Anders Ehrenström flyttade till Näshult omkring 1742 och bodde här till sin död 1778. Han var en mångsidig herre. Hans fastighetsaffärer, praktiska tryckta handledningar om allt möjligt, rättegångar, riksdagsarbete, titulaturer och så vidare får redas ut i kommande delar av hans biografi. I denna första del koncentrerar jag mig på Anders som medicinman.
Anders uppfann ett botemedel mot frossa och rödsot och lyckades få Riksdagen att bevilja honom ersättning för detta med 2 öre silvermynt per matlag (hushåll) i riket.
Botemedlen presenterades för allmänheten 1757, i en fyrsidig liten broschyr, som visade sig finnas på Växjö stadsbibliotek.
 |
FÖRETAL
Hwad som föranlåtit Riksens Höglofl. Ständer at belöna mig, för dessa efterföljande Botemedels upgifwande och beskrifning, äro i synnerhet twenne omständigheter: Först den allmänna önskeliga wärkan de hafwa, genom några hundrade rön bekräftad, hwar af ej et enda misslyckats, och sedan den nytta som däraf förwäntas, i det, att så medelst tusende Menniskors hälsa med ringa möda och snart sagt ingen kostnad, kan botas och återställas, hwilkas lif af bemälte tärande sjukdomar oftast förspillas, til allmän saknad och förlust. Saken behöfwer i öfrigt, intet förespråk; utan jag önskar alla mina Landsmän, under Himmelens wård styrka, hälsa och krafter! |
Botemedel mot frossa
Här följer receptet mot frossa, med Anders stavning. Frossa var en typ av malaria, mycket vanlig i Uppland på 1700-talet. Nästan alla Uppsalastudenter led av denna sjukdom. Linné skrev sin doktorsavhandling om frossa 1735. Han misstänkte lerpartiklar i dricksvattnet. Sjukdomen berodde i själva verket på malariaparasiter, som var för små att iakttas med dåtidens mikroskop.
Ingredienserna verkar vara så svåråtkomliga för en nutida malariapatient, att jag knappast behöver varna mina läsare för att använda detta botemedel om de känner sig lite echaufferade.
Emot fråssa
”Tag Spindelväf som förut är wäl ränsad ifrån Flugor och allehanda swarta kulor som pläga däruti finnas, hopwecklas så mycket, som til en hasselnöts storlek, sedan tages, fint sönderstött Aspebark en helt liten knifsudd, lika mycket Askebark och Alebark, hwilka wäl tilsammanblandas, hwarwid märkes at barken måste wara af den finaste näst intil trädet och bör aftagas uti safwe tiden, hwarefter, sedan yttre eller gröfre barken blifwit wäl afskalad, det torkas i wädret, dock utan Solens tilhjelp til des den blifwer så torr, at den i en ren Mortare kan wäl sönderstötas til pulfwer: härtil lägges så mycket Rabarber, som hwardera av den sönderstötte barken, eller en liten knifsudd, och lägges altsammans in uti den hopwecklade spindelwäfwen, samt gifwes den sjuka uti et halft skedblad ljumt dricka, sedan den sjuke först trenne gånger frusit, och då Fråssan fjärde gången börjar kännas i kroppen. Härwid måste noga iakttagas at altsammans på en gång nedswäljes utan att söndertuggas, och kan sedermera den sjuka under det Febren påstår tillåtas at 4 à 5 gånger få läska sig med et halft skedblad swagdricka högst 3 à 4 minuter emellan. Skulle den sjuke hafwa swårt före, at på en gång nedswälja en så stor kula, som detta läkemedel är, kan detsamma delas i 2:ne eller 3:ne mindre kulor, dock at de allesammans på en gång intagas. När detta botemedel således blifwit brukat, hölges så mycket kläder på den sjuka, at han kommer at ligga ganska warmt, så länge och intill dess den påföljande hettan och swettningen, samt hufwudwärken aldeles uphört. Och enär den sjuke sedermera till hälsan blifwit återstäld, måste han på 14 dagar hålla sig ifrån luften, inne uti et warmt rum, samt emedlertid icke äta någon färsk Fisk eller mjölkmat.
