Kyrkan

Av Gunnel Granmo.

(från Forna tiders Näshult, en sockenbok, 1975)

Näshults kyrka beskrivs i Bäckmans gamla krönika Forntid och nutid som ”en af de märkvärdigaste” i häradet. Den höga takresningen och väggarnas rödfärgade spånklädnad ger åt byggnaden ett drag av kärv allmogestil, något som invändigt kommer fram i takets och läktarbröstets rustika målningar och predikstolens barockinfluerade träskulpturer. Detta bygdetempel av 1700-talstyp har dock anor långt tillbaka i tiden, och där finns inventarier, som går tillbaka till medeltiden, av vilka främst kan nämnas det utomordentliga altarskåpet, värdigt en domkyrka.

1732 års kyrka

Sin nuvarande tolvkantiga form fick kyrkan år 1732. Då sågades nämligen långväggarna av och byggdes ut med tresidiga utsprång, varigenom den delvis fick korskyrkans form och även kom att påminna om ett skepp. Den framstår därmed som en översättning till småländsk timmerstil av den under renässansen och barocken populära runda eller mångkantiga centralkyrkan, i Sverige representerad av bl. a. Hedvig Eleonora i Stockholm och Trefaldighetskyrkan i Karlskrona. Dessa kyrkors arkitekter hämtade i sin tur sina förebilder i renässansens Italien, med Mickelangelos plan för S:t Peterskyrkan i Rom som främsta exempel. Detta avlägset hämtade ideal av mångkantig grundplan blev vid 1732 års ombyggnad av Näshults kyrka förverkligat av smålänningar. Sockenbor bidrog med virke ur egna skogar, och de timmerkunniga fick säkert hjälpa till med resning av väggarna och tillverkning av inredningen. Räkenskapsboken för 1732 belyser detta genom notisen, att 57:10 betalats ut till bl. a. ”Magnus i Thurebo och Carl och Jonas i Haddarp för snickeriarbete.” Också de ansvariga för 1700-talets förändringar i kyrkorummet var smålänningar och representerade på sätt och vis hela sitt landskap: Bildhuggaren Sven Segervall från Växjö gjorde skulpurerna på predikstolen och renoverade krucifixet och mariabilden; målaren Magnus Wikander från Västervik gjorde 1765 målningarna på läktarbröst och tak, och den ansvarige för själva ombyggnaden 1732 var en son av Jönköpings län, nämligen byggmästaren Johan Sandahl från Eksjö.

1700-talets skeppsformiga timmerkyrkor tycks ha haft sitt egentliga spridningsområde i Småland, där åtta sådana är kända. Av dem är, förutom Näshult, Frödinge och Kråksmåla ännu bevarade. Frödinge kyrka från 1739 är också byggd av Sandahl, men Kråksmåla, till det yttre lik båda de föregående, har Magnus Svensson i Furusjö som sin upphovsman först 1761. Den äldsta skeppsformiga träkyrkan, i Lidhult, byggdes redan 1721 efter ritningar av eksjöbyggmästaren Lars Höflin. Kyrkan blev i slutet av 1940-talet återuppförd, i Tylösand, och fick namnet S:t Olovs kapell.

Johan Sandahl förefaller ha varit Höflins lärljunge, som förde timmermanstraditionen från Eksjö vidare. Då han blev kallad till Näshult var han säkert en välkänd byggmästare – han var då sysselsatt med arbete på Linköpings domkyrka. I protokollet från ett prostting 1731 heter det nämligen: ”Hwad den nyia kyrkobyggnad wid Näshult angår, så lät Welb. H. Major Lars Fixenhielm skrifwa till Mäster Johan i Ekesjö, Byggemesteren som nu arbetar på Lindköping dombkyrka att han tå det arbetet är färdigt i Lindköping strax komma till Näshult och göra förslag på materialer, som sedan efter hand i winter framskaffas kunna.” Av citatet framgår också, vem som tycks ha varit den drivande kraften bakom arbetet i Näshult. Till denne major Lars Fixenhielm får vi flera gånger anledning att återkomma, framför allt i samband med redogöreln n för altarskåpet.

Redan i protokollet från ett prostting den 12 aug. 1722 ”utlåter sig församlingen i Näshult att willia skrifwa till Högwördige H. Doctor och Biskopen och Wexiö Consistorium om Recommendation till Hans Kongl. Maij:t om Collekt till en ny Kyrkias byggnad, som denna alldeles är förfallen.” Saken blev väl inte precis snabb-behandlad, för nästan likalydande protokoll finns att läsa också från 1724 och 1727. Någon kollekt torde det i alla händelser inte ha blivit, för ett protokoll från 1728 förtäljer, att ”en byggemästare var kallad från Eksjö, men förslaget fick vila, i avvaktan på medels anskaffande”. Trots detta blev företaget inget ekonomiskt äventyr. 1737 års räkenskaper meddelar nämligen, att kyrkan redan det året var fri från den skuld man ådragit sig för kyrkobyggandet. Det må vara osagt, om detta mest berodde på att sockenborna gjorde oavlönade dagsverken eller att Sandahl var billig – enligt 1732 års räkenskapsbok fick han 100 riksdaler (!) ”för Näshults kyrkas arbetes wärkställande”. — Arbetet gick också fort. Kyrkoherde Jakob Stocke, pastor i Näshult 1720 – 1751, meddelar nämligen, att kyrkan ”ånyo blivit uppbyggd av trä år 1732, och på 20 veckors tid”.

