Denna artikel är skriven av Nils-Erik Nilsson, Rödjenäs Lillegård. Han skrev den på Nye servicehus 2004
Namnet Hultanäs kom till när järnvägen blev klar 1911-12. Innan dess var det stora och lilla Svartorp, som på den tiden var vanlig bondby.När jag började gå och handla, som sju-åring i början på trettio-talet fanns tre affärer, två vid järnvägsövergången, P M Franzéns diversehandel och Koperativa där Arvid Augustsson var föreståndare, men även Bohmans affär hölls öppen, där som Else-Britt och Olle Sandqvist nu bor. Det fanns tre sågverksägare, den ena sågen låg mitt emot där Evald Hammarström nu bor. Det var Martin Johansson, med olika kompanjoner som drev den i många år.
Två bröder ifrån Skåne, Albin och Birger Persson byggde varsitt hus i Hultanäs, det ena är där Kurt Jennersson nu bor och det andra är där Håkan Nilsson har sin rörledningsfirma. Sågverket låg där Ernst Franzén hade sin fabrik, som byggdes år 1945. Den ägs nu av Olle och Tony Askling. När fabriken var som bäst igång sysselsatte den ett tio-tal arbetare. I Hultanäs fanns också ett mejeri. Det byggdes år 1927 och upphörde 1951, då mjölken kom att lämnas till Åseda mejeri. Nu körs den med tankbil långa sträckor.
Det kan nämnas att ett hundra-tal lantbrukare lämnade sin mjölk till Hultanäs. Det kom även mjölk på järnvägen, ifrån Triabo, det var byarna Rås och Bockaskögle, som skickade med tåg. Där mejeriet låg, är nu en verkstad som drivs av Olle Askling.
Det fanns också två caféer. Det ena var Hanna Karlsson, med sambon Karl Nilsson, som kom från Virserum 1934 och öppnade kaffeservering i Stimmen, där Sven-Erik Green bor. 1940-41 byggde de hus och bageri jämte stora vägen mot Näshult, som fick namnet Solhaga. Där bor nu Carina Petersson.
Det andra caféet fanns i huset ovanför järnvägen, där Alma Petersson öppnade sin rörelse 1939. Hon hade mat- och nattgäster. Där bor nu sonen Kurt Jennersson, som har varit sjöman i 35 år.
När trafiken på smalspåret upphörde, såldes stationshuset till Börje och Inga-Britta Andersson, omkring 1985. Godsmagasinet övertogs av Yngve Nilsson och flyttades upp på den andra sidan vägen och där hade Yngve sin snickeriverksamhet.
Yngve Nilsson byggde redan på 40-talet en mindre fabrik, på Gunnar Bohmans ägor. Där gjordes i huvudsak trädgårdsmöbler och vävstolar. I början av 50-talet övertogs fabriken av Hans Nyström, som kom ifrån Triabo. , Det var roten till det stora företag som byggdes upp av Hans och Asta Nyström, och som mest sysselsatte ett 50-tal arbetare. 1993 upphörde Nyströms drift av fabriken. Nu förekommer där stor försäljning av byggnadsvaror och kakel av ett Virserumsföretag. En tid fanns där också tillverkning av pallkragar, som drevs av Evald Hammarström.
Den första snickeriverkstaden i Hultanäs byggdes redan på tidigt trettio-tal av Algot och Erik Jonsson. Där gjordes i huvudsak fönster, som också glasades, men även andra snickerier förekom. De var verkliga yrkesmän av den gamla stammen.
Telefonstationen blev klar 1938. Erik Jonssons syster Agnes blev föreståndare fram till 1966, då det blev automatiserat.
Det fanns två smeder i Hultanäs. Den ene var K B Karlsson som var med och skötte borren åt rallarna när järnvägen byggdes. Han stannade kvar och träffade en flicka ifrån Kuttaboda, gifte sig och byggde både hus och smedja. Paret fick tre flickor varav den yngsta, Ruth, gifte sig med Erik Hammarström,som var banarbetare vid smalspåret. K B Karlsson var både smed och hovslagare, samt tillverkade portar och sålde. När han var död såldes fastigheten till Vetlanda kommun för 50000 kronor. Kommunen lät riva både huset och smedjan, vilket var synd, det skulle ha bevarats till eftervärlden, tomten har inget värde längre.
