Min morfar Ragnar Rydeman föddes 1881 i Forsheda, son till sedermera kyrkoherden i Göteryds pastorat, prosten Lamech Rydeman och Hedvig Rydeman. Ragnar växte upp i Tannåkers prästgård, där fadern då var komminister. Han gick i skolan i Värnamo, där hans morfar Sven Peter Nilsson var rektor. Ragnar studerade därefter i Växjö och tog studentexamen 1901. Han bedrev teologistudier i Uppsala och Lund och prästvigdes 1905 i Växjö. Ragnar Rydeman blev pastorsadjunkt hos prosten Manne Sundelin i Jönköping.
Min mormor Margit, kallad Malla, Palmgren föddes 1889 i Jönköping. Hon genomgick Östra elementärläroverket för flickor i Jönköping. Margits föräldrar var Wilhelm Palmgren, borgmästare i Jönköping och Hedvig, född Odencrants. Margit Palmgren hade rötter bland å ena sidan lågkyrklig väckelsetradition genom morfadern den då välkände väckelseledaren Thor Hartvig Odencrants på Torpa gård i Jönköping, mentor för Lina Sandell och å andra sidan konservativa jurister i fadern borgmästaren Wilhelm Palmgren och Margits mormors far, justitiestatsministern Lars Herman Gyllenhaal. Han var nära allierad med kung Karl XIV Johan.
Prästpar i Stenberga
Ragnar Rydeman blev en omtyckt pastorsadjunkt i Jönköping, omtyckt även av stadens borgardöttrar. Ragnar ingick förlovning 1906 och äktenskap 1908 med borgmästarens dotter Margit Palmgren. Samma månad som bröllopet stod kunde man läsa i tidningarna om krigshot och storstrejkshot. Idyllen hotades. Men färden gick från Jönköping via Hultsfred, Målilla och Ädelfors till det idylliska Stenberga och det första hemmet i Moo. Prästgården i Stenberga byggdes först 1918. Ragnar Rydeman hade 1907 valts till komminister i Stenberga församling.
1914 kallades Rydeman till en komministertjänst i Mjölby i Linköpings stift med tillträde 1916. Familjen flyttade till Lundby komministerboställe strax utanför Mjölby. Tjänstgöringen där blev kortvarig, eftersom Rydeman kallades till tjänsten som kyrkoherde i Näshults pastorat.
Kyrkoherde i Näshults pastorat
Ragnar Rydeman blev kyrkoherde i Näshults pastorat med Näshults och Stenberga församlingar efter kyrkoherde Melcher Elg. Till tjänsten i Näshult kallades Ragnar Rydeman som 4:e provpredikant. På den tiden kunde församlingen kalla en fjärde provpredikant, om man inte var nöjd med första förslaget. Han valdes den 14 januari 1917 vid ett val som omfattades med synnerligen livligt intresse, då inte mindre än 88 procent av pastoratets röstetal kom till användning. Vid valet fick Ragnar Rydeman 276 röster och komministern i Rydaholm Frans Höijer 136 röster. Övriga sökande fick få röster. Utnämningen till kyrkoherde i Näshult vållade diskussion i regeringen. Statsrådet Karl Gustav Westman i regeringen Hammarskiöld förordade att Frans Höijer skulle utses. Kung Gustav V ville utnämna Lamech Rydemans son Ragnar. Kungen kände sedan gammalt till Ragnar Rydemans hem. Gustav och Lamech var jägarkamrater i Tannåker! Gustav hade också uppskattat prästgårdens värdinna, Hedvig Rydeman.1 Under utnämningsprocessen byttes regering. I den nya regeringen Swartz blev landshövdingen i Växjö Alexis Hammarström ecklesiastikminister. Rydeman utnämndes.
Vid kyrkoherdeinstallationen medverkade förutom biskopen Ludvig Lindberg bl.a. Ragnars far, kyrkoherden Lamech Rydeman från Göteryd, kyrkoherden Johannes Lundh från Korsberga, gift med Ester Bexell, och komminister Filip Lindstam från Aneboda, gift med Ragnars syster Elsa. Ragnar Rydeman tillträdde tjänsten 1917, endast 35 år gammal. Han blev också kontraktsprost i Östra härad.
