Varglappar användes från medeltiden och in på 1800-talet vid vargjakt.
Farliga djur eller djävlar avmålades på linne och lapparna bands ihop med rep till långa flaggspel. Jaktområdet avgränsades med varglapparna och drevkarlarna drev vargen mellan varglapparna mot ett vargnät eller fångstgrop där den sköts. Vargen skrämdes av de flaxande bilderna och tordes därför inte bryta igenom kedjan. Även nu för tiden används flaxande varglappar för att skrämma iväg varg från fårhagen (se Hemslöjden 4/10 2011).
Näshults varglappar målades 1765 i Näshult av kyrkomålaren Magnus Wicander, Västervik, som, utom kon, aldrig sett djuren han avbildade. Han hade antagligen inte ens sett bilder utan bara hört talas om dem. Det innebär att djuren kan vara svåra att säkert identifiera. Elefanten, leoparden och kon är tämligen säkert identifierade. De övriga kan föreställa ett lejon, en björn, ett vildsvin eller något annat.
Wicanders eftermäle som målare av Näshults kyrktak är lite nedlåtande (Rydeman s 44) men som varglappsmålare har jag inte sett hans like. De flesta andra varglappar jag har sett har mera liknat grova stenciler, medan Wicanders djur är levande och personliga. Se bara det sataniska småleendet hos leoparden! Eller nallebjörnens breda oskyldiga leende. Eller kon som lite pimpinett och med ett fladder av ögonfransar visar upp sina farliga horn.
 |
 |
Originalen förvaras på Jönköpings Läns Museum, som vänligt ställt fotografier av varglapparna till Näshults Hembygdsförenings förfogande. Det finns 28 bevarade varglappar från Näshult, men inte fler än 8 motiv.
 |
 |
Det finns en livlig beskrivning av en vargjakt i Adolf Stålhammars ”En åttioårings minnen från 1830-talets Lemnhult”. Eftersom Lemnhult är en grannsocken till Näshult, finns där många små historier och reflexioner som berör vår by. Beskrivningen av vargjakten är nog allmän för Småland och jag tar med den för att ge en bakgrund till Magnus Wicanders varglappar.
 |
 |
Adolfs lilla bok är fullkomligt förtjusande och kan varmt rekommenderas för den som intresserar sig för bygdens historia. Eller bara vill läsa en bra historia.
Över till Adolf:
Vargar och rävar funnos även. De stora vildmarkerna med sina stenkummel och hålor i bergen medgåvo talrika gömställen till lyor för dessa vilddjur. Vargarna voro ganska närgångna; de slogo sina lovar omkring boningshusen och ladugårdarna och gjorde mycken skada, synnerligen höst och vår, då kreaturen voro ute på bete. Det var ej nog med vargar, som hade sina fasta bostäder i skogarna – sådana, ansåg man icke göra någon skada på de gårdar, där de själva bodde -; farligare voro kringstrykande vargflockar från andra trakter, som strövade omkring. Då vargarna visade sig alltför närgångna – det hände ibland, att hornboskap blevo anfallna av odjuren vid vattning -, sammankallades med utsänd budkavel närmast omkringboende manliga befolkning till s. k. vargskall, då vanligen några vargar blevo skjutna och de övriga bortskrämda tills vidare. Dessa vargskall tillgingo så: den manliga befolkningen från flera gårdar och byar – ja ibland hela socknar -, där vargar varit synliga, uppbudades medelst budkavel att samlas på vissa områden. Där övertogs ledningen av vissa utsedda personer, vilka ordnade manskapet i s. k. drev. Avståndet emellan männen i drevet var vanligen 10 a 15 steg, alltefter tillgången på manskap (drivare). Därefter sattes dreven i gång mot en viss trakt av skogarna. Drevkarlarna framgingo sedan och åstadkommo mycket buller som möjligt genom skrik, trumning, harskärror m. m. för att driva vargarna framför sig och ur deras gömställen. Skyttar funnos även, dels i drevet, dels framför detsamma. Största antalet skyttar eller bönder, väpnade med vargspjut eller yxor vore dock placerade vid den trakt, dit revet rörde sig. I mån som dreven närmade sig slutpunkten minskades avstånden mellan drevkarlarna. På sidorna, där man ej hade tillräckligt mcd folk am sluta kedjan, voro upphängda skynken med målade bilder for an hindra odjuren från att där komma undan åt sidorna. Vägen, som dreven hade att tillryggalägga, uppgick ofta till över ½ mil. Framför dreven, i vild flykt, samlade sig alla djur, som sålunda blivit uppskrämda – vargar, rävar, harar m. fl. -, och föllo småningom i massor for jägarnas skott. Vid skogstraktens slut var vanligen drevets slutområde, och där hopsamlades och besågs resultatet, oftast rätt många skjutna vargar och rävar; hararna fingo springa fria. Då vilade jakten, och drevkarlarna trakterades med medhavda förfriskningar, och så berättades mer eller mindre trovärdiga jakthistorier, och allt var glatt och uppsluppet, i synnerhet om jaktbytet varit tillfredsställande.
Näshults Hembygdsförening har tagit fram t-tröjor med varglappsmotiv. Hembygdsföreningen garanterar inte att bilderna fungerar för ursprungligt ändamål. Vi anser dock att bilderna har sådan charm att de eventuellt motsatsvis kan vara attraktiva.
T-tröjor; tvättråd och priser
Tröjorna tvättas i 40 grader och bör inte tumlas. De finns i storlek 110, 120, 140, 160 samt S, M, L och XL. Alla bilder finns inte i alla storlekar. Barnstorlekar kostar 150 kr och vuxenstorlekar 160 kr. Säljes vid Hembygdsföreningens olika arrangemang i Bygdegården.
// Eva Kornby, Haddarp, Näshult, februari 2013
Källor:
Rydeman, Stig: Den skeppsformiga timmerkyrkan i Näshult, 1994
Stålhammar, Adolf: En åttioårings minnen från 1830-talets Lemnhult, Norrköping 1954.