Med sitt välklingande namn, med associationer till Skottlands kungar, och med sitt goda rykte är Alexander Stuart en romantisk och sympatisk person att beskriva. Han ägde och var bosatt på Ödmundetorps säteri från 1724 tills han avled den 16 januari 1753.
Han hade verkligen djupa skotska anor. Hans farfars far, John (Hans) Stuart, född i Skottland, kom till Sverige i september 1565, under Erik XIVs tid, och stannade här. Han var född omkring 1542, hade som 12-åring följt med änkedrottningen Maria av Guise till Frankrike, han hade studerat i Tyskland i flera år och 1565 var han på sin tredje resa, till Polen. Fartyget blev taget av danskarna och han blev satt i fängelse i Varberg, på misstanken att vara på väg till Sverige. Danmark och Sverige var som vanligt i krig. Varberg intogs av svenskarna i september 1565, Hans och de övriga fångarna fördes till Stockholm för att förevisas. Flera av fångarna gick i svensk tjänst. Hans blev ryttmästare i Erik XIVs sold, därefter kammarherre hos Hertig Karl, överste för ett regemente som Hans själv hade värvat i Skottland, och sist generalkvartermästare, general-krigskommissarie och generalmönsterherre.
För att kunna gifta sig ståndsmässigt och för att kunna kunna leva som en adelsman här i Sverige var han tvungen att bevisa att han var av adlig släkt i Skottland. 1579 fick han ett bördsintyg undertecknat av medlemmar av släkterna Stewart, Campbell, Argyll och Forbes, vari intygades att han var medlem av släkten Stuart och att hans mor var en Forbes. Hans verkliga föräldrar nämns inte vid namn och kan inte identifieras, men antagligen var Hans en oäkta son till en Lord Stewart av Ochiltree. Släkten Stuart eller Stewart var mycket inflytelserika och flera av landets kungar och drottningar tillhörde släkten. Landet var också vid denna tid ett typiskt klansamhälle, så släkten slöt upp bakom Hans och intygade hans släktskap men förteg hans oäkta börd. Om detta hade framkommit hade han inte kunnat bli adelsman i Sverige, så därför blev bördsintyget medvetet luddigt.
1585 fick Hans ett sköldebrev undertecknat av den skotske kungen Jakob VI, sedermera Jakob I av England. Genom brevet fick han rätt till en vapensköld, som skulle visas upp i Sverige.
Hans var nu på banan, som man säger.
Hans gifte sig med en kvinna av släkten Soop i Sverige och de fick bland andra sonen David. David Stuart, som var kammarherre hos Drottning Kristina, gifte sig i andra giftet med Beata Chesnecoghera, dotter till Hovkanslären Nils Chesnocogherus och de fick sonen Johan Robert. Johan Robert var kammarjunkare hos Pfalz-greven Adolf Johan av Stegeborg, en bror till Carl X Gustav.
Alexanders barndom och ungdom
Johan Robert gifte sig med Beata Gyllenacker och de fick sonen Alexander, född 1692. Alexander uppges vara född i Uppland, men det finns ingen uppgift om i vilken socken.
Det finns inga uppgifter om hur Johan Robert flyttade mellan sina många gårdar, det enda vi vet är att han dog på Ankarsnäs i Korsberga socken 1697 eller 1698, då Alexander var fem eller sex år gammal. Alexander kan alltså ha varit född och uppvuxen i Korsberga, men här saknas kyrkoböckerna.
Det nästa vi hör om Alexander är att han är musketerare vid Bergsreg:t 1706; och underofficer där. Såvitt jag har kunnat utröna hade Bergsregementet uppsatts 1674 och fungerade som garnisonsförband i Malmö. Det fanns flera Bergsregementen, men de verkar inte ha varit aktiva under den aktuella tidsperioden. Alexander verkar inte ha varit i aktiv stridstjänst.
1711 blev han fänrik vid Kronobergs regemente, Majorens kompani. Vid den här tiden satt Karl XII och tjurade nere i Bender och det finns inga stora slag som Alexander kan ha deltagit i.
