Klas Peter Andersson Sjöberg var arrendator på Näshults säteri åren 1903 till 1913. Hans son Albin Sjöberg, född 1888, sedermera läkare i Kalmar, har skrivit sina Minnen om sin barndom, ungdom och karriär. Här är den del som omfattar hans tid i Näshult. Albins sonson Claes Sjöberg har vänligt ställt dessa berättelser till vårt förfogande.
Två episoder har redan publicerats i Näshults Bygd och Historia: Mat åt en hungrig biskop och Virkeskörning ca 1905
Näshult åren 1903 – 05
På hösten 1902 inträffade en händelse, som i sinom tid skulle åstadkomma en stor revolution i familjens förhållanden. Pappa hade då arrenderat en större gård, nämligen 2 mantalfrälse Näshults säteri, som skulle tillträdas den 14 mars 1903. Det var en lång vinter för oss pojkar, man en gång tog den i alla fall slut och frampå vårsidan började tillrustningarna för den stora flyttningen. Därmed var en epok i mitt liv och leverne slut och en annan mera betydelsefull kanske vidtog. Det var i alla fall med saknad som jag tog farväl av Hester och Bäckseda, där min egentliga barndom och skoltid hade förflutit, och där jag lämnade så många vänner och kamrater.
Det var den 11 mars 1903. Snön var nästan borta så att de vägfarande måste använda vagn i barvintern. Min broder Gustav och jag skulle ge oss i väg till Näshult för första gången i sällskap med två kor, av vilka den ena skulle kalva så snart, att det var fara värt att det skulle bli på vägen om vi skulle ha väntat ett par dagar till. Och det var ju ingalunda säkert att vi skulle hinna fram i tid då vi gåvo oss av. Av lätt insedda skäl gick det ganska långsamt fram med den i långt framskridet tillstånd befintliga kon, som var tung och inte orkade gå så fort, och dessutom var det som sagt barvinter och rätt så halt på vägarna. Vi lade i väg på morgonen, men det var ganska långt lidet på aftonen då vi nalkades Näshult, och nog var spänningen rätt så stor att få se hur det blivande hemmet skulle ta sig ut. Det var tre mil mellan Hester och Näshult, så det låg inte nästegårds precis. När vi kommit ett stycke förbi Farstorp mötte vi en gubbe som var inföding på trakten och intervjuade honom angående hur långt det var kvar till Näshult. Jo, det kunde han upplysa oss om, ty han hade varit där många gånger, det var en dryg halvmil dit. Sedan gubben i gengäld fått veta vad för sorts folk vi voro, skildes vi och brodern o jag fortsatte. Då vi gått som vi tyckte minst en halv mil och fortfarande inte sett något som såg ut att kunna vara Näshult, vilket beskrivits för oss, bleve vi upphunna av en skjuts, i vilken en gubbe satt – gubben befanns senare vara Johan – Isak i Haddarp, som körde posten mellan Näshult och Hvetlanda, så han borde ju känna vägens längd eftersom han kört den dagligen under mer än 25 år – och han uppgav på vår fråga, att vi hade nära 3 fjärdingsväg kvar till Näshult. Vi tyckte ju förstås att vi kommit in i ett underligt gestreck, där vägen växte i längd på detta märkeliga sätt, men det var intet annat att göra åt den saken utan knalla på, och slutligen efter en evighet kommo vi upp på backarna vid Nyanäs, varifrån vi sågo en stor vit byggnad i ett avlägset fjärran, och vi gissade att det kunde vara Näshult, vilket det sedan omsider också visade sig vara. Frampå kvällen kommo både vi och kon dit helbregda, men tämligen uttröttade båda två, och blevo omhändertagna av ladugårdskarlen Anders, varefter jag vill minnas, att vi fingo traska i väg till Ekagård på kvällen och kinesa där, ty för oss fanns ingen plats i härberget. Dagen därpå kommo vi tillbaka till Hester, men hur vi färdades dit igen kan jag nu inte påminna mig.
Nästa färd till Näshult anträdes ett par dagar senare, denna gång i sällskap med pappa och Johan Hedberg, var och en av oss körande ett stort flyttlass. Sent på dagen kommo vi sannolikt i väg, ty det var fullkomligt nerskumt långt innan vi hunnit till den plats där det var nära 3 fjärdingsväg kvar av vägen, och jag kommer i håg att det var en av de skummaste nätter som jag kan påminna mig ha varit ute i, det var inte lönt att försöka styra hästarna av den anledningen att vi inte sågo det ringaste vart vi skulle styra dem. Det var att låta dem gå som de ville, och som hästar nu äro ganska sluga djur höllo de sig mitt i vägen av den anledningen, att de två huvudhjulspåren voro belägna där och i dessa gick vagnen lättast, vilket hästen väl kände på sig. Strax innan vi kommo till torpet Udden under Näshult, skulle vi se vad klockan kunde vara, och Johan Hedberg tog upp sin rova under det att en av oss andra drog eld på en tändsticka, varefter Johan förkunnade att klockan fallerade så och så många minuter i så och så mycket. Det var ett nytt uttryck för mig och därför fäste det sig också i minnet. Johan var alltså den förste näshultsbon som jag fick göra bekantskap med, och av den anledningen utföll mitt första omdöme om dem inte just till deras favör i jämförelse med mina gamla bäcksedabor, ty Johan var nog lite bakom flötet som man kallart. Han var son till en gammal kopparslagare i Serarp, som också var lite konstig och för övrigt var den värste snusloskespottare jag någonsin sett. Det sista jag hört om Johan Hedberg var att han drog omkring med en kärra och sålde strömming och grönsaker i Näshult med omnejd, samt bodde och hushållade för sig själv i en liten kåk i Näshult. Det var inga flickor som ville vid Johan.
Så småningom finge vi med hjälp av de gamla och de blivande grannarna vårt pick och pack till Näshult, och vi ungdomar började att orientera oss på orten och i de nya förhållandena. Näshult var en gammal herregård, som senast innehafts av en Lagerkrantz – d.v.s. innan bönder fick hand om gården för några decennier sedan. Den ligger i ena änden på socknen med samma namn ett litet stycke från kyrkan och lika långt från den med post och 2 handelsbodar försedda byn Serarp. Trakten är mycket vacker, och det fanns ett antal sjöar som helt eller delvis hörde till gården, den vackraste av dem är Serarpssjön, som verkligen är ovanligt stilig. Själva huvudbyggnaden innehöll ett antal rum, av vilka ett var så stort att det fanns eko i detsamma. Gården räknades för 2 mantal enligt gammal vedertagen räkning, och hade omkring 100 tunnland öppen åker. Den ägdes till hälften av änkan Gustava Danielsson, om vilken jag här nedan skall tala, den andra hälften av hennes sondotter Inez, som var en flickunge på en tio år vid denna tiden. Gustava bodde på själva gården, där hon tagit undan några rum i ena ändan på byggnaden, under det Inez och hennes moder bodde uppe i Serarp. De blevo alltså våra närmaste grannar.
Gamla mor Stava i Näshult var vid detta laget en liten torr och krokig gumma på 70-talet. Hon hade varit gift med en nämndeman, som någon gång på 1890-talet omkommit i Näshults kvarn. Han hade ensam varit där för att mala och på något sätt kommit att indragas i kvarnmaskineriet. Huru därvid tillgått vet ingen, men faktum är att han hittdes alldeles söndertrasad i hjulen av en person, som kom för att tala vid honom. Stava hade en gammal låda på tredje vind i Näshult, och i denna förvarade hon de klädtrasor, som plockades av liket efter katastrofen. Det var med en rysning som vi om kvällarna smög oss upp på vinden, om vi av någon anledning voro tvungna att bege oss upp dit, och nog höllo vi oss så långt från kistan som möjligt alltid.
Fr höger: Gustava, Algot och hustrun Gerda
Gubben efterlämnade förutom Stava en son, som innehade gården några år efter faderns död, sonen hette Algot och var bekant vida omkring under namnet Suparen i Näshult. Enligt de gamla tjänarnas och torparnas utsago, som varit i hans tjänst bar han heller inte namnet förgäves, ty det torde ha hört till undantagen att han vid något tillfälle kunde påträffas nykter. Hans ändalykt var också desso lik. Det var julaftonskvällen 1898, då han med några andra hade avprovat julabrännvinet och skulle gå upp på andra våningen för att läggs sig, som han stöp på övre hallen och blev liggande. Enligt somligas berättelse skulle hans fru ha följt honom upp och knuffat kull honom där, och sedan slängt en fäll över honom. Senare på kvällen när man såg till honom befanns han ligga stendöd på stället i fråga. Jag kommer väl ihåg när och hur vi i Hester fingo höra talas om händelsen i fråga. Det var så att morbror Alfred i Bodaryd och Hilma hade varit åt Hvetlanda strax på nyåret 1899 och togo vägen över Hester hem. De berättade händelsen, och samtidigt huru som en av deras närmaste grannar i Bodaryd, soldaten Frisk i Öxbergs, ungefär samtidigt hade slutat sina dagar på ett tragiskt sätt. Han hade slaktat sin gris till jul, och skulle till Hvetlanda torg för att sälja den. Det var tre mil till Hvetlanda, och som han ingen häst hade, tog han grisen på en kälke och knogade iväg en natt. Han hade kommit ungefär halvvägs, till ett ställe, som hette Salvaryd, där de vetlandafarande brukade pusta ett slag, och där hittades Frisk inte frisk utan död på morgonen, i snön bredvid sin gris. Han hade fått slaget.