Tydligen slapp Johan Sandahl befatta sig med arbetet med inventierna, vilket väl var lämnat åt snickare från trakten. 1732 års räkenskaper förtäljer, att snickarna ”gjort listwärck runt omkring under taket – – – stolar i långhus och kor samt disk med altartavlans upphöjning, sakristidörren, läktare med avdelning för man- och kvinnfolk”, alltsammans för 73 riksdaler. — Nya fönster sattes också in, av en glasmstarere från Eksjö, Samuel Risingh, som enl. nyss nämnda källa fått 72 riksdaler för 36 fönster. ”De gambla stolarna och annor järnbråte” auktionerades bort, och på inkomstsidan står också 1:8 för två gamla kyrkfönster, sålda till någon herr Liljegrehn. — I samband med ombynadeden och strax därefter skedde också konservering av en del äldre inventarier, såsom krucifixet och helgonskåpet, och andra föremål köptes nya, varom mera nedan i samband med detaljredogörelsen för inventarierna.

Kyrkan återinvigdes den 15 maj 1735 av växjöbiskopen G. A. Humble, som höll ett ”härligt och berömligt tal” med text från Psalt. 132:13, 14. — Den förskjutning av väggarna, som är väl synlig särskilt inifrån, torde ha skett ganska snart efter ombyggnaden. Då grunden var dålig, tålde långhuset uppenbarligen inte den företagna åtgärden med avsågande och tillbyggnad. Detsamma inträffade enl. Manne Hofréns skrift i Frödinge efter tjugo års tid, men Sandahl var då avliden och slapp stå till svars. — 1849 beslöt man förstärka Näshult kyrkas långsidor med järnband, men beslutet blev av allt att döma aldrig verkställt.

En uppgift i ett par artiklar om att kyrkans ombyggnad 1732 skulle ha varit förorsakad av en brand, har jag inte kunnat finna belagd, vare sig i arkivalierna från denna tid eller i muntlig tradition. Enligt förre kyrkväktare Ivar Karlsson skulle dock förkolnade trästycken ha hittats i kyrkogårdens jord norr om koret, något som skulle kunna peka på att den allra äldsta kyrkan kunde ha legat där och någon gång brunnit. Eftersom enligt herdaminnena den första prästen tillträdde redan 1283, torde det nämligen ha funnits ett kyrkorum här före det som byggdes om 1732, även om detta senare i och för sig kan ha varit medeltida.

Gamla kyrkan

Som nyss nämnts, känner ingen åldern på den träkyrka, som byggdes om 1732, men den synes ha varit gammal — förmodligen ända från medeltiden. Den raka altarväggen är bibehållen oförändrad från gamla kyrkan, enl. professor Wrangel. Kanske lämnades hela korpartiet orört vid ombyggnaden, för det nedan nämnda, värdefulla altarskåpets skull. De rester av äldre, blåmålade ”gardiner”, som sammanfaller med taklisten i koret, förmodas vara från gamla kyrkan. Längre ner på korväggen skulle de ha varit alltför skadade för att kunna tas fram. De som nu är synliga målades, liksom stofferingen under altarskåpet, år 1734 av bildhuggaren Sven Segervall i Växjö, samme man som två år senare förfärdigade skulpturerna på predikstolen, detta enligt räkenskapsboken för nämnda år. Vid 1954 års kyrkorestaurering togs ”gardinerna” åter fram, efter att ha varit övermålade sedan 1904.

Vid arbetet med läggning av nytt spån på kyrkans norra takparti i maj 1975 bröt man loss åtskilliga bjälkar under den gamla spånbeläggningen. Dessa är försedda med målningar, i mönster, där t. ex. blommor, ansikten och ett hästhuvud ingår. Bjälkarna, som är delar av den gamla kyrkans innertak, skall konserveras och deponeras på länsmuséet i Jönköping. Då deras mönster kombineras med motsvarande målningar på bjälkar från det nuvarande yttertakets sydsida, vilka bröts loss vid spånläggningen där 1953, har man måhända fått en möjlighet att rekonstruera den tidigare kyrkans innertak. Den som först uppmärksammat den konsthistoriska sakkunskapen på dessa målningar tycks ha varit landsantikvarie Erik Saelvén, som efter ett besök i Näshult meddelade, att han sett medeltida målningar infogade i kyrkans yttertak. Detta står att läsa i ett brev till riksantikvarien, daterat den 10 okt. 1950.

Förmodligen fick de olika gårdarna, i proportion till sin storlek, skänka timmer till kyrkbygget 1732. Även frivilliga gåvor gavs väl, vilka torde ha haft betydelse för den inbördes rangordning mellan gårdarna, som nedan nämnda bänkindelning innebar. I gengäld plockade nog bönderna till sig av det gamla timret och använde till sina egna husväggar sådant som ännu var tjänligt. Fynd av målningar på bjälkarna, som man gjort på ett par ställen i socknen vid husrivning eller omtapetsering, kan i alla fall tolkas i den riktningen. Om dessa fragment verkligen har sitt ursprung i Näshults gamla kyrka, måste man dra den slutsatsen, att inte bara dess tak utan också väggarna var försedda med målningar.