Ehuru genom mångfaldiga försök, af hwilka icke et enda misslyckats, man äger den fulla övertygelse, at icke något mera påliteligt botemedel än detta emot Fråssan gifwes, kunde likwäl hända, at detsamma icke straxt giorde all önskelig wärkan, enär kroppen jämte Frossan är ansatt af flere swåra sjukdomar, då andra tjenelige läkemedel böra förut brukas, såsom i fall den siuke är plågad af förstoppning, gifwes honom dagen förut ifrån ½ till 2 Lod Engelskt salt, efter des krafter och ålder, hwilket när det är giort sin behöriga wärkan, kan den siuke sedermera nyttja det beskrefne Botemedlet. ”
Malaria behandlas fortfarande med kinin, som är barken på det sydamerikanska kinaträdet. Redan på 1630-talet började man använda kinin mot den allvarliga malarian i Rom. Linné kände till och namngav kinaträdet, så Anders kan mycket väl ha hört talas om dess förmåga att bota malaria. Så varför skulle det inte duga med annan bark, särskilt om den var svensk?
Botemedel mot rödsot
Rödsot är dåtidens beteckning på dysenteri, som beror på bakterier eller amöbor som kommer in i tarmarna via infekterad mat. Effekten blir kraftig diarré och blod i avföringen. I kyrkoböckerna från tiden är rödsot en vanlig dödsorsak, så nog behövdes det ett fungerande läkemedel.
Mald rabarberrot var ett vanligt laxativ.
Man får inte vara kvackelmagad för att ens läsa receptet, mycket mindre använda det. Jag tror inte att någon behöver varnas för att använda det mot sitt eget magknip.
Emot rödsot
”Så snart tecken till denna sjukdom kjännes, hwilket sker medelst knipningar uti magen, av svåra trängningar till stols, utan att därå följer särdeles wärkan, intages tvänne lagom knifsuddar Rabarber, sedan tages med en öronsked, eller i brist därav med en därtill gjord träpinne, så mycket öronvax, som på twänne personer står att erhålla, hwilket tilsammans ungefärl. utgör så mycket som en hwit ärt, sedermera rives Muskott ganska fint, och blandas så tilhopa med öronvaxet, at altsammans blifwer så hårt som möjeligt är. Av denna deg göres härpå 3 à 4 kulor till storlek som en lagom hwit Ärt. Så snart det intagne Pulfret gjort wärkan, och den sjuka fådt öppet liv (hwarvid i ackt tages att därest Naturen är så stark att intet de intagna twenne knifsuddar Rabarber, skulle kunna åstadkomma stolgång, måste ännu lika mycket Rabarber intagas uti et skiedblad Svagdricka eller i brist härav kalt vatten) lägges en av kulorna uti ett halft skedblad rent vatten och gifves den sjuke, och fullföljes med de övriga kulornas intagande på lika sätt, en fierdedels timma mellan hwardera. Emedlertid kokas en gröt av ett halft stop rena korngryn, uti så mycket vatten som därtill fordras, och då denna gröt är wäl kokad lägges häruti så stort stycke gult vax som ett fullkomligt hönsägg, och kokas samt omröres sedan till dess waxet är söndermalt och med gröten väl sammanblandad, hwarefter altsammans tages av elden och röres med en träsked att det blifwer ljumt, då den sjuka därav en timme efter det, den sista kulan intogs, äter några skjedar i sänder, och fortfar därmed så länge och till dess svedan och knipningarna avstannat. Skulle emot förmodan durklopp eller (som gemene man säger) utsåt, än wilja visa sig, så tages et ark fint hwitt papper och sammanlägges, samt med en wass knif fint sönderskjäres, och kokes uti ett stop söt mjölk tillika med en fjerdedels stång rödt fint sönderstött Lack, ett skiedblad ganska fint raspat Hjorthorn, och ett skedblad hwit stärkelse; alt detta kokas till des det bliver som en tunn gröt, hwarefter gjutes ett skedblad Bom- eller Linolja uti gröten samt sedan väl omröres, til des altsammans blifwer ljumt, hwarpå den sjuka gifwes att äta twå högst tre skedblad var femte timma, men aldeles icke mera, emedan detta mos stoppar för mycket om det till öfwerflöd brukas. ”
Receptet publicerades 1757, efter det att Riksdagen medgivit hans ersättningsanspråk.
Tyvärr var receptet inte särskilt effektivt. I Sverige rasade en svår rödsotsepidemi åren 1773-84, då cirka 15 000 personer per år dog i farsoten – d.v.s. under perioden sammanlagt 180 000 människor. Andra stora rödsotsepidemier inträffade 1808-13 med sammanlagt 50 000 döda och 1851-60, då cirka 26 000 människor dog i farsoten. Bara under 1857 dog 10 650 svenskar i rödsot.