Den andre smeden Frans Andersson,som låg mittemot SLU-parken, han började bli gammal och drev inte så hårt. Huset, Dalskog, ägs nu av tyskar.
Det fanns också en skräddare, Axel Höög, som var född i Högagärde och vid giftemål med Karin ifrån Lilla Höghult byggdes huset som nu ägs av Ulla och Jim Gottfridsson.Det byggdes av byggmästare Josef Sköld. Strax intill byggde Bernhard och Mimmi Karlsson ett hus, där nu Agneta och Olle Askling bor.
På trettio-talet låg en liten stuga nära vägen. Där bodde Josef Callerqvist med sin mamma. När hon dog gifte sig Callerqvist med Linnea ifrån Fly. Han var grundläggare och sågverksarbetare, Linnea var sömmerska. De var också vaktmästare i både Kejsarekulla skola och i Ordenshuset.
I Björkelund var skomakeri och det var Adolf Kjellgren med sönerna Artur och Folke samt dottern Elsa, som var handikappad och sköttes av fru Kjellgren, som en bebis i 29 år. Visst fanns det en viss ersättning, men det var säkert ingen större summa.
Den fastighet son handlare Bohman ägde, köptes i mitten av trettio-talet av Astrid och Birger Sköld. Det såldes senare till Edvard Nilsson, Övratorp. Vid hans bortgång köptes huset av Nye kommun och gjordes om till två pensionärslägenheter. De sista som bodde där var Ingrid Gustavsson och Karin Rowald. Huset har sedan sålts till Siglinde Hoorn.
Nästa hus, Nyholm, är det som ägdes av Konrad Karlsson, som var född i Klemetsskögle. Han hade många systrar. Han var kontrollassistent i ungdomen och senare säljare av utsäde och foder. Han var också ägare av flera gårdar bl.a. Råbäckshagen och Berg i Fagerhults socken.
Granstorp: När Anna Zaar och Ernst Svensson gifte sig 1910 flyttades huset ifrån Svartarps mossar och byggdes upp, namnet blev Granstorp. Redan efter tre år dog Ernst Svensson. Anna blev änka med tre små barn, Karin, Martin och Erik, som inte då var född. Hon klarade familjen med stickning och vävning, sedan blev hon skolvaktmästare vid Kejsarekulla skola. Både bort och hem ifrån skolan stickade hon på vantar.
Det fanns många som sysslade med cykelreparationer och sålde cyklar.Elias Bohman började tidigt att sälja Husqvarna-cyklar. Omkring 1940 kostade en ny cykel 100 kronor.
Bertil Sandqvist drev också rörelse och sålde cyklar, ett märke som hette Wisei. Han fanns i ett litet hus bakom mejeriet. Även Erving Franzen hade lindarverkstad där och sålde elmotorer, men flyttade senare till Virserum.
Till Stora Svartorp kom ifrån Asa, en familj, i slutet av 1800-talet.Där fanns fyra bröder Per f. 1878, Axel f.1880, Fredrik f. 1884 och Ernst f. 1886. I samband med jordbruket startades ett häståkeri, med olika sorters körningar. Stallet finns ännu kvar.
När bröderna gifte sig upphörde åkeriet och Per övertog gården.
Axel flyttade till Ängaholm, ett torp under Svartorp. Fredrik som även var rallare, gifte sig med en flicka ifrån Mosingetorp och köpte en mindre gård i Storaholm, strax innanför gränsen till Åseda socken. Ernst gifte sig med Anna Zaar, men dog redan 1913. Det fanns också två systrar till bröderna. Systern Ester gifte sig med Oskar Askling och de brukade både Råbäckshagen och Höghultsström, ihop med sonen Einar och hans hustru Märta.
Nästa gård är den som Östen Nilsson, med sambon Mona, bor på. År 1887 föddes på gården en flicka som fick namnet Selma. Hon brukade gården ensam i ungdomen, men när stationshuset byggdes i Hultanäs, kom en ung stilig byggnadssnickare ifrån Fagerhult, Lemnhult, Erik Karlsson. Han stannade kvar, gifte sig med Selma och blev bonde. De fick tillsammans fyra barn, Sigrid f.1917, Ivar f. 1918, Margit f. 1922 och Märta f.1926. Ingen av dessa finns nu kvar.
