En Näshultsbo vars namn är värt att inskrivas i Näshults historia är sjukvårdssoldaten Samuel Johan Qvist. Han föddes den 4 november 1851 i Sjösås socken och avled år 1911, 60 år gammal i Näshult. Han var gift med Anna Cristina Qvist, född Möller. Hustrun var född den 21 februari 1856 på Klafreströms bruk i Nottebäcks församling. Från år 1875 till 1904 bodde Qvist på soldattorpet Elgaberg invid Edstorp i Lemnhults socken.
År 1904 flyttade makarna till Äng i Näshults socken. Under tiden på Elgaberg föddes fem barn. Qvist var sjukvårdssoldat och var ända intill sina sista levnadsår mycket anlitad som ”läkare”. Han botade inte endast yttre skador som sår och benbrott utan även de flesta andra sjukdomar och ofta lyckades han kurera väl. Bland allmänheten åtnjöt han därför stort anseende, hämtades ofta på sjukbesök och hade en ”praktik” så stor att många examinerade läkare fått nöja sig med betydligt mindre. Ibland fingo hans patienter vård hos honom i hans eget hem. Han var även anlitad av folk som hade tandvärk. Med en speciell tandnyckel, med krokar allt efter tandens storlek drogs den värkande tanden bort.
Provinsialläkare Klas Lilje i Åseda skriver i en årsberättelse till medicinalstyrelsen: ”Quacksalveri” bedrives av en sjukvårdssoldat i Näshult, som inte drager sig för att utföra operationer och troligen använder morfin som han kommit över på soldatmöten. Qvist sågs väl inte med så blida ögon på ”högre ort”, men respekterades såsom mycket kunnig och ansågs som en naturbegåvning, som skaffat sig teoretiska kunskaper genom bokliga studier. Han skall under sin regementstid i Eksjö ha utmärkt sig som en synnerligen kunnig och duktig sjukvårdare. Enligt uppgift skall han vid sin avgång från sin tjänst som tack för stor duglighet fått regementsläkarens medicinska böcker ur vilka han läste vid konsultationerna och ställde diagnos. Hans recept voro alltid skrivna på latin. Många av hans recept finnas ännu bevarade och en del användes även efter hans död. Hans arvoden voro ytterst låga.
Artikeln ovan är skriven av Inga Thylén Westberg, Näshult, vars farmors far var Samuel Johan Qvist.
Först publicerad i Ekensäter Johansson, Inez: Minnen. Utgiven Näshult 1982
Med Ingas Thylén Westbergs tillstånd publicerad på Näshults Hembygds hemsida.
Vi tar oss också friheten att återberätta följande historia, först publicerad i Vetlanda Posten 24 juni 1983.
Den som berättar är Erik Jennerstrand, Stenberga. Vi tackar Inga Thylén Westberg för urklippet
(—) ”Min morfar bodde i Åseda och var lantbrukare. Han fick därför ibland med hästskjuts hämta handelsvaror från avlägsna orter för distribution till ortens lanthandlare. Det var en kall och sträng vinter. Under en sådan resa råkade han förfrysa fötterna. Särskilt på ena stortån uppkom ett längsgående sår. Så småningom fick hela tån en svartblå färg och ingen behandling hjälpte. En svår värk tilltog. Morfar beslutade därför att åka till Växjö lasarett för behandling.
När överläkaren där tittade på tån skakade han på huvudet och sade: ”Ja, detta är allvarligt, det är en svårtartad kallbrand och ni får stanna här så att vi får taga bort tån.”
Men morfar tyckte inte om att förlora sin tå, han kom ju att gå sämre sedan.
”Ni har endast att välja, att taga bort tån nu eller benet sedan.”
”Ja,” sade morfar, ”då ska jag först åka hem och fara till Qvist i Näshult och höra vad han säger. Om han säger att jag ska ta bort tån kommer jag omedelbart hit.”
”På er egen begäran så åk,” sade läkaren, ”men här är ingen tid att förspilla.”
Morfar åkte hem och därifrån till Qvist i Näshult. När Qvist får se tån skakar även han på huvudet och säger: ”Det är ett svårt fall. Läkaren i Växjö hade nog ingen behandling utan amputation.” Qvist och morfar kände varandra och var goda vänner. De var vapenbröder vid samma regemente.
”Du Qvist som är så duktig och kan allting, kan du inte hjälpa mig så jag får behålla min tå?”
Qvist tänker en stund och säger: ”Jag får väl försöka, men då får du inte åka hem, du får stanna hos mig. Jag måste ha ständig tillsyn av såret.”
Omkring tre veckor låg morfar kvar hos Qvist. Men då kunde han åka hem. Då var såret läkt och tån hade återfått sin naturliga färg. Han hade fått behålla både tån och benet.”
Här återges några av Qvists recept, som alltid honorerades på apoteket i Åseda, även om läkarna var tveksamma till honom. Men som de säger i actionfilmer: Försök inte att göra det här hemma!
 |
 |