Året är 1764. Platsen är Ödmundetorp, Näshults socken.
In på scenen, från Höghultshållet, kliver Wallentin Håkansson Öfverström, alfahannen, i knäbyxor och vit linneskjorta, solbränd efter arbetet på åkrarna, stilig, smart och ärelysten. Han är 22 år gammal.
På Ödmundetorps Rusthåll väntar Elisabeth Jaensdotter, hans trolovade, 18 år gammal. Hon är klädd i Östra Häradsdräkten, hennes flätor lyser än i solen. När hon gifter sig klipper hon av dem och döljer håret. Hon är dotter till Jaen, som tillsammans med sin bror Germund äger och brukar Rusthållet. Jaen och Germund är utbildade i Lund, båda har magistertitel. Men i stället för att bli präster, återvände de hem och blev bönder. Elisabeth är näst äldst, bland 4 flickor och två pojkar.
Bakom knuten vid Ödmundetorps Säteri står Carolina Ulrika Ulfsax och ser på. Carolina Ulrika är änka efter Johan Reinold Stuart, son till majoren Alexander Stuart. Johan Reinhold dog under märkliga omständigheter – han återfanns död 13 maj 1763 ”i en öke-stock: hufwud, bröst och mage hängde i Sjön; men lår och ben i Ekestocken” (Näshult C:3, s.104). Carolina blev änka med tre små barn när hon var 24 år, nu är det ett år senare.
Vid den här tiden är Petrus Danielsson, bondson från Idanäs, kyrkoherde i Näshult. Den fattige kyrkomålaren Vicander dekorerar den nybyggda kyrkan, om något år får han i uppdrag att måla Näshults varglappar. Uppe i Näshult ligger gästgiveriet borta vid Serells uthus, det kommer inte att flyttas till Korset på många år än. På Näshults säteri bor överjägmästare Anders Ehrenström, som i god 1700-talsanda hittar på ett botemedel mot frossa och rödsot, för vilket han uppbär statlig ersättning.
Min farmors mormors farmor Maja, halvsyster till Jaen och Germund på Rusthållet och faster till Elisabeth, bor i Näsgärde med man och sina små barn.
Den stora bänkstriden är över sedan länge, Michaelis, den formidabla Maria Silfversparre, Lars Fixenhielm och major Stuart är alla borta och friden har sänkt sig över kyrkorummet sedan Ehrenström tagit bort Näshults säteris stol, den som Fixenhielm slagits för i decennier.
Men friden bryts på Ödmundetorp. Någonstans, på något sätt möts Carolina Ulrica och Wallentin och ljuv musik uppstår. Åtminstone träffas de en gång i december eller slutet av november 1764. Var, kan man fråga sig. Mötet krävde avskildhet, det var kallt utomhus och på den tiden bodde man trångt. Mötet fick konsekvenser.
”1765 d: 4 augusti födde afledne Lieutenant Stuarts Enkia, Carolina Ulrica Ulfsax uti Ödmundetorp Säteri, ett Barn. Modren angaf trolofvade drängen wid Pigan Elisabeth Johansdotter i Ödmundetorp Rusthåll, såsom Barnafader, Valentin Håkansson från Höghult. I denna Sak finnes uplysning af Soknestämme-Protocollet under d: 24 Feb. och 10 Martii 1765, hwarwid (?) Consistorii utslag och häradsRättens dom står bifogat. Barnet Christnades hemma för swaghet skull d: 5 aug. och kallades Anna Catharina. Valentin war närwarande och tillstod sig wara fader åt detta Barn”. Så står det i Näshults födelse och dopbok.