Kära mor Stavas mest utmärkande egenskap var otvivelaktigt hennes stora snålhet. Hon var ägare till minst 75 000 kronor, men det hörde till sällsyntheterna att man någon gång såg att det brann ljus inne hos henne på vinterkvällarna. Därtill ansåg hon sig inte ha råd, utan hon gick och lade sig så fort det blev mörkt om vintern. Och föga bättre var det bevänt med hennes råd att elda, ty det var så kallt inne hos henne att en vanlig människa skulle frusit ihjäl. Och ändå stod skogen hennes full av bränsle, men det kom ju inte i fråga att hon hade råd att låta såga ved åt sig. Vad hon levde på var en gåta, ty det var sällan att hon lagade någon mat, och hade hon någon gång råd att koka potatis åt hon dem med skalen på efter vad det sades, och jag tror det mer än väl. Jag såg själv att hon hade ostkakor – inte som hon själv hade råd att bestå sig med dylika, utan som hon fått av någon annan – vilka vore betäckta med ett tumstjockt lager av mögel, och det sades bland folket på gården, att hon aldrig åt upp en pannkaka förrän hon flängt möglet av densamma minst sju gånger. Emellertid synes det vara ett bra sätt att späka sin kropp, ty så vitt jag vet lever Stava än, åtminstone levde hon då för något år sedan, men lika snål som alltid. Hon bör alltså vara bortåt 90 år vid det här laget. Som bevis på hennes försök att förkovra sin egendom och snålhet kan omtalas, hurusom hon och min bror John som hjälp brukade gå och hugga bort enbuskar ur beteshagarna på gården, och höll på med detta flera veckor en sommar. John skulle få en stor belöning för sin medverkan till detta företag, men han glömde att fråga när den där belöningen skulle komma, och därför väntar han fortfarande på densamma.
Som redan nämnts fanns det tre torpare under gården, vilka gjorde dagsverken för sina torp. Den förmänste av dem var Kalle i Udden, som gjorde fyra dagsverken i veckan för sitt dåliga torp. Det var en bortåt 60-årig gubbe, lång som en humlestör och med den traditionella torparekransen under hakan, och mager så att man kunde se solen lysa genom hasorna på honom för att använda ett vanligt uttryck från Småland. Han hade fullvuxna pojkar som gjorde de flesta dagsverkena åt honom, men nog fick han gå den en fjärdingsväg långa vägen mellan Udden och gården ett par gånger i veckan och mer till. Det var att stiga upp i ottan, ty på gården ringde vällingsklockan ut klockan fem om sommarmorgnarna, och då skulle torparen ha ätit sitt första mål hemma och hunnit fram till gården, och stå färdig att hugga i med det arbete, som han kommenderats till. Kanske hade han också varit ute ett par timmar för att hinna bärga det lilla som växte på hans egna tegar innan han gav sig i väg till sitt dagsverke, om det var i den tiden på året. Så nog fick han veta att han levde. Och i ännu högre grad fingo torparkäringarna veta detsamma, ty det var hon som fick sköta torpet de dagar som mannen var borta på huvudgården och dagsverkade. Jag har sett torparhustrurna Näshult gå och bära in höet från de ras små ängar, under det att gubben var på dagsverke. Samtidigt buro åtminstone de yngre av dem också en unge för det mesta inombords. Det var sannerligen ingen avundsvärd lott att vara torparkäring under Näshult på den tiden, lika litet som under något annat ställe i Småland.
Kalle i Udden var en bra arbetare, men han slutade som torpare några år efter det vi voro komna till Näshult, av den anledningen att han inte orkade utgöra dagsverkena när hans söner inte längre ville eller kunde vara hemma och hjälpa gubben. Han blev arrendator av ett litet torp i grannsocknen, där han levde några år. Mitt sista sammanträffande med honom skedde på vägen till Beskvarn i Näshult, dit Kalle var på väg med sina stutar – ty även han tämde stutar på vintrarna – för att hämta mäld. Jag hade något ärende åt samma håll och Kalle bjöd mig åka med efter sina stutar, vilket jag också gjorde. Jag var redan då ute och studerade, och jag minns att Kalle tyckte att vi, d.v.s. mina bröder och jag hade det bra, som hade huvud att läsa och en fader som var i den situationen att han kunde kosta på oss lära, så att vi kunde få vårt dagliga bröd lite lättare än vad fallet varit med far och Kalle. Och det höll jag med Kalle om. Stackars Kalle! Nog hade han fått göra skäl för sitt dagliga bröd alltid. Ett par år efter var Kalle död. Magkräftan hade tagit det lilla som fanns kvar på hans benrangel innan han fick komma till ro på Stenberga kyrkogård från allt slit och släp. Det måste vara skönt för en smålandstorpare att få vila.
Torparen numro två var Kalle Lott, som innehade torpet Fåglanäs. Han var sjuk, sades det, och gjorde intet dagsverke under vår tid i Näshult. Att han led av någon svårare sjukdom kunde man inte förstå då man såg honom, och hans sjukdom ansågs vara inbillningssjuka. Emellertid dog han några år efteråt, så det tycktes vara en allvarlig sjukdom det också. Om honom har jag intet att förtälja, men hans hustru Fina i Fåglanäs var så mycket märkligare. Hon var nämligen av den sorten som kunde se i syne sådana saker som ännu inte hade inträffat. Bl. annat påminner jag mig hur det berättades att hon året innan olyckan i kvarnen inträffade hade sett ett par svarta hästar komma uppåkande till gården, vände på planen framför huset och sedan körde i väg med en likkista på skjutsen. Det befanns sedan att ingen annan hade sett några hästar eller någon skjuts, och då var Fina genast på det klara med att det stundade till lik i huset. Några månader efteråt inträffade också den redan omtalade olyckan i kvarnen, och Fina blev sannspådd. Jag hörde ett flertal dylika berättelser om hennes syner, men de andra har till största delen fallit mig ur minnet. Kalle och Fina hade två söner, som omväxlande gjorde dagsverkena för torpet, Arvid och Kvist, den senare grenadier, därav namnet. Jag har gjort många dagsverken tillsamman med dem i Näshult.
Torparen nummer tre hette Bellman, och red för torpet Lövenäs. Detta torp låg i Lemnhults socken, men avköpt till gården, från vilken det skildes av Serarpasjön. Av denna anledning kunde det hända att Kalle Bellman hade svårt att komma till Näshult höst och vår då isen på sjön varken bar eller brast, han var då tvungen att gå omkring hela sjön, vilket var bortåt en mil att gå och det kunde vara hela veckor som lövenäsborna inte kunde komma någonstädes, ty då det var mycket snö samtidigt var det så gott som omöjligt att komma runt sjön, enär det endast var gångstigar genom skogarna. Kalle Bellman var inte alls lik sin namne vad utrustningen på huvudets vägnar beträffar, han var i stället bra nog bakom flötet, man kallart. Därför var han också vår driftkucku framför alla andra. Saktfärdig och saktmodig var han och passade därför att driva med för oss pojkar. Arg såg jag honom inte mer än en gång, och det var när jag och Johan August i Fåglakulla hade varit ihop och slagits. Det bar så till att Kalle och jag höllo på att köra gödsel en vinter, och fingo då sällskap ett stycke på vägen med Karl August, som varit i Serarp med ett lass ved. Jag hängde tömmen på åkdonet och gick bredvid Karl August med armen på hans skuldra och pratade, ty vi voro goa vänner förut. Har det nu bar till utvecklade sig detta grepp till ett reguliert kravatag, och det dröjde inte mer än några sekunder förrän Karl August låg på rygg i snön och jag ovanpå. Som jag nu var en pojke på en 16 -17 år och Karl August en karl på omkring 35 så gick detta hans ära förnär, och sinnet rann till på honom i en hast så att han hoppade upp när jag släppte honom, och drog kniv! varpå han började svära och hoppa och svänga med kniven i luften, grät gjorde han en rämp också för den delens skull. Men då skulle ni sett på Kalle Bellman: Han rusade fram med grepen i högsta hugg och skulle just sätta den i magen på Karl August, när jag kom emellan och lugnade de båda kämparna, och så småningom sansade de sig, men inte förrän Bellman hade talat om för Karl August vad han var för sorts karl, som tog till kniv i stället för att bjuda på brännvin, som varit det enda rätta för den besegrade, enligt vad Bellman var van vid från den tid då han tog kampatag med sina drängakamrater i sin ungdom. Så skildes vi, men från den dagen tittade Karl August alltid snett på mig och Bellman på Karl August.