1718 blev han löjtnant vid Småland entergastregemente, precis lagom för att undvika slaget vid Dynekilen. Ett entergastregemente eller äntergastregemente är ett regemente som är tränat som infanteri men som tjänstgör på örlogsfartyg. Karl XII behövde sådana regementen inför invasionen av Norge 1716. Tanken var att artilleriet enklast skulle kunna transporteras till Norge per båt. Dumt nog lät sig fartygen med artilleriet fångas längst in i en smal havsvik, Dynekilen, och den norske kaptenen Tordensköld sänkte de flesta medan besättningen var på kalas i land. Karl fick gå hem och göra ett nytt försök 1718 och då vet vi hur det gick.
Alexander återgick till Kronobergs regemente, blev löjtnant där 1719, blev kapten och fick majors avsked 1728.
Vilken duktig soldat! Han kan inte ha varit inblandad i ett enda slag!
När han var anställd vid Kronobergs regemente hade han sina löneboställen i Linneryds socken, enligt GMR. Det är en lockande tanke att han måste ha känt kyrkoherdedottern i Linneryd, Margareta Osander, född 1705, medan hon var tonåring. Hon gifte sig 1726 med kyrkoherden Jacob Stocke i Näshult. 1724 flyttade Alexander till Ödmundetorp i Näshult. Var det han som agerade giftoman mellan Jacob och Margareta? Han blev god vän med Jacob och det är lite rart att tänka sig Alexander säga till Jacob att han visste precis vem som skulle bli en utmärkt hustru och en god mor etc etc.
Alexander blir bonde
Alexander hade köpt Ödmundetorps Säteri 1723 av majoren Henrik Klingspor och hans hustru Anna Sofia Stålhammar. Anna Sofia hade ärvt gården efter sin far Jon Stålhammar, bekant för sin dagbok från Karl XIIs krig, död 1708.
Sofia Drake hade köpt Ödmundetorp som penningplacering. 1704 skrev Jon från Ryssland hem till hustrun Sofia Drake hemma på Salshult: ” Om Ödmundatorp*** blif:r falt för 1000 D:r Sölf:t så behålt dett fast dhett vore 1100 D:r Sm:t. ” (Ordet ”fal” betyder ”till salu”, jämför ”fala kvinnor”. )
Alexander var gift sedan 7/1 1722 med Elisabeth Rehbinder, född 1695 i St Mellösa, Närke, dotter till friherre Reinhold Rehbinder, generallöjtnant och chef för Närkes och Värmlands regemente, samt landshövding i Kalmar. Han hade dött redan 1709, när Elisabeth var 14 år. Vid giftermålet bodde hon i Fagerhult, Marbäcks socken. Alexander och Elisabeth bodde 1723 i Kalvsviks socken och flyttade som sagt 1724 till Näshult.
Alexander och Elisabeth fick tre barn:
Beata Katarina föddes 2 april 1723 på Skärvudde Gård, Kalvsviks socken.
Johan Reinhold föddes 15 juli 1724 i Ödmundetorp
Ulrika Eleonora föddes 11 juni 1734 i Ödmundetorp
Det verkar inte ha hänt så mycket under åren 1724 till 1729. Enligt kyrkoboken för 1727 bodde Alexander och Elisabeth på säteriet, hade två drängar, Jonas, 19 år, och Per, 26 år, två pigor Karin, 30 år, och Ingeborg, 45 år, en inhyses piga Margareta, 70 år, samt hustrun Maja Andersdotter. Barnen nämns inte, men det verkar som om Jacob Stocke inte antecknar barn under 7 år. Hans egen son Petrus, 1 år, är inte med. Man skötte jordbruket, fiskade lite, gick i kyrkan på söndagen och träffade grannarna. Kvällsbjudningar fick bli när det var fullmåne, så att folk hittade hem fram på nattkröken. De närmaste grannarna var nämndemannen Per Jonsson på Ödmundetorps rusthåll och hans familj. Jacob Stocke med fru Margareta Osander hörde nog till umgänget, kanske Fixenhielm på Näshults säteri, Silfversparres och Stålhammars från Stenberga.
