade gjort under och annars kvalificerat sig som helgon. Ett nytt svenskt helgon var en stor sak, vi har fortfarande bara ett, nämligen Birgitta. Som ett steg på vägen blev Katarina saligförklarad detta år (eller 1482, olika uppgifter)  vilket säkert var en sensation bara det. Sedan blev processen uppskjuten och reformationen satte slutligt punkt för det hela.

Men det fanns annat att diskutera!

Dorotea av Brandenburg och bannlysningen av Sverige

Dorotea av Brandenburg hade varit gift med Kristoffer av Bayern, Kalmarunionens kung, död 1448. Nu var hon omgift med hans efterträdare Kristiern I av Danmark, som var ute efter  Sveriges krona. Sverige styrdes vid den här tiden av riksföreståndaren Sten Sture d ä, som inte hade minsta avsikt att acceptera vare sig en fortsättning av Kalmarunionen eller en ny kung.

Doroteas ärende till påven hade direkt påverkan på Hemming, åtminstone i hans professionella liv. Hon ville övertala påven att bannlysa Sverige om hennes och Kristierns krav inte uppfylldes av riksrådet och Sten Sture d ä. Bannlysning av en person innebar uteslutning från sakramenten och, åtminstone tidigare, fredlöshet, dvs vem som helst kunde utan påföljd mörda en bannlyst man. Bannlysning av ett land kallades interdikt. Både bannlysningen och interdiktet betydde att personerna/länderna uteslöts från de kyrkliga sakramenten och präster fick inte hålla mässa. Vi kanske inte tycker att det är mycket att bråka om, men på medeltiden var det ett fruktansvärt straff.

”Interdiktets mörker lade sig över landet, kyrkorna låstes, vaxljusen släcktes, altarena sveptes i svart och folkets jämmer och gråt steg mot himlen”.

Det är nog fyrtio år sedan jag läste detta någonstans men bilden fastnade.

Vi vet ju inte hur djupt troende Hemming var, men ett sådant beslut skulle naturligtvis haft genomgripande betydelse för både landet och honom personligen som präst. Dorotea hade hållit på att tjata på påve efter påve i tjugo år (med uppehåll när hon var drottning av Sverige), så det var nog väl bekant vad hon var ute efter.

Då Dorotea knäböjde inför Sixtus den IV var det inte bara för att ta del av jubelårets välsignelser, utan hon ville också få stöd för Kristierns anspråk på Sverige. Man måste ha i minnet att vid den här tiden fanns det inga ”stater”. Landet tillhörde kungen eller härskaren och han/hon bestämde över det som sin privata egendom.

Dorotea ville också klaga över att Sten Sture och hans landsmän vägrade utge hennes morgongåva och livgeding.

Kristofer av Bayern hade vid giftermålet utfärdat ett livgedingsbrev, vari hon utlovades stora underhållsområden om han skulle avlida före henne. Hon skulle få Roskilde, Ringstedt, ett par slott i Danmark, Jämtland, Örebro slott med Närke och Värmland. Hon hade redan Noraskoga Bergslag. Om hon ville flytta utrikes, skulle hon lösas med 45 000 rhenska gyllen.

Drottning Dorotea lyckades förmå påven att uppmana ärkebiskopen i Magdeburg att bannlysa Sten Sture och svenskarna för att förmå dem att erkänna Kristiern som konung. Ärkebiskopen skulle också ålägga Hansan att inleda en handelsblockad mot Sverige. Det är oklart varför påven måste ta omvägen över ärkebiskopen i Magdeburg, påven hade helt klart själv den makten.

Handelsblockaden var ett slag mot Sveriges ekonomi, eftersom Hansan vid denna tiden kontrollerade mycket av vår handel. Parentetiskt kan nämnas att Smålands pengaekonomi var baserad på smör, som exporterades via Kalmar. ”Inte för allt smör i Småland” får sin förklaring!

Ärkebiskopen dog lyckligtvis samma år, så varken bannlysningen eller handelsblockaden blev av. Men man baxnar över påvens makt!

Riksföreståndaren Sten Sture d ä protesterade förstås mot Doroteas krav och skickade ner den ryslige Hemming Gadh (googla gärna!) att förhandla med påven. Kristofer hade utfärdat sitt livgedingbrev utan att diskutera det med det svenska riksrådet, som givetvis ansåg att det var ogiltigt. Även om det varit giltigt skulle Sten Sture d ä aldrig överlämna en så stor del av Sverige till Dorotea eller i praktiken hennes man.