Som sagt var Bellman ganska glad åt brännvin, fast han aldrig hade råd att ha sådant själv. Under de varma sommardagarna under slåtter och skördearbete kunde det hända att vi pojkar skramlade till några flaskor lemonad, som hämtades i Serarp. Och då blev det fest i Kapernaum! Det jämt ölar i skallen – brukade Bellman säga när han fått en flaska, ty han trodde att det i alla fall var något starkt i lemonaden. Fick han i stället en flaska lushunnabier – som motsvarade vad som nu för tiden kallas pilsner, blev Kalle jämt lite pirum och då kunde han stå i och prata värre, annars var han ingen talträngd man just, Kalle Bellman. Hans torp var stenigt att han fick gå och skära av gräset mellan stenarna med en fällkniv där han inte kom åt med lien – det är intet skoj utan rena sanningen! En gång då jag varit över med ett par oxar och harvat hans åker en vår, då han inte hade några egna stutar, som han kunde köra med fick jag en tolvskilling av honom, det skulle vara en dröckespäng, mente Kalle på, och den tog han upp ur sin snusdosa, där han tydligen hade gått och burit den hela dagen i vänta på att jag skulle sluta mitt jobb. Harven orkade inte Bellmans gumma och panke – d.v.s. son draga men väl ärjekroken, och de fingo också vara dragare i vanliga fall. Det var en äkta småländsk torparekäring, som kunde träla från morgon till kväll och natten med och det behövdes nog för att de skulle kunna livnära sig i Lövenäs, och hade inte sjön varit och bidragit med ett mål abborrpinnar då och då vete håken hur det hade gått. Det kunde vara svårt nog för dem där borta i ensamheten att hålla reda på tideräkningen emellanåt, och jag påminner mig en vintersöndag då vi några ungdomar gingo skridskor på sjön och kommo i närheten av Lövenäs och till vår förvåning fingo se Kalle gå ute i hagen och lägga ihop lövved. På vår fråga varför han inte helgade sabbaten svarade Kalle att han trodde att det var lördag, och då vi försökte övertyga honom att det i ställt var söndag trodde han att vi skojade med honom. Men hur det var började han väl tycka att det var underligt att vi hade tid att åka skridskor på lördagen, så han knallade hem så småningom, och på eftermiddagen var han inte ute och högg ved åtminstone.
Bland gårdens folk i övrigt var det ladugårdskarlen Anders, som förtjänar några ord. Han hade varit i Amerika under sin ungdom, och därifrån kunde han berätta de mest häpnadsväckande historier. De flesta handlade om hans och hans broders slagsmål och andra bravader, och Anders kunde konsten att ljuga, varför det var ett stort nöja för oss unga att höra på honom. En gång slogs han och brodern med ett otal irländare i närheten av ett vedupplag, varvid veden användes som projektiler, och det slutade inte förrän hela vedupplaget var förbrukat. När irländarna sedan fingo se bröderna brukade de springa sin kos under utropet: Dässe dävel, dässe dävel, vilket väl skall betyda: That is a devil. När Anders förtalte dessa hemska historier från den vilda västern plägade han illustrera förloppet med alla de vilda gester som motsvarade rörelserna under bataljen, och då han skulle visa huruledes han hjälpte sin bror att bombardera irländarna med floaveden en gång i Näshults gamla drängstuga under en middagsrast under skördetiden, och hade ställt sin lie mot en av drängarnas koffert, varvid han böjde sig ned (för ta upp ett vedträ) – och tog sats bakåt för att hiva i väg detsamma, bar det sig inte bättre, än att den bakom stående lien skar av sträcksenan på hans högra pekfinger, så att han för framtiden fick ett rakt finger. Det var aldrig tal om att söka läkare för sådana struntsaker, utan Anders gick in och tog en gyppensnus och smällde i såret, snodde om en gammal näsduk och gick ut och fortsatte att meja säd. Det hände innan det fanns något som hette olycksfall i arbete. – Emellertid lyckades irländarna så småningom slå ihjäl Anders broder, och efter den dagen trivdes Anders inte i Amerika, utan for hem till det gamla kontrit igen och gifte sig med Amanda Ågren, som regelbundet skänkte honom en ättling om året, så att Anders vid detta laget, som nu avhandlas hade stugan full av ungar i all storlekar, och för varje år kom det en ny. Lika regelbundet förklarade och bedyrade Anders för varje gång barnmorskan varit och halat fram en ny unge, att nu var det sista gången som han var ihop med käringen, nu skulle det jädrar anamma vara slut, men likafullt var det en ny liten Anders nästa år. På slutet började hans äldsta flickor också konkurrera med mamman i fråga om att få ungar, och då blev stugan så trång att Anders måste se sig om efter en rymligare sådan, och flyttade till en annan socken, vilket skedde ett av de sista åren vi voro i Näshult.
Det hade alltid varit dåligt med ekonomin hemma, och vi ungar hade inte ofta en tioöring i portmonnän. När vi nu började bli lite äldre var det ofta som man behövde en slant, men var taga bröd i öknen? Vi började se oss omkring efter inkomster, och efter att hava prövat alla utvägar fanno vi en som syntes oss lovande. Det fanns nämligen en smed alldeles i närheten, en gubbe som hette Lindgren en gammal spjuver och rackargubbe förresten. Han köpte upp skrot – järnskrot förstås – för 2 öre kilot, och på detta faktum var det som vi grundade vår förmögenhet. Vi höllo väl på flera månader och inventerade hela gårdens gömmor och överallt där vi hittade en järnbit, som inte var absolut oumbärlig lade vi oss till med demsamma för våra samlingar. Så fort vi fått ihop en börda så stor vi orkade med, så avvaktade vi nästa mörka kväll, och i skydd av mörkret smögo vi oss ner till gubben med våra säckar, och jag kan försäkra att det kändes inte för gott i ryggen när skrotstyckena tryckte in i avigsidan på oss. Men när vi så hade fått en 60 – 70 öre för säckens innehåll skuttade vi så mycket lättare hem igen och började på nytt. Det var inte så noga om det var pappa eller andra som voro ägare till godset, och nu kan jag ju omtala, att ett av våra mest givande fyndställen var den gamla kvarnen i Näshults hage. En kväll hämtade vi där en gammal avlagd axel till kvarnstenarna, den vägde 40 kilo och inbringade oss alltså 80 öre, när vi kommo till smeden med den, men det var väl omkring tre kilometer mellan sågen och smedens, och det var många svettpärlor som vi fingo släppa till innan vi hunno hem med dyrgripen. Däremot var det oss omöjligt att få loss axeln till den gamla vattenhjulsstocken, som låg – och förmodligen ännu ligger bakom en gammal kvarnbod i närheten av kvarnen – trots ett flertal allvarliga försök, varom märken säkerligen ännu i denna dag bära vittne. Och det torde endast vara eld eller dynamit som tar på den ekstocken med dess tumstjocka järnband kring den manstjocka stocken.
På hösten 1903 hade vi emellertid fått ihop så nära 5 kronor på våra affärer med Lindgren, och nu hade vi nått det mål, som vi från början hade uppställt för oss. Vi hade nämligen beslutat att prenumerera på Allers Familjejournal! Det var så att Sven Johans pojkar i Hester hade haft denna illustra tidskrift under det sista året vi voro kvar i Hester, och vi hade vid något tillfälle fått läsa ett eller annat nummer av densamma och funnit ett särdeles behag i alstret i fråga. Det var så lustiga gubbar på sista sidan och intressanta berättelser inuti tidningen. Och i god tid före nyåret 1904 hade vi prenumererat på densamma. Den var oss också till största nöje under det året, och när det var slut kostade vi på den ett enkelt band för att ha den kvar samlad, och den finnes nu liggande kvar hemma i Åsheda hos far och mor i en bokhylla, där jag såg den senast för en månad sedan, nu visserligen till åren kommen och ganska skamfilad av många ungars vilda framfart med densamma, men den finns där ändå som ett kvarlevande vittne till våra skrotaffärer med den längesedan avsomnade gubben.
Vintern 1903 – 04 hade min bror Gustaf och jag fått för oss att vi skulle fotografera oss, för första gången i vårt liv. Dylik lyx hade vi inte haft råd till hemma, och jag har nu glömt var vi fingo pängarna ifrån, men jag misstänker att vi skaffat dem genom en del affärer med Lindgren. Han köpte nämligen inte bara skrot. Vi snörde på oss skridskorna och gåvo oss i väg sjöledes så långt det gick, nämligen över Serarpasjön och Kullebosjöarna till Toratorp, varifrån vi togo till apostlahästarna den halva milen, som återstod. Så kommo vi till fotografen och fingo vårt ärende uträttat, och resultatet samt vårt dåvarande utseende finnes att beskåda på det enda kvarvarande kortet i familjens album. Hemma var det ingen som visste var vi varit och om de frågade finge de säkert inte ur oss det heller.