Hundra år efter Anders skördade rödsoten lika många dödsfall som koleran, med ett allvarligt utbrott 1853. Följande år, 1854, slog rödsoten till igen, och nu med ännu större kraft. I sin årsrapport skrev distriktsläkaren Gustaf Varenius i Västergötland att:
” Den mycket torra sommaren i hög grad bidrog till att rödsoten fick fotfäste och spridning. Torkan var så omfattande att de flesta kärr och grundare sjöar torkade ut.
I hela Alingsåsdistriktet insjuknade 325 personer i rödsot och av dem dog 77. De flesta av offren var barn. Detta år härjade rödsoten värst i Skallsjö socken, där 237 människor insjuknade och 52 dog. Stora Lundby och Lerums socknar kom däremot lindrigare undan. Av det ringa antalet insjuknade dog nämligen endast en person i vardera socknen. I Östad noterades inte enda dödsfall.”
Varenius lät genom länsstyrelsen utge följande tryckta instruktioner för de drabbade personerna. Det som intresserar oss är likheterna mellan Varenius rekommendationer och det recept Anders hittade på.
Då någon under en rödsotsepidemi angripes af dessa förebud, bör han genast taga kräkrotspulver, om han är löslifvad. Följer derefter icke förbättring, så tages hvarannan timme i minst två dagar af äldre personer en matsked av oljeblandningen. Om en sådan blandning enligt recept ej finnes på stället kan man sammanblanda like vigtsdelar linolja, ättika och socker, af hvilken blandning tages lika mycket som af den från apotheket enligt recept bekomna oljeblandningen….
Så länge oljeblandningen begagnas, är nyttigt att dagligen sätta lavement af ljum, vällingstjock lösning af stärkelse i vatten eller ljum, vällingstjock hafresoppa. Å magen lägges senapsdeg eller ett gråpapper, å hvilket man, sedan det blifvit indränkt i brännvin strött finstött skarppeppar. Senapsdegen eller gråpapperet får icke ligga så länge, att blåsa uppkommer, utan utbytes mot en smörduk eller varm gröt, så snart skinnet bifvit rödt.
På 1850-talet hade man i alla fall kommit på att uttömningarna smittade och gav följande råd.
Den sjukes uttömningar nedgräfvas skyndsammast. De kärl, hvilka begagnas till dessa uttömningar, sköljas ofta med vatten, hvari jernvitriol (vanlig skosvärta) blifvit upplöst. De friske böra icke vid sina uttömningar sätta sig i grannskapet af det ställe, der de sjukes uttömningar blifvit nedgräfda.
Var Anders i god tro?
Trodde Anders verkligen på sin medicin eller hittade han bara på ett sätt att tjäna pengar? Det vi kan konstatera är att man på hundra år inte kommit mycket längre i insatserna mot rödsoten. Precis som Anders föreskriver Varenius tömning av magen, fett (olja eller vax) och stärkelse. Anders hade nog gjort så gott han kunnat och han trodde säkert på sin medicin. Man undrar om botemedlen faktiskt botade någon?
Bara 70 år tidigare hade en anfader till mig försökt bota sin drängs skadade hand genom att läsa ett Fader Vår över den. (För detta dömdes han till döden för häxeri, men det är en annan historia). Min poäng är att man på 1600- och 1700-talen hade en annan kunskap och åsikt om medicin än vad vi har nu. Så Anders kan mycket väl ha varit i god tro. Det moraliskt tveksamma är väl att han krävde så mycket pengar för att rädda människoliv.
Vad gäller tilltron till muskotnöten som botemedel mot dysenteri, var han i gott och gammalt sällskap. Redan engelsmannen Andrew Borde, 1490-1549, skrev att muskot var ”good against the bloody flux”, bra mot dysenteri. De ledande doktorerna på Bordes tid menade också att det hjälpte mot den fruktade pesten.
Ersättningen
För sina recept krävde han och fick 2 öre silvermynt från vart hushåll i Sverige. Hur mycket är då det i nutida mynt? Så här var omräkningstabellen under tiden 1590-talet -1776.
1 daler = 4 mark.
1 mark = 8 öre.
1 öre = 24 penningar .
Sveriges hade ungefär 2 miljoner invånare 1750 och en försiktig uppskattning är att det fanns 10 personer i vart hushåll. Om Anders fick 2 öre silvermynt från varje hushåll fick han en ersättning på 12 500 daler.
