Klas Peter Andersson Sjöberg var arrendator på Näshults säteri åren 1903 till 1913. Hans son Albin Sjöberg, född 1888, sedermera läkare i Kalmar, har skrivit flera berättelser om sin barndom och ungdom här i Näshult. Albins sonson Claes Sjöberg har vänligt ställt dessa berättelser till vårt förfogande.
Drängen Oskar som omnämns i berättelsen kan vara en av flera drängar Oskar på säteriet vid denna tid. Albin döper också gärna om de personer han berättar om, så Oskar undandrar sig säker identifiering.
Albin berättar:
Jag sitter och minns…. ja, kanske jag borde säga: jag satt och mindes, ty detta skedde i förfluten tid, för ett par år sen. Platsen för sittandet: i en buss på linjen Fagerhult – Hultanäs – Vetlanda.
En välbesatt buss är ofta en ganska underhållande inrättning, ur vilken mycken uppbyggelse och lärdom kan vara att hämta. Alltid finns där någon “läpalätt” individ, som kan konsten att hålla målron vid makt. Medan jag lyssnar till pratet med det ena örat, drömmer jag mig som sagt med det andra tillbaka i tiden till strax efter sekelskiftet 1800 – 1900.
Där den breda men rätt hårt slitna landsvägen nu lämnar gott utrymme för två stora bussar att mötas utan att nämnvärt minska farten, fanns då en smal och slingrande väg med två djupa hjulspår i mitten. Vid möten, då man var tvungen att hålla åt sidan, riskerade man att bryta sönder både hjul och skaklar, när vagnen skulle ur dessa diken till spår. På den tiden har jag många gånger befarit denna väg med 60 kubiker plank på hästlasset och drängen Oskar i sällskap, även han med likadant lass.
Programmet för en sådan resa bifogas till stillande av en eventuell läsares nyfikenhet. Transporterna utfördes mestadels i gluggen mellan vårsådden och slåttern, när vägarna voro någorlunda upptorkade och farbara. Avresan skedde i skymningen, som vid den tiden på året kommer framåt 10-tiden. På grund av lassets tyngd kunde man endast färdas i gående. Kusken gick vid sidan av lasset utom i nedförsbackarna, då han hoppade upp och kunde åka en bit. Vid 1-tiden på natten hade foran hunnit till Munkagårds lada, 15 km från utgångspunkten, nästan halvvägs till Vetlanda. Nu måste hästarna pusta ut, vattnas i den förbiflytande bäcken och utfordras. I ladans hö – det brukade alltid finnas något av den varan där – svimmade körarna av ett par timmar.
I första gryningen var man åter på väg, och frampå morronsidan var man äntligen framme. När man lyckats få liv i avmätaren, fått lasset uppmätt och forsedel i fickan, samt ätit upp det som till ävertyrs fanns kvar av matsäcken, kilade Oskar iväg till brännvinsboden borta i närheten av kyrkan och inhandlad en liter (pris 1:10). Återkommen till torget slank han in i Lindgrens eller Bröderna Wigstrands speceri- och delikatessaffär för att upphandla den kommande veckans behov av mat – snus på cirka ett halvt kilo. Ty utan brännvin och snus – kanske med någon övervikt för det senare – skulle Oskar inte ansett livet värt att leva. Det var två sorters snus, som efterfrågades på den tiden i Småland: jönsepingssnus och Swartzens Röda lacket, vilka så att säga föllo smålänningarna på läppen, båda enligt kännares utsago för att de fyllde så bra i de ihåliga tänderna, å så sputtade man så bra åv’et.
Sedan Oskar styrkt sig med ett par rediga knektasupar startades hemfärden, som ju gick lite fortare, eftersom man då i regel körde ”i lätte”, och så var man hemma frampå eftermiddagen. Två sådana resor pr vecka var det normala, enär hästarna måste vila upp ett par dar, d.v.s. gå i vanligt jordbruksarbete innan de orkade stå ut med en dylik pers igen.
Medan jag filosoferar över dessa ungdomsminnen har redan ett par lastbilar passerat oss på väg mot Vetlanda. På en enda av dessa lastas nu lika mycket virke som på 10 -15 av våra dåvarande hästlass, och bilen hinner köra både två och tre gånger varje dag den sträcka, som vi behövde nära på ett helt dygn att avverka.