Målning 1765

Det nuvarande plana innertaket målades 1765 av Magnus Wikander från Västervik. Läktarbröstets målningar av Jesus och apostlarna är tillkomna samtidigt, av samme målare. Ett sockenstämmoprotokoll från den 13 januari 1765 innehåller kontraktet. Där föreslås, att taket skall målas med oljefärg och prydas med skyar liksom himlavalvet och av änglabilder. Vidare föreslås målning av gardiner runt fönstren och av ”anständiga deviser” i koret, varjämte apostlarnas bilder skulle pryda läktaren. Mellan gardinerna och pelaren skulle målas antingen bibliska historier eller vad som bäst passade sig. Men man är mån om att framhålla, att målaren inte får bindas utan får ganska fria händer att arbeta efter sin ”imagination” – det viktigaste sägs vara att Guds namn äras. För detta arbete utlovar församlingen 1800 riksdaler + 200 riksdaler i matpengar – en svindlande summa i jämförelse med vad byggmästaren fick, drygt trettio år tidigare.

Vi ser, att den utlovade friheten i utförande och motivval har utnyttjats av Wikander. Apostlabilder på läktarbröstet och skyar och änglabilder i taket blev utförda, däremot inte målade gardiner runt fönstren eller ”anständiga deviser” på korväggarna. Takets målningar innehåller, förutom de föreslagna ulliga molnen med änglar som blåser i trumpet, tre illustrationer till bibelberättelser. Över altaret ser man en framställning av Jesu himmelsfärd, i mitten av Jesu förklaring och närmast läktaren av Jesus i Getsemane.

Kyrkan under 1800-talet

Bland sockenstämmoprotokollens notiser om Näshults kyrka under artonhundratalet kan nämnas, att nytt golv blev inlagt 1828 av entreprenören P. M. Ålander, som fick sitt arvode höjt till 45 riksdaler. 1830 ommålades dörrar, fönster och ytterväggar, och takspånen ströks med tjära. Detta arbete utfördes förutom av nyssnämnde Ålander av Johannes Magnusson, mest känd som orgelbyggare. Han får en utförlig preseatioion nedan, i samband med orgelverket.

I slutet av förra seklet ansågs en gammal träkyrka ha föga värde, och det var mycket nära att den rivits och ersatts av ”ett tidsenligt tempel” i Serarp, där vägarna möts. Att sådana planer var aktuella redan 1864 visar ett sockenstämmoprotokoll, enligt vilket den nytillträdde kyrkoherden Karl Peter Borgh tycks ha fått kämpa hårt för att få stämman att inse nödvändigheten av att kyrkan målades invändigt. De motsträviga använde just argumentet ”att den gamla kyrkan inte borde vidare påkostas, utan ny kyrkas uppbyggande med fullt allvar påtänkas.” Men kyrkoherden – ordföranden – tycks enligt protokollet inte ha blivit svaret skyldig: ”– trodde ordföranden att den snygghet som hvarje sockenbo, rik eller fattig, äskade och älskade uti och omkring sin egen bostad, mindre borde uraktlåtas beträffande templet, hwilket, ehuru gammalt och bristfälligt, dock kommer att ännu i årtionden utgöra den gemensamma andaktens samlingspunkt. — Under därom uppkommen diskussion och disputation upplystes ännu mera, att ny kyrkas uppbyggande kräfvde en lång framtid, helst ännu icke en stock vore huggen eller en sten sprängd och framkörd, ja, icke ens beslut definitivt fattadt om kyrkobyggnaden.” — Året därpå skedde verkligen den diskuterade målningen av kyrkans inre.

På 1890-talet tycks frågan om kyrkans rivning åter ha blivit högaktuell. Tack vare kyrkoherde G. M. Elgs framsynta ingripande avstyrdes emellertid lyckligtvis dessa planer. Istället restaurerades kyrkan grundligt 1904, varvid bl. a. takmålningarna rengjordes, dränktes in med linolja och fernissades, så att de blev tydliga och klara.

1954 års restaurering

Den senaste grundliga restaureringen av Näshults kyrka skedde 1952 – 1954. Bland allt det som då utfördes kan nämnas grund- och förstärkningsarbeten, varvid en ny grund blev gjuten under hela kyrkan, utgrävning skedde och trossbotten lades under golvet. För att förstärka väggarna uppsattes bjälkstöttor eller belloner, och elektricitet installeras för uppvärmning, belysning och ringning. Dessutom företogs en översyn och konservering av inventarierna, vilket skedde på Sven Wahlgrens atelié i Kalmar. Ritningarna för restaureringsarbetet hade gjorts av Johannes Dahls arkitektfirma i Tranås, och huvudansvarig för arbetet var byggmästare Gunnar Askling, Näshult, som på ett utomordentligt kunnigt sätt utförde sitt krävande uppdrag. Aterinvigningen skedde pingstdagen 1954 av biskop Elis Malmeström.

Sakristian

Sakristian är av sten och har säkerligen medeltida ursprung. Det gluggliknande fönstret är försett med galler — kanske ett minne från en tid, då sakristian också kunde användas som tillflyktsort undan fientliga soldater. Dörren, vars plåtar sägs vara uthamrade för hand, bär märken efter ett inbrott, ev. det som enligt 1849 års inventarieförteckning gjordes 1846, då kyrkkistan blev oanvändbar som förvaringsplats för kyrksilvret. — Den direkta ingången till sakristian gjordes först 1953.

Klockstapeln

Klockstapeln torde vara jämnårig med gamla kyrkan. Dess bjälkar måste en gång ha hämtats från mycket höga och kraftiga träd. Enligt räkenskapsboken reparerades den 1727, förmodligen bara nödtorftigt. Ar 1741 blev den nämligen grundligt renoverad för 30 riksdaler av kyrkans byggmästare Johan Sandahl. Nästa större reparation blev aktuell 1829, då stapeln för att skyddas mot röta blev inbyggd med bräder. Spiran togs då ner och ersattes med ett stort kors, och kuren omkläddes med de gamla spånen. Ett sockenstämmoprotokoll omtalar, att arbetet anförtroddes sockenbyggmästaren P. M. Ålander för minsta anbudet, 30 riksdaler. — 1865 reparerades ånyo stapeln. — Vid 1954 års restaurering sattes nytt kors på den.

