Näshults prästgård

Kyrkoherdeboställe

Denna artikel är tagen från Prästgårdsträdgårdar, ett examensarbete av Emma Franzén, landskapsarkitektprogrammet, Alnarp SLU, 2006. Hela skriften finns här.

/ Michael Kornby, Haddarp, februari 2015

 

Trädgårdsminnen från förr

Näshults prästgård ligger lite avskilt i Näshults kyrkby nedanför den rödmålade, vackra träkyrkan från 1732. I Växjö stifts hembygdskalender från år 1974 hittar man Somrarna i kyrkbyn – en Näshultsrapsodi, skriven av Stig Rydeman. Här finns en levande beskrivning om livet i Näshults prästgård och kyrkby från 1920-talet och framåt.¹  Rydeman skriver att det som främst präglade barndomens sommarlov var den ständiga kontakten med naturen och att man redan i prästgårdsträdgården mötte den i all sin rikedom. Här fanns höga träd, härliga att klättra i, fruktträd, kacklande höns och krocketplan. Alldeles inpå knutarna låg lövängen, där man tidigt om våren kunde hitta blåsippor under de ruttnande löven från hasselbuskarna, och där man när vårfloden kom byggde små vattenfall i den lilla bäcken. På sommaren var ängen brokig av blommor som smörbollar, tjärblomster, nattvioler, åkervädd och full av fågelsång. På ett fotografi på Näshults prästgård från 1920-talet kan man se blomsterprakten och grönskan som omger gårdsplanen och prästgården. Verandan är helt inklädd i vildvin och byggnaden lyser vit i grönskan. Nedan följer trädgårdsminnen skrivna av Stigs yngre bror, Sven-Erik, som växte upp i Näshults prästgård under 20- och 30-talen.²

Trädgårdsminnen från Näshults prästgård

Ur en prästgårdsskildring av Sven-Erik Rydeman ³

[…] ’Smålands trädgård’ kallas det ljusa, leende landskap med sjöar och lövängar, som omfattar främst Näshult-Stenberga och Skirö-Nye socknar. Vår egen prästgårdsträdgård upplevde jag under mitt första decennium som fantastisk, jättestor och spännande. På baksidan av prästgården, ner mot den lilla sjön, var trädgården ganska vildvuxen. Jag tyckte vår sjö hörde till trädgården och vi tog ibland ett dopp före frukosten.

Höga granar, urgamla träd, vilda blomster, skid- och kälkbackar, rätt branta och riskabla. Allt detta och mer därtill gav material för en liten pojkes lek och fantasi. Ett ’berg’ stupade brant mot ishögen, där vi hämtade rejäla klumpar till isskåpet i skafferiet. Det låg en pyramid av isblock under ett täcke av sågspån bland skuggande höga träd. Härifrån hämtade far och jag sågspån till en längdhoppsgrop. Vi hade tidigare grävt upp och flyttat ett äppleträd, och nu vidgades den blivande gropen, och sågspånen minskade risken för ’idrottsskador’. Primitivt och soligt.

Det talas och skrivs ibland om ’trädgårdens rum’ i intressanta och vackert illustrerade böcker. Hos oss kunde man, lite förenklat och naivt uttryckt, tala om två rum, ett slarvigt och ett ordentligt städat, eller lämpligast formulerat en vildvuxen del och en odlad ordnad natur.

När vi om aftonen satt på verandan, mot den odlade delen, omslutna av vildvin i sköna, skiftande färger, njöt vi av en doftkaprifol, en doft som jag förknippar med min barndomsvärld. Sovrumsfönstren stod öppna mot trädgården med sommarkvällens dofter av schersmin och syren. Senare på året var floxen på rundeln framför oss ett lite vemodigt tecken på att sensommaren övergick i höst. Jag minns efter drygt 70 år luktärterna i härliga färger, ringblommor, krasse, penséer, pioner och mot hösten astrarna. Blåsippsbeståndet i backen upp mot kyrkan, vid syrenbersån, var vi alla särskilt försiktiga med och vårdade ömt. De kom snällt tillbaka år efter år, liksom en präktig samling gullvivor, välkomnande vid grinden.

[…] Köksträdgården innehöll nyttigheter och härligheter ’i stor ymnighet’ för att använda en linneansk formulering. Primörernas tid såg vi fram emot, med sparris, morötter, vaxbönor, bondbönor, rödbetor, rabarber m.m. Detta förvandlades till stuvningar, soppor, sallader, när så behövdes i sällskap med prästgårdsskogens förträffliga kantareller och Karl Johan svampar. En del av primörerna konserverades. Det fanns gott om fruktträd, i första hand minns jag körsbärs- och äppleträden. Mina äldre och kunnigare bröder nämnde genast just dessa, när jag frågade dem vad de först kom att tänka på. Plommonen kom på en säker tredje plats.