I lilla Svartorp ägde Bohmans en mindre gård. Sonen Elias övertog gården och ägde den till sin död 1945, femtiofem år gammal. Då övertog brodern Gunnar den, men han startade sedan rörledningsfirma och gjorde bl.a. mycket arbeten åt Nye kommun och åt många lantbrukare. Nytt boningshus byggdes 1951.
Nästa gård är den som ägs av Peter Samuelsson med tre pojkar och sambon, Karin. Den köptes av Emil och Edla Gustavsson 1899, för 9000 kronor. De kom från Kisebast, Fågelfors, via Hulu, och fick sju barn. Ester f. 1898, Aron f.1900, Karin f. 1902, Tore f. 1905, Sigurd f. 1907 och Greta 1910. Den yngsta flickan dog tidigt. När smalspåret blev färdigt mot Virserum fick Emil Gustavsson postkörningen mot Näshult. Han skänkte en del mark till SJ, som behövde den till lossning och lastning av varjehanda gods. Han sålde också en del tomter när hus byggdes i Hultanäs.
Ordenshuset vid länsgränsen byggdes omkring 1920 av Logen Gränsvakten. Drivande krafter vid detta var bl.a. Kalle i Storaholm, Martin Johansson, Josef Callerqvist och Johan Strand. I dag är namnet Hultanäs-gården, modernt renoverad och fyller gott och väl de krav som idag ställs på en samlingslokal. Även ny utedansbana har byggts och är nu klar för att tagas ibruk.
När det gäller Solbacka, så var det två damer ifrån Långaryd som byggde detta. Tomten kostade då 500 kronor och styckades av från lilla Svartorp. Damerna hette Maria Sofia Petersson f. 1856 och Amalia Karolina Matilda f.1855. När de var borta så köptes huset av Ester och Valfrid Karlsson, Prästorp. Det övertogs senare av Hultanäs Missionsförsamling, som ännu äger det och har möten i mindre skala.
Strax mittemot låg fastigheten Björnen, som byggdes av Johan Markus Kroon. Därefter mjölnaränkan Elin, Maria Kroon och sonen Ernst Kroon. Ernst E. Franzén, Höghult köpte fastigheten och gifte sig med Ingrid Hjalmarsson ifrån Soläng, Näshult. De fick tre pojkar Jan, Sören och Evert. Fastigheten omdöptes till Alphyddan. Den ägs nu av tyskar.
När det gällde skolgången för skolpliktiga barn bosatta i stora och lilla Svartorp (Hultanäs) så var skolgången i Kejsarkulla skola som byggdes 1924. Övriga barn kom ifrån byarna Råsa, Rösjöholm, Mosingetorp och Kejsarkulla. Skollärarinna var på den tiden Gerda Johansson. Hon var född i Markaryd 1886 den 23-3. 1936 gratulerade vi henne när hon fyllde femtio år. Visst förekom det konflikter ibland mellan oss barn och henne, men ser jag tillbaka på min skoltid måste jag vara ärlig och erkänna att hon var den bästa lärarinna man kunde ha. Hon hade ungefär 25-27 barn årligen i tre klasser. Flickorna fick även lära sig att sy och slöjda, slöjdlärarinna var Rut Kjellgren, som hyrde hos Konrad Karlsson. Det var flickorna från tredje klassen och uppåt som deltog. Skoltiden var på den tiden 6 år, därefter följde fortsättningsskola och konfirmation. Kejsarekulla skola upphörde 1960 och den såldes till Rune Aspegren, som ännu bor kvar.
Det har byggts många hus i Hultanäs under de sista 40-50 åren, men efter 1965 har det inte byggts något. Jag har försökt med detta skrivande påminna om Hultanäs när det ”kanske” var som bäst, just nu är Hultanäs rena gonatta, men det är sådant son hänt flera mindre, små samhällen när arbeten och service försvinner.
Nye servicehus mars-april 2004-05-16
Nils-Erik Nilsson – är Hultanäsbo och alltid förblir.