Prästgårdslivet
Näshultsbygden och dess prästgård har ofta skildrats i ljusa färger av familjen Rydeman. I prästgården intill den vackra lilla kyrkan och vid Prästasjön kom familjen att trivas mycket väl. Sonen Stig Rydeman skriver: ”En vandring företog far varje dag till Serarp för att hämta posten. Den kunde ibland ta rätt lång tid, ty han gick inte så fort och brukade dessutom alltid stanna för att växla några ord med dem han mötte på vägen. Han kände ju så gott som alla i socknen och deras problem. Och jag tror, att många av far fick de råd och den hjälp som de behövde. I Serarp bodde en hel del sommargäster, åtskilliga av dem ättlingar till fars företrädare i ämbetet, kyrkoherden Melcher Elg. Det var en färgstark och hembygdsälskande skara, med vilken far hade mycket gemensamt. En liten pratstund med någon av dem hörde nästan till den dagliga rutinen. I början av 30-talet kunde man där också en och annan gång se skalden Hjalmar Gullberg, sittande på fanjunkare Karlssons eller fröken Hedströms glasveranda. Han hade rötter i denna bygd. Men han höll sig mest för sig själv, det verkade som om han helst av allt ville vara ifred. Vi såg på honom med nyfiken beundran, flickorna tyckte att han såg stilig och romantisk ut. Och ”Kärlek i tjugonde seklet” införlivades med lyriksamlingen i prästgården.”3
Prostfamiljen Rydeman och Hjalmar Gullbergs biologiska släktingar med Näshultsanknytningar umgicks flitigt, inklusive Hjalmars biologiska mor Hilda Brand, född Jonsson. I Hjalmar Gullbergs efterlämnade privata fotografialbum, förvarade i Universitetsbiblioteket i Lund, finns bilder på Margit Rydeman med döttrarna Hillevi och Ingegerd samt Jenny Hedström, kusin till Hjalmars mor Hilda.4
Sonen Sven Erik Rydeman har skildrat prästgården och prästgårdslivet i Näshult: ”Smålands trädgård kallas det ljusa, leende landskap med sjöar och lövängar, som omfattar främst Näshult-Stenberga och Skirö-Nye socknar. Vår egen prästgårdsträdgård upplevde jag under mitt första decennium som fantastisk, jättestor och spännande (nu förminskad, avstyckad).” Rydeman skriver vidare: ”På lördagsaftonen avstannade för en stund alla aktiviteter, lek, läsning, trädgårdsarbete. Gårdsplanen var nykrattad och blommor insatta på altaret i vår kära gamla kyrka. Liksom på Millets tavla i mors sovrum där mannen och kvinnan avbröt sitt arbete på fältet, så lyssnade vi på helgmålsringningen. Den ljöd över skogen, över sjön, över hagarna och över den lilla kyrkbyn.”5
Ragnar Rydeman utsågs 1935 till kyrkoherde i Virestads pastorat, där han verkade till 1951. Även här utsågs han till kontraktsprost, i Allbo härad.
Om Ragnar Rydeman
Ragnar Rydeman var gammalkyrklig, plikttrogen och känd som en skicklig präst. Man lyssnade gärna på Rydemans predikningar. Förkunnelsen var utan känslosamhet men bars av en personlig ton. Han skrev i regel ut sina predikningar fullständigt, men ingen såg honom använda konceptet. Han talade fritt och ledigt. Ragnar Rydeman var minutiöst noggrann i sitt arbete. Han var så samvetsgrann i allt, att en liten detalj kunde rubbar hans nattsömn. Rydeman var väl insatt både i kyrkolag och kommunallag och var i Näshult ordförande såväl i kyrkostämman som kommunalstämman, där han säkert och suveränt lotsade igenom ärendena. Han hade för sed att skriva protokollet under stämmans gång. När stämman var slut var protokollet färdigt att justeras.
Ragnar Rydeman talade inte ofta om sitt inre liv, men de som kom honom nära visste att det inte bara var för sitt nöjes skull han vandrade långa vägar ut till ensamma och gamla och sjuka i församlingen. Han ville räcka dem en hjälpande hand. Det sades vidare att Ragnar Rydeman som kontraktsprost kunde göra visitationerna till verkliga höjdpunkter i församlingslivet.
Rydeman utmärktes av att vara en gemytlig sällskapsbroder. Han behärskade nästan till fulländning konsten att umgås med människor. Ragnar Rydeman hade ett aristokratiskt drag, en värdighet och myndighet och en gammeldags sirlighet. Han visste att han hade ett rikt arv att förvalta. Namnet Rydeman förpliktade med sitt prästerliga arv i 13 generationer. Men det fanns inte ett spår av högdragenhet hos honom. Hans älskvärdhet var lika mot alla. Ragnar ansågs vara rakryggad och ingav förtroende och han kunde säga rakt ut vad han tyckte. Det rådde ett patriarkaliskt förhållande mellan präst och församling. Alla hyste ett nästan obegränsat förtroende för sin kyrkoherde, trots hans ungdom. Det låg honom fjärran att vända kappan efter vinden, hur förbindlig han än kunde vara. Man visste vad man hade honom. Ragnar Rydeman var oerhört rolig, när han var på det humöret. Han var totalt handfallen i praktiska göromål och kunde stå i prästgårdens hall och ropa, när han behövde hjälp: ”Finns här ingen som kan ropa på Margit?”