Året 1904 hade vi en dräng hemma, som för mig var en bekantskap på lite av varje. Han hette Robert, och var son till en liten bonde i Serarp. Han såg inte så illa ut och var en pigtjusare av rang, och även jag hade kommit till den ålder att jag fann nöje i att följa med ut och sällskapa med flickor om kvällarna och nätterna. Han hade en sommarfästmö i Äng i Näshult, hon hette Agnes, och som det fanns en väninna till henne i granngården, blev det jag som fick ta hand om henne under våra expeditioner till Äng om kvällarna. Jag vill minnas att hon hette Anna och såg inte så illa ut, men hur det var så tyckte hon visst inte att det var riktigt rätt delat, att Agnes skulle ha Robert jämt och jag Anna, ty det ville inte bli någon riktig kärlek oss emellan. Och när Robert året därpå flyttade till Vetlanda övertog jag Agnes och det ville sig bättre. Men sa blev jag bekant med Elna i Smedstorp, och som jag inte kunde ha två fästmör på en gång i en så liten socken, var det Agnes som fick dra sig tillbaka. Men det skedde inte utan tandagnisslan, och Agnes och Elna blevo fiender från den dagen. Agnes skrev brev till Elna, som den senare visade mig, och i ett av dem kommer jag ihåg, att jag läste följande rad: Du saknar stor deficit (brist) på självkännedom! Så där fick Elna sig en smocka. Agnes fick sig dock snart en ersättare i stället för undertecknad, och det var en snickare från Virserum, som blev min efterträdare, men i motsats till mig fann den nye tillbedjaren inte nåd för faderns, Johan i Äng, ögon, utan Agnes och han fingo träffas i smyg lite var de kunde. En jul hade de kommit överens att fira en trevlig fest tillsammans, och som det på anförda grunder inte kunde ske hemma hos henne, hade hon ställt till den i en gammal bastu på Johans ägor, och i denna hade hon lagat till en riktig fästmåltid för friaren. Men nu bar det sig inte bättre, än att Johan fick nys om var paret höllo till. Och bäst som de höll på med det roliga kom Johan dit och bankade på, och bröt sig så småningom in till de älskande, kastade ut den eventuelle mågen och tog Agnes i hampan och släpade hem henne. Så kom saken ut till allmän kännedom, och näshultsborna fingo sig ett gott garvaregrin åt saken.
Själv var jag nära att komma i klistret en gång på ett liknande sätt. Det var så att jag hade lite hångel så kallandes med en dotter till den omtalade smeden Lindgren, som bodde strax intill vårt. Hon hette Jenny, och är nu torparekäring ute i änden på Näshults socken någonstädes, gift med Jons-Annas Anton. Det var någon gång strax före jul, med mycket slaskigt väglag. Vi hade träffats och som väglaget inte var det bästa för promenerande togo vi vår tillflykt till höskullen över smedens ladugård. Där var varmt och gott i höet, men om en stund fingo vi se en ljusstrimma genom dörrspringan, och smeden kommer stövlandes för att nattfordra sin ko. Vi kröpo ihop så tyst vi kunde, men olyckan ville att smen fick tag i benen på oss då han skulle ta ett fång hö till kon. Han blev förstås haj ett ögonblick, men hämtade sig genast och tog lyktan, som han ställt ifrån sig på marken utanför ladan och kom och skulle lysa på oss. Men den som i denna hotande situation inte tappade fattningen det var allt Jenny det. Med en spark krossade hon lyktan så fort han lyfte den för att lysa på oss och det blev kolmörkt. Smeden trodde förstås att det var Jenny som hade en av sina tillbedjare hos sig och uppmanade henne allvarligt att komma ner. Dödstystnad. Så började han treva igen efter våra ben, och lyckades att få fatt i en sjal, som hon haft på sig, och så låste han dörren väl om oss och gick dädan. Nu går han och tillkallar folk, sade Jenny, vad ska vi nu ta oss till? Ut kunde vi inte komma, ty det var ett bastant lås för dörren. Men vi funno på råd. Väggen till kohuset bestod av plankor, och det lyckades oss att få lös en planka, så att det blev möjligt att släppa ner Jenny som var smal, till kon och där fanns en dörr, som kunde öppnas inifrån. Sedan dröjde det inte många minuter förrän vi hade satt oss i säkerhet, så att när smeden om en stund kom med sällskap får att fånga sina burfåglar fann han redet tomt, ty fåglarna hade redan gett sig i väg. Vi togo vägen över en åker uppåt Serarphållet, och i leran tappade jag min galosch, som jag dagen efter hade ett särdeles snärj att leta reda på. Sjalen hade smen låst in i en byrålåda, och när Jenny kom hem senare på kvällen efter att ha varit på besök hos en väninna som det hette, och blev förhörd om sjalen, förnekade hon att det var hennes. Och som smeden inte var säker på om han kände igen den som Jennys, kunde han inte klara upp saken, och en vacker dag sade Jenny att det varit en som hon kände och hämtat sjalen, och därmed var den saken utagerad. Men efter den betan aktade vi oss för att låta oss fångas på smedens höskulle. En annan gång, då han var borta var jag hemma hos Jenny, men då smeden oförhappandes kom hem och trädde in genom farstudörren smet jag ut genom köksutgången.
Midsommaren 1904 var det biskopsvisitation i Näshult, och det kom folk från alla håll. Vi hade då stämt möte med Jössa konor i Bodaryd, Elin och Hulda. Vi voro bjudna på middag hos Roberts föräldrar, Nocken i Serarp, och efter middagen togo vi en korg med saft och kaffe och lite av varje med oss och rodde över sjön till kaffenäset mitt för Lövenäs, för att få tillbringa aftonen i frihet i det gröna i skogen. Det skedde alltså, och det blev den sena kvällen innan vi kommo oss för att bryta upp. Flickorna bodde i Stenberga, dit det var nära en mil, och vi skulle ju förstås som artiga kavaljerer följa dem hem. Det gjorde vi också, så till vida som att vi lämnade dem vid Kråkelid, strax i närheten av Stenberga kyrka, ty då var solen längesedan uppgången, och vi måste vara hemma till det ringde ut vid kl. 5. Men sedan fingo vi veta att flickoras stenbergafästmän hade legat på lur just nedom Kråkelids backe, och just som vi släppt dem blevo de haffade av stenbergaborna. När vi sedan kommo hem var klockan i alla fall inte alldeles 5, och jag praktiserade mig upp till min bädd på andra våningen förmedelst ett rep med knutar på, som jag hade fäst i ena sängbenet, varifrån det hängde ut genom fönstret på husets baksida just över det ställe där slasken mynnade ut, och på vilket jag släppte mig ner om kvällen sedan allt blivit lugnt i Schipkapasset, ty pappa var sträng med avseende på att vi inte fingo springa ute om nätterna på dålighet, som han sade, och det förstår jag nu att han hade fullkomligt rätt i, men på den tiden uppfann jag alla sätt att komma ut. Alltså äntrade jag upp på repet, drog upp detsamma efter mig igen, slängde av mig kläderna, skorna under sängen, ty det var mycket dagg på ängarna som vi passerat på hemvägen, varför skorna voro genomvåta, och hoppade i säng och låtsades sova. Det var också hög tid ty efter några minuter hörde jag min faders välkända steg, då han kom upp för att väcka mig. Han gick omkring och nosade, och jag försökte sova så djupt och naturligt som jag kunde. Slutligen hade han tydligen sin diagnos färdig, och sa: Albin! Intet svar. Då sade han Albin!!! Fortfarande intet svar. Först när han sade: ALBIN!!!! vaknade jag och försökte se omornad ut. Var har du varit i natt? Här förstås, ljög jag. Då tittade han under sängen och halade fram mina färskt dyvåta skor och inför dessa talande vittnen måste jag erkänna att Robert och jag hade varit ute på en expedition och nyss voro hemkomna, och då blev det förstås en moralkaka som första frukost på den dagen.
Robert var en försigkommen yngling i många avseenden. Tillsammans med en av torparepojkarna på gården var han ute en natt och begick inbrott i en källare hos en handlande i Serarp, och de båda togo hand om så mycket lemonad som de orkade bära med sig på en stång, på vilken de hade en korg hängande. Flaskorna grävde de ner i mossan i en hage, Kyan, ett stycke från gården, och bland de som fingo vara med om att dricka ur lagret var även undertecknad. Men jag får säga till mitt försvar, att jag inte visste att den var stulen förrän när den var utdrucken, och Robert redan var flyttad, då den andre deltagaren inte kunde hålla tätt, utan i förtroende talade om det för mig. En annan stöld som aldrig blev uppklarad, och som ingen förrän denna dag har någon reda på var inbrottet i handlanden Ljungbergs i Hillhult en natt under sommaren 1904, men nu kan jag tala om att det var Robert, vår dåvarande dräng som var den skyldige. Han visste var kassalådan var till finnandes, och genom att trycka in en ruta i boden kunde han få in övre delen av kroppen och draga ut lådan och ge sig i väg med den. Händelsen läste vi i tidningarna veckan efteråt, och jag visste redan då vem den skyldige var, men jag var tyst. Det var mellan 12 och 13 kronor i lådan, mest kopparslantar. Dagarna efteråt hade Ljungberg träffat Robert och bett honom se efter om pojken Emil Åker, som han misstänkte för stölden, hade gott om kopparslantar.
Medan jag är inne på biskopsvisitationen i Näshult 1904 måste jag berätta historien om biskopsmiddagen och laxen.