Kung Kristiern I av Danmark och Uppsala universitet

Doroteas make Kristiern I hade vid sitt besök hos Sixtus IV under jubelåret fått tillstånd att anlägga ett universitet i Köpenhamn. I Vatikanens arkiv finns en kort notis om besöket. Det konstateras helt lakoniskt att Danmark antagligen ligger långt uppe i norr och att det troligen finns många björnar där.

Man undrar varför det behövdes ett påvligt tillstånd att anlägga ett universitet!

Nyheten spred sig och riksföreståndaren Sten Sture d.ä. och ärkebiskopen Jacob Ulvsson kunde självklart inte acceptera smäleken att Danmark, läs Kristiern, fick ett universitet innan Sverige fick det.

En doktor Ragnvald Ingemundsson skickades i ilfart till Rom för att förmå Sixtus att så kvickt som möjligt ge även Uppsala tillstånd att grunda universitet. Sixtus gav sitt samtycke till ett universitet i Uppsala redan i juli 1476, strax efter Ingemundssons ankomst, men den ständigt lika korrupte påven krävde en större penningsumma innan han satte sin namnteckning på bullan. Det tog Ragnvald Ingemundsson över ett halvt år att få fram pengarna och först den 27 februari 1477 kunde Ingemundsson ge sig iväg i sporrsträck mot Uppsala dit han kom någon gång på försommaren. Sten Sture och Jakob Ulvsson kallade samman ett riksmöte och den 2 juli stadfäste man Uppsala universitets tillblivelse.

Ja, den Sixtus! Han bannlyser oss med ena handen och låter sig mutas av oss med den andra.

Köpenhamns universitet grundades först två år efter Uppsalas.

Sten Sture d ä och hans fru

Inte bara Kristiern och Dorotea vände sig till Rom för att vädja om påvens bistånd i olika frågor. Till Penitentiarian (”botgöringsdomstolen”), som var ett av många ämbeten inom det påvliga hovet, vände sig riksföreståndaren Sten Sture d ä i ett privat ärende.

Det är ju omöjligt att spekulera i dåtidens moraluppfattningar, men eftersom det var ett allvarligt brott mot kyrkans lagar att gifta sig med nära släktingar, kan man föreställa sig att Hemming hörde följande historia med viss moralisk indignation. Eller inte. Det var ganska vanligt att man sökte dispens i liknande fall. Eftersom adeln bara fick gifta sig sinsemellan och det inte fanns fler adelsmän än att de allesammans rymdes i en gillesal, så blev det svårt att hitta partners. Det fanns också politiska hänsyn att tas, vilket också begränsade urvalet.

Daterad den 6 december 1474 inkom en skrivelse från Sten Sture den äldre och Ingeborg Åkesdotter (Tott) där de förklarade att de ingått äktenskap och fullbordat det. De vände sig till penitentiarian eftersom Stens första fru, som nu var död, var kusin till Ingeborg. Att gifta sig med en nära släkting till en tidigare make/maka eller älskare/älskarinna var inte tillåtet, men dispens kunde alltså lämnas av penitentiarian. (RA)

Den norske ärkebiskopen

Jubelåret lockade många olika slags människor. En del, som vi har sett, var ute efter politiska fördelar. Andra kom för den religiösa upplevelsen. En av dem som drömde om att uppleva jubelåret var den norske ärkebiskopen. Hans historia har ingen egentlig bäring på Hemming och Sverige, men jag tycker att historien om honom är så söt, att jag inte kan låta bli att ta med den. Den måste berättas på norska.

Erkebiskop Olav Trondsson døydde under si andre vitjing i Roma i samband med jubelåret 1475. Det fekk han ikkje oppleva, han døydde 25. november 1474. Med han var den nyleg innsette biskopen i Bergen  Hans Teiste som nok gav han dei siste sakramenta og sytte for gravferda.

Olav Trondsson hadde vore i Roma før. Det hadde  lenge vore strid om Nidaros erkebispestol men  i 1458  vart det avgjort at Olav skulle bli ny erkebiskop. Året etter drog han sørover, han møtte paven i Perugia og vart der via til erkebiskop. I tillegg til å motta sitt pallium hadde han forskjellig oppdrag for kongen. Alt gjekk fint, og sommaren etter kom han heim og overtok sitt bispedømme som han skulle koma til å sitja i omlag 15 år. Det er ikkje så mange kjelder frå denne tida, men  det kjem fram at knapt nokon hadde noko negativt å seia om Olav. Han var ”ein heiderleg, klok og viseleg mann.”  Han gav mykje av sitt arvegods til domkyrkja, men hadde og interesse for dei perifere områda i  bispedømmet. Hodal i Herjedalen fekk eiga kyrkje og prest, bøndene takka biskopen ved å senda  han seks pund gjedde i fastetida.
Sommaren 1474 vart det innsett ny biskop i Bergen. Då Olav reiste frå Bergen hadde han følgje med den nye biskopen Hans Teiste. Ferda gjekk til Roma,  Olav skulle aldri få sjå heimlandet igjen.