Kyrkan och bänkstriden
År 1729 börjar man inse att kyrkan i byn var ”bofällig”, dvs fallfärdig, förfallen och illa medfaren. På grund av fattigdomen i socknen vände man sig till Kungl Maj:t för att få tillstånd att uppta kollekt i hela riket, att användas till kyrkobygget. Innan ett sådant beslut kunde fattas måste en undersökning ske på plats, och kronobefallningsmannen Jacob Bortei och Jacob Stockes nära vän Benedictus Norlin i Skirö fick uppdraget. Förrättningen hölls 3 juni 1729 i närvaro av ”samtlige vederbörande socknens invånare”. De uppräknas efter status i socknen: Majoren välborne herr Alexander Stuart, kapten välborne herr Petter Michaëlis, fänriken herr Samuel Ekelund, korpralen Håkan Öfwerström, murmästaren Nils i Råsa, nämndeman Per Jonsson i Ödmundetorp rusthåll, kyrkvärdarna och kyrkans 6 män, Jonas i Fly, Jöns i Höghult, Sune i Rössjöholm, Börje i Idanäs, Carl i Svartarp.
Man lägger märke till att militär grad fortfarande var viktig för en persons status i socknen. Majoren Alexander var den ledande i socknen. Man lägger också märke till att Lars Fixenhielm på Näshults säteri inte är med i denna uppräkning. Han hade ändock ägt säteriet sedan 1721 och var major. Senare skulle han visa stort intresse för kyrkan.
Kyrkobygget behandlas i Stig Rydemans utmärkta böcker och skall inte tas upp här.
När kyrkan stod färdig bröt den stora bänkstriden ut, som också förtjänstfullt har behandlats av Rydeman. Den enda aspekt av detta buller som skall tas upp här, är Alexanders roll. Vid fördelningen av bänkarna begärde Alexander ”att stolerum nr 15, som är mitt i kyrkan och vid korsgången måtte få tillägnas och tillordnas honom och dess kära fru för deras frälse säteri Ödmundetorp”. Fixenhielm och Petter Michaëlis slogs om de första bänkarna, de finaste, och det var en strid som skulle vara i årtionden. Fixenhielm stämde 1733 Alexander och Michaëlis till Östra Härads tingsrätt och Alexander säger, enligt protokollet, och med en irriterad suck som hörs genom seklerna, ”att Major Stuart till att undvika trätor tagit sin stol vid mellersta dörren, och således utan klander bör behålla den stol hela församlingen honom beviljat, som de främsta stolarna avsatts till Näshult och Kullebo, varefter lottades om alla de andra stolarna.”
Exakt vart Fixenhielm ville komma med sin stämning mot Alexander är svårt att begripa. Det kan ju inte vara bänk nr 15 som han är ute efter.
Efter tingsrättens flera utslag och efter en stadfäst förlikning går Maria Silfversparre till förnyad attack 1741, mot Alexander, som är den ende överlevande motparten.
Major Stuarts svarsskrivelse är daterad den 20 juli 1741. ”Med förundran och sinnens innerliga rörelser” har jag måst förmärka, säger han, hurusom kaptenskan Silfversparre understått sig ”först hos Eders Kungl. Maj:ts samt Riksens Göta hovrätt och sedermera for Eders Kungl. Maj:ts höga tron själv i underdånighet besvära” över den förlikmng som ingåtts mellan parterna i den yppade tvistigheten om stoldelningen i Näshults kyrka. Han framhåller, att Maria Silfversparre och hennes man genom tingsrättens förlikningsdom ”som länge sedan vunnit laga kraft” fick ”mera och fördelaktigare stolerum i kyrkan än antingen de själva kunnat förmoda eller berättigade varit om en noga delning skolat skett” och anser ”att hennes talan och besvär i detta mål är alldeles ohemult och orimligt”. ”Denna fru”, säger Stuart, ”som alltid haft en besynnerlig lust och nöje uti processer, borde draga försyn med ett så ogrundat käromål för Eders Kungl. Maj:ts ögon nederlägga, det ock saken i sig själv icke är värd att sig över besvära”. Och ”i allra djupaste underdånighet” anhåller han att fru Silvfersparre inte ska beviljas resning i en sak som for länge sedan blivit bilagd genom en skriftlig förening till vilken hon själv givit ”sitt fullkomliga bifall och samtycke”. ”Men skulle fru Silfversparre mot dessa skäl mot all min förmodan” få saken åter upptagen och en ny process inledas så förbehåller jag mig, säger Stuart, ”en fullkomlig ersättning för all den kostnad, resor och besvär mig därmedelst påtvingas”.
Justitierevisionen fann inte skäl att ånyo pröva saken.
Hela denna sorglustiga historia ger oss en väldigt sympatisk bild av Alexander. Han måste ha varit en ordentlig, fredsälskande man som ville väl och som inte behövde bevisa hur fin han var.