Om Margit Rydeman
Margit Palmgren var en gladlynt, söt och upptågsrik flicka, som målade på porslin, tog sånglektioner och lärde sig att hantera flera instrument. Margit, en duktig pianist, drömde nog om att få bli en firad konsertpianist. Hon studerade vid den välrenommerade Richard Anderssons pianoskola i Stockholm. I stället blev hon prästfru i Stenberga. Margit var då 19 år. Hennes ungdomliga livsglädje fick henne att klättra upp på taket och hålla serenad för sin man Ragnar och hon satt på ladugårdsbacken och spelade fiol för grannarna. Samtidigt skrev hon i brev till sin mamma i Jönköping: ”Jag är så självisk och ytlig. Hjälp mig gode Gud att bli en sann kristen och en duktig prästfru”.
Som kyrkoherdefru i Näshult fortsatte hon att visa sitt engagemang. Hon ledde söndagsskolan och syförening under många år, sjöng med sin vackra sopran i kyrkokören och vikarierade som kantor och organist. Margit ägnade ett varmt intresse för församlingsborna och hon förställde sig aldrig.
Ragnar och Margit Rydemans barn
1. Margareta (Greta), gift med John Bratt, Stockholm.
2. Hillevi, sjuksköterska, gift med Bertil Bexell, Ryssby.
3. Stig, bankkamrer, hembygdsforskare, gift med Anna Odencrants, Linköping
4. Ingegerd, gift 1: o med Svante Leijonhufvud, och 2: o med Per Nanne Oscarsson, Lund.
5. Åke, kyrkoherde i Skogslyckans församling, Växjö, kontraktsprost, gift med Gunnel Håkansson.
6. Sven Erik, lektor i Malmö, gift 1: o med Inger Helmer, 2: o med Lillebill Meder.
Prästgårdkultur
Näshults prästgård var under denna tid fortfarande ett centrum i socknen med prästen och prästfrun ”mitt i församlingen”. Flera generationers prästgårdskultur fördes vidare. Andligt och världsligt integrerades på ett naturligt sätt. Allt detta ska ses i ljuset av att kyrka och kristendom under denna tid i Näshult fortfarande var något ganska självklart och givet. Gudstjänstdeltagandet och konfirmationsdeltagandet var relativt sett högt i Näshults och Stenberga församlingar långt fram i tiden. Kyrka och samhälle kan sägas vara sammanlänkade. Kyrkoåret med sin rytm satte alltså sin prägel på livet i Näshults prästgård.
I Östra härad fanns samtidigt såsom i stora delar av Jönköpings län från 1850-talet och framåt vissa väckelseströmningar, påverkade inte minst av den lågkyrkliga väckelsen utgående från Jönköpings Missionsförening. Näshults pastorat, granne med det gammalkyrkliga Värend, var dock härvidlag i viss utsträckning ett undantag.
Partipolitiskt var Liberalerna/Frisinnade största parti i socken under seklets början. Tillfälligt vid ett par val runt 1920-talet fanns också ett vänstersocialistiskt parti med cirka en tredjedel av rösterna. Partiet, som var en utbrytning ur Socialdemokraterna, sympatiserade med bolsjevismen i Ryssland. Sannolikt måste någon agitator besökt Näshult och värvat anhängare. Från mitten av 1930-talet under många år framåt intog Bondeförbundet, senare Centern, den klart dominerande positionen i bygden.
Sönerna Stig och Sven Erik Rydeman har beskrivit den kyrkliga kulturen: I hemmet förenades andligt och ”världsligt” på ett naturligt sätt, ungefär som i farföräldrarhemmet och i syskonprästgårdarna. Andan var frisk och okonstlad och något överdrivet moraliserande förekom inte. Om Gud och Guds ord talades på ett enkelt och självklart sätt som gick väl ihop med den jordiska vardagen. Hemma i prästgården höll far i regel en kort kvällsandakt eller läste en aftonbön, men framför allt sjöng vi psalmer kring mor vid pianot. Mycket av den kristendom som vi barn fått i oss sjöngs in i våra hjärtan, i våra sinnen. Innan vi hört talas om ”hemmaekumenik” praktiserade vi en sådan och varvade gammalkyrklighet från fars håll med en väckelsebetonad kristendom med Jönköpingsdialekt som mor var uppvuxen i. I hennes morföräldrarhem var Ahnfelt en kär gäst och Lisa Sandell fick starthjälp i sitt författarskap. Väckelserytmen, den friska, inte sentimentala, hördes i förmaket: ”Med Gud och hans vänskap”, ”Jag kan icke räkna dem alla”, ”Bred dina vida vingar”.7
Bilden av Margit och Ragnar Rydeman är den som ett legendariskt prästpar, som tog emot kung och luffare med samma öppna famn. Prästgårdskulturen präglades av stor gästfrihet. Prästgården var ett öppet hus. Studium av prästgårdens gästbok under denna tid ger en bild av mångahanda och olikartade möten i prästgården. Av gästböckerna framgår att vissa större bjudningar i prästgården återkommer regelbundet varje år med representanter för kyrka, skola och många andra. Släktbesök från när och fjärren var vanliga och familjehögtider firades med stort antal gäster, släkt och sockenbor.
