Det finns många historier om kvinnor som kämpat som tigrinnor för sina barn. Det finns kvinnor som lyft undan en bil, sedan barnet hamnat under. Jag hörde om en italiensk farmor, som kastade sig in i ett envig med ett lejon, sedan lejonet attackerat hennes barnbarn. Farmodern vann.
Stenberga kyrka
Stina Magnidotters kamp var längre och precis lika hård. Hennes dröm var att hennes son Johan skulle bli präst. Och hon lyckades. Han blev till och med en mycket bra präst, som sörjdes väldeliga av sina församlingsbor i Stenberga när han dog 1899. De gick man ur huse till begravningen och strödde granris på vägen mellan kyrkan och hans hem på Sjövik och satte upp 14 äreportar på vägen. Alla grät. Den dag som idag är är minnet av honom fortfarande levande i Stenberga. Församlingsborna har till och med på senare år satt upp hans porträtt inne i kyrkan. Han var en riktigt omtyckt och bra präst. Det här är inte hans historia, så jag tänker inte berätta mer om hans prästerliga gärning.
Det här är historien om hans mamma Stina.
Det kanske inte var så konstigt att Stina tyckte att hennes älskade son skulle bli det finaste hon kände till. Prästen var ju den främste i byn och i Åseda där hon växte upp hade man en verkligt framstående präst.
Prästen i Åseda hette på Stinas ungdomstid Samuel Heurlin. Han var docent i matematik, professor i Lund i fysik och astronomi, hade studerat i Köpenhamn där han bodde hos professorn i astronomi, etatsrådet Horrebow. I Köpenhamn gav han också välbesökta föreläsningar i praktisk aritmetik och geodosi. Därifrån fortsatte han till Greifswald, Wittenberg och Leipzig, där han fick rekommendationsbrev till Tysklands främste matematiker. Han kom till Paris, där han fick fritt tillträde till observatoriet, Louvrens instrumentsal och övriga vetenskapliga inrättningar genom förmedling av den tidens störste astronom, de la Lande. Därefter åkte han hem, med båt, led skeppsbrott utanför Norge och fick gå hem. Denne man blev kyrkoherde i Åseda och skötte med nit och allvar sitt arbete från 1780 till 1835, då han dog och begravdes med pompa och ståt av Tegnér.
Det vore konstigt om inte en sådan man hade inspirerat Stina. Så med vilja, kraft och envishet gick hon in för att göra sonen till präst.
Stina var född 14/3 1805. Hon kom från Brandåsa Östergård i Åseda socken och var dotter till Magnus Nilsson och hans hustru Maria Eliasdotter. Stinas bror Peter tog över gården 1823 och Stina och hennes syster Anna Lisa flyttade hemifrån samma år.
Stina gifte sig med bonden Peter Håkansson i Telleryd, Åseda socken. Peter var född i Sjösås 1804 och flyttade till Åseda 1822.
Stina och Peter fick sonen Johan Magnus, guldklimpen, född 31 mars 1825. Han kallades Johan.
Så här skriver Herdaminnen:
”(Johan) Tellanders fader övergav familjen då sonen var helt liten och modern fick sedan ensam draga försorg om honom. Hon var en ovanligt arbetsam och rask kvinna, men också vad man säger ”katig”. Tidigt satte hon som levnadsmål för gossen, att han skulle bli präst, och tack vare sin stora energi och förmåga att försaka fick hon se sin önskan uppfylld. Sedan mannen begivit sig bort, sålde hon gården och flyttade till Näshult, där hon arrenderade en kvarn.”
(För icke smålänningar: ”katig” betyder högfärdig. )
Tyvärr är den här beskrivningen inte riktigt korrekt. Det skulle ha varit förtjusande att få berätta om en kvinnlig mjölnare på 1820-talet här i Näshult, men Stina var inte den kvinnan. Peter Tellander övergav inte så snart sin familj och det kan till och med vara så att det var Stina som övergav honom.
När Johan var två år gammal flyttade hela familjen från Telleryd till Stimmetorp i Sissehults rote, Åseda. Stimmetorp ligger på gränsen till Näshult. Familjen flyttade sedan 1831 till Besqvarns qvarn, Näshults socken. Vi återfinner här hela familjen, mjölnaren Peter Håkansson, hustrun Christina Magnusdotter och sonen Johan Magnus. Sonen var vaccinerad mot koppor enligt uppgift. Inga fler uppseendeväckande nyheter. Peter har i alla fall inte ännu övergivit familjen.
