I min barndom skedde nog de flesta dödsfallen i hemmen, och det var i hemmet som allt skulle förberedas till begravningen. Det fanns på den tiden gamla kvinnor s.k. ”jordemödrar”, som ställde sin hjälp till förfogande i att kläda liket och lägga det i kistan. Likkistorna voro på den tiden av helt annan modell än nu, och de inköptes och hämtades vid närmaste likkistfabrik. Även en del hemmasnickare tillverkade likkistor, bl.a. Gustav Pettersson i Smedstorp, Algot Jonsson i Svartarp Hultanäs och Klas Gustafsson, Kronogården i Stenberga.
Fanns det inte i boningshuset något lämpligt rum att avskärma till likrum, så ordnades sådant i något annat hus på gården, t.ex. en bod. På väggarna hängdes lakan och enar uppsattes i hörnen, golvet beströddes med hackat enris. Det var i ett sådant rum kallat likrum som kistan med den döde placerades på ett par bockar. Vid huvudgärden på ett litet bord voro tvenne ljus tända.
En begravning i ett hem var förenat med mycket arbete och omtanke för de sörjande.
Skedde dödsfallet i en by, så skulle alla byborna följa den döde på den sista färden. De som bodde utmed den väg likprocessionen gick hade mycket arbete med att som man sade ”strö för den döde”. Det betydde att vägen framför de olika hemmen sopades rena med björkriskvastar och därefter lades mitt på vägen och framför porten ett stort kors av hackat enris och utmed såväl lång som kortsidorna lades granrisgrenar, så att det liksom bildade en tavla med ett kors inuti och enris ströddes ut runt om korset. Det fanns också de som satte granar i hörnen på denna vägprydnad. Granarnas toppar skulle då vara brutna.
Utställd kista. Grantopparna på bilden är brutna i enlighet med gammal sed och tradition. 1942.
Så kom då den dag begravningen skulle ske. Om det var vackert väder så bars kistan ut ur likrummet och placerades på ett par bockar intill eller framför boningshuset varifrån granar voro utsatta till portar. Begravningsgästerna anlände ofta åkande hästskjuts. Om man hade långt till kyrkan skedde samlingen redan vid 6-tiden på morgonen, men även kl 5 kunde förekomma. Många gånger kunde ej någon präst närvara vid morgonsamlingen utan s.k. utfärdsbön utfördes då av någon församlingsbo ”en religiös man” som läste ur bibeln och höll en kort utläggning om bibeltexten och som avslutning sjöngs en psalm. Så sattes kistan in i likvagnen, förspänd av två hästar och färden till kyrkan började. Det blev ofta en lång procession. Här i Näshult var det seden att när likvagnen syntes på den s.k. kyrkbacken på vägen från Serarp skulle kyrkklockorna börja ringa. Vid kyrkporten sattes kistan på ett par bockar. När så begravningsgästerna hade samlats vid båren mötte prästen, sedan tågade man in i kyrkan med prästen i täten följd av bärarna med kistan och sist begravningsföljet. Under orgelmusik bars kistan in och placerades på katafalken framme i koret. Jordfästningen tog så sin början.
Socknens likvagn, som ännu finns väl bevarad, var i bruk långt in på 1950-talet.
I begravningsgården ordnades med middagen under tiden. Bordet i stora rummet eller salen dukades. På den vita duken på bordet hade man lagt en bordlöpare av svart crepepapper. Efterrätten bestod av ostkaka, tårtor, smörbakelser och gåvor av gästerna, s.k. förning. Mitt på bordet stod i många hem en stor glasskål på fot, fylld med begravningskonfekt och ovanpå i rätt stort format, symboliserande en gravsten, ett kors stående på en sockel.
Det var naturligtvis förenat med mycket arbete och omtanke att ordna med en begravning i hemmet. Men jag tror att det trots det myckna arbetet inte kändes som någon börda som lades på de anhöriga i sorgehuset, utan mer som ett tillfälle att göra den hädangångne den sista tjänsten och att visa sin tacksamhet för vad den avlidne betytt för dem under livstiden.
Konstfullt utformade begravningskort hörde till god sed under seklets första hälft.