En biskopsvisitationsmiddag är ju nu någonting särdeles i kulinarisk väg, och det anses eller rättare ansågs då, att en biskop måste bjudas det förnämsta i matväg, som kunde uppdrivas. När därför fru Malin Elg i Näshults prästgård i samråd med kyrkoherden Göran Melker Elg därsammastädes gjorde upp matsedeln till det blivande kalaset voro båda enhälligt överens om att någon annan fiskrätt än lax omöjligen kunde bjudas hans högvördighet biskopen i Wäxjö N.J.O.H. Lindström, teologie doktor, kommendör och riddare etc. Men eftersom lax hitintills inte anträffats i vare sig Prästasjön eller angränsande sjöar i denna meraberörda församling, uppstod av sig själv, frågan om ifrågavarande lax anskaffande. Huruvida denna fisk på den tiden fiskades i Östersjön förmäler icke historien, och i varje fall hade inga efterforskningar i frågan varit aktuella i ängden omkring Näshult i början av detta sekel. Den enda utvägen att anskaffa detta sällsynta villebråd syntes alltså vara att träda i närmare affärsförbindelse med någon för vederhäftighet och fiskelycka känd person eller i samma avseenden välkänt aktiebolag i eller omkring den för sin lax i någon mån bekanta sjö- och stapelstaden Halmstad. Inhämtade soliditetsupplysningar under hand och mera så att säga privatim gåvo emellertid ingalunda ett så entydigt och pålitligt utslag, att denna viktiga leverans ansågs utan våda och risk kunna placeras därstädes, varför andra utvägar i målet – skulle man kunna säga – måste sökas. Då någon kvicktänkt och minnesgod person i omgivningen i samma veva kom att erinra sig gamle pianostämmaren Skantze i Göteborg, vilken emellanåt om somrarna förirrade sig upp till Näshult, beslöts efter hället familjeråd, att genom kungl. postverkets försorg tillställa denne en skrivelse, vari saken framlades på sitt vederbörliga sätt och med anhållan, att omnämnde Skantze skulle vara så vänlig att hjälpa kyrkoherdefamiljen i dess iråkade dilemma, och på lämpligt sätt medverka till anskaffande av den lax, förutan vilken denna osedvanliga och högtidliga kyrkofest icke kunde bliva vad den annars vore avsedd att bli, Efter förda underhandlingar, vilka här kunna saklöst utelämnas såsom i detta sammanhang irrelevanta, kom slutligen besked, att en låda lax av såvitt nu kunde bedömas tämligen färsk beskaffenhet inskeppats per järnväg och förpackad i en större låda av tätaste beskaffenhet och förutom laxen i övrigt fylld av prima kärnis och med åsatt adress Hvetlanda f.v.b. Denna låda skulle inträffa i Hvetlanda tidigt på förmiddagen samma söndag, som biskopsvisitationen skulle gå av stapeln, och den borde alltså i närapå lika färskt tillstånd kunna förväntas till Näshult och den biskopliga middagen under förutsättning, att den med yttersta snabbhet avhämtades och transporterades till sitt rätta och avsedda mål. Det gällde alltså att utvälja en för allmän pålitlighet välkänd person, den där åtnjöte fullt medborgerligt förtroende, och vilken kunde anförtros det delikata uppdraget att i Hvetlanda avhämta lådan med laxen, och föra dyrgripen de tre gamla svenska milen mellan Hvetlanda och Näshult. Efter omständligt dryftande och synande av problemet i alla dess förgreningar blev det beslutat, att det ansvarsfulla uppdraget skulle anförtros åt hemmansägaren Arvid Lind i Ödmundetorp, såsom det utan all tvekan för denna expedition ojämförligt bäst meriterade sändebud, som inom pastoratet kunde uppdrivas.
Sedan saken avancerat till denna punkt avfärdades alltså det utomordentliga sändebudet Arvid Lind redan långt innan den Fule fått tofflorna på sig denna minnesvärda söndag på försommaren 1904 åkande efter sin märr Bläsa och i ett åkdon i trakten betitlat liggfjädervagn, i riktning mot Hvetlanda med uppdrag att avhämta och till prästbostället med största möjliga skyndsamhet återkomma med ett kolli låda, om vars innehåll dock meraberörde Arvid Lind icke delgavs andra eller närmare upplysningar än att densamma innehöll mojänger, utan vilka biskopsmiddagen icke nämnvärt skulle komma att skilja sig från bättre husförhörskalas i burgnare bondehem i den landsändan. Dessutom fick han veta att middagen skulle gå av stapeln vid nionde timmen, varför han hade att i mycket god tid dessförinnan uppenbara sig på valplatsen.
Programmet avverkades avtalsenligt till alla delar så långt som till dess att Lind i Hvetlanda stuvat den dyrbara lasten bakom sätet på sin åkande vagn, och med densamma befann sig på hemväg. Då han avverkat hälften av de 30 kilometrarna utan minsta mankemang och just befann sig uppförsbacke, varest han lät sitt dragande hästkreatur göra halt om ock icke front under ett par minuter för att sedermera desto snabbare kunna ila mot det föresatta målet, tyckte han sig höra ett svagt med icke desto mindre fullt tydligt ljud, som vid närmare efterforskande befanns härröra från ett flytande s.k. fluidum, vilket i form av tätt fallande droppar sökte sig väg från den trots all därpå använd möda likväl tydligen icke fullt vattentäta lådan genom den icke heller vattentäta vagnshäcken – tills vars ursäkt dock må anföras att den heller icke givit sig ut för att vara waterproof – och ner på fosterjorden, i vars sköte den försvann till okända öden. Sedan Lind med yttersta förfäran konstaterat detta beklagliga läckage, och rannsakat sitt samvete och sitt minne för att genom en sålunda återblickande rörelse beträffande tiden komma underfund med huruvida han genom någon oförsiktighet vid lastningen eller under den därefter påbörjade färden möjligen skulle kunna hava varit en lika beklaglig som ofrivillig orsak till den katastrof, som han visserligen icke kunde se men dock på grund av under dess föregående levnad vunnen erfarenhet anade hava inträffat i det inre av den för hans lekamliga blickar otillgängliga delen av lådeländet, beslöt han sig omedelbart att i fortsättningen framgå med den yttersta försiktighet, dymedelst troende sig begränsa den inträffade skadan till vad de nu oundvikligen redan var. För att inskränka vagnens skakningar till ett absolut minimum steg han därför av schäsen och med den ena handen stöttande denna så gott sig göra lät och med den andra skötande tömmarna gick han och hästen i sakta skritt stag för steg och med täta pauser för att ytterligare förvissa sig om tillståndet i lådans närmaste omgivning och för att i tid konstatera varje tecken till försämring i den redan i hög grad pinsamma situationen. Och därmed lämna vi för en stund den sakta framkrypande foran, som med en fart av cirka 3 km i timmen, avancerar mot Näshults prästgård, för att på sistnämnda ort och ställe taga sakernas nuvarande ståndpunkt i närmare ögnasikte.
Må det vara nog sagt, att den stackars prästfrun befann sig i ungefär samma tillstånd, som den intelligente läsaren redan insett vara förhållandet med isen i den mot Näshult så sakteligen framsniglande lådan, nämligen i upplösningstillstånd. Middagstimmen, fastställd med astronomisk precision redan månader i förväg, närmade sig obönhörligen med samma exakthet som en nutida månförmörkelse, och vilken minut som helst kunde man förvänta de glädjetjut, med vilka traktens konfirmander oundvikligen skulle hälsa avslutningen och lössläppningen från det katekesförhör, förutan en biskopsvisitation på landet anno dazumal skulle förlorat största delen av sitt existensberättigande. Den för kalaset enkom från grannsocknen införskrivna kokerskan vred sina händer och prästfrun slet sitt hår i full förtvivlan, när husets yngste son, vildbattingen Ragnar, kom instörtande och inrapporterade med högan röst, att han från toppen av gårdens högsta träd tyckte sig i fjärran skymta ett föremål, som på detta avstånd visserligen icke kunde med någon större grad av säkerhet identifieras, men som han dock med en till visshet gränsande sannolikhet skulle – om icke slå vad om men dock i alla fall svära på – vara den säkerligen aldrig tillförene i sitt liv så hett efterlängtade Arvid Lind, jämte den märr, i vilkens sällskap han för så länge sedan och under till synes så ljusa auspicier anträtt Hvetlandafärden. Efter ytterligare en halv timme hade föremålet, som till en början i hög grad påminde om en vägglus, och i åthävor icke olik en sådan, avancerat flera parasånger i riktning mot åskådaren och nu var längre intet tvivel möjligt: Det var Arvid Lind, som slutligen och omsider kom upptågande emot prästhusets köksingång, med den yttersta otålighet inväntad av de personer, som redan äro presenterade för den gunstbenägne läsaren. Så snart han med ett ljudligt ptroo ytterligare reducerat hästkreaturets minimala fart till den absoluta nollpunkten, upphov Lind sin röst och talade och sade:
”Ja snälla frua, ja rår inte förat, för ja har då faret så evit försektit fram mä låda, så jag kan inte begripa att nån endesta potell kan ha gått sönner genom mett förvållanne, men ja hade inte kummet mer än halvvägs när ja feck si att dä började renna frå låda, å sen har ja kört i gåanne hela vägen ända hit, å ja kan väl allri tro att dä sa va mer än en enda flaska som ha gått sönner, å att ja inte ä söpen dä sir i ju själva, så ja får inte dä ä sanning dä, å trolittvis va dä la e flaska som va sprucken förut, å som inte tålt varmen, å dä kan ja inte hjälpa dä ä lur dä, fast dä ä då evigt synn på sånna här fina dröckesvarer, dä ä sanning dä.”
Här kan med fördel sättas punkt, och låta täckelset falla över dramats upplösning, vilken även den med ett minimum av fantasi begåvade läsaren säkerligen själv utan svårighet kan föreställa sig. Vare det nog sagt, att det blev lax till biskopsmiddagen, fastän den fick serveras varm i stället för kall.