Jag låter ett av fyra syskon som kom hem från skolor i storstaden Jönköping tolka upplevelser av mötet med försommaren i kyrkbyn och glädjen över att vara hemma igen.

”Aldrig var kyrkbyn så vacker som då i en skrud av körsbärs- och äppleblom av skärt och bländande vitt.”

Och när blomningstiden var över: bigarråer, klarbär och framför allt vanliga sötkörsbär, röda och svarta. Lämpliga klätterträd fanns det också. Äpplena var av gammeldags sort och kvalitet, ’Hampus’, ’Oranie’, ’Gravensteiner’ och mina favoriter ’Astrakanerna’, röda och vita, genomskinliga i det daggvåta gräset, när man barfota tassade ut på morgonen. […]

Prästgårdsinventering 1974

Liksom de andra prästgårdsinventeringarna i Jönköpings län berättar Näshults inventering väldigt lite om trädgården. På fotografierna ser vi en kal prästgårdsbyggnad. Men då inventeringen är gjord i början av mars månad så kan vi inte se eventuella blomsterplanteringar. På ett av fotografierna syns ett spjälstaket som gränsar av trädgården på bägge sidor om infartsvägen. En del större träd står runt omkring gårdsplanen och mitt på gårdsplanen finns en rundel som verkar innehålla en planteringsyta. På prästgårdens baksida skymtar större träd omkring huset och uthusen. Någon mer avancerad trädgårdsanläggning tycks det inte finnas, men det är svårt att avgöra med hjälp av dessa få fotografier.⁴

 

Trädgården idag

Prästgården ligger i Näshults kyrkby nedanför den gamla kyrkan och det är en fin bild av en svensk sommaridyll. Jag viker in på prästgårdens infartsväg som omsluts av en allé bestående främst av ask. På båda sidor av trädgården ligger idag betesmark som styckats av från trädgården. Jag ser äldre fruktträd stå ute i det höga gräset. På västra sidan av infartsvägen passerar jag en större bod/garage som ligger i skuggan av alléträden. Jag kommer så fram till gårdsplanen som pryds av en oval rundel med en hästkastanj i sin mitt. Längs med husets framsida löper perennrabatter. Mot öster sluttar trädgården upp mot kyrkan och kyrkogården. Genom en öppning i den avgränsande stenmuren kommer man genom en kort björkallé fram till kyrkoentrén. Inne i trädgården, uppe i sluttningen, finns den gamla syrenbersån och större träd skuggar svalkande under varma sommardagar. Här finns också några buskar med benved närmare huset.

Jag går runt prästgården vid dess västra sida där köksingången finns. Mittemot den ligger den gamla matkällaren och bakom den finns utedasset. Jag fortsätter till baksidan av huset där en jätteask står en bit ifrån prästgårdens nedre östra hörn. Här sluttar nu marken ner mot sjön. Gräset är klippt i en bred gång ner förbi hönshuset mot brygghuset vid strandkanten. Trädgården är här mer eller mindre naturtomt och flera större träd, främst ask men också asp och lönn, vajar sakta i vinden ovanför mitt huvud. Trädgården smalnar av ner mot den näckrosbeklädda sjön som jag ser ut över från brygghusets stenbrygga.

I denna prästgårdsträdgård styr naturen som den också ligger inbäddad i. Stora delar av den ursprungliga trädgården är borta men den är trots det fortfarande en mycket inspirerande och rogivande plats. Fruktträden som står kvar ute i betesmarken skvallrar fortfarande om trädgårdens historia och man får hoppas att de får stå kvar i många år till. För det är inte bara det som finns innanför trädgårdens gränser som skänker prästgården dess charm utan även det som breder ut sig runt omkring.

Referenser

1. Rydeman, Stig, 1974, sid. 80.
2. Rydeman, Stig, 1974, sid. 80f.
3. Rydeman, Sven-Erik, 2005, ”Prästgårdsliv i Näshults kyrkby”. Texten är hämtad från prästgårdsskildringen av Sven-Erik Rydeman och lätt redigerad av mig, Emma Franzén. Texten är avkortad och går att läsa i sin helhet här.
4. Jönköpings länsmuseum, Byggnadsinventering, Vetlanda, Näshult 1:1, prästgård, 1974.