Visst var det rart av bönderna att ge honom så mycket gädda? Och så snopet för honom att missa chansen till förkortning av skärselden med bara en dryg månad. Att det varit bråk om ärkebiskopsstolen hörde också ihop med skärmytslingarna mellan Kristiern och Karl Knutsson som båda ville bli kung i Norge.

Storsvensken Ericus Olai i Siena

På hemvägen måste Hemming och hans följeslagare passera Siena. Ericus Olai hade anlänt dit 24 maj 1475 och blivit inskriven vid teologiska fakulteten, där han samma år blev teologie doktor. Han hade studerat i Rostock, blivit yngste kanik vid Uppsala domkyrka och skrivit Chronica regni Gothorum, som är Sveriges äldsta historieverk på prosa. Nog är det sannolikt att kaniken Ture från Linköping, som reste tillsammans med Hemming, stannade till och hälsade på sin kollega. Karl Knutsson for hela sitt liv runt i Sverige och hade möten och mycket ofta var biskoparna med, med sina följen. Ture och Ericus måste ha träffats, inte bara en gång.

Det var en framstående person som Hemming träffade i Siena, med månghundraårig framtida påverkan.

Chronica regni Gothorum hävdar att Sverige är goternas (göternas) urhem på jorden. Sverige var civilisationens vagga och därmed det främsta folket på jorden. Denna storsvenska idé visade sig vara otroligt livskraftig. Under flera århundranden var denna krönika den officiella svenska historien. Olof Rudbeck skrev sin Atlantica, till stor del baserad på Chronica. Götiska förbundet med sina fornnordiska ideal byggde på Ericus Olai, bland andra. Så sent som 1935 använde de svenska nazisterna den som grund för sin främlingsfientliga och nationalistiska propaganda.

Ericus Olai blev den förste teologiprofessorn i det nyinrättade Uppsala universitet. Han gjorde inte stort väsen av sig på den politiska banan, utan var en mild och lärd person.

”Är han den doktor Erik, som 1486 fick pantsätta sin hatt hos Arboga byfogde, är ett tragikomiskt missöde i hans sista ålderdom det enda mänskliga smådrag av honom, som blivit bevarat åt eftervärlden” (Lönnroth i Wikipedia). Erik Lönnroth kunde gott berättat den historien i sin helhet!Är det någon som vet?

Pesten slår till i Rom

Jubelåret började den 24 december 1474 och skulle avslutas den 6 januari 1476. Mot slutet av jubelåret blev det häftiga regn, som fick Tibern att svämma över sina bräddar. Sjukdomar bröt ut i staden och även en pestvåg. Detta var inget unikt, Digerdöden hade många sådana utbrott under flera hundra år efter det stora utbrottet på 1300-talet. Påven, kvarvarande pilgrimer och prästerna drog sig raskt tillbaka till Bologna, där jubelåret fortsattes och förlängdes till påsken. Men när pesten slog till var ju Hemming redan hemma.

Resvägen

Pilgrimerna gick nog till fots. Det hörde liksom till. Enligt en modern pilgrims berättelse tog det honom 49 dagar att vandra från Lausanne till Rom, en sträcka på 120 mil. Man kan därav beräkna att en pilgrim går 2 – 2,5 mil per dag.

Vilken väg tog då Hemming?

Från Korset i Näshult till Ponte Sisto i Rom är det 2 242 km, kortaste vägen.

Sträckan är Berlin – Leipzig – München – Brenner – Verona – Bologna – Modena – Florens – Arezzo – Rom. Idag tar det 22 timmar och 30 minuter att köra sträckan, inklusive Gedser-Rostock-färjan utan väntetid. Då tog det hundra dagar, minst.

Eftersom vi vet att han var i Mittenwald, nära Innsbruck, på hemvägen, så var det den här vägen han gick hem. Då gick han den då 1 300 år gamla romerska vägen Via Raetia, som gick från Verona norrut genom Brennerpasset och förbi Mittenwald. Från München kan han ha valt att gå via Nürnberg och Hamburg, i stället för till Berlin.