Så slutade biskopsvisitationen i Näshult anno 1904.
Emil Åker brukade vara med Robert och en del andra drängar på slantabacken uppe vid Serarp om söndagarna och spela 21. Men Robert kunde nästa gång omtala för Ljungberg, att Emil Åker som vanligt även den närmaste tiden inte hade några pängar, vadan misstanken att han begått stölden förföll!
Det var alltså en misstänkt bekantskap, som jag gjorde när jag lärde känna Robert. Men en förtjänst hade han, ty han var nykterist, och därför kom jag inte med i några fyllelag vid denna ömtåliga tidpunkt. Men med tiden föll Robert ifrån nykterheten och därmed beseglades hans öde. Han hade en ganska vacker handstil, och tack vare denna fick han året efter plats på ett bryggeri i Hvetlanda som någon sorts bokhållare. Här fick han smak för sprit, och sedan dröjde det inte länge förrän han var under isen. Tillsammans med en kumpan, en pojke som var son till en kolportör i samhället begick han inbrott i en källare hos en tandläkare i Hvetlanda och stal en hel mängd spritvaror. Saken blev upptäckt och Robert blev häktad och fick 8 månaders straffarbete för första resan stöld. Vad det därefter blev av honom vet jag inte med visshet, men jag tror att han kom över till Amerika, och hans senare öden äro mig obekanta.
Under 1904 inträffade en händelse som för ett par dagar beredde en ingalunda ovälkommen omväxling i bonnalivet. Det var en stor skogsbrand i Skärvete skogar ett par mil hemifrån, och det uppbådades ett större antal folk från varje socken i omgivningen, och från Näshults gård skulle tre eller fyra man sändas till elden. Bland dem som fingo ge sig iväg var jag. Men när vi kommo fram efter ett par mils marsch genom de stora skogarna mellan Näshult, Stenberga och Virserum var det värsta redan över, och det var mest eftersläckning som vi fingo vara med om. Vi gingo med risruskor och slogo ner elden när den låg och pyrde i mossan, och om natten lågo vi i riskojor, som vi byggde upp i närheten av elden i den intilliggande skogen. Man blev avlöst ett par gånger på dygnet, och den avdelning som inte var i arbete luffade i väg till det en halv mil bort belägna Virserum för att dricka och hämta öl. Det var innan det fanns något som hette restriktioner, och ölet, som kallades lageröl, serverades inte i tredjedelsliter utan i helor eller 2/3 liter, och det märktes att man fått sig en bölj, när man satte flaskan för munnen och tömde den i ett enda andedrag. En del av brandmanskapet blevo så trötta på vägen från Virserum att de fingo lov att vila sig i skogen och kommo inte åter förrän dagen efter.
Just när jag kom hem från skogselden möttes jag av ett sorgebudskap. Min dåvarande riktiga fästmö hade nämligen skrivit och slagit upp bekantskapen med mig, och detta gick mig djupt till sinnes flera dagar efteråt. Det var nämligen så att jag se sedan något år bytt vykort, som då var ytterst modernt, med en av mina läskamrater från Flisby, en flicka som hette Rut Gustafsson, och som jag då tyckte var den grannaste flicka jag någonsin sett. Det gick till en tid med korten, men sen började vi skriva brev, som blevo allt ömmare och ömmare, slutligen bytte vi fotografi och till sist lovade vi varandra evig kärlek – allt or brevledes, ty eftersom det var många mil mellan oss kunde vi ju inte träffas. Men som sagt när jag kom hem från branden hade jag brev från henne, vari hon sade att det inte var något hopp för mig, och ett jag skulle glömma henne, och att det var bättre att stämma i bäcken än i ån, och att hon nu kände att hon inte kunde bli annat än en god vän för mig, jämte mera sådant, som gjorde att jag tyckte att livet var bra sorglikt och att flickor vore ena underliga djur, varpå jag beslöt att hämnas på dem allihopa, och vart ganska dyster i hågen för hela den veckan minst. Men hon fick sitt straff, ty hon brev småskollärarinna sedan och för allt vad jag vet går hon väl ogift än i dag.
Bland mina roligaste minnen från denna tid räknar jag ålfisket i Osadam. Det var så att vi hade en ålkista ett långt stycke från gården, minst en halv timmes väg ute på Nässja ägor i Lemnhults socken, och det var mitt morgongöra under tiden april och maj att gå och vittja kistan. Det var sällan som där inte fanns ett antal ålar på ett a två kilo i kistan, och det var roligt att sedan man stämt av vattnet gå ner i kistan och håva upp dem och stoppa dem i säcken och knoga hem med dem. Det var att ge sig upp i ottan, ty hälst skulle jag vara hemma till 5 på morgonen, då vällingklockan ringde ut, men det var förtjusande att stövla i väg under de härliga vårmorgnarna när orrarna spelade runtomkring i ängar och hagar och solen sken och vattnet i sjön glittrade. Men den 11 maj varje år drogs grundstämmet upp för att vattnet i sjön inte skulle göra skada på åkrarna runt sjön, och sedan gick ålen under kistan och det var slut med fångsten.
Ett mera riskabelt fiske inlät jag mig på vid ett annat tillfälle. Det var så att jag uppe på tredje vinden hade hittat ett helt kilo dynamit, som den föregående innehavaren av gården hade glömt kvar, och som jag hört sägas att det skulle gå fint att skjuta fisk med sprängämnen, beslöt jag mig för att försöka. Till den skaffade jag mig ett stycke stubin och en knallhatt, samt en halvstopaputell i vilken jag proppade in så mycket dynamit som fick rum, varefter jag rodde ut på den närbelägna Prästsjön, tuttade på hela inrättningen och sänkte den, samt rodde ett stycke från för att avvakta resultatet. Detta blev i alla fall ganska klent, ty stället där jag sänkte var ganska olämpligt, som jag sedan förstod, ty botten bestod av den lösaste dy, och hela resultatet var att det bubblade ett tag och vattnet antog utseendet av dyvälling, men någon fisk såg jag inte till. Men efteråt tycker jag att det var tur att jag inte satte till livet på kuppen, som lätt kunde ha inträffat, ty jag hade inte någon vidare övning på att sätta knallhattar i dynamit, fastän jag ett par gånger hade sett hur stensprängare brukade göra.
På nyåret 1904 dog min gamle morfar. Han hade varit sjuk och krasslig hela hösten 1903, och vid jultiden blev han sämre. Den 3 jan. var en söndag, och det blev då beslutat, att jag och min broder skulle gå till Bodaryd och höra hur det stod till med morfar. Mamma packade in en korg med mat och lite godsaker som vi skulle ha med till honom, och med denna på armen knallade vi oss i väg. När vi kommo fram funno vi gubben mycket sämre än vi trodde, ty han låg nästan sanslös, och kunde varken tala eller äta, han kände inte ens igen oss. Det rosslade i bröstet på honom och det kom en gulaktig smörja ur munnen på honom, där han låg och stönade. VI stannade kvar till frampå eftermiddagen, varefter vi gingo hem och talade om hur det stod till. Morgonen därpå kom Hilma i Ekagård upp till Näshult och berättade att morfar hade dött under natten eller morgonen till den 4 jan. Begravningen bestämdes till den 11, som var en söndag (då måste han ha dött redan under söndagen den 4 alltså, ty hans dödsdatum var den 4) och på förmiddagen reste mor och far och jag till Stenberga på begravning. Morfar låg i sin kista uppe på den s.k. friareklämman i Bodaryd. Morbror Stenberg läste ut liket och så satte sig processionen i rörelse med den gamla vita hästen i täten med liket, ty morfar hade bestämt att han skulle dragas till graven av den hästen som förut dragit både mormor och moster Karolina till Stenberga kyrka. Det var en smällkall vinterdag, och jag kommer ihåg att jag hade en grön överrock på mig, vilken rock hade varit pappas under många år men slutligen sytts om till mig som med så många andra av fars plagg. Det var inte meningen att jag skulle fått följa med på be gravningen men jag tiggde och bad, och framhöll som skäl att jag ju varit morfars speciellt omtyckte gullgosse, som fått sparbanksbok och fåra av honom, och till slut fick jag då följa med.