Det var tjugo år sedan den stora lagreformen genomfördes. Varenda jurist får lära sig årtalet 1734 som startpunkt för en ny humanare och modernare lagstiftning, hur man nu definierar det. Hädelse bestraffas fortfarande med döden, tvefalt hor (= dubbelt hor, när parterna var gifta på var sitt håll) bestraffas med döden, incest medför halshuggning för bägge och begravning utanför vigd jord, lönskaläge (sexuell relation mellan ogifta) och andra typer av sexuellt umgänge utanför äktenskapet betraktas som brott. Det fanns en fallande skala för straffen, dubbelt hor, medförde som sagt dödsstraff, om endast ena parten var gift var det enkelt hor, med höga böter, om ena parten var trolovad var böterna hälften mot enkelt hor och så vidare. Alla former av sexuellt umgänge utanför äktenskapet medförde straff. Även om 1734 års lag inte tar upp homosexuellt umgänge tillämpades fortfarande en lag från 1726 som likställde homosexuella gärningar med tidelag. Straffet för tidelag, dvs sexuellt umgänge med djur, var halshuggning för båda parter och bränning på bål.
Det kostade att älska utanför äktenskapet. ”Begår någon dubbelt hor då straffas till livet utan alla nåder” förklarade kungen 1615. Karl XII ville införa dödsstraff även för enkelt hor, dvs då bara den ena parten var gift. ”Både enkelt och dubbelt hor verkar ha betraktats som en svår synd också bland folkets breda lager. Inför rätta fällde de anklagade tårar och talade om otroheten som sin stora dårskap.” (Riksarkivets Nätsida).
Wallentin och Carolina Ulrica var inte två unga älskande, de var kriminella busar, med andra ord. Det var särskilt hårt för Carolina Ulrica, hon var kvinna och bättre folk och det är lätt att föreställa sig det elaka skvallret bland de skadeglada mororna i byn. Wallentin fick nog också sina fiskar varma av Elisabeth, hennes föräldrar, farbror och faster och alla syskon och kusiner på Ödmundetorp. Det krävdes nog en del mod för att gå i kyrkan på söndagarna.
Det som Wallentin och Carolina Ulrica gjort sig skyldiga till kallas ”lägersmål in fästom” och enligt lagen fick Wallentin böta 40 Daler för att han förfört Carolina Ulrica. Vem som nu förförde vem, kan man fråga sig, hon fick i alla fall böta 20 daler.
Missgärningsbalken LIV Cap. Par 2. Lägrar fäst man ofäst qwinno eller låter fäst qwinna lägra sig av ofäst man; böte then fäste fyratio daler, och den andre tiugu daler. Wiste ej den ofäste att den andre fäst var, böte som för lönskaläge.
Hur kommer det sig att Elisabeth och Wallentin inte bröt trolovningen och Wallentin gifte sig med Carolina Ulrica, som ju var till äktenskap ledig? Trolovning var visserligen vid denna tid mer bindande än idag. Före 1734 års lag ingicks äktenskapet genom trolovning. Först i och med 1734 års lag blev den kyrkliga vigseln obligatorisk, men fortfarande hade parterna i en trolovning ungefär samma ställning som efter en kyrklig vigsel. Men trolovningen kunde brytas, på ett ganska enkelt sätt, om parterna var överens.
Wilja fästehjon skiljas åt och har de hwarannan ej häfwdadt; gifwe det Capitlet tillkänna; och gånge fästning åter. GiftermålsBalk 4 Cap 4 par.
Elisabeth var chikanerad, Wallentin ville ha en annan. Carolina Ulrica var ”beryktad”. Eftersom det inte kunde bevisas Wallenting och Elisabeth haft sexuellt umgänge (häfwdat) kunde de helt enkelt ha vandrat upp till kyrkoherden i prästgården och meddelat honom att de ändrat sig.
Men det gjorde de inte. Elisabeth och Wallentin fortsatte att vara trolovade och fick en son Johan Valentinsson, född 8 februari 1766, i Ödmundetorp. Död 16 mars 1767 av ”akut barnsjuka”.