Jämförelsevis kan nämnas att Wallentin och hans Carolina Ulrica (se Skandalen på Ödmundetorp) fick betala 60 daler i böter för sitt lägersmål in fästom. Om det skulle vara ett bötesbelopp som kändes, är 12 500 daler en respektingivande summa.
En daler innehöll 25,5 finsilver, som idag betalas med 3.500 kr kg. Efter omräkning kommer vi fram till att Anders fick 6,50 kr i nutida mynt från varje hushåll i landet. Det betyder en inkomst till Anders på 1 300 000 kr. Skattefritt. Det här säger naturligtvis ingenting, eftersom vi inte vet vad köpkraften på silver var 1757.
Hela uträkningen är naturligtvis helt meningslös, det enda vi kan konstatera är att Anders lyfte en bra summa pengar för en verkningslös medicin.
Strödda kommentarer
Främsta orsaken till rödsoten torde vara bristande hygien. Rent vatten och ordentlig avloppshantering är ju fortfarande en ouppnådd dröm i många delar av världen.
Tidskriften The Economist utnämnde för inte så länge sedan vattenklosetten till den uppfinning som hade haft den mest omvälvande betydelsen för mänskligheten under de senare hundrafemtio åren. Inte telefonen eller ångmaskinen eller flygplan eller Nätet eller något annat. En vanlig toalett.
Om vi fnyser åt 1700-talets tro på muskotens läkande kraft ska vi komma ihåg att den dag som idag är försöker ungdomar bli höga genom att äta för mycket muskot. Det fungerar inte det heller.
Bilaga: Riksdagsprotokollen
Egentligen hade jag kunnat nöja mig med att konstatera att Riksdagen beviljade Anders hans pengar. Men jag kan inte undanhålla mina k. läsare historien om hur det gick till i Riksdagen på 1750-talet. Alltid roar det någon mer än mig.
Vid den här tiden bestod Riksdagen av fyra stånd, Adel, Präster, Borgare och Bönder. Varje stånd sammanträdde och debatterade för sig. Beslut fattades inom ståndet med majoritetsbeslut. För det slutliga beslutet krävdes att tre av de fyra stånden röstade likadant.
Bondeståndets riksdagsprotokoll
Det första vi hör om botemedlet mot frossan och rödsoten är under riksdagen 1752.
Bondeståndets protokoll 22 april 1752
Efter erhållit företräde anmälte adelsmannen Ehrenström att han hade sig bekant överlägsna botemedel för frossan och rödsoten, som ej kosta, det ena icke över ett kopparmynt och det andra icke mer än fyra a fem öre, dem han ville avslöja till allmogens tjänst, om han bara erhöll en belöning av två styfver per hushåll, uppvisandes intyg av Lieutenanterna Stålhammar och Grönhagen samt Carl Magnus Stake och riksdagsmannen Harald Johansson att han curerat deras sjukdomar.
Bondeståndets protokoll 7 maj 1752
(Ehrenström begärde underrättelse om huruvida ståndet beslutat angående fråssan och rödsoten.) och ehuru åtskilliga av ståndet, i synnerhet de som kom från Ehrenströms ort, höllo före att det skulle gagna Allmogen ganska mycket, om dessa botemedel blefwo allmänt bekante samt att det därför var lönt att antaga Ehrenströms anbud, så voro de mesta av ståndet emot, sägandes sig icke våga att belasta sina hemmavarande med slika utgifter. (prutades till en plåt, som E inte accepterade)
Bondeståndets protokoll 23 maj 1752
Diskuterades saken ånyo.
Bondeståndets protokoll 13 december 1755
Nils Zackrisson, riksdagsman från Stenberga uppläste ett tingsrättens bevis att Ehrenström lyckats kurera många.
Bondeståndets protokoll 20 feb 1756
Ståndet bifaller förslaget och medger 2 öre silvermynt per hushåll.
Prästeståndets protokoll
Denna beskrivning av debatten rörande Ehrenströms botemedel är tidlös i sin beskrivning av debattörstyperna, lika aktuella idag som de var då.
Prästeståndets Protokoll 2 juni 1752
11. Uplästes bondeståndets extractum protocolli, angående 2 öre silf:mt af hwarje matlag i hela riket til belöning för jägmästaren Anders Ehrenström, at han må uptäcka det läkemedel, hwarmed han skal hulpet många för frossa och rödsot. Borgareståndet hade detta bifallet.