Nu vilar gubben i Bodarydsgraven på Stenberga kyrkogård sedan över 20 år men jag minne honom så klart som om jag sett honom i går. Han var 79 år vid sin död, och var född i Bodaryd, där han levat hela sitt liv. Han var alltså född 1825, och skulle varit hundra år nu om han hade levat. Hans största fel var att han var lite för glad åt sprit, och detta spelade honom många spratt under hans livstid. Så har mor berättat att han en gång varit åt Kalmar och vid hemfärden var han som vanligt ganska benubbad, varför han somnade i skjutsen, och vid hemkomsten dagen därpå kunde de hemmavarande inte begripa vad det var för en häst som han hade hem, ty det var inte den han hade när han for bort. De trodde att han i fyllan och villan hade bytt bort sin egen, men när han vaknade svor han på att han inte hade en aning om varifrån han hade fått den nya hästen ifrån. Saken hade troligen gått till så att någon vägfarande hade fått syn på gubben som satt och sov i skjutsen, och tyckt att det kunde vara bra att få sig en bättre häst billigt, och därför bytt ut sin gamla skinkmärr mot den som morfar hade. Det var ingenting att göra åt saken, och den fick vara som den var. Vid ett annat tillfälle var han och ett par andra gubbar på samma färd, men den gången lär de ha varit nyktra, åtminstone enligt deras egna begrepp. Ett stycke från vägen låg en sandgrop, och i denna satt ett par personer sysselsatta med att meta. Detta tyckte gubbarna var så egendomligt, att de lämnade sina lass på vägen och gingo för att titta lite närmare på de dårar som sutto och metade i en torr sandgrop. När gubbarna hade grinat åt metarna ett slag frågade de dem om det nappade bra. Åhja, nappar det inte här så nappar det väl på något annat ställe, tyckte metarna, varefter de togo sina meten och knallade sig iväg. Men när morfar och de andra resenärerna kommo åter till sina lass finge de besanna att det nappat på annat ställe, ty de saknade både brännvinsankare och smörtrillingar, som blivit stulna under tiden de varit och beskådat metet i sandgropen. Det var tydligen avtalat mellan metare och tjuvar hur gubbarna skulle luras.
Bland de bekantskaper på gott och ont, som vi pojkar och då i första hand jag stiftade under tiden 1904-05 i Näshult, vill jag något utförligare nämna en, som icke var utan sin betydelse för mig. Det var Tilda Kall, gemenligen benämnd Kålla, som var i 40-årsåldern, hade varit gift med en grenadjär Kall, som lämnat henne som änka med några barn i relativt tidig ålder och som vanligt på den tiden, på bar backe. Barnen släpptes ut på självförsörjning i den mån de kunde reda sig själva, de andra fick socknen ta hand om och Tilda själv måste ut som bondpiga för att försörja sig själv. Detta var anledningen till att hon i denna egenskap, nämligen som bondpiga, hamnade hos mina föräldrar, ty van att slita och arbeta som alla andra på den tiden, vilka endast hade sin arbetskraft att förlita sig på, det var Tilda. Glatt humör fattades henne inte, och det kunde sannerligen väl behövas på den tiden, då vällingsklockan klingade och klang klockan 5 varje morgon under större delen av året, och då skulle drängar och pigor och torpare stå beredda vid drängstugan att rycka ut till dagens arbeten. Med undantag av frukostrast på en halv timme, middag på en och aftonvard på en halv timme fortsattes till kl. 8 på kvällen, då det var slut, åtminstone för manfolket. Om inte korna kom hem i tid kunde det ofta hända, att pigorna inte hann sluta mjölkningen förrän en eller annan timme senare. Man kan ju inte undra på, att folket tog vara på alla möjligheter till omväxling och utnyttjade alla glädjeämnen om fanns inom räckhåll. De möjligheter som funnos voro emellertid ganska få, det var dansen på lördagskvällarna och kärleken på höskullarna och i hagarna sommartiden. Vad dansen beträffar tror jag inte Tilda var så särdeles begiven på den, men i fråga om kärlek var hon inte noga alls. Hon ställde sig inte avvisande till någon, som anhöll om hennes hand och hjärta för en stunds hångel. Och i sanningens intresse må jag erkänna, att Tilda invigde både mig och många andra ungdomar i kärlekens mysterier. Men det blev också hennes olycka till sist.
Jag har förut i annat sammanhang nämnt om en gammal smed i Näshult, vid namn Lindgren. Denne var vid tiden för dessa händelsers inträffande bortåt 70 år, snusig och tandlös och låghalt och efter utseendet att döma borde man inte behöva befara att hans tjuskraft skulle ställa till något spektakel. Om han haft ett par horn och en klöv på den halta foten skulle man trott sig se en inkarnation av själva den Fule när Lindgren kom struttande. Det hände flera gångar på höstsidan att vi pojkar hittade smeden gömd i köksträdgården bland krusbärs- och vinbärsbuskar, och vi kunde inte begripa vad smeden gjorde däri ty bären voro för länge sedan skördade. Ibland sökte en smita sin väg när vi kommo, men då vi voro betydligt mera snabbfotade än han hann vi snart upp honom ock konstaterade vem det var. Lite senare hittade vi emellertid även Tilda i smedens famn i buskarna, och då begrep vi ju strax, vad klockan var slagen. Och om vi inte begripit det då, blev det snart nog ändå tydligt, ty Tildas kjolar började bli betänkligt korta framtill och hennes tårade ögon, som allt emellanåt kom till synes, berättade slutet på romanen med full tydlighet. Efter laga tid nedkom Tilda med en ny ättling, till vilken hon – och säkerligen med full rätt – åberopade smedens faderskap. Men smen var inte alls trakterad att bli saker till barnuppfostringshjälp, varför han enständigt nekade till faderskapet, vilket ju alltid var det vanliga på den tiden och den trakten – och lite överallt sannolikt. Det fanns ju då inga barnavårdsmän som höll tummen på de försumliga barnafäderna, och i regel kom modern och barnet på fattigstugan – på kommunen som det hette – såvida inte moderna föräldrar hade det så ställt att de kunde ta hand om både moder och barn under de första åren. Och i fallet Tilda fanns givetvis inte denna utväg, varför resultatet blev det vanliga: Tilda och barnungen inhystes i Stenberga fattigstuga, i vilken församling hon var skriven, tills ungen blev så stor, att den kunde reda sig själv eller utackorderas. Det senare blev sannolikt gjort, ty jag minns att jag och mina bröder och kusiner en jul hälsade på Tilda som då bodde i en backstuga i Stenberga. Vi hade med oss lite mat och dryck och det blev dans i stugan och klackarna i taket. Det var sista gången jag såg Tilda, ty några år efteråt, när jag var hemma på någon ferie, fick jag höra att hon slutat sina dagar. Att hon fick någon hjälp av smeden betvivlar jag. Han försökte pumpa oss pojkar och få reda på om vi sett Tilda i lag med drängarna eller andra på gården, men upplysningarna blevo i det fallet negativa, trots ett vi visste en hel del om den saken. För övrigt dog smeden ett par år efteråt. Vart smedpojken tog vägen – om det nu var en smedpojke – har jag mig icke bekant.
Vad mina närmare levnadsomständigheter beträffar avveko dessa i intet från en vanlig bonddrängs. Vi hemmavarande pojkar fingo tillsammans med drängar och torpare utföra alla förekommande sysslor, som det brukar stå i annonserna. Till dessa hörde allt lantbruksarbete, men om vintrarna hade vi lite omväxling, ty det ålåg arrendatorn att hugga, såga och köra till Hvetlanda med 600 kubiker virke, och det motsvarar ungefär 10 á 12 ordentliga hästlass bräder och plank. På vintern hade vi att avverka skogen som skulle förädlas, samt köra den till sågen nere i Näshults hage, på våren då snön smält och det blev vatten kom sågningen, och på sommaren eller våren skulle vi köra till Hvetlanda med bräderna. Särskilt dessa Hvetlandaresor tyckte vi voro nöjsamma, ty då fick man komma ut ett tag o se och träffa folk. Under det första året hade jag det ganska besvärligt med mina oxar, ty jag körde alltid med sådana, under det att min broder Gustav var stalldräng och körde hästarna. Nu var det så att när jag kom till Näshult hade far på företrädarens auktion köpt 2 eller 3 par oxar, och dessutom övertog han nästan alla tjänarna, och som varje dräng alltså hade de oxar som han förut kört och var van vid var det jag som fick ta det som blev över och det var ett par som ingen annan ville ha, de voro lite krångliga att köra och inte på långt när så starka som de andra gamla oxarna. De hade för vana att vänna syn som det hette, och jag minns en gång på Kyträdan hur de levde rövare med mig. Men så småningom uppfostrade jag dem och till sist voro Mosshumlorna – som de kallades av drängarna, gårdens starkaste oxar, och det hände mer än en gång under skogskörslorna, att jag måste sätta för Mosshumlorna när inga andra orkade köra upp ett stocklass ur ett särskilt svårt läge.
Hvetlandaresorna med bräder gingo så till, att vi lastade hemma på eftermiddagen och gåvo oss i väg i kvällningen. Det var tre mil och med de tunga lassen kunde vi endast köra i gående, varför det tog sin tid att komma fram till stan. Sådär mitt i natten brukade vi hunnit halvvägs, nämligen till Munkagårds lada, som låg utmed vägen och var ett använt rastställe för alla långdanåsboar på väg till Hvetlanda. Där spände man från hästarna och fordrade dem, varefter man tog fram sin matsäck och tog sig ett nattmål, varefter man gick in och knöt sig ett par timmar i höet i ladan, innan det blev tid att fortsätta. Så frampå morgonen kom man fram till stan, lastade av sitt lass, betade både hästarna och sig själv, uträttade de ärenden, som man sällan var utan, och kuskade sedan i väg hem, så att man var hemma i god tid före kvällen. Emellanåt hade jag i uppdrag att ta hem brännvin åt bekanta i grannhället, och när de så kommo för att hämta sina litrar frampå kvällen skulle man ha sig en eller ett par supar för besväret, det var det vanliga.
