Det fanns gott om folk på landsbygden förr. Förutom de som bodde på gårdarna fanns torpens, de små backstugornas folk hos vilka fattigdomen många gånger var mycket svår. Även om dessa hade ett yrke att söka leva på så gav detta mestadels en mager inkomst. Dessutom var familjen ofta stor. Det fanns korgmakare, skomakare, skräddare, sömmerskor. Det fanns även snickare, dikesgrävare, skogshuggare och slaktare. Alla sätt utnyttjades för att få en dräglig utkomst. De som voro begåvade med affärssinne, skaffade sig en cykel, skickade från någon firma efter varor som gick att transportera i kappsäckar. Det var underkläder, strumpor, glasögon, klänningstyger och ofta förekom en rik sortering av småprylar som kunde behövas i ett hem. Med detta cyklade man, eller längre tillbaka, vandrade omkring i byarna och sålde. Bland kvinnorna fanns det de som hade arbete på gårdarna tex vid den stora hösttvätten, vid slakten och som ”kokfruar” vid kalas. Vi finna dem även behjälpliga när en ny världsmedborgare kom, såsom barnmorska. Som en ytterlighet kan nämnas att samma kvinna kunde hjälpa till vid dödsfall med att ”klä liket”. På gårdarna behövdes ju alltid folk vid olika tillfällen.
Men tiden gick och åldern tog ut sin rätt, så gjorde den även bland detta ”tjänande folk” och den dagen kom då de inte längre orkade att utöva sitt yrke. De hade då inget annat levebröd. Nöden var ofta stor bland dessa som i hela sitt liv fått slita hårt för sitt dagliga bröd. Fattigvården var på den tiden inte mycket att räkna med. 1912 var Näshults nya ålderdomshem färdigt att taga emot de som behövde vård, gamla och ensamma. Ålderdomshemmet räknades då som Östra Härads finaste och bästa. Den första som flyttade in där var Augusta Löfgren född 1844 och den siste Hjalmar Johansson född 1876. Den av hemmets pensionärer som blev äldst var Johan Daniel Pan född 1825, död 1925. Vid ett kommunalfullmäktigesammanträde i Nye 1952 beslöts att försälja ålderdomshemmet till Näshults hembygdsförening för 18000:— kronor.