Herr archibiskopen hemstälte, om det icke wore betänkeligit, samtycka til något sådant, som ei kunde annorledes anses än en contribution och pålaga på rikets inbyggare.
H:r biskop Troilius hölt före, at som bondeståndet gått in i denna sak, och yttrat sig benäget til denna afgiften för ett medicament, hwarmed det i sina ringare wilkor kunde wara wäl betiänt, så torde det misstycka, om man skulle wara deremot.
Probsten Rogberg lemnade om bemälte jägmästare det intygande, at han både wore god hushållare, och lemnat många prof deraf, at läkemedlet wore godt för ofwannämde siukdomar.
Professor Gadolin tyckte ock wara bäst, sedan bondeståndet detta mål, genom utdrag af sitt protocoll, hos de öfriga stånden anmält och recommenderat,at ock ståndet ginge med dem in, och gåfwe härtil bifall.
Men Doct. Celsius begärade, at denna sak, i anseende til flera omständigheter och skäl, dem han wille längre hos sig öfwerwäga, måtte blifwa tils widare på bordet liggande, och Probsten Elg anmälte, det han hördt flera af bondeståndet icke wara så aldeles för denna afgiften.
Probsten Helleday ärinrade härwid twänne ting: 1) At collegium medicum borde höras om sielfwa medicamentet. 2) At præmium för dess upgifwande wore nog ansenligit och tilräckeligit om det wore mindre.
Probsten Bælter medgaf gärna, at den som til publici tiänst och nytta uptäcker och upgifwer något läkemedel, bör derföre hafwa præmium med rätta; men fordrade, at sådant i collegio medico först upgifwas bör, och där få adprobation.
Resolverades, at, efter doct. Celsii begäran detta skulle blifwa liggandes.
Riksdagsprotokoll är ju sällan humorfylld läsning, men nog kan man kosta på sig ett stilla fnitter. I diskussionen om Ehrenströms ersättning finner man många av de typer som fortfarande gör bolagsstyrelser, kommunfullmäktige etc så sömngivande.
Ärkebiskopen tyckte det blev för dyrt och dessutom liknade en skatt = snåljåpen som säger nej till allt som kostar utan att väga in nyttan.
Trolius och Godelius tyckte att eftersom bondeståndet redan godtagit det behövde de inte besluta = fegisarna som sedan skyller på andra när det går på tok.
Rogberg var från samma län och stödde Ehrenström = håll dej väl med de inflytesrika på din ort
Celsius tyckte att man åtminstone skulle kontrollera om medlet fungerade, sedan fick man se = bordläggnings och utredningsmannen.
Elg hade minsann hört att alla i bondeståndet inte var så övertygade = splitsåningsmannen.
Helleday intog mellanställningen, kolla effektiviteten och pruta sedan ersättningen = inta en förhastad grundinställning, nämligen att staten skulle utge ersättning, och diskutera små detaljer
Baelter ville också kolla effektiviteten = sist att yttra sig med en åsikt som flera andra redan givit uttryck för
Bordläggnings- och utredningsmannen Celsius vann, som vanligt. Denne Doct Celsius var Olof Celsius, då kyrkoherde i Jakob och Johannes församling i Stockholm och sedermera biskop i Lund. Han var kusin med Anders Celsius, han med termometern.
Tyvärr har jag för stunden inte tillgängliga protokollen från Borgarna och Adeln. Men jag kommer att berätta mycket mer om Anders Ehrenström i fortsättningen, så de kanske dyker upp så småningom.
//Eva Kornby, Haddarp, Näshult, februari 2013
Källor:
Ehrenström, Anders: Tilförlåtelige botemedel emot frosza och rödsot, efter riksens höglofl. ständers approbation och beslut, upgifne af Anders Ehrenström. Riksens menige allmoge, tilskrifwes detta med trogen önskan af den aldrahögstas nådiga beskydd och : allsköns wälsignelse. Stockholm, tryckt hos Lorentz Ludvig Grefing 1757.
http://bengtdahlin.se/HoSstoryn1/filer%20del%201B/dysenteri.html Om dysenteri i mitten på 1800-talet
http://www.solbergahembygd.se/matt_mynt_vikt.htm om mynts värde
http://www.tonysmynt.se/myntslag.html mer om mynt
Wikipedia om kinin, rödsotsepidemier och annat