Herdaminnen: ”En ung man hade öppnat en skola i socknen, och till honom bar hon på sina armar sin 6-årige spenslige pilt.” Detta var alltså 1831. Från Beskvarn till kyrkan är det 3,3 km, ungefär. Nu vet jag inte om skolan låg vid kyrkan, men det är väl sannolikt. Även en spenslig pilt blir tung efter en sådan vandring.
En A Lindgren hade 1825 utsetts till klockare och organist här i Näshult. Lönen var en halv tunna spannmål från varje hemman (mantal) hälften råg och hälften korn, samt yste och 3 offer årligen; vid jul påsk och pingst. Dessutom tillkom sportler vid begravning m m. Den första barnskolan i Näshult inrättades 1837. Organisten Lindgren åtog sig undervisningen. Det är väl sannolikt att han även tidigare skött lärartjänsten i byn, så att det är nog honom Herdaminnen syftar på.
Efter fem år i Beskvarn i Näshult flyttade hela familjen tillbaka till Åseda 1836. Mjölnaren Peter Håkansson med hushåll (2 vuxna och 1 barn) finns i listan över inflyttade till Åseda detta år. De flyttade till Brinkelid qvarn, som ligger vid Älghultsvägen.
Familjen splittrades först 839-40. Stina flyttade till Växjö 1839 med sonen som sattes i skola där. Peter fick attest till Maria förs i Stockholm, men först 19/12 1855. Herdaminnen påstår att fadern övergav familjen när sonen var helt liten, men han var ju faktiskt 14 år när de skildes, så helt liten var han inte.
Stina finns inte antecknad som inflyttad i Växjö domkyrko- eller landsförsamling för åren 1838, 1839 eller 1840. Herdaminnen berättar att hon flyttade till Växjö, hyrde ett rum utanför staden och tog emot kläder till tvättning, men den uppgiften går inte att bekräfta. Johan sattes först i Sjögrenska skolan, sedan i trivialskolan varefter han flyttades till gymnasiet. Modern skaffade honom matdagar hos burgna familjer, bl a hos Tegnér, och för övrigt bidrog han till sitt uppehälle genom läxläsning med gossar. Lille Johan var redan då from och ”böjde sina knän under tårar”.
När Johan flyttade till Uppsala för att utbildas vid universitetet följde mamma Stina med och tog anställning som tvätterska vid flottan. Tack vare bägges flit och förmåga till umbäranden slapp Johan studieskulder.
I detta hus strax bredvid kyrkan bodde enligt uppgift Stina med son och svärdotter de första åren i Stenberga
Johan fick efter flera missiv i stiftet tjänsten som komminister i Stenberga. Han tillträdde 1863. Mamma Stina följde med till Stenberga och bodde hos sonen. Hennes omsorg om honom slutade inte när han blev vuxen. Johan var alltid klen till hälsan, så när han blev föreslagen som v. pastor, reste hon in till biskop Hultman i Växjö och undrade om ”han ville mörda hennes älskade son.” Hon ombesörjde även att Johan fann en hustru, som ”genom sin ödmjuka vandel värdigt intog sitt rum vid hans sida.”
Denna hustru var dotter till kyrkoherden i Näshult Joseph Wickelgren, en barsk och bestämd herre, med klara åsikter om vad som var ett moraliskt leverne, läs mera om honom i Nån ordning får det vara i en socken. Augusta Amalia fick nog tidigt lära sig att foga sig. Det var nog en nödvändig egenskap, för att kunna leva ihop med denna svärmor.
Herdaminnen tar avsked av Stina med orden: ”Understundom förande ett nog så strängt regemente bodde mor Stina hos de unga, tills hon 1894 90-årig avled.”
Vila i frid, Stina! Du levde din dröm. Det är inte många som gör det.
// Eva Kornby, Haddarp, Näshult. Maj 2013
Källor:
Växjö Stifts Herdaminnen
Kyrkoböcker för Näshult, Stenberga och Åseda
Beckman, August: Forntid och Nutid. Vetlanda 1916