Då Gustav Vasas s. k. klockuppbörd ägde rum på 1530-talet valde Näshult, liksom de flesta andra församlingar, att lösa sin kyrkklocka med silver. Sexton lod silver kostade detta Näshults församling.

Enligt Lindstams i litteraturförteckningen nämnda bok är inte mindre än fyra storklockor kända före den nuvarande. Från en av dem är kläppen bevarad i stapeln. Den är 73 cm lång och 39 cm i omkrets. Den nuvarande storklockan är gjuten 1898 och bär på ena sidan följande inskription: ”År 1898 då Oscar II var konung / N, I, 0, H, Lindström var biskop / G. M. Elg var kyrkoherde och J. M. Tellander var komminister / blef denna klocka gjuten till Näshults kyrka / af firman Joh. Beckman & C:o i Stockholm.” — På den andra sidan finns denna manande vers:

”Jag manar till heliga fäster
härligt med lockande ljud
kommen till kyrkan, I gäster
klädda i helgedagsskrud
Skaparens ära jag sjunger
kraftigt med tunga och malm
stäm då med lefvande tunga
in i min fästliga psalm.”

Den nuvarande mellanklockan är den tredje i ordningen av sitt slag i Näshult. På ena sidan är den blank, och på den andra finns denna inskription: ”Då Carl XIII:de var konung / Frih. D:r L. Mörner biskop / Frih, Lars Hierta landshövding / Mag. Eric Elgmark kyrkoherde och S. Z. Lunér v. pastor blef denna klocka omgjuten / i Jönköping af Jonas M. Fries 1817.”

Lillklockan, som förmodligen är från 1400-talets början, används endast vid enstaka tillfällen. Den är endast 49 cm hög och 52 cm i diameter vid brädden. Upptill löper kring klockan på tre cm:s avstånd från varandra två halvcentimeterbreda stavar, som på yttersidan är platta. Vid slagstället är en skarpkantad understav på nio cm:s höjd ovan brädden. Bottenplanet för byglarna är plant.

En speciell tradition för Näshult är att helgmålsringningen alltid inleds med tjugofyra klämtningar, vilka görs för hand.

Gravkapellet byggdes 1959.

Altarskåpet

Kyrkans förnämsta prydnad är det medeltida altarskåpet, med dubbla flygeldörrar, varigenom tre olika framsidor kan visas. Större delen av året är flygeldörrarna uppslagna, varvid förgyllda skulpturer av utomordentlig skönhet är synliga. I mittenpartiet, d.v.s. i själva skåpet, ser man i mitten Jesus, som med högra handen visar på såret i sin sida. I den vänstra har han hållit en numera förlorad spira eller segerfana – en bild av Kristus, som segrat genom lidandet. Han flankeras av en kungagestalt med krona, svärd och spira, ev. Erik den helige, och av den heliga Katarina av Alexandria med sitt attribut, det sönderbrutna hjulet. I framställningar från 1900-talets början har dessa figurer istället tolkats som en Gud Fadersgestalt och som jungfru Maria med halvmånen i handen, en symbol för hennes värdighet som himladrottning. Dessa tre huvudgestalter omges på de båda flygerdörrarna av tolv apostlar och helgon, av vilka kan nämnas Andreas med snedkorset och den heliga Barbara med sin tornsymbol. Samtliga, liksom de tre i mitten, är inställda under rikt ornamenterade, genombrutna baldakiner.

Till fastlagssöndagens högmässa slås de skulpterade flygeldörrarna samman, varvid man ställs inför en med väl bibehållna färger målad översikt av passionshistorien. Man ser Jesus i Getsemane och inför Pontius Pilatus, törnekröningen, gisslandet, golgatavandringen, korsfästelslsen, nedtagandet från korset och gravläggningen. — På långfredagen stängs även de bakre dörrarna, men vid påskdagens glädjegudstjänst möts församlingens blickar åter av de förgyllda skulpturerna. — Långfredagens motiv visar hur påven Gregorius I vid firandet av mässoffret själv får se den korsfäste gjuta sitt blod i kalken. Celebranten omges av bl.a. två ministranter, av vilka den ene lyfter en flik av den påvliga mässkruden och samtidigt ringer i elevationsklockan. I ena hörnet sträcker sig gestalter ur skärselden upp mot Kristus, och längre upp visas hur påvens vision också omfattar scener ur passionshistorien.

Skåpet står på en sockel, en s. k. predella, där tre målade episoder från getsemaneberättelsen återges. På predellan kan man läsa namnen Dirck Hawerbeke och Hans Hawerbeke. — Vid restaureringen 1952 – 54 framtogs, som tidigare nämnts, de blå draperiliknande målningarna på korväggen omkring skåpet, vilka hade varit övermålade sedan 1904.

På den träupphöjning, där altarskåpet är placerat, är texten med nattvardens instiftelseord skriven med sirliga bokstäver, och därunder står med hebreisk skrift Psalt 150:1, Loven Gud i hans helgedom.