De gifte sig, men inte förrän 2 april 1771. Fram till giftermålet bodde Wallentin på Höghults Mellangård. Wallentin lämnade sin gård i Höghult och makarna bosatte sig på Ödmundetorps Rusthåll och fick flera barn. Även sedan Elisabeth dött 1787 och Wallentin gift om sig med Stina Nilsdotter bodde han kvar i Ödmundetorp. Wallentin och hans familj bodde på Rusthållet som samägare med Elisabeths kusin Jeremias Germundsson och uppenbarligen var familjerna på de bästa av fötter. Jeremias var fadder åt Wallentins och Stinas tvillingar. Vid storskiftet 1809 representerade Wallentin Jeremias intressen.
Wallentin blev nämndeman vid Östra Härads tingslag, vilket var mycket fint och betrott. Elisabets farfar var även han nämndeman.
Carolina Ulrica bodde kvar på Säteriet till 1768 och flyttade då till Ökna socken (Näsh hfh 1754-1773 sid 508). Den lilla dottern Anna Catharina sprang omkring och lekte på båda gårdarna, under, kan man tänka sig, Elisabeths sura blick. Även på den tiden var det bara 100 meter mellan mangårdsbyggnaderna. Hon bar sin pappas namn och hette Anna Catharina Wallentinsdotter Öfwerström. Hon gifte sig 8 november 1782 i Ökna sn med rusthållaren Lars Håkansson, född 23 november 1758 i Överhult, Ökna sn, död 28 april 1828 i Björkholms Skattegård, Alseda sn.
Änkefru Leutenantskan Wälborna Carolina Ulrica Stuart, född Ulfsax, dog 1810 22/5 i Torpa storgård, Ökna sn. Hon dog av bensår, om jag lyckats läsa rätt. Hon gifte aldrig om sig.
Tillsammans med hustrun Stina Nilsdotter flyttade Wallentin så småningom till Njupingetorp, där han också avled.
Det är ju naturligtvis nästan omöjligt att förstå hur människor tänkte och vilka värderingar de hade för 247 år sedan. Moral och seder var helt annorlunda och det är meningslöst att tillämpa en senare tids åsikter. Men den här historien innehåller en del anomalier för tiden.
Trolovningar var normalt sett korta. Ändå var Wallentin och Elisabeth trolovade i åtminstone 6 kanske 7 år. De fick ett barn tillsammans, utan att de tog tillfället i akt att gifta sig och flytta ihop. Barnet var oäkta i kyrkans ögon, vilket var ett handikapp, och det hade kunnat rättas till om föräldrarna gifte sig. Elisabeths pappa dog 1765, kanske var det olämpligt att hon gifte sig innan en sorgetid hade gått? Sedan barnet fötts kanske det inte fanns möjlighet att bryta trolovningen, men behövde det gå så länge innan de resignerade inför faktum och gifte sig? De hade antagligen inget samliv mellan sonens död och vigseln. Elisabeth blev nämligen gravid strax efter giftermålet och levererade sedan stadigt ett barn vart tredje år. Mellan 1766 och 1772 blev det inget barn.
1765 var även annorledes ett märkesår för Wallentin. Hans mor Catharina Dahlman hade efter Håkan Öfverströms död gift om sig med orgelbyggaren Sven Axtelius från Virserum och paret hade bott på Höghult Mellangård tillsammans med Wallentin och hans syskon. Detta år flyttade de till Virserum och han övertog gården.
Och Carolina Ulrica som grep chansen att få lite romantik i sitt trista liv. Hälsade Wallentin på henne någon gång i Ökna, när han ändå var i Vetlanda på tingsärende? Hälsade han på sin dotter? Vad sade de till varandra?
Det är nästan omöjligt att reda ut kärleken, ekonomiska fördelar, byns moraliska krav, tidens seder och andra förutsättningar som inverkade på dessa tre människors liv. Men det är en vemodig historia från länge sedan som utspelade sig mitt ibland oss.
//Sammanställt 2012, av Eva Kornby i Haddarp, med inspiration och hjälp av Örne Kjellströms inlägg om Wallentin och Johan Reinhold Stuart på Anbytarforum (nätet). Övriga uppgifter tagna från Näshults och Alsedas kyrkoböcker samt förstaupplagan av 1734 års lag i studentinbindning (!), också den en present från Örne Kjellström.