Nedanstående berättelse återfinns i boken Forna Tiders Näshult, sammanställd av Bengt Winbladh. Här får vi en målande skildring av det dagliga livet i skolan, sett genom en tioårings ögon.
Den folkskollärare Fredrick A Wikell som Wiktor talar om var lärare i Näshult mellan 1860 och 1892 då han pensionerades. Han omtalas mer i långhet i artikeln Lärare i Näshult. Wiktor var född 1876, så de händelser som beskrivs här bör ha inträffat i mitten på 1880-talet.
Den duktiga småskollärarinnan Hilda Svensson var förmodligen Mathilda Sofia Svensdotter, född 1861, från Höghult Mellangård.
Den skola Wiktor gick i kallas Häradssjögle skola. Den ersattes 1907 av Lövhults skola.
Bengt Winbladh ger bakgrunden till artikeln: När folkskolan firade sin 100-åriga tillvaro 1942, blev Wiktor Astrand tillfrågad av Vetlandapostens chefredaktör om han ville minnas något kring folkskolan under sin barndom. Resultatet blev en artikel införd i nämnda tidning den 27 maj samma år. Eftersom artikeln på ett fint och målande sätt beskriver skolförhållanden i socknen i slutet på förra seklet, tycker jag att den har sin givna plats här.
// Eva Kornby
Wiktor Åstrand berättar:
Skolan i sydöstra delen av Näshults socken låg i Häradssjögle by; och den gård far ägde i denna by, och där jag är född, låg omkring 1/2 km från skolan.
Skolhuset var en gammal timmerbyggnad, inrymmande en ganska stor skolsal, en förstuga och en liten kammare för läraren. Skolsalen, som var ganska stor, hade väggarna klädda med gamla mörka tapeter, och vid skorstensmuren fanns en stor öppen spis av gråsten och murtegel. Skolbänkarna voro s. k. långbänkar med plats för 6 skolbarn vardera. De var omålade och försedda med hyllbräde under den lutande skivan. Varje kväll skulle turvis två pojkar och två flickor stanna kvar och städa. Pojkarna skulle flytta de långa bänkarna, så att flickorna kunde sopa golvet med björkriskvastar. Att dammet virvlade ända upp i taket bekymrade sig ingen om. En gång i månaden skurades skolsalen av en lejd hjälpgumma.
Skolan var s. k. flyttande med halvtidsläsning, så att läraren och lärarinnan växelvis läste 4 månader i Kyrkskolan och 4 månader i Häradssjögle skola. Då deras arbete var förlagt till sistnämnda skola, fick de inackordera sig i en bondgård, för det var omkring en mil mellan dessa båda skolor. Arbetet i skolan pågick dagligen i 6 timmar, kl. 9 – 12, 1 – 4. Mellan kl. 12 – 1 var det middagsrast, och då de flesta barnen hade långt till skolan, hade de med sig mat i sina skolkorgar, som stod uppställda på en långbänk utmed ena väggen. Man satt i skolbänkarna och åt smörgås och drack mjölk ur skolflaskan, men där doftade även fläsk, sylta och stekta ägg, ja t. o. m. pannkaka. Efter måltiden lektes det friskt tills middagstimmen var slut.
I småskolan hade vi en ung utmärkt lärarinna, Hilda Svensson, som i regel lyckades lära oss ”läsa rent” redan första året, d. v. s. på en 4- månaders termin. Metoden var då ”att stava och lägga ihop”. T. ex. t-a säger ta, 1-a säger la = tala, s-k-o säger sko, p-a säger pa = skopa. Så fick vi samtidigt lära oss att skriva bokstäver med början av a ända fram till alfabetets sista bokstav. Man skrev i regel på en griffeltavla och hade en hartass att stryka ut med. Denna hartass hade man fästad vid griffeltavlan med ett snöre.
Det fanns för småskolans bruk några ”läsetabeller”, där man övade sig i att ”stava och lägga ihop” och en del bibliska planscher. Vi hade katekes och biblisk historia en timma varje dag, och i regel bedömde man barnens begåvning efter, hur fort de kunde lära sig katekesen och bibl. historien utantill. Det var en tävlan att hinna längst i dessa läroböcker, och det lästes högt och ljudligt i hemmen på kvällarna för att kunna få förhöra så många stycken som möjligt kommande dag. En familjefar i en gård i närheten berättade en gång, att han varje kväll under en hel vecka fick lyssna till berättelsen om ”Potifar och hans hustru”.
Det var nödvändigt att kunna både katekesen och bibliska historien utantill även efter skolans slut, för då samlades ungdomarna rotevis varje år till ”läsemöte” dit prästen kom och förhörde dem. Det var ett väldigt läsande och repeterande i stugor och hus veckorna före ”läsemötet”, ingen ville ”stå där framför prästen och skämmas”.
I folkskolan hade vi en gammal lärare, som hette Wikell. Han var lam i ena handen, och därför hade han av sina vänner fått en snusdosa av silver, som vi barn tyckte var mycket intressant. Den ena gaveln i snusdosan var försedd med ett vridbart hjul, i vilket fanns två små hål, som, då de voro inåtvända, fylldes med snus. Med ett tumgrepp kunde dessa vridas utåt och de passade då precis mot näsan.
Han satt ofta på en stol vid den öppna eldstaden med ryggen vänd mot denna och med stöd för armarna på stolsryggen. Dit fick vi marschera fram den ena efter den andra med katekesen i handen och visa hur stort stycke vi lärt oss utantill. Han läste upp katekesens fråga och vi rabblade upp svaret, som skulle gå ”som rinnande vatten”. Annars fick vi omläxa. Vid övning i innanläsning fick vi läsa i tur och ordning som vi satt i bänkarna och det enda han sade, utom möjligen någon rättelse, då det lästes fel, var ”därnäst”. I räkning övades de fyra räknesätten i hela tal och något litet decimalbråk. I geografi, naturlära och historia lästes ett minimum och även detta huvudsakligen som utanläsning.
Då jag kom i sista (4:de) klassen vid ungefär 12 års ålder, fick vi en ung nyutexaminerad lärare, som hette Alfr. Svensson, och som senare fick plats i Malmö.
Det var ett väldigt språng i skolkulturen på åtminstone ett halvsekel på en gång. Nu arbetades det med liv och lust under denna utmärkte lärares ledning, och jag måste bekänna, att det var denne lärare, som gav mig håg och intresse för lärarekallet i folkskolan.