Familjens öden
Mot slutet av sitt liv fick han sorgen att förlora sin kära hustru Elisabeth och sin gode vän Jacob Stocke nästan samtidigt. Elisabeth dog 21 juni 1751 och Jacob 1 augusti samma år.
Själv gick han bort 1753, i en ålder av bara 61 år. Han slapp i alla fall uppleva sorgerna med sina barn och barnbarn.
Dottern Beata Katarina Stuart dog ogift och barnlös. Var hon bodde och hur hon hade det vet jag inte. Hon fanns inte på Ödmundetorp.
Dottern Ulrika Eleonora Stuart gifte sig med löjtnanten Jakob Lorentz Ridderborg. De hade inga barn. Hon dog 1816.
Sonen Johan Reinhold Stuart övertog säteriet, gifte sig med Carolina Ulrica Ulfsax och fick tre barn, alla födda i Ödmundetorp. Johan Reinhold dog under märkliga omständigheter – han återfanns död 13 maj 1763 ”i en öke-stock: hufwud, bröst och mage hängde i Sjön; men lår och ben i Ekestocken”. Han blev bara 39 år. Se även Skandalen på Ödmundetorp. Hans barn:
Carl Alexander Stuart . Stabskapten. Född 1757-09-04 Död 1816-06-15 i Byvärma, Agunnaryd (G). Fänrik vid Sprengtportska reg:t; löjtnant där; stabskapten vid Kalmar reg:te; † ogift och barnlös 1816-06-15. I husförsboken 1816 har prästen antecknat dödsfallet samt den lakoniska sammanfattningen ”svagsint”. Han fick genom sin mors morfar, kornetten Johan Nyman, Vallby i Skirö, med underliggande fideikommiss, vilket efter hans död övergick till hans äldsta syster Ulrika Maria Stuart.
Fredrika Elisabet Stuart . Född 1759-08-26 Död 1759-12-13
Ulrika Margareta Stuart . Född 1760-12-30 Död 1842-04-30 i Byvärma, Agunnaryd (G), av ålderdom. Ärvde Vallby fideikommiss år 1816 efter sin barnlöse bror, Carl Alexander Stuart; Gift 1791-05-20 på Ödmundetorps säteri med kyrkoherden i Pjätteryds pastorat Per Bråkenhielm, född 1754-12-21. Paret fick 6 barn.
Catharina Margareta Stuart . Född postuma 6/9 1763 i Ödmundetorp, Näshult (F). Catharina Margareta gifte sig 1791-05-20 med AG Fasth, regementspastor, 1762-1837 och bodde på Ödmundetorp till ca 1806. En Broman från Bankeryd berättar: ”Min äldste bror hölls i Wexiö skola där även jag intogs hösten 1798 sedan jag nära ett år varit hos dåvarande regementspastor AG Fast på Ödmundetorp i Näshult socken, där jag icke såg goda seder och vanvårdades helt och hållet. Denne man blev sedan kyrkoherde i Frinnaryd av Linköpings stift och gjorde sig illa känd i många avseenden.”
Förfadern Robert II, King of Scots
Detta var historien om Alexander Stuart, avkomlingen av Lord Stewart of Ochiltree, han som räknade bland sina förfäder Robert II, King of Scots (1316-1390), han vars släktings bröllop arrangerades av drottning Kristina, han som i släkten hade personer med namn som Duncan och Bancho, precis som i Macbeth.
Han blev en fridsam lantbrukare på Ödmundetorps säteri i Näshult. Han valde nog ett bättre liv än de flesta av sina illustra släktingar.
Tror vi.
// Eva Kornby, Haddarp, Näshult, april 2013
Källor:
http://ulfhlars.se/Genealogi/Hans_Stuart/Hans%20Stuart%202008-11-02.htm
http://en.wikipedia.org/wiki/House_of_Stuart
http://www.mattiasloman.se/w/index.php?title=Stuart_nr_86
Generalmönsterrullor
Kyrkobok Kalvsvik, äldsta dotterns födelse
Näshults kyrkoböcker
Rydeman, Stig: En urminnes kyrka av trä. Växjö 2004
Rydeman, Stig: Bänkstriden i Näshults kyrka. Växjö 2004
Jon Stålhammars brev till Sofia Drake