Minnen från prästgården i Näshult av Sven-Erik Rydeman
Näshults prästgård, belägen i Östra Härads kontrakt (numera Östra Njudungs) Jönköpings län, Växjö stift, var mitt första hem. Far och mor, Ragnar och Margit Rydeman, flyttade 1917 in i denna prästgård med fyra barn, nära varandra i ålder, och där föddes så småningom ”småpojkarna” 1919 och 1924. ”Smålands trädgård” kallas det ljusa, leende landskap med sjöar och lövängar, som omfattar främst Näshult-Stenberga och Skirö-Nye socknar.
Vår egen prästgårdsträdgård upplevde jag under mitt första decennium som fantastisk, jättestor och spännande (nu förminskad, avstyckad). Den var vildvuxen på baksidan av prästgården ner mot den lilla sjön, prästgårdssjön. Jag tyckte vår sjö hörde till trädgården och vi tog ibland ett dopp före frukosten. Höga granar, urgamla träd, vilda blomster, skidoch kälkbackar, rätt branta och riskabla. Allt detta och mer därtill gav material för en liten pojkes lek och fantasi. Ett ”berg” stupade brant mot ishögen, där vi hämtade rejäla klumpar till isskåpet i skafferiet. Det låg en pyramid av isblock under ett täcke av sågspån i skuggande höga träd. Härifrån hämtade far och jag sågspån till en längdhoppsgrop. Vi hade tidigare grävt upp och flyttat ett äppleträd, och nu vidgades den blivande gropen och sågspånen minskade risken för ”idrottsskador”. Primitivt och soligt.
Det talas och skrivs ibland om ”trädgårdens rum” i intressanta och vackert illustrerade böcker. Hos oss kunde man, lite förenklat och naivt uttryckt, tala om två rum, ett slarvigt och ett ordentligt städat, eller lämpligast formulerat en vildvuxen del och en odlad ordnad natur.
När vi om aftonen satt på verandan, mot den odlade delen, omslutna av vildvin i sköna, skiftande färger, njöt vi av en doftkaprifol, en doft som jag förknippar med min barndomsvärld. Sovrumsfönstren stod öppna mot trädgården och sommarkvällens dofter av schersmin och syren. Senare på året var floxen på rundeln framför oss ett lite vemodigt tecken på att sensommaren övergick i höst.
För mor var trädgårdsarbetet en välgörande avkoppling från skilda verksamheter. Hon var på söndagar, under många år, inte så sällan vikarierande organist (kommentar ur menigheten: ”idag var det fart på orgeln”) och hon besökte med far, ibland med yngsta barnet, gamla och sjuka. Dessutom och framför allt, hon var en underbar mor till sex barn, som hon i regel skrev till varje vecka, efterhand som de lämnade hemmet.
Men hon hade som sagt också gåvan att umgås med blommor. Jag minns efter drygt 70 år luktärterna i härliga färger, ringblommor, krasse, penséer, pioner och mot hösten astrarna. Blåsippsbeståndet i backen upp mot kyrkan, vid syrenbersån, var vi alla särskilt försiktiga med och vårdade ömt. De kom snällt tillbaka år efter år, liksom en präktig samling gullvivor som välkomnande vid grinden.
Köksträdgården innehöll nyttigheter och härligheter ”i stor ymnighet” för att använda en linneansk formulering. Primörernas tid såg vi fram emot, med sparris, morötter, vaxbönor, bondbönor, rödbetor, rabarber m.m. Detta förvandlades till stuvningar, soppor, sallader, när så behövdes i sällskap med prästgårdsskogens förträffliga kantareller och Karl Johan svampar. En del av primörerna konserverades. Det fanns gott om fruktträd, i första hand minns jag körsbärs- och äppleträden. Mina äldre och kunnigare bröder nämnde genast just dessa, när jag frågade dem vad de först kom att tänka på. Plommonen kom på en säker tredje plats.
Jag låter ett av fyra syskon som kom hem från skolor i storstaden Jönköping tolka upplevelser av mötet med försommaren i kyrkbyn och glädjen över att vara hemma igen.
Aldrig var kyrkbyn så vacker som då i en skrud av körsbärs- och äppleblom av skärt och bländande vitt.
Och när blomningstiden var över, bigarråer, klarbär och framför allt vanliga sötkörsbär, röda och svarta. Lämpliga klätterträd fanns det också. Äpplena var av gammeldags sort och kvalitet, Hampus, Oranier, Gravensteiner och mina favoriter Astrakanerna, röda och vita, genomskinliga i det daggvåta gräset när man barfota tassade ut på morgonen.
En morgon var vi uppe tidigare, mycket tidigare, än vanligt. Premiärdagen för en av de stora händelserna under sommaren, kräftfisket. I början av 30-talet var jag stor nog att följa med. Spännande för en nybörjare att göra båtturen längs stranden, utmed vasskanten under albuskarna och hängbjörkarna och lyfta upp burarna som innehöll flera tjog de första morgnarna. När vi startade låg dimman över sjön. En rosa bård färgade horisonten. Men himlen ljusnade allt mer och plötsligt var solen redan över skogskanten och dimslöjorna virvlade iväg och försvann. Sjön låg blank och stilla.
Jag citerar min storebror Stig, som delade ledarskapet med far.
En härlig löväng gränsade till vår trädgård i ett av väderstrecken. I de andra låg ladugården och kyrkan. I stallet tillbringade jag många, långa stunder. Den svåraste stunden var när den kära lilla fölungen dog i samma vecka som den föddes.