Om altarskåpets ursprung och historia finns flera versioner. Prosten Rogberg betecknar det i sin i litteraturförteckningen nämnda skrift av 1770 som ett ”spolium”, d. v. s. krigsbyte, från Polen, men redan kyrkoherde Petrus Danielsson skriver i sin ”Berättelse om Näshults pastorat”, daterad 16 dec. 1757, att en av kyrkans största dyrbarheter är ”en katolsk altartavla, som är hämtad i krigstider från Polen”. En mycket gammal tradition säger att skåpet skulle ha blivit hitfört från ett polskt kloster av kapten Lars Fixenhielm på Kullebo. Under Karl XII:s polska krigståg skulle han ha fått kungens tillstånd att utvälja tolv män, som på axlarna bar skåpet först till Danzig och sedan, efter sjöresan, från Kalmar till Näshult. Den första inventarieförteckning där altarskåpet uttryckligen står som en gåva av Fixenhielm, är från 1819.

Under artonhundratalet antogs skåpet vara gjort i Holland av de två personer, vilkas namn finns att läsa på predellan. A.r 1928 framlade konsthistorikern William Andersson istället teorin om skåpets ursprung i den berömda konstnären Bernt Notkes verkstad i Lubeck på 1490-talet. De två holländska namnen skulle då eventuellt kunna tillhöra personer, som någon gång donerat konstverket till någon kyrka, — Detta hedrande samband med Bernt Notke, i Sverige mest känd som upphovsmannen till statyn Sankt Göran och draken i Stockholms Storkyrka, har emellertid inte fått stå oemotsagt. Professor Johnny Roosval betecknar i en uppsats 1937 målningarna som produkter av Bernt Notkes ”oldgesäll”, ev. identifierad som Tonius målare. Skulpturerna skulle åtminstone ha inspirerats av konstnären Henning von der Heide, som började som Notkes medhjälpare. Professor Sten Karling menar att skulpturerna skulle ha utförts av en okänd mästare, som påverkats av Notke utan att fördenskull tillhöra hans verkstad, medan målningarna skulle vara av Notkes ”oldgesäll”. F. stadsantikvarie Ragnar Blomqvist instämmer med Karling i en artikel i Vetlandaposten den 15 december 1972, och liksom Roosval betvivlar han också, att skåpet överhuvudtaget skulle vara ett krigsbyte. Han tänker sig istället, att dess tillkomstort var Stockholm, där man vet, att Tonius målare vistades under 1490-talet.

Vilken teori som än är den rätta, torde det vara odiskutabelt, att altarskåpet är ett utomordentligt vackert och välgjort arbete från medeltidens slut. Att helt förkasta traditionen om krigsbyte förefaller mig vara omotiverat, även om det, moraliskt sett, naturligtvis vore mera sympatiskt att tänka sig skåpet som ett beställningsarbete från Stockholm. Det är dock ofrånkomligt, att teorin om ”spolium” från Polen finns belagd i tryck, hos Rogberg, så tidigt som 1770 och finns nedskriven ännu tretton år tidigare. Dessutom synes det mig vara högst otroligt, att församlingen eller någon enskild mecenat skulle haft möjlighet att på laglig väg förvärva en sådan dyrbarhet. Om så varit fallet, skulle det säkert lämnat djupa spår efter sig i kyrkans räkenskapsbok eller på hävdernas blad.

Bänkarna

Något som genast torde väcka besökarens uppmärksamhet är socknens gårdsnamn, som är målade på bänkdörrarna. Samma namn står på båda sidor om mittgången, eftersom här, f.ö. ända in på 30-talet, tillämpats den vanliga seden med skild mans- och kvinnosida. I koret finns bl. a. biskops- och kyrkoherdebänk, medan långhusets bänkdörrar bär namnen på de olika gårdarna. Som tidigare nämnts, kunde man då bänkarna gjordes iordning efter ombyggnaden 1732 säkert köpa sig en förnämlig plats, genom att leverera mycket timmer eller skänka andra gåvor till kyrkan.

Den främsta bänken är för Kullebo säteri, vilket tyder på att dess dåvarande ägare Lars Fixenhielm gjort kyrkan speciella tjänster – ett indirekt bevis för riktigheten av traditionen om Fixenhielms hemförande av altarskåpet, varom ovan talats. Hans placering blev i alla händelser upprinnelsen till den s, k. bänkstriden, som rasade under tjugo års tid! Ägaren till Näshults säteri, major Mikaeli, och speciellt hans majorska, född grevinna Lewenhaut, fann det nämligen strida mot all anständighet, att de fått nöja sig med den näst främsta bänken. Klagomål hos domkapitlet, häradsrätten och Kungl. Maj:t föranledde ingen ändring, men den segdragna tvisten bilades slutligen genom att pastorskan erbjöd sin plats på korets vänstersida. Denna sorglustiga historia visar ju i blixtbelysning det orimliga i forna tiders sätt att låta världslig rangordning följa med också in i helgedomen – i klar motsättning till Jesu egna ord om att inte söka den främsta platsen. — Vid restaureringen 1954 borttogs de mest stötande uttrycken för den gamla ståndsuppdelningen, genom att bänkarna längst ner för inhyseshjon, säteriernas torp och undantagsfolket togs bort. Flera gånger har förslag väckts om att gårdsnamnen skulle avlägsnas – på 1860-talet togs saken t.o.m. upp i en process, som gick ända upp till Kungl. Maj:t men där avslogs. — Att namnen har bibehållits innebär givetvis inte en sanktionering av klasstänkande i kyrkan utan betraktas som en kulturhistoriskt intressant detalj.

