Bakgrund
Frälse-, skatte- och kronohemman hade före införandet av den nya Jordabalken rätt att äga ålfisket på viss angiven plats. Ålfisket var en rättighet som behandlades som fast egendom. Ägaren hade lagfart på ålfisket och det kunde intecknas, överlåtas och hyras ut, precis som en fastighet. Samma sak gällde kvarnar, ström och laxfiske, som tillsammans med ålfisket sammanfattades under beteckningen ”vattenverk”.
Likheterna med fastigheterna stannar inte med det. Ålfisket och de andra vattenverken beskattades också likadant som en fastighet.
Tre ålafisken i Näshult betalade jordskatten ”årliga räntan” från 1560-talet och framåt. Två skattskyldiga var Kullebo (fiske i ån vid Osatatorp), Höghult (fiske i ån vid Höghultström). Det tredje fisket låg i ån vid Åhnhult. Jordeboken anger inte vem som var skattskyldig. Man kan gissa på Serarp Norrgård (fd domkyrkogård) eftersom den haft kvarn i Åhnhult på 1300-talet. (KJ)
Enligt Motiv till lagen om införande av nya Jordabalken (SOU 1960:26) fanns då i Jönköpings län sju sådana lagfarna ålfisken. Två av dem fanns i Näshult.
Det ena tillhörde Kullebo nr 2. Det andra var ålfisket Åsgärde i Serarpasjön och det tillhörde Näshults säteri. Fastighetsbeteckningen på ålfisket var Åsgärde nr 1. Platsen är bättre känd under namnet Osadamm.
Åsgärde är den lilla vik av Serarpasjön som går nästan ända fram till vägbron på Åsedavägen, mellan vägen upp mot Götestorp och vägen mot Nässja. Härifrån slingrar sig Fliseån ner mot Emån, via Beskvarn och Grytesjön. Och den vägen vandrade ålen upp till Serarpasjön.
I mannaminne, dvs nu levande personer i yngre medelåldern, minns fortfarande hur man fiskade ål i Serarpasjön, Säljen och Vigotten. Det finns en ålkista vid Kullebo Kvarn, inte i det bästa skick, men ändå. Då, för några decennier sedan, hade ålen slutat vandra upp för Fliseån. Den fick planteras ut i sjön. Så från medeltiden och fram till våra dagar var ålfisket viktigt för folk i socknen.
År 1925, när vår lilla historia utspelar sig, var Gerda Johansson och Inez Johansson ägare till ålfisket i Åsgärde.
Ärende enligt vattenlagen
1925 var Artur Hillström mjölnare i Beskvarn och ägde också ett elektriskt kraftverk vid ån. I november 1925 klagade han till Kungl Maj:ts befallningshavande (länsstyrelsen) att Gerda och Inez samma månad låtit anbringa ett dammstämme vid Osadamm, med påföljd att ”vattnets avrinning genom Gårvedaån (numera Fliseån) förhindrats, till men för Hillströms kraftverk”. Landsfiskalen i Nye, G Remme, som övertagit ärendet, gjorde besiktning och tog bort det utsatta stämmet, med åberopande av 13 kap 9 § Vattenlagen. Dessutom krävde landsfiskalen Gerda på kostnaden för åtgärden, 27 kronor.
Den 24 november överklagade Gerda beslutet hos Kungl Maj:ts befallningshavande (länsstyrelsen).
Hon yrkade att landsfiskalen eller Hillström skulle åläggas att genast återställa stämmet. Till stöd för sin talan anförde Gerda att hon och Inez på grund av urminnes hävd ägde rätt att, för utnyttjande av vid Osadamm befintligt ålfiske, under tiden 1 november till 11 maj, företaga uppdämning å ifrågavarande plats. Dessutom yrkade hon ersättning för sina kostnader.
I sitt beslut fann Kungl Maj:t att landsfiskalen inte haft laglig rätt att ta bort stämmet. Landsfiskalen ålades att ofördröjligen återställa stämmet i sitt förutvarande skick.