Men den klassiska pilgrimsvägen La Via Francigena var roligare. Den heliga Birgitta vandrade den vägen. Kanske Hemming valde den rutten på ditvägen? Den går via Bremen – Münster – Bonn – Worms –  Strasbourg – Besancon – Pontarlier (där vägen från Canterbury ansluter) – Lausanne – Grand St Bernardo – Pavia –  Fidensa –  Parma – Passo della Cisa – Siena – Viterbo – Roma. Från Näshult är det 2 783 km den rutten.

Vi vill ju gärna ge våra läsare så mycket info som möjligt, så vi åkte (inte gick!) delar av La Via Francigena. Och där fanns mycket att titta på. Bara Worms har fyra romanska kyrkor och en stor katedral. Strasbourg vid Rhen med sin katedral är vackert och strax söder därom ligger Eguisheim, födelseplats för påven Leo IX. Besancon är tyvärr bara en modern tråkig stad, men bergen i Franché-Comté är vackra.

Pontarlier  var platsen där pilgrimsvägarna möttes. Pontarlier ligger på en vid och skogfri högplatå. Man ser långt och på Hemmings tid kunde man nog från staden se många grupper av pilgrimer som strävade fram över slätten. Staden är tämligen stor, nu för tiden. Trots att staden måste ha varit ett centrum för pilgrimer finns inte ett enda minne från den tiden, såvitt vi kunde se. Så det var en besvikelse. Från Pontarlier är det inte så långt till Lausanne, och sedan följer den mödosamma klättringen över Gd St Bernard passet. Här har alla gått, från Hannibal, den Heliga Birgitta till Napoleon. Pilgrimsvägen finns kvar, en stenig stig som löper bredvid den moderna bilvägen. Längst upp finns ett kloster, som också föder upp St Bernardshundar. Siena ser nog nästan likadant ut nu som när Hemming passerade. Viterbo med minnen från etruskerna måste också varit intressant.

Det är sannolikt att Hemming vandrade en av de upptrampade vägarna. Många människor var i rörelse och alla behövde någonstans att sova och äta. Pilgrimerna var en hel industri och härbergena var koncentrerade till de accepterade rutterna. Pilgrimerna bar också med sig pengar. För att skydda sig mot rövare gick de i stora skaror och köpte sig också ibland väpnat beskydd.

Hemming måste ha varit på väg minst tre månader i vardera riktningen. Säg tre månaders intensivt pilgrimsliv och sightseeing i den Heliga Staden, totalt sex månaders traskande i alla väder genom Europa, med avbrott för sightseeing, väntan på båt i Lübeck; lägg till oväntade hinder, kanske sjukdomar, och man får dra slutsatsen att han var borta minst ett helt år.

Jag tror att han stannade i Näshult resten av sitt liv och vägrade röra sig från byn.

Han hade sett allt.

 

//Eva Kornby, Haddarp, Näshult 2013

 

I historien om Hemming har jag dragit djärva slutsatser och lånat friskt av andras arbete. Jag hoppas att jag fått med alla källorna här nedan. För den som vill veta mer om medeltiden i Näshult rekommenderar jag Jungenfelts bok. Harrisons bok om Karl Knutsson ger en fyllig bild av händelserna i riket under åren 1400-1475 och kan läsas som en thriller.

Jungenfelt, Karl: Näshults socken under medeltiden, 2009

Harrison, Dick: Karl Knutsson, en biografi; Historiska Media, Lund 2004

http://www.riksarkivet.se/default.aspx?id=8004 Diplomatarium, de svenska medeltidsbreven, förkortat SDHK

http://www.retrace.se/villstad/villstad.html präster i Villstad, varifrån jag kopierat brevet

http://www.katolsk.no/tro/tema/historie/artikler/jubelaar definition jubelår

http://www.learning4sharing.nu/jubelar-781143.htmln   jubelår

http://danefjell.blogspot.se/2012/11/biskop-olav-trondsson-i-roma.html om norske ärkebiskopen

http://pog.gqt.se/pvar_helgon_eller_syndare.htm om Sixtus IV

http://pilgrimslivet.libris.se/2012/06/13/tak-over-huvudet-pa-vagen-till-rom/ vandringshastighet

http://www.annasromguide.dk/ordogbegreber/religbegreber/jubelaar.html om turistguider

http://www.annasromguide.dk/ordogbegreber/religbegreber/jubelaar/annosanto1475.html mer om jubelåret

http://sv.wikipedia.org/wiki/Ericus_Olai   om Ericus Olai

http://blog.svd.se/historia/2012/10/21/en-medeltida-gudstjanst   Dick Harrisons historieblogg

Tidskriften Idun, maj 1899, om Dorotea av Brandenburg

Google Maps, för beräkning av vägen.

Om Katarina Ulfsdotter, div googlade sajter