Och så till vår fina gamla kyrka med märkligt medeltida altarskåp, som vi småpojkar med ”allvar och flit” visade för långväga turister och belönades med en tolvskilling, någon gång med en hel riksdaler. Den välskötta kyrkogården lovprisades av den hjärtliga biskopen Reuterskiöld, som kom på helt oväntat besök, ”Så skall en kyrkogård se ut!”. Ivar väktare och hans rara fru glömde aldrig de orden. De levde på denna vackra plats. Deras enda barn, lille ”Tulle”, som de väntat på i tio år, dog när han var fem år.
I klockstapeln var jag ofta med min vän Ivar vid helgmålsringningen. En gång släppte han greppet om klockrepet och lät mig överta storklockan. Jag var i min fylliga period, likväl tyckte jag att jag lämnade golvet och följde med en bit uppåt. Jag hissnade först men var rätt belåten efteråt, efter godkänt prov.
I prästgårdsförmaket stod pianot, och vi barn har haft förmånen att växa upp i en musikalisk miljö. Mor avbröt sina pianostudier i Stockholm och flyttade 1908 som 19-åring till Stenberga med den nyvalde komministern där. Sin musikalitet tog hon med sig och gladde många, främst i sitt hem och i sina församlingar. Hon har ackompanjerat många sångare, både i andliga och i profana musikaliska sammanhang. Över huvud taget förenades hemma andligt och ”världsligt” på ett naturligt sätt, ungefär som i mitt farföräldrarhem och i mina syskonprästgårdar. Min äldste bror, inte präst men med djupa kunskaper i hembygdens kyrko- och personhistoria, har rätt när han en gång skriver: ”Andan var frisk och okonstlad och något överdrivet moraliserande förekom inte. Om Gud och Guds ord talades på ett enkelt och självklart sätt som gick väl ihop med den jordiska vardagen.” Hemma i prästgården höll far i regel en kort kvällsandakt eller läste en aftonbön, men framför allt sjöng vi psalmer kring mor vid pianot. Mycket av den kristendom som vi barn fått i oss sjöngs in i våra hjärtan, i våra sinnen. Innan jag hört talas om ”hemmaekumenik” praktiserade vi en sådan och varvade gammal kyrklighet från fars håll med en väckelsebetonad kristendom (med Jönköpingsdialekt) som mor var uppvuxen i. I hennes morföräldrarhem var Ahnfelt en kär gäst och Lisa Sandell fick starthjälp i sitt författarskap. Väckelserytmen, den friska, inte sentimentala, hördes i förmaket: ”Med Gud och hans vänskap, jag kan icke räkna dem alla. Bred dina vida vingar.”
I förmaket kom en ovanlig men tilltalande gudstjänstform att introduceras. Det var min mellanbror som startade med bibeltrogna predikningar redan i 7-8 årsåldern. Mor var kantor vid pianot, far och syskonen och eventuellt andra anförvanter, någon gång sommarkonfirmander, var menighet. Så småningom fick jag tjänstgöra som kyrkvärd och förbidade i stora matsalens mörker den stund då jag skulle skrida in med pålysningsboken. Jag har således en viss erfarenhet av kyrklig verksamhet. Min broder Åke kom, som det stundom heter i prästerliga kretsar, att gå in i ”beredda gärningar”. Och nu visade han tidigt och tydligt att traditionen skulle fullföljas.
Förmaket var lite högtidligare än övriga rum. Redan möblemanget, den gamla gustavianska soffan och alla stolarna, som orkat med fyra generationer bidrog till det och naturligtvis alla förrättningar. Rätt ofta var här bröllop eller barndop och kaffebordet i stora matsalen stod alltid dukat, även med blommor. Sockenbor som sökte sin präst i skilda ärenden var alltid välkomna. Vardagsrummet gjorde verkligen skäl för sitt namn. Några glimtar från detta hemtrevliga rum. Lek, spel (schack och mah-jong), läsning, även högläsning kring det ”runda bordet” som ingick i björkmöbeln. Dickens minns jag, Selma Lagerlöf, Jeromes Tre män i en båt, Nils Hasselskogs Grönköping. Hemvävda trasmattor på golvet med inslag av urvuxna tröjor. Pussel, lövsågade av vår konstnärliga mormor, ofta med Carl Larsson motiv. Carl Larsson återfanns också på väggarna. Kakelugnen, den varma och goa, var härlig att omfamna när man vintertid kom in från kylan. Stilig Philips radio, som avlöste kristallapparaten och inköptes i vår huvudstad Vetlanda. Ljuvaste radiominnet var när Wächenfeldt på sista stafettsträckan avgjorde landskampen mot Tyskland 1934.
En egen liten bokhylla hade jag i ett hörn. Här fanns Bulles dagbok (en snäll liten fyllig hund, spontan och ibland missförstådd) av Birgitta Lilliehöök, lite längre fram Robinson Cruise, Jorden runt på 80 dagar, Två års ferier (15 pojkar på obebodd ö…) också den av Jules Verne, Huckleberry Finn o.s.v.
På lördagsaftonen avstannade för en stund alla aktiviteter, lek, läsning, trädgårdsarbete. Gårdsplanen var nykrattad och blommor insatta på altaret, i vår kära gamla kyrka. Liksom på Millets tavla i mors sovrum där mannen och kvinnan avbröt sitt arbete på fältet, så lyssnade vi på helgmålsringningen. Den ljöd över skogen, över sjön, över hagarna och över den lilla kyrkbyn.