Hillström ålades att ersätta Gerda för landsfiskalens förrättningskostnader, 27 kronor. Landsfiskalen och Hillström blev också solidariskt ansvariga för Gerdas rättegångskostnader, skäliga 75 kr.
Urminnes hävd
Äldre Jordabalken, 15 kap: ”Det är urminnes häfd: där man någon fast egendom eller rättighet i så lång tid okvald och ohindrad besutit, nyttjat och brukat hafver, att ingen minnes eller af sanna sago vet, huru hans förfäder eller fångesmän först därtill komne äro”.
Så lagen var tydlig. Anläggandet av kraftverket hade krävt tillstånd och utredningar, men det betydde inte att dess rättigheter kunde åsidosätta rättigheter som uppkommit genom urminnes hävd.
Numera kan man inte skaffa sig rättigheter genom att upparbeta urminnes hävd. Vårt genomreglerade samhälle godtar inte det.
Stackars Artur
Det måste ha varit bittert för Artur Hillström att förlora målet och dessutom få betala Gerdas rättegångskostnader. Där hade han ställt förhoppningar till sitt kraftverk, som 1925 var en nymodighet och ett sätt att tjäna pengar, precis som vindkraftverken idag. Mina farföräldrar fick elektricitet indragen här i stugan 1918, bara sju år tidigare. Deras son Hugo var med och monterade i byn, så jag kan tänka mig att de inte var de sista som anslöts. Artur trodde nog att han skulle få god avkastning av sitt kraftverk, med alla dessa nya abonnenter.
Men lagen var klar, rättigheter sedan urminnes tid fick man inte hindra. Och ålfisket var nog ganska omfattande och också det en inkomstkälla. Så vad var rättvist?
Artur blev inte bara av med vattnet till kraftverket sex månader om året.
Artur dog den 5 mars 1828 av lunginflammation, 31 år gammal. Han var ogift.
Johan Artur Hillström var född 29/7 1897 i Vederslöv, son till Johan August Petterson Hillerström eller Hillström, mjölnare på Odenslanda Höga.
Johan August och hans familj flyttade till Näshult 1910 och Johan August blev mjölnare i Götafors, kvarnen i Götestorp. Johan August var gift med Anna Maria och de hade barnen Klara Maria Elisabeth, född 1895 i Skatelöf, Johan Artur, född 1897 i Vederslöf, Astrid Lydia Isabella, född 1902 i Bergunda, Karl August, född 1905 i Bergunda samt Henning Gustaf, född 1910 i Näshult. Johan August dog 1925.
Jag har lagt märke till förut att mjölnare tenderar att flytta många gånger. Vad kan detta bero på? Andra yrkesgrupper är mer stationära.
Artur var bara 13 år när han kom till Näshult. Han lärde sig väl antagligen mjölnaryrket genom att han hjälpte pappa i hans verksamhet. Det är väl också tänkbart att familjen, till Gerdas förtret, fångade den ål som annars skulle vandrat vidare den lilla biten till Åsgärde.
Artur nöjde sig inte med att vara mjölnare. Han hade vidare vyer. Artur tog till sig nymodigheter, både när det gällde den nya elektriciteten och formerna för verksamheten. Han drev verksamheten i ett aktiebolag, AB Beskvarns Kraft- och Kvarnstation. Det var nog lite ovanligt i början på förra seklet att en såpass liten rörelse drevs som ett aktiebolag. Verksamheten omfattade inte bara kvarn och kraftverk, han hade också ett grynverk och en såg.
Artur åkte omkring på en Harley Davidson 1200cc med sidovagn. När han gick mot motorcykeln sprang hans hund fram och hoppade upp i sidovagnen. Det var hans plats.
Man får ett intryck av en driftig man, en entreprenör, som kunde ha spelat en roll i Näshults ekonomiska liv, om han hade fått leva.
//Eva Kornby, Haddarp, Näshult april 2013
Källor:
Länsstyrelsens beslut 19 februari 1926
Karl Jungenfelt om årliga räntan på ålfiske
SOU 1960:26
Kyrkobok i Vederlövs församling, Arturs födelsenotis
Kyrkobok i Näshults församling, Arturs dödsnotis; församlingsböckerna