Ett mera obehagligt minne från denna tid var det omtalade hundskyttet i Näshult. Det var en söndagsmorgon på sommaren när folket gick åt kyrkan, som jag hade fått fatt i en av fars bössor och skulle gå ut i hagarna ett slag. Kommen ut i trädgården fick jag syn på en hundracka, som ofta brukade springa omkring i trakten, och alldeles oöverlagt slängde jag bössan till ögat och slängde ett skott efter hunden. Hållet var långt och jag kunde inte tro att det skulle träffa, men hunden stöp och började illtjuta ett slag, vid pass en halv minut ungefär, varefter han avsomnade. Men skottet i förening med tjutet lockade de enda hemmavarande till stället, och det var gamla gumman Stava och ladugårdskarlen Anders vilka konstaterade dödsfallet, och satte diagnosen på skytten, fastän denna då hade hunnit att göra sig osynlig. Senare smög jag mig fram och begrov hunden i ett stenröse, men vittnena till saken kunde inte hålla tyst och dessutom hade ju kyrkfolket hört tjutet och skottet i samma veva, vadan det blev ett välsignat prat om saken, och till slut kom det till hundägarens kännedom. Det var en kyrkovärd i Hillhult vid namn Sjöholm, som var ägare till hunden, och denne hade visserligen själv tänkt avliva den, men nu hade han hört sägas att hunden hade legat nästan hela söndagen och plågats innan den kvitterade det jordiska, vilket var en stor lögn. Av denna anledning sände han bud på mig för att göra upp saken i godo, och jag stegade till honom en söndag, förklarade saken och fick absolution utan vidare spisning. Men det hände att när någon hemma blev ilsken på mig, jag fick heta hundskytt bra nog länge efter den betan. Sedan dess har jag därför av princip undvikit att skjuta hundar. Som väl var fick aldrig pappa veta om saken, ty ingen vågade gå till honom och skvallra.
Drängen Robert och jag brukade hålla till uppe på den stora höskullen om kvällar och lediga stunder för att lära oss dansa, vilket ingen av oss kunde, vilket beredde oss många sorger, ty därigenom blevo vi handikappade när vi voro utepå tillställningar där det dansades. Med tillhjälp av gårdens, pigor som voro mera försigkomna än vi i denna ädla konst kommo vi med tiden så långt att vi hjälpligt kunde dansa polkett, som den dans kallades som på den tiden nästan uteslutande var på modet i denna del av världen. Dessutom dansade man gammal vals, men det var i alla fall polketten som förekom mest. På senare tiden jag var hemma började pas de quatre vinna insteg, och den var ju ganska lätt att lära så den kunde jag snart, sparka katt som den gemenligen kallades. Men sen jag kom bort har jag glömt bort konsten fullkomligt, och den har aldrig tilltalat mig något nämnvärt. Men det är ju många gånger som man kommer på tillställningar, där det dansas och den som inte kan detta betraktas som en person, den där är inte rätt uppfostrad, och det kan vara obehagligt Ibland.
På hösten 1904 hade jag alltmera kommit underfund med att jag inte passade för lantbruket, utan att min bestämmelse låg på ett högre plan, och att jag var skapt för att gå den lärda vägen. Jag talade med mamma om saken, ty hon hade ungefär samma uppfattning som jag i det fallet, men pappa ville inte böra talas om någon läsning, ty dels behövdes alla krafter för jordbruket, i synnerhet nu när vi fått ett så stort lantbruk att sköta, och dels var det allt fortfarande ont om pekunierna i vårat. En gång på senhösten 1904 tog jag emellertid mod till mig och talade om för honom att jag ville studera och på hans ganska snäva svar, vad jag hade tänkt att bli, svarade jag att jag tänkt att läsa till skollärare, vilket var det högsta ämbete, som någon av mina bekanta hade nått till, nämligen Sven Johans pojkar i Hester, och därför var detta det högsta som jag kunde tänka mig att komma till. Studentexamen hade jag vid denna tid inte en halv tanke på att kunna avlägga, ty det ansågs som en herrskapsexamen, som kostad otroligt med pängar, och när man hade tagit den kom man ändå ingenstans sades det hemma. Den var således ingenting att reflektera på för mig, utan det enda som kunde komma på tal var skolmästareexamen. Något bestämt svar fick jag inte den gången, och inte sen heller för övrigt, men hur det var blev det i alla fall så att jag skulle få gå till skollärare Ängkvist, som var lärare och klockare i socknen, och för honom taga en del lektioner med tanke på att söka in på ett seminarium, och strax före jul var jag hos honom för första gången och fick läxor. Det blev att skaffa sig en del läroböcker enligt hans anvisningar, och sedan skulle jag få gå till honom en gång i veckan, varje lördag nämligen, för att bli förhörd. Läsningen fick jag sköta på kvällar och söndagar, ty det var inte tal att jag kunde få något ledigt för den skens skull, det var storartat att jag kunde få en stund ledigt på lördagseftermiddagen när jag skulle gå på förhöret till Ängkvist. På detta sätt gick jag igenom geografi, historia, naturlära och en del räkning, och jag kommer i håg, hur jag pluggade i gamla Berg och Lindens naturlära för att lära mig hur blåmusslan såg ut ut- och invändigt, vilket var det svåraste, som fanns i hela boken, för den som aldrig i sitt liv sett en blåmussla. Men hur det var knäckte jag även den nöten.
Jag hade alltid haft lätt att lära saker och ting utantill, och detta gjorde att jag inte hade större besvär med att lära mig den kurs som den gode klockaren hade ansett nog för att komma in på ett seminarium. Den sista tiden på sommaren 1905 innan jag skulle resa för att tentera in hade jag fått lov att få lördagarna lediga för att läsa, varjämte jag vill minnas att jag under den tiden gick till klockaren ett par gånger i veckan. Men mamma tyckte inte att jag läste så flitigt ändå som hon mindes att hennes broder Stenberg hade fått göra innan han kom in på seminariet i Växjö i början på åttiotalet, varför hon inte gillade att jag smet ut något på söndagseftermiddagarna, som jag gärna ville, ty jag repeterade hela kursen flerfaldiga gånger och jag var säker på att jag kunde allt utantill, inklusive blåmusslan. Vad pappa tänkte om saken visste jag inte då, men något år senare fick jag höra, jag tror det var av någon av släktingarna, att han sagt, att jag skulle få försöka en gång, men om det då inte gick för mig var det aldrig lönt att jag kom och ville försöka igen, varav jag antar, att han inte hade någon vidare stark tro på mina utsikter att lyckas i mitt förehavande. För den tid jag hade gått i lära hos Ängkvist, nämligen från november eller december 1904 till mitten av augusti 1905 begärde och erhöll denne en summa av 30, säger 30 kronor, vilket jämte några kronor till läroböcker var hela den summa, som jag eller rättare far kostade på mig innan jag kom in på seminariet.
Någon dag i augusti, jag tror att det var den 22 skulle inträdesprövningarna börja i Linköping, det ställe som jag valt för att försöka min lycka. Att jag ej reste till det närmare belägna Växjö berodde dels på att det ansågs lättare att komma in i Linköping, dels därpå att jag hade ett par bekanta, som gingo på seminariet i Linköping. Det var en son till klockare Nelzen i Stenberga, samt den förut omtalade Sigfrid Norlen, dåförtiden bärande det mera vulgära namnet Svensson, hemmahörande i Hester och son till Sven Johan därsammastädes. Min ansökan till deltagande i inträdesprövningarna hade jag sänt in i god tid, skriven på ett ark brevpapper av sämsta kvalité, vilket vederbörligen påpekades för mig då jag fyra år senare i livet hade tagit examen och var uppe hos rektorn för att hämta betyget, då samtidigt ansökningen återlämnades.
Så kom då den stora dagen, då jag för första gången skulle företaga en resa och därtill en sådan långresa. Jag hade enligt vad jag låtit mig berättas en gång förut i livet åkt på tåg, men det var i min späda ungdom, vid 2-3 års ålder, varför jag inte hade något minne i behåll av densamma. Det blev bestämt att jag skulle resa från Målilla station, varifrån biljetten var billigast, och inga byten behövdes. Tåget skulle gå någon gång tidigt på morgonen, men som jag inte hade någon tidtabell visste vi inte så noga när, men det var någon som trodde sig veta att det var någon gång vid 5-tiden på morgonen. För att vara säkra på att komma fram i tid lagade vi oss i ordning och gåvo oss i väg vid 9-tiden på kvällen, när det blivit mörkt, ty det var dryga 4 mil till Målilla. Min broder Gustaf skjutsade mig dit. När vi kommit halvvägs till Virserum, skulle vi beta. Det var mitt i natten, och ingen människa syntes till. Efter en stund fortsatte vi vägen till Målilla, dit vi anlände före 4 på morgonen, minst 2-3 timmar innan tåget skulle gå, varför vi hade god tid att äta frukost av vår medförda matsäck, se på stationen och byn, köpa biljett och så vidare. Slutligen kom emellertid tåget, och jag pallrade mig upp på detsamma, vinkade farväl till min broder, som nu hade lika långt hem igen med hästen och kärran, och så befann jag mig på väg ut i världen. Ett skede av mitt liv låg bakom mig och ett nytt väntade mig. Skulle jag komma åter samma väg om några dagar, kuggad och slokörad, eller var det ett nytt liv, som öppnade sig för mig, där jag av tåget med hisnande fart fördes framåt mot den stora staden, där mitt öde skulle avgöras under de närmaste dagarna?