Kyrkklockorna ringa så vackert i kvällen. — Det är helgmålsringning. På kyrkogården, de dödas gård, gå kvinnor, unga och gamla, tysta och sorgsna, med kärleksfulla händer smyckande sina käras gravkullar med blommor.
Alla har de någon eller några som vilar här, en far, en mor, en son, en dotter. Detta arbete, gravsmyckningen, är en kvinnogärning i det tysta.
Väl hemkommen slår jag upp ”Minnenas album” och den första bilden jag ser där är en mor som lär sitt barn taga de första stapplande stegen, en annan bild visar en mor knäppande sin lilla flickas händer till bön, jag tycker mig höra barnabönen ”Gud som haver barnen kär”.
Jag bläddrar vidare. Jag ser framför altaret i kyrkan en rad knäböjande vita gestalter, flickor beredda att mottaga Den Heliga Nattvarden. I den stunden fanns det säkert ej någon mor som inte bad för sitt barn. Jag vänder vidare ett blad. Jag ser en annan bild, en bild som har till överskrift ”Det första avskedet från hemmet”. Jag ser en mor, böjd av arbete och med ett i förtid åldrat ansikte. Hon ler, fast med tårade ögon. Hon hoppas och tror att det första barnet som hon skickar ut i livets hårda skola skall finna lyckan. Hon tror på en moders förböner, på sina egna.
Dessa bilder tala alla sitt tysta språk om kvinnogärning, om kvinnans fostrargärning i hemmet. Det är ett stort ansvar som åvilar henne i detta fall. Barnen skola fostras och fostras till goda medborgare, till lyckliga människor.
De personliga banden, som bindas i hemmet skola vara prövade, hållfasta och något för de unga att förlita sig på i framtiden. Hemmets förmåga att dana karaktären får sin fortsättning i skolundervisningen. Men ser man på schemat av i dag så märker man genast en skillnad på förr och nu. Det är en hel del ämnen som skola bibringas de unga och det är därvid med beklagande man konstaterar, att det viktigaste, kristendomsundervisningen, vars karaktärsdanande egenskaper ingen kan bestrida, har fått avsevärt minskat utrymme. Det är dock kristendomen som skall sätta sin prägel på det uppväxande släktets trosuppfattning. I bondeförbundets grundprogram står: Icke blott att under århundraden ha Sveriges bönder bevarat tron på kristendomen såsom en rik källa till andligt liv, utan även att kristendomen är den säkraste grundvalen för en redbar och allmänngagnelig livsföring.
Konfirmation i Näshults kyrka 1940