Till Näshults prästgårds pastorsexpedition kom man av olika anledningar. Det vanligaste intyget man begärde var åldersbetyget (senare personbevis), som kunde användas till många olika ändamål. Man anmälde flyttning och man kom för att ”ta ut lysning”. Att skiljas var då ovanligt och skulle föregås av medling hos prästen, en svår uppgift. När en anhörig dött kom de sörjande till prästgården för sorgebud och samtal, en form av själavårdande möten. Med andra ord föranleddes besök i prästgården vid livets mest avgörande tillfällen. Vidare förekommer personer som löpande bistod med insatser i prästgården.
På kyrkogården intill prästgården verkade ”Ivar Väktare”, kyrkvaktmästare i fjärde generationen. Barnen Rydeman fick följa honom i hans arbete, uppe i klockstapeln när det ringde och vid gravgrävning. Han talade kärvt om människors ära och fåfänga. Om livets villkor och människans vanskliga belägenhet kunde barnen Rydeman lära sig av Ivar Väktare.
Pensionärer i Växjö
Margit och Ragnar Rydeman bodde som pensionärer från 1951 i Växjö. Ragnar blev en välkänd profil Växjö. Man såg honom promenera på Växjö gator med rak och ståtlig hållning, med promenadkäpp och cigarr, oavbrutet stanna upp och samtala med gamla ämbetsbröder och andra vänner. I minnesteckning över Ragnar Rydeman, som avled 1959, skildras hans promenader i Växjö och i Näshult med några rader av Hjalmar Gullberg:
Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.
Margits barn önskade att Margit som änka skulle flytta till ett hem för prästfruänkor vid Östrabo biskopsgård. Detta vägrade Margit. Hon tyckte att det skulle vara förfärligt tråkigt. Margit bodde under åren som änka i en lägenhet i centrala Växjö. Hon dog 1961. Ragnar och Margit Rydeman är begravda på Skogslyckans kyrkogård i Växjö.
Nostalgi
Det vilar ett nostalgiskt skimmer över den Rydemanska prästgårdsmiljön i Näshult eller som det har uttryckts: ”Det föreföll finnas ett samband mellan prästgården och evigheten. Paradiset låg i alla fall bra nära.” Ragnar och Margit Rydemans barn och barnbarn har ofta och gärna återvänt till Näshults prästgård och till den fagra Näshultsbygden i Smålands trädgård i det ljusa Småland.
Anders Bexell
Lund 2024
Källor
1 Dåvarande kronprinsen Gustaf, blivande kung Gustaf V och hans jaktklubb jagade tillsammans med Lamech Rydeman vid ett par tillfällen under 1890-talet i Tannåker. Kronprinsen bodde då hos makarna Rydeman i Tannåkers prästgård, där han trivdes förträffligt. Hedvig var inte underdånig mot någon. På kvällarna ville kronprinsen spela kort i prästgården med sina hovmän. Hedvig gillade inte detta och meddelade kronprinsen till omgivningens förfäran att ”i mitt hem spelas inte kort”. Hedvigs personlighet var sådan att kronprinsen genast avstod från att spela kort, varefter han efter en stund sittande vid bordet föll i sömn.
3 Stig Rydeman, ”Somrarna i kyrkbyn. En Näshultsrapsodi” i Växjö stifts hembygdskalender (1974) och i Näshults Bygd och Historia.
4 Anders Bexell, Hjalmar Gullberg och Näshultsbygden (2024).
5 Sven-Erik Rydeman,”Prästgårdsliv i Näshults kyrkby” i Emma Franzén, Prästgårdsträdgårdar i Växjö stift. Barndomsskildringar från 14 prästgårdsträdgårdar i Växjö stift (2005) och i Näshults Bygd och Historia.
6 August Bäckman, Forntid och nutid. (1916). Näshults kyrka har beskrivits av Stig Rydeman i ”En Urminnes Kyrka af Trä”. Några blad ur Näshults församlings historia (1978), Bänkstriden i Näshults kyrka. En märklig 1700-talsprocess (1980) och Den skeppsformiga timmerkyrkan i Näshult. Studier kring ett småländskt 1700-talstempel (1994).
7 Sven-Erik Rydeman 2005, Stig Rydeman 1974 och i Näshults Bygd och Historia.