Övriga inventarier

Före restaureringen 1954 hängde i koret, över altarskåpet, ett medeltida triumfkrucifix. Detta är nu flyttat till norra långväggen, där ett särskilt dopaltare är iordningställt. Dess antependium av gul brokad är jämte de två tenn-ljusstakarna skänkta av förre kyrkväktaren Ivar Karlsson och hans hustru Annie till kyrkans återinvigning. — Krucifixet, som är av ek, är 2,3 m. högt. De med ett vackert grenverk dekorerade korsarmarna avslutas på tre sidor av evangelistsymboler, insatta i medaljongliknande ramar. Träfundamentet till dopskålen är tillverkat år 1935 av prästgårdsarrendator Hugo Askling, en bror till ovan nämnde Gunnar Askling. Själva dopskålen av försilvrad mässing skulle vara en dyrgrip, som på 1600-talet hämtats hit från Nurnberg. Enligt vissa uppgifter skulle den ha tillverkats redan under medeltiden. I alla händelser omtalas fatet redan i ett visitationsprotokoll från 1700-talet som ”ålderdomligt och vackert”, och antikvitetshandlare lär på 20-talet ha erbjudit stora belopp för det! I botten har motivet Marie bebådelse cicelerats, och runtom finns en bård av bokstäver. På brättet är en bård, bildad av stjärnor, och en annan av dubbellinjade G-formiga stämplar. — I en artikel i Östra Njudungs hembygdsbok III, utgiven 1964, kommer silversmeden Sixten Allvin i Vetlanda med det nedslående påståendet, att fatet bara skulle vara en kopia av det ursprungliga. Som stöd för sin mening åberopar han det faktum, att skålen visar spår av att vara tryckt i svarv, ett industriellt tillvägagångssätt, som kom till användning först i mitten av 1800-talet. Förmodligen skulle, menar Allvin, en oäkta kopia ha lämnats åter till kyrkan någon gång då skålen varit inlämnad för reparation, medan vederbörande firma i så fall skulle ha behållit originalet, som förvisso betingade ett högt pris på antikvitetsmarknaden.

Predikstolen av ek torde vara från slutet av 1500-talet eller början av 1600-talet och var ursprungligen prydd med intarsia-arbeten av mörkare ek. Där ligger, förutom den vanliga kyrkobibeln, en Karl Xll:s bibel — Skåpet däröver, från 1711, var annars tänkt som den senares förvaringsplats. I samband med kyrkans ombyggnad gav man predikstolen en mera barockmässig dräkt genom att förse den med skulpturer, bl. a. föreställande de fyra evangelisterna och deras symboler: Matteus – människan, Markus – lejonet, Lukas – oxen och Johannes – örnen. Dessa skulpturer utfördes 1736 av bildhuggaren Sven Segervall från Växjö, samme man som målat gardinerna runt altarskåpet och stofferingen under det. Han har också på liknande sätt som i Näshult utsmyckat predikstolen i Åseda kyrka. Förutom krucifixet renoverade han enligt 1734 års räkenskapsbok också det medeltida helgonskåpet av ek, som nu är placerat på norra korväggen. Under en baldakin ser man där madonnan med barnet i den stund, då Jesus enligt legenden låter en lerfågel bli levande. Skåpet hade emellertid sovit en lång törnrosasömn på kyrkvinden, då det togs fram, konserverades och fick sin nuvarande plats i samband med den senaste kyrkorestaureringen.

Redan kort tid efter ombyggnaden, nämligen 1744, fick kyrkan sin första orgel, omnämnd redan av Rogberg. Den var tillverkad av Jonas Wistenius i Linköping för 530 daler silvermynt och hade nio stämmor. Att en landsortskyrka hade ett orgelverk redan i mitten av 1700-talet hörde inte till det vanliga.

I ett sockenstämmoprotokoll från 1825 sägs att orgeln då blivit förfallen, och samma år reparerades den för 40 riksdaler och 44 shilling. Då det på allvar blev dags att bygga om verket, kunde detta stora arbete anförtros åt en bygdens son, nämligen den framstående orgelbyggaren och konstnären Johannes Magnusson i Nässja (1804 – 1875). Ett sockenstämmoprotokoll av den 30 maj 1860 förtäljer: ”Johannes Magnusson förbinder sig att verkställa ifrågavarande orgelverks ombyggnad mot en kontant ersättning av 1500 riksdaler, som erlägges 300 riksdaler den 1 jan. 1861 och en lika summa samma dag hvarje år tills hela beloppet år 1865 är likviderat.” — Inventarieförteckningen säger, att orgeln inte var färdig förrän 1864, och den var på 13¼ stämmor. Enligt professor Erici var den på två manualer och pedal. Magnusson var upphovsman till inte mindre än 23 orglar i Småland, av vilka sex fortfarande är i bruk, bl. a. den i Skirö kyrka. Den nuvarande orgeln i Näshult är av pneumatisk typ, gjord av Eskil Lundén 1909 för 7000 kr. Då den enligt sakkunniga måste anses uttjänad, har kyrkofullmäktige på hösten 1974 beslutat att en ny orgel skall byggas, men riksantikvarieämbetet har, när detta skrivs, ännu inte givit tillstånd till rivning av den gamla.

Johannes Magnusson är representerad med ett ännu bevarat verk i Näshults kyrka, nämligen framställningen av den yttersta domen på den mindre tavlan till höger under läktaren. Den är skänkt av konstnären. Magnusson var en sällsynt mångsidig bonde, som, fastän i stort sett självlärd, nådde långt som både konstnär och orgelbyggare. Hans gård Nässja ligger bara några km från Näshult men inom Lemnhults socken, men han var född i Mosingetorp i Näshult, där han bodde till 1838. Som tidigare nämnts, var han med om att måla om kyrkan 1829, och omkring 1830 förekommer han flitigt i sockenstämmoprotokollen, bl.a. som justeringsman. Vid 26 års ålder blev han kyrkvärd, säkert något av ett svenskt rekord i ungdom, i varje fall under artonhundratalets tidigare hälft. Den 27 maj 1833 erhöll han dock ”på enträgen begäran” avsked från kyrkvärdsskapet. Tydligen var det alltför många andra uppgifter, som pockade på hans uppmärksamhet. Till allt annat lär han ha ägt ett för en smålandsbonde på 1800-talet unikt bibliotek, där klassiker från både kontinenten och England fanns representerade. — Som kuriositet kan nämnas, att han var mormorsfar till diktaren Hjalmar Gullberg och av denne blivit hyllad i dikten På Lemnhults kyrkogård i samlingen Dödsmask och lustgård.

Nattvardskalken hör till kyrkans allra värdefullaste inventarier. Den bär inskriften ”Anno 1734 Jacobo Stocke pastore”. I verkligheten är det endast cuppan som är så ung – enligt 1734 års räkenskapsbok tillverkad av guldsmeden Axel Limnell i Växjö. Noden och foten, den senare enligt uppgift av rent guld, är däremot från senmedeltiden, enligt guldsmeden Sixten Allvin i Vetlanda i varje fall från 1400-talet, kanske ännu äldre. Om den uppgift är rätt, som säger att slingan med en svårtydd minuskelskrift på latin i fotens sjätte fält skulle innehålla också årtalet 1422, är dateringen snabbt gjord. Den sexpassformade fotens övriga fält innehåller en vackert graverad bildsvit, föreställande Kristus på korset, madonnan med barnet, Maria och Johannes, den heliga Katarina med hjulet och den heliga Barbara med tornet. Patenen av förgyllt silver är tillverkad 1734 av guldsmeden Axel Limnell i Växjö, och vinkannan av silver bär inskriptionen 1791. Oblatasken av silver är rektangulär med kupigt lock, där två vapen och initialerna HK och AB är ingraverade. I botten finns stämpeln GF.

De stora ljusstakarna på altaret är däremot av mässing. De har driven och punsad ornering och vridna skaft med vulst. Två vapensköldar är ingraverade, jämte inskriften Elisabet Clerke 1656. James Sinclaire 1656. Av mässing är också de sex lampetterna med musselformade reflexprydnader. Förmodligen är de identiska med de lampetter, som en korpral Öfverström i Höghult 1742 givit till kyrkan, sedan han köpt dem på Näshults auktion, detta enligt det årets räkenskapsbok. Såsom auktionsgods kan de naturligtvis ha varit gamla redan 1742, varför inventarieförteckningens datering till 1600-talet ju inte behöver vara osann. Till ljusstakarna får också räknas de medeltida processionsstavarna, som 1954 flyttades från kyrkvinden till sin nuvarande plats vid korbänkarna.

En specialité för Näshults kyrka är den utomordentligt vackra ljusbågen för levande ljus, som under jultiden står framför altaret. Dess ålder är mig veterligt inte skriftligt belagd, men enligt muntliga uppgifter skulle den härstamma från gamla kyrkans tid.

De tre ljuskronorna av mässing i själva kyrkan köptes in år 1954, men de två på läktaren är från 1600-talet. Enligt räkenskapsboken för 1735 hade ”fru Öfwerstelieutnantskan Sophia Drake på Salshult gifvit till Näshults kyrka en skiön liusacrona af malm.” Det torde vara den krona, som nu hänger i sakristian. Inom parentes kan nämnas, att Sophia Drake var gift med överstelöjtnant Jon Stålhammar på Salshult i Stenberga, den förste av denna ätt, som ägde godset. Såsom huvudperson i dikten Frun på Salshult i Snoilskys Svenska bilder hör hon f.ö. till svensk litteraturhistoria.

Uret i koret är tillverkat av urmakare Zackris Pettersson Trolle för 40 riksdaler, mot att han även släppte till lod och ansvarade för klockans säkerhet. Då kontraktet med honom skrevs, enligt sockenstämmoprotoklll 8/11 1829, bodde han i Näsgärde men flyttade 1830 till backstugan Klockelycke under Haddarp Södergård. En bestämmelse i kontraktet, att uret skulle vara färdigt redan i maj 1830, tycks han inte ha kunnat hålla. I varje fall står årtalet 1832 på en gammal visare, nu förvarad i sakristian, som den nyligen bortgångne kyrkoherden och klockspecialisten L. Lundén bytte ut, då han restaurerade klockan. Lundén var under sina sista år bosatt i Nottebäck men föddes i Pukarp i Näshults socken för snart 100 år sedan. — Ett äldre väggur fanns tydligen tidigare i kyrkan, som enligt sockenstämmoprotokoll av 27/5 1833 skulle försäljas, ”jämte annat odugligt skräp, till kyrkans förmån.”

I vapenhuset står en stor järnbeslagen kista av hög ålder, där ett av låshuvudena är ornerat med ett drakhuvud med långt utskjutande tunga. Tidigare var den förvaringsplats för kyrksilvret, men inventarieförteckningen för 1849 berättar: ”Sedan låsen blifvit längesen oduglig och nycklarna förkommit anses ej vara värdt laga den, sedan tjuvar 1846 gjort inbrott i sakristian, som således ej kan anses vara säkert förvaringsrum.”

I sakristian förvaras, förutom textilierna, åtskilliga museala ting, t. ex. ett bessman och ett oblatjärn från 1689 – ett minne från den tid, då nattvardsbröd fick tillverkas inom församlingen. Där finns också kyrkans två kollekthåvar, av vilka den nyare av lila sammet med smala bårder av silver är från 1930. En äldre, av röd sammet, också den med smala silverbårder, torde vara identisk med den håv som enligt inventariörteckniningen 1804 givits av fröken Greta Öfverström. Den håv, som enligt räkenskapsboken 1733 det året skänkts av major Fixenhielm, har däremot tydligtvis för länge sedan skattat åt förgängelsen. — De söndagar, då kollekten inte tas upp med håv, används istället kollektbössor av koppar, tillverkade 1905 av konstsmeden Carl Hedberg i Näshult. Två av dem finns vid huvudutgången, en vid södra utgången och en är defekt. Nära samman med utgången hör kyrknyckeln, 36 cm lång och säkerligen av hög ålder. Originalet förvaras i prästgården. — På sakristians östra sida gjordes under komminister Ivar Nensäters tid ett litet altare i en väggnisch, vars altarkläde är sytt av fru Inga Nensäter.

Äldst av kyrkans textilier är den svarta mässhaken av sammet, på. ena sidan märkt med ett krucifix, på den andra med Guds öga. På frånsidans foder är den märkt med årtalet 1789. Den lilla skruden köptes 1906 för 375 kr – en stor summa för den tiden, och den vita av sidenbrokad är från kyrkans återinvigning 1954. Den vändbara violett-gröna skruden är år 1971 skänkt av kyrkovärden Inez Ekensäter, som också alldeles nyligen skänkt fyra vackra silvervaser, till altaret och dopaltaret, vilka snarast skall tas i bruk. Kyrkans gröna gångmattor är liksom brudmattan framför altarrunden skänkt av kyrkliga syföreningen år 1954.

Bland senare gåvor till kyrkan kan nämnas brudkronan av förgyllt silver, skänkt 1954 av lottakåren och fru Inez Ekensäter. Den är tillverkad av guldsmed Agne Allvin och är komponerad med inbyggd, stiliserad lyra. Strängarna på lyran är i topparna försedda med kulturpärlor, symboliserande tro, hopp och kärlek. I kronan har infattats oliviner och äkta bergkristaller. — Som en kuriositet kan nämnas, att kyrkan tidigare ägt en brudkrona, som dock står som såld redan i 1805 års inventarieförtkckning. Processionskorset, som alltid används vid dop och konfirmation, är tillverkat av verkmästare Horst Berndt till hans son Holgers konfirmation 1972. Pulpeten i koret är skänkt av kyrkovärdarna 1970 och används bl.a. vid de tillfällen, då lekmän anförtros att läsa söndagens texter i högmässan.

På södra korväggen hänger ett epitafium över Jakob Stocke, som var kyrkoherde i Näshult 1720 – 1751. Vapenskölden av snidat, målat och förgyllt trä på södra långväggen påminner om ovan nämnde major Lars Fixenhielm (1675 – 1741) och till vänster hänger ett epitafium över en soldat Ekelund. Fixenhielms värja hänger under hans vapensköld. Mellan sköld och epitafium har Magnus Wikander år 1765 målat en minnestavla på själva väggen över sina målningar i kyrkan. Vapenskölden i norr, nära läktaren, är gjord över Pedher Silfversparre på Salebo (1613 – 1671). Stamfadern för ätten Silfversparre, Nils Persson på Holma, död 1562, vilar under gravhällen i kyrkans kor. Hällen är vacker och väl bevarad och bär det silfversparreska vapnet.

Vid restaureringen 1954 hittade man kvarlevorna av många okända under kyrkans golv, då det ända till slutet av 1700-talet var vanligt att jorda åtminstone ståndspersoner där. Vid visitation 1819 bestämdes, att så ej längre fick ske. Ur mängden av anonyma sockenbor, som jordats under kyrkans golv, har dock notiser i 1700-talets räkenskapsbok identifierat några: ”1738 hafver Majoren Wälbne Hr. Alexander Stuart och des kära fru Elisabeth Rehbinder gifvit och betalt för det dem och deres barn och efterkommande beviljade och förordnade grafstället i Näshults kyrka vid korsgången mellan Ödmundetorps sätterijs stolar.” — En grav, som man 1952 hittade nära dörren till sakristian, gissades vara Fixenhielms. En upplysning i 1728 års räkenskapsbok bekräftar gissningen: ”major Lars Fixenhielm på säterirusthållet Näshult har inlöst gravställe mellan altaret och sakristian, där han låtit göra en murad och väl tilltäppt grav.” — En gammal likvagn, att dras av hästar, förvaras i en bod i kyrkans närhet. Vagnen är enligt Ivar Karlsson i alla händelser tillverkad före 1910. Den ansågs på sin tid vara den förnämligaste i häradet och var ofta utlånad till angränsande socknar. Kvarlevorna av de många okända, som man hittade under golvet vid kyrkans restaurering, lades i en gemensam grav på kyrkogården, mittför västra ingångsdörren vid norra kyrkogårdsmuren. Den pryds av en sten med den vackra inskrift, som får avsluta den egentliga framställningen om Näshults kyrka;

”Rum och tid väl Herren känner,
då Han ropar sina vänner.”
Per aspera ad astra (= genom